Palle Landin

I en skriftlig överenskommelse om att en arbetstagares anställning hos arbetsgivaren skulle upphöra den 27 december 1990 intogs en bestämmelse om avgångsvederlag av följande lydelse:

”Efter överenskommelse betalar företaget tidigast 90‑12‑27 ett avgångsvederlag på kronor 600.000 till (arbetstagarens namn).” – Arbetsgivaren beslöt den 27 december 1990 – utan föregående överenskommelse eller kontakt med arbetstagaren – att betala ut det överenskomna avgångsvederlaget till honom. Efter avdrag för skatt satte arbetsgivaren den 28 december 1990 in återstoden av avgångsvederlaget på arbetstagarens bankkonto. Arbetstagaren blev sedermera beskattad för avgångsvederlaget såsom en till år 1990 hänförlig inkomst av tjänst hos bolaget. – Fråga huruvida arbetsgivarens förfarande inneburit att arbetsgivaren brutit mot överenskommelsen och därmed ådragit sig skyldighet att till arbetstagaren utge ekonomiskt skadestånd. Arbetstagarsidan har gjort gällande, att ett avtalsenligt handlande från arbetsgivarens sida skulle ha medfört att avgångsvederlaget i stället beskattats såsom en till år 1991 hänförlig inkomst, och att arbetstagaren förfarande åsamkat arbetstagaren en ekonomisk förlust motsvarande skillnaden i skatt. – Arbetsdomstolen finner att arbetsgivaren får anses ha handlat i strid med överenskommelsen, men att avgångsvederlaget fr.o.m. den 27 december 1990 varit för arbetstagaren tillgängligt för lyftning och därför rätteligen skulle ha tagits upp till beskattning hos honom såsom en under år 1990 åtnjuten intäkt även om han hos arbetsgivaren begärt att vederlaget skulle utbetalas först efter utgången av år 1990. Eftersom arbetsgivarens i och för sig avtalsstridiga utbetalning av avgångsvederlaget den 28 december 1990 sålunda inte haft betydelse för beskattningen av vederlaget hos arbetstagaren, har arbetsgivarens handlande inte åsamkat arbetstagaren den påstådda ekonomiska skadan. Arbetstagarsidans talan om ekonomiskt skadestånd har därför lämnats utan bifall.