AD 2002 nr 33

Förbundet

P.E. har sedan år 1986 varit anställd i Uppsala kommun som chaufför vid renhållningen. På grund av arbetsbrist vid renhållningen har han under vissa perioder blivit omplacerad till andra anställningar i kommunen, bl.a. som vaktmästare, fastighetsskötare och slöjdlärare. Sedan år 1999 har han arbetat enbart vid renhållningen.

Den 15 augusti 2000 var P.E. på väg med sin sopbil för att lämna det sista lasset sopor för dagen. Han körde då vid Strandbokilen, där det finns tre viadukter. Den första viadukten kunde sopbilen passera, men när P.E. passerade den andra hörde han hur bilens överdel skrapade i undersidan av viadukten. P.E. stannade då fordonet eftersom han inte trodde att han skulle kunna komma igenom den tredje viadukten. Han gick ut och undersökte om det blivit några skador, men han kunde inte upptäcka några. Han placerade bilen på trottoaren för att inte hindra annan trafik och satte igång de tre roterande ljusen på bilen som varningssignal. Han stängde av motorn, men lät tändningsnyckeln sitta i eftersom varningsljusen annars inte skulle fungera. Mobiltelefonen tog han med sig. Därefter begav han sig till fots till det område där sopbilarna står uppställda och där kontoret och två verkstäder finns. När han kom dit tog han sin egen bil för att köra till den större av de två verkstäderna för att hämta hjälp. Han blev då stoppad av en arbetskamrat, K.K., som frågade var sopbilen fanns. P.E. svarade på frågan. Strax därefter kom P.E:s arbetsledare, I.D., springande mot dem. Hon hade hört vad som hänt och sade att de alla tre måste bege sig till viadukten. I.D. uppmanade P.E. att ta sin egen bil, vilket han gjorde. I.D. och K.K. tog en annan bil. När de kom fram till viadukten hade polisen kommit dit. P.E. blev föremål för provtagning och det visade sig att han hade druckit alkohol. Sopbilen bärgades därefter.

Dagen därpå, den 16 augusti 2000, fick P.E. skriftligt besked från arbetsgivaren om att han var avstängd med anledning av att polismyndigheten utredde trafikförseelsen och misstanken om rattonykterhet. Avstängningen skulle gälla till dess polisen var klar med sin utredning. P.E. fick tills vidare behålla sin lön.

Den 23 augusti 2000 varslades facket om tilltänkt avskedande av P.E. Den 30 augusti 2000 hölls överläggning i frågan. Vid denna deltog på arbetstagarsidan O.R., P.S. och K.K. och på arbetsgivarsidan HO.B. och B.J. Av protokollet från överläggningen framgår att förbundet yrkade att P.E. skulle erbjudas vård för sina drogproblem, att arbetsgivarföreträdarna stod fast vid sitt beslut om avskedande och att enighet inte kunde uppnås. I protokollet redogjordes inte för skälen för avskedande, men kommunens företrädare angav muntligen vid överläggningen smitning som enda skäl. Senare samma dag, den 30 augusti 2000, avskedades P.E.

Den 7 september 2000 begärde förbundet tvisteförhandling med kommunen. Tvisteförhandlingen ägde rum den 12 oktober 2000. Vivan Erickson och HO.B. företrädde därvid kommunen. Förbundet företräddes av T.K. Förbundet yrkade att avskedandet av P.E. skulle återtas och att en rehabiliteringsplan skulle upprättas. Kommunen hävdade att det inte fanns någon missbrukshistorik och därmed inte skäl för att påbörja en rehabiliteringsutredning. Av vad som sades vid förhandlingen framgick dock att man på kommunens sida hade haft misstanke om P.E:s missbruk redan under våren 2000. Skälen för avskedandet berördes inte vid förhandlingen.

Förbundet hävdar att P.E. är sjukligt beroende av alkohol sedan flera år tillbaka och att han alltså led av denna sjukdom när den aktuella händelsen inträffade. Händelsen ledde till att P.E. den 6 december 2000 dömdes för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Behandlingsplanen innebar att P.E. skulle vistas fyra veckor på ett behandlingshem. Efter behandlingen skulle P.E. genomgå ett eftervårdsprogram med deltagande i en samtalsgrupp på behandlingshemmet. P.E. inställde sig den 2 januari 2001 på behandlingshemmet. Han avvek dock samma dag eftersom han fick panik inför vissa moment i behandlingen. Saken klarades dock ut och han fick tillåtelse att komma tillbaka. Behandlingen avslutades den 23 februari 2001 utan anmärkningar. Under en stor del av våren gick också efterbehandlingen bra, men sedan fick P.E. två återfall. På P.E:s initiativ ändrades behandlingsplanen i början av juni 2001 till att omfatta