AD 2007 nr 63 – Prejudikat med Sören Öman

Tvisten har som bakgrund att M.P. godkände ett den 30 maj 2005 utfärdat strafföreläggande som innebar att han dels vid ett tillfälle hade gjort sig skyldig till köp av sexuella tjänster, dels vid ett annat tillfälle hade gjort sig skyldig till försök till köp av sexuella tjänster. Det godkända strafföreläggandet ledde till att Statens ansvarsnämnd den 1 september 2005 beslöt att avskeda M.P. från hans anställning som hovrättsassessor i Hovrätten för Skåne och Blekinge.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om det har förelegat lagliga förutsättningar för att skilja M.P. från anställningen. Inom ramen för tvisten har parterna haft skilda uppfattningar även i två andra frågor av betydelse i målet: Har M.P:s handlande inneburit att han begått brott? Och vilken betydelse har det att M.P. ännu inför Statens ansvarsnämnd vitsordade att han begått brottsliga gärningar och först i det föreliggande tvistemålet har gjort gällande att hans handlande inte var straffbart? Domstolen väljer att i det följande först gå in på frågan om M.P. genom sitt handlande har begått straffbara gärningar.

Har M.P:s handlande inneburit att han begått brott?

Frågan om M.P:s handlande har varit brottsligt skall enligt vad parterna är ense om bedömas med utgångspunkt i de uppgifter han lämnat under förundersökningen och som nedtecknats i förundersökningsprotokoll.

I fråga om den första i strafföreläggandet angivna gärningen – köp av sexuella tjänster – ansluter sig Arbetsdomstolen till den bedömning som tingsrätten gjort. Slutsatsen är alltså att M.P:s handlande vid det tillfället inte var straffbart.

När det gäller den andra i strafföreläggandet angivna gärningen – försök till köp av sexuella tjänster – anser Arbetsdomstolen att det visserligen inte klart framgår av bandinspelningen från telefonsamtalet att M.P. var ute efter att köpa en sexuell tjänst i den mening begreppet har i lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster (numera 6 kap. 11 § brottsbalken). Mot detta står att M.P. under förundersökningen uppgav att hans avsikt vid detta tillfälle hade varit att ”kvinnorna skulle vara aktiva genom att de skulle onanera åt honom”, dvs. utföra vad som i lagens mening är en sexuell tjänst. För att vad som förekom vid telefonsamtalet skall anses som ett straffbart försök krävs emellertid att M.P. skall anses ha påbörjat en konkret handling som omedelbart skulle ha lett till brottets fullbordan, om inte någonting inträffat som omöjliggjort brottets fullbordan (jfr Holmqvist m.fl. Brottsbalken, 2002, s. 23:8). Denna förutsättning har enligt domstolens mening inte varit uppfylld. Något straffbart försök till brott har det därför inte varit fråga om.

Slutsatsen av det anförda är, såsom även tingsrätten har funnit, att M.P. genom sitt handlande inte har gjort sig skyldig någon brottslig gärning.

Är det av självständig betydelse för avskedandefrågan att M.P. inför Statens ansvarsnämnd godtog att hans handlande varit brottsligt?

Vad tvisten i denna del gäller är frågan om domstolarnas bedömning i avskedandefrågan måste göras på precis samma underlag som förelegat i ansvarsnämnden. Skall bedömningen i avskedandefrågan alltså göras med samma utgångspunkt som ansvarsnämnden haft, nämligen att M.P. har handlat på ett sätt som varit brottsligt? Är M.P. med andra ord bunden av det erkännande av gärningarnas brottslighet som han gjorde inför ansvarsnämnden på det sättet att domstolen nu skall bortse från vad han – med fog – har anfört om att hans handlande inte har varit brottsligt?

Staten har i denna del anfört i huvudsak följande. Arbetsdomstolen har i sin praxis slagit fast att bedömningen i uppsägningsfall skall göras med utgångspunkt i de förhållanden som förelåg vid uppsägningstidpunkten. Ansvarsnämnden hade vid sin prövning att ta ställning till två erkända brott, och det fanns mot bakgrund av M.P:s inställning inget behov av ytterligare utredning i saken. Särskilt bör beaktas att en arbetsgivare i en sådan situation för att vara bevarad i sin rätt måste fatta beslut i avskedandefrågan före utgången av den i anställningsskyddslagen angivna tvåmånadersfristen.

