AD 2002 nr 58

Förbundets medlem S-G.B. har varit anställd i bolaget sedan år 1989. Anställningen har ostridigt avslutats av bolaget. Parterna har dock skilda uppfattningar om hur detta gått till. Förbundet har gjort gällande i första hand att S-G.B. vid ett telefonsamtal med bolagets företrädare, S.A., den 18 december 2000 blivit avskedad och i andra hand att han, som bolaget gjort gällande, blivit uppsagd samt att S-G.B. skilts från anställningen under omständigheter som inte ens utgjort saklig grund för uppsägning. Bolaget har gjort gällande att S-G.B. sades upp från sin anställning genom en handling som S.A. skrev den 18 december 2000 och samma dag skickade med post till S-G.B. samt att uppsägningen var sakligt grundad.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med S-G.B. samt vittnesförhör med M.G. och L.J.K. På bolagets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med S.A. samt vittnesförhör med E.E., F.S., T.W., J.G. och T.E. Förbundet har åberopat viss skriftlig bevisning.

Har S-G.B. blivit avskedad eller uppsagd?

Förbundet har alltså gjort gällande i första hand att bolagets företrädare S.A. vid ett telefonsamtal den 18 december 2000 avskedade S-G.B. Enligt förbundet sade S.A. vid telefonsamtalet att det inte var någon mening med att fortsätta och uppmanade S-G.B. att återlämna bolagets bil och verktyg. Bolaget har bestritt att det förekommit något sådant samtal och uppgett att S-G.B. återlämnade bil och verktyg på eget initiativ.

S-G.B. har när han hörts i målet uppgett att ett sådant samtal som förbundet gjort gällande har ägt rum och S.A. har förnekat att något sådant samtal förekommit. Uppgift står alltså mot uppgift. Förbundet har pekat på innehållet i vissa handlingar, uppsägningshandlingen och förhandlingsprotokoll, som kan, men inte måste, förstås så att bolaget medgett att det förekommit ett telefonsamtal. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det dock inte mot bolagets bestridande anses visat att det den 18 december 2000 förekommit ett telefonsamtal med sådan innebörd som förbundet påstått. Arbetsdomstolen utgår därför från att bolaget – som detta hävdat och som även förbundet gjort gällande för det fall att ett avskedande inte visas ha förekommit – sade upp S-G.B. från anställningen genom det den 18 december 2000 dagtecknade brevet.

Frågan är då om S-G.B., som bolaget påstått, gjort sig skyldig till arbetsvägran som utgör saklig grund för uppsägning.

Har S-G.B. gjort sig skyldig till arbetsvägran?

Bolaget har gjort gällande att S-G.B. under november och december år 2000 vägrat att utföra arbetsuppgifter vid arbetsplatserna Isdala, Sisjön, Inägogatan och Stora Torp.

Isdala

Bolaget har gjort gällande att S-G.B. den 3 november, trots uppmaning, vägrat lägga grus runt ett kylrumshus på arbetsplatsen Isdala varför arbetet i stället fick utföras av en annan arbetstagare. Förbundets inställning är att S-G.B. inte har fått någon uttrycklig order av S.A. utan att det är andra arbetstagare som har gett honom arbetsuppgifter, varför det inte kan utgöra någon arbetsvägran.

S-G.B. har uppgett att S.A. inte sagt till honom att lägga ut grus. S.A. har uppgett att han, kanske dagen före denna händelse, instruerat S-G.B. att denne skulle lägga tak på ett mindre kylrum som var under uppförande och lägga ut grus runt byggnaden. E.E. har uppgett att han från stadens fritidsförvaltning, åt vilken arbetet utfördes, fick ett telefonsamtal om att gruset inte var utlagt, att han då ringde till S-G.B. som sade att ”jag gör inga sådana skitarbeten”. F.S. har uppgett att han visade S-G.B. var det material som skulle användas fanns. S.A. har även uppgett att han efter denna händelse talade med S-G.B., som då inte kunde ge något skäl för sitt handlande.

Ostridigt är alltså att S-G.B. inte utfört arbetsuppgiften att lägga ut grus. S-G.B. har förklarat detta med att han inte fått någon uttrycklig order av S.A. att göra detta, vilket dock S.A. uppgett att han fått. Även om man godtar S-G.B:s uppgift om att han inte fått någon uttrycklig order om detta framstår hans handlande som klandervärt. Det måste med hänsyn till vad som upplysts om hur bolagets verksamhet bedrivs ha framstått som självklart även för S-G.B. att han skulle vara behjälplig med och utföra de arbetsuppgifter som skulle utföras på den arbetsplats där han befann sig. S-G.B:s uttalande till E.E. talar också för att det fanns en motvilja hos S-G.B. att utföra vissa arbetsuppgifter.