M.P. har anfört följande. När det i Arbetsdomstolens praxis talas om att en arbetstagare har ”erkänt” brott har detta syftat på arbetstagarens medgivande av de faktiska omständigheterna. Domstolen har inte i något fall ansett en arbetstagare vara bunden vid den straffrättsliga rubriceringen av ett handlande. M.P. har inte i något avseende ändrat sig beträffande de faktiska omständigheter som han medgett i polisförhören och som återgetts i förundersökningsprotokollet. När han ingav sitt yttrande till ansvarsnämnden hade han inte någon klar uppfattning i frågan om den straffrättsliga bedömningen av hans handlande, och eftersom han inte räknade med att bli avskedad avstod han från att göra någon invändning i den frågan.

I målet är ostridigt att M.P. i fråga om det faktiska händelseförloppet inte har ändrat sin inställning jämfört med vad som angetts i förundersökningsprotokollet. Vad Arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är enbart frågan om M.P:s godtagande av åklagarens straffrättsliga bedömning inför Statens ansvarsnämnd innebär att Arbetsdomstolen skall utgå från att han har handlat brottsligt.

Enligt Arbetsdomstolens mening talar starka skäl för att en arbetstagares inställning i fråga om straffbarheten av ett visst handlande inte är bindande för honom i avskedandefrågan på det sätt som staten har gjort gällande. Statens uppfattning i frågan skulle leda till att ett avskedande skall bedömas med utgångspunkt i att arbetstagaren har begått ett brott även i ett fall då arbetstagarens handlande faktiskt inte varit straffbart, och skälet till detta skulle alltså vara enbart det förhållandet att arbetstagaren inför arbetsgivaren har godtagit en viss straffrättslig bedömning. En sådan ordning framstår inte som rimlig. En annan sak är att det i vissa fall kan finnas skäl att beakta arbetstagarens förhållningssätt som ett skäl för jämkning av arbetsgivarens skyldighet att utge skadestånd för ett felaktigt avslutande av anställningen.

På grund av det anförda kommer domstolen till slutsatsen att det saknar självständig betydelse för bedömningen av avskedandefrågan att M.P. inför ansvarsnämnden godtog att hans handlande varit straffbart.

Har det förelegat laga grund för avskedandet av M.P.?

Vad domstolen har anfört i det föregående innebär att frågan om det berättigade i avskedandet av M.P. skall bedömas med utgångspunkt i att hans handlande inte har varit brottsligt.

Statens inställning i denna del är enligt vad som antecknats i tingsrättens dom att M.P., även om hans handlande alltså inte varit brottsligt, har gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande av anställningsavtalet. Enligt statens uppfattning har det därför förelegat lagliga förutsättningar för avskedande eller i varje fall för uppsägning av M.P.

Enligt vad som är ostridigt i målet och som även framgår av förundersökningsprotokollet besökte M.P. den aktuella lokalen vid sammanlagt tre tillfällen. Vid det första besöket, som ägde rum omkring 1½ år före de aktuella händelserna, fick han bara vanlig ryggmassage. Det andra besöket ägde rum under senhösten 2004 då han först fick vanlig ryggmassage och sedan, mot att han betalade extra, onanerade inför en kvinna (punkt 1 i strafföreläggandet). Såsom har antecknats i tingsrättens dom ville M.P. vid detta tillfälle att kvinnor i lokalen skulle onanera åt honom, vilket de dock inte hade gjort. Det tredje besöket ägde rum mellan jul och nyår år 2004, varvid M.P. lämnade lokalen utan att något särskilt inträffade. Härtill kommer det telefonsamtal i januari 2005 som domstolen i det föregående inte har ansett vara straffbart som försök (punkt 2 i strafföreläggandet). Vid samtalet talade M.P. med en kvinna om möjligheten för honom att besöka lokalen och om vad olika kvinnor skulle göra med honom. Som har nämnts i det föregående uppgav M.P. under förundersökningen att hans avsikt vid samtalet hade varit att ”kvinnorna skulle vara aktiva genom att de skulle onanera åt honom”, dvs. utföra vad som i lagens mening är en sexuell tjänst. Beträffande samtliga nu beskrivna handlingar bör anmärkas att M.P. inför Arbetsdomstolen inte har riktat någon invändning mot statens påstående om att han var medveten om att det i den aktuella lokalen erbjöds sexuella tjänster mot betalning.