Sisjön

Bolaget har gjort gällande att S-G.B. den 8 november vid arbetsplatsen Sisjön vägrat att hjälpa grävmaskinisten J.G. med att lägga ut en dräneringsslang samt att han i stället lämnade arbetsplatsen. Förbundet har gjort gällande att någon order inte getts av S.A. utan av annan arbetstagare.

S.A. har uppgett att han dagen före denna händelse gett S-G.B. klara besked om vad som skulle göras och att han skulle hjälpa grävmaskinisten. S-G.B. har uppgett att han bara visste att han skulle hålla i ett instrument vid arbetsplatsen och att han inte visste vad han i övrigt skulle göra. E.E. har uppgett att man ringde från det schaktföretag som grävmaskinisten arbetade åt och uppgav att det var en person på arbetsplatsen som inte ville arbeta. J.G. har uppgett att S-G.B. skulle hjälpa till med att lägga slang, ”hålla höjden” och lägga ut matta samt att S-G.B. när han ombads göra det svarade att det gör jag inte och åkte från platsen. S.A. har uppgett att han efter denna händelse hade ett allvarligt samtal med S-G.B. som då lovade att bättra sig.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste det även i detta fall ha framstått som självklart även för S-G.B. att han skulle vara behjälplig med de arbetsuppgifter som förekom på arbetsplatsen. Det framstår som otänkbart att S-G.B. skulle ha sänts till platsen endast för att hålla i ett instrument samtidigt som annan skulle behöva sändas dit för att biträda grävmaskinisten i övrigt. S-G.B:s uttalande till grävmaskinisten talar för att det närmast var S-G.B:s motvilja mot arbetsuppgifterna som låg bakom hans handlande.

Inägogatan

Bolaget har inledningsvis gjort gällande att S-G.B. den 8 december på arbetsplatsen Inägogatan underlåtit att utföra borttagning av s.k. finsats när en vattenskada i ett duschrum skulle åtgärdas. Under målets handläggning har dock bolaget ändrat inställning och gjort gällande att S-G.B. vägrat att utföra gjutning av ett golv.

S.A. har uppgett att han, efter det att avfuktning skett, bad S-G.B. åka till platsen och gjuta en s.k. grovsats men att denne inte utförde arbetet. S-G.B. har uppgett att han rivit väggar och bilat bort finsatsen, att det sedan skulle dröja ett tag, eftersom avfuktning skulle ske, samt att T.W. några dagar senare frågade om storleken på finsatsen och sedan göt den. T.W. har uppgett att S.A. ringde till honom och berättade att S-G.B. hade påbörjat arbetet men inte velat gjuta golvet.

Mot bakgrund av de olika uppgifter som lämnats från bolagets sida i denna del och att utredningen inte kan sägas ge helt klart besked om vad som förevarit, finner Arbetsdomstolen att det inte kan anses utrett att S-G.B. gjort sig skyldig till arbetsvägran i detta fall.

Stora Torp

Bolaget har gjort gällande att S-G.B. den 15 december på arbetsplatsen Stora Torp vägrat att vara behjälplig med att lägga två sliprar på plats. Förbundets inställning är att S-G.B. på grund av sina ryggbesvär inte kunde utföra arbetet.

S.A. har uppgett att S-G.B:s uppgift var att bygga en vägg på ett uthus och för detta behövdes en grundbjälke bestående av två sliprar som krävde en urschaktning på ca fem centimeter, att S-G.B. ringde honom och utan att ange någon förklaring sade att jag gör inte de här ”jävla skitjobben”, samt att han uppmanade S-G.B. att utföra arbetet vilket denne vägrade trots att E.E. och F.S., vilka befann sig på arbetsplatsen, erbjöd sig att hjälpa till. S-G.B. har uppgett att han vid telefonsamtal till S.A. sagt att det var på grund av ryggen som han vägrade att utföra arbetet, och att han ansåg sig utsatt för kränkande behandling och åkte hem. E.E. har uppgett att S-G.B. till honom sade att S.A. sagt att S-G.B. inte behövde göra sliperarbetet, att S.A. vid ett kontrollsamtal sade att detta var lögn samt att S-G.B. sade att han inte gör sådana ”skitarbeten”. F.S. har uppgett att S-G.B. inte sade något om problem med ryggen.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen i denna del att S-G.B. vägrat att utföra arbetet med sliprarna. Han har i domstolen förklarat sitt handlande med att arbetet skulle kunna ha orsakat honom ryggbesvär. Utredningen får dock anses ge vid handen att S-G.B. inte vid händelsen angav något sådant skäl och Arbetsdomstolen anser sig därför kunna bortse från denna förklaring, särskilt som S-G.B:s yttranden till S.A. och E.E. ger vid handen att det även i detta fall var S-G.B:s motvilja mot arbetsuppgiften som låg bakom hans handlande.

Har bolaget haft saklig grund för uppsägningen?

Utredningen visar alltså att S-G.B. vid tre tillfällen gjort sig skyldig till arbetsvägran. Utredningen visar också att bolaget måst anlita andra för att utföra de arbetsuppgifter som S-G.B. vägrat att utföra. E.E. har uppgett att han fick köra från Kungsbacka för att lägga ut gruset vid arbetsplatsen Isdala. De arbetsuppgifter vid arbetsplatsen Sisjön som S-G.B. vägrade att utföra fullgjordes, enligt vad E.E. och F.S. uppgett, av dem sedan de fått bege sig till platsen. Uppenbarligen måste även arbetsuppgifterna vid arbetsplatsen Stora Torp ha utförts av andra anställda. En slutsats som måste dras av utredningen är att S-G.B. genom sitt handlande orsakat bolaget olägenheter och kostnader, även om kostnadernas storlek inte kan fastställas. Slutförandet av arbetena har också försenats vilket kan påverka förhållandet till beställarna. Utredningen visar även att andra anställdas arbetsförhållanden påverkats av S-G.B:s beteende och att han av andra anställda uppfattats som illojal.

Av förarbetena till lagen om anställningsskydd (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 124 [  ]) framgår bl.a. följande. Vid bedömningen av om bl.a. ordervägran utgör saklig grund för uppsägning bör bedömningen inte inriktas så mycket på vad som förekommit i det enskilda fallet utan på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade. Först vid klart dokumenterad olämplighet bör kravet på saklig grund anses uppfyllt. En ordervägran bör inte utan vidare anses utgöra saklig grund för uppsägning. Omständigheterna i det enskilda fallet kan ha varit sådana att arbetstagaren haft skäl för sin vägran som det kan vara rimligt att ta hänsyn till. Om arbetstagarens ordervägran framstår som ett uttryck för en allmän ovilja att rätta sig efter arbetsgivarens anvisningar torde saklig grund få anses föreligga. I fall där arbetstagaren misskött sig framstår det som befogat att ta hänsyn till sådana omständigheter som att arbetstagaren varit anställd lång tid, att han inte tidigare misskött sig eller att vad som inträffat framstår som en tillfällig förlöpning från arbetstagarens sida.

Enligt Arbetsdomstolens mening framstår S-G.B:s handlande att vid tre tillfällen vägra att utföra arbetsuppgifter som ålegat honom åtminstone tillsammans som ett allvarligt åsidosättande av hans åligganden gentemot arbetsgivaren. Det har inte framkommit att S-G.B. har haft några sådana skäl för sin vägran som det finns anledning att ta hänsyn till. Av vad han yttrat i samband med de tre tillfällena framgår att hans handlande berott på att han hyst en allmän ovilja mot att utföra vissa arbetsuppgifter, som han inte ansett tillräckligt kvalificerade. S-G.B. har enligt vad utredningen visar orsakat arbetsgivaren olägenheter och ökade kostnader. Enligt Arbetsdomstolens mening bör S-G.B:s åsidosättande av sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren typiskt sett kunna utgöra saklig grund för uppsägning.

Förbundet har emellertid också gjort gällande att bolaget inte klargjort för S-G.B. att han riskerade sin anställning genom sitt beteende, vilket enligt Arbetsdomstolens praxis kan krävas för att saklig grund för uppsägning skall anses föreligga. Enligt bolaget har dock S.A. klargjort för S-G.B. att hans arbetsvägran inte kan accepteras.

S.A. har uppgett att det förelegat stora problem med S-G.B. som inte velat göra som S.A. vill, att han haft åtskilliga samtal med S-G.B. om detta, att S-G.B. då lovat att bättra sig men det blivit tvärtom, samt att han efter de aktuella händelserna haft samtal med S-G.B. om dessa men att dessa samtal inte dokumenterats.