M.P. har inte varit ordinarie domare och omfattas därför inte av det särskilda anställningsskydd som följer av reglerna i 11 kap. 5 § regeringsformen. Frågan om det berättigade i avskedandet av M.P. skall enligt vad som är ostridigt i målet bedömas enligt reglerna i anställningsskyddslagen, där det i 18 § anges att avskedande får ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I fråga om avskedanden inom det offentliga området är det av intresse att det före tillkomsten av 1994 års lag om offentlig anställning gällde särskilda regler om avskedande enligt 1976 års lag i samma ämne. Enligt 11 kap. 1 § i den lagen gällde att en arbetstagare fick avskedas om han begått brott som visade att han uppenbarligen var olämplig att inneha sin anställning. Vidare gällde enligt 11 kap. 2 § att avskedande fick ske, utan att det var fråga om brott, vid fall av grov tjänsteförseelse som visade att arbetstagaren uppenbarligen var olämplig att inneha sin anställning. Enligt 1976 års lag kunde alltså avskedande ske endast under förutsättning antingen att arbetstagaren hade begått brott eller att han hade gjort sig skyldig till en förseelse i tjänsten.

Tillkomsten av 1994 års lag om offentlig anställning innebar som nämnts att de nu angivna särreglerna om avskedande avskaffades. Följden av detta blev att anställningsskyddslagens regler blev tillämpliga även på den statliga sektorn. I förarbetena till 1994 års lag gjorde departementschefen ett uttalande av innebörd bl.a. att det trots att reglerna om avskedande var utformade på olika sätt inte förelåg någon skillnad i bedömningsgrunderna och att det inte behövde finnas några särregler om avskedande i den nya lagen om offentlig anställning (se prop. 1993/94:65 [ pdf ||  ] s. 90 [  ]). Vad departementschefen uttalade har senare bekräftats i Arbetsdomstolens praxis vid fall av brott (se bl.a. domen 1997 nr 13). I lagstiftningsärendet diskuterades inte huruvida avskedande skulle få göras i andra fall än sådana som täcktes av de äldre reglernas ordalydelse. Det kan dock konstateras att lydelsen av 18 § anställningsskyddslagen inte utesluter att avskedande får ske även i fall då det inte hade kunnat bli fråga om avskedande enligt de äldre reglerna. En annan sak är att det endast torde finnas ett begränsat utrymme för avskedande i fall där det inte har konstaterats något brott och där arbetstagarens handlande saknar koppling till anställningen.

Liksom vid en bedömning av en arbetstagares handlande på den privata arbetsmarknaden måste man på det offentliga området ta hänsyn till anställningens art och handlandets betydelse för förhållandet mellan parterna i anställningsavtalet. Arbetsdomstolen har tidigare vid tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen uttalat att detta innebär att brottsliga handlingar av vissa offentliga tjänstemän i större utsträckning än sådana handlingar av andra anställda kan leda till att handlingarna anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren (se bl.a. domen 1997 nr 13). Vad frågan nu gäller är om ett motsvarande synsätt kan anläggas i fråga om handlingar som inte är brottsliga och som inte kan sägas ha koppling till anställningen. Det står i och för sig klart att särskilda krav kan ställas på den offentliganställde även när det gäller aktiviteter utom anställningen. Enligt 7 § lagen om offentlig anställning gäller att en arbetstagare inte får utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet eller, vilket här är av större intresse, verksamhet som kan skada myndighetens anseende. Bestämmelsen ger uttryck för en allmän princip som måste anses gälla även i fråga om andra aktiviteter än sådana typer av ”verksamhet” som närmast har avsetts med lagbestämmelsen.

När det gäller styrkan av de krav som kan ställas på den offentliganställde finns det givetvis anledning att ta hänsyn till anställningens närmare natur. Det råder inget tvivel om att finns anledning att ställa särskilda krav i detta hänseende på den som har anställning som domare. Arbetsdomstolen har i domen 1989 nr 52 [ NJ ] [ Karnov ] framhållit att en domare måste åtnjuta allmänt förtroende och allmän aktning för att kunna fullgöra sin uppgift och att särskilt stora krav måste ställas på en domares redbarhet och oförvitlighet. En annan sak är att det vid bedömning av ett skiljande från anställningen även i fråga om domare måste tas hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Man måste räkna med att det finns åtskilliga fall där det kan riktas berättigad kritik mot en arbetstagare som riskerar myndighetens anseende utan att det för den skull föreligger tillräckliga skäl för att skilja honom eller henne från anställningen. Liksom i andra fall av tillämpning av anställningsskyddslagens regler måste det vara fråga om ett grovt åsidosättande av anställningsavtalet för att ett avskedande skall kunna äga rum. Det kan därvid finnas anledning att se mindre allvarligt på en handling som framstår som en engångshändelse förorsakad av ett tillfälligt svaghets- eller sjukdomstillstånd eller på en handling som på annat sätt av särskilda skäl ter sig ursäktlig (jfr den nyssnämnda domen).

I M.P:s fall kan konstateras att han har handlat synnerligen olämpligt och omdömeslöst genom att på det sätt som skett vid tre olika tillfällen besöka en lokal där det, enligt vad han var medveten om, erbjöds sexuella tjänster mot betalning. Han har vid det andra av dessa besök betalat för och utfört en sexuell handling som visserligen inte varit straffbar men som under de aktuella förhållandena varit sådan att den allvarligt har skadat hans anseende. Vid det besöket uttryckte han önskemål om, men nekades, att få begå en handling som uppfyllde kraven för straffbarhet. M.P. har alltså tydligt manifesterat en vilja att begå en brottslig gärning. M.P. har dessutom vid ett ytterligare tillfälle ringt till lokalen och diskuterat möjligheten av ett ytterligare besök vid vilket han tänkte sig att en kvinna skulle onanera åt honom. De nu beskrivna handlingarna kan inte gärna ses som en engångsföreteelse och de kan heller inte ses som utslag av ett tillfälligt svaghets- eller sjukdomstillstånd eller som ursäktliga av annat skäl. M.P. måste genom sina handlingar anses ha allvarligt skadat inte bara förtroendet för honom som domare, utan även domstolsväsendets anseende.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att M.P. har grovt åsidosatt sina åligganden mot staten. Detta innebär att det har förelegat laga skäl för avskedandet av M.P. Hans talan skall därför med upphävande av tingsrättens dom avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången skall staten befrias från ålagd betalningsskyldighet för M.P:s rättshjälpskostnader. Vidare skall M.P. förpliktas att ersätta statens rättegångskostnader vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen. De belopp som yrkats av staten har av M.P. vitsordats som skäliga.

M.P. har i Arbetsdomstolen enligt 34 § rättshjälpslagen beviljats fortsatt rätthjälp omfattande 25 timmar utöver 100 timmar. Vid slutet av huvudförhandlingen har han begärt fortsatt rättshjälp med 5 timmar. Det åligger emellertid enligt det angivna lagrummet ett rättshjälpsbiträde att anmäla till rätten när det arbete biträdet har lagt ner på uppdraget uppgår till eller närmar sig den angivna tidsgränsen. I detta fall har anmälan gjorts först efter det att det ytterligare arbetet har utförts. Arbetsdomstolen anser att det inte föreligger förutsättningar för att bevilja M.P:s begäran om fortsatt rättshjälp. Den av Claes Sandgren begärda ersättningen enligt rättshjälpslagen skall reduceras i enlighet härmed.