Med hänsyn till de problem som S-G.B:s handlande orsakat framstår det som mindre troligt att S.A. skulle ha underlåtit att ta upp dessa med S-G.B., särskilt som dennes handlande också i hög grad påverkade andra anställdas förhållanden liksom förhållandet till andra företag och till beställare. Enligt Arbetsdomstolens mening måste det, även om några samtal inte dokumenterats, redan efter de två första aktuella händelserna ha stått klart för S-G.B. att arbetsgivaren inte kunde acceptera hans beteende. S-G.B. måste ju själv ha insett att han genom sitt handlande orsakade arbetsgivaren olägenheter och extra kostnader. Trots det har han inte förändrat sitt beteende. Med hänsyn härtill och till den ovilja mot att utföra vissa arbetsuppgifter som S-G.B. visat är det enligt Arbetsdomstolens mening inte antagligt att tillsägelser eller erinringar från arbetsgivarens sida efter händelsen den 15 december 2000 skulle ha lett till någon avgörande förbättring i S-G.B:s beteende. Vilka krav som kan ställas på att en arbetsgivare före en uppsägning skall varna arbetstagaren och erinra om att denne genom sitt handlande riskerar sin anställning bör naturligtvis också vara beroende av vad arbetstagaren låtit komma sig till last. Särskilt stränga krav på sådant bör inte ställas om arbetstagaren på ett allvarligt sätt vid upprepade tillfällen åsidosatt sina grundläggande och självklara skyldigheter enligt anställningsavtalet och arbetsgivaren inte gett arbetstagaren anledning att anta att arbetsgivaren accepterar arbetstagarens beteende.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit finner Arbetsdomstolen att bolaget haft saklig grund för uppsägningen av S-G.B. Den omständigheten att S-G.B. har en för branschen osedvanligt lång anställningstid bör inte tillmätas någon större betydelse när det är fråga om upprepade fall av arbetsvägran.

Förbundets yrkanden om allmänt skadestånd för att S-G.B. avskedats eller sagts upp utan att saklig grund för uppsägning förelegat skall alltså avslås.

Övriga yrkanden

Förbundet har även yrkat ekonomiskt skadestånd eller lön och semesterersättning till S-G.B. för tiden från uppsägningen till dess han den 9 januari 2001 fick en ny anställning. I bolagets uppsägningshandling har uppsägningstiden inte angivits och av utredningen i målet framgår att bolaget först efter det att han fått ny anställning underrättade honom om att uppsägningstiden var fyra månader och att man ansåg honom arbetsskyldig under denna tid. Mot denna bakgrund bör saken betraktas så som förbundet gjort gällande, nämligen att bolaget får anses ha befriat S-G.B. från arbete under uppsägningstiden. Bolaget bör därför förpliktas ersätta S-G.B. för inkomstbortfallet under den period som yrkandet avser. Om beloppet råder inte tvist. Ersättningen bör med hänsyn till den bedömning som gjorts betraktas som lön och semesterersättning.

Av utredningen framgår att bolaget i förhållande till S-G.B. brutit mot bestämmelser i anställningsskyddsavtalet eller motsvarande bestämmelser i anställningsskyddslagen genom att inte lämna s.k. besvärshänvisning, inte överlämna uppsägningshandlingen personligen och inte underrätta honom i förväg om den tilltänkta åtgärden. Av utredningen framgår även att bolaget i förhållande till förbundet åsidosatt sin skyldighet enligt anställningsskyddsavtalet att varsla förbundet om den tilltänkta åtgärden och sin skyldighet enligt byggnadsavtalet att inom viss tid justera och återsända förhandlingsprotokoll. Den sistnämnda försummelsen har inte berott på någon ovilja mot att fullgöra skyldigheterna utan på att bolagets företrädare varit bortrest under den aktuella tiden. Bolagets underlåtenhet att i förväg underrätta S-G.B. och att varsla förbundet om uppsägningen framstår som betydligt allvarligare. Skadestånden bör bestämmas till de yrkade beloppen nämligen 6 000 kr till S-G.B. och 15 000 kr till förbundet.

Rättegångskostnader

Parterna har vunnit ömsom. Vad bolaget tappat får anses vara av ringa betydelse. Bolaget bör erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader. Om beloppet råder ingen tvist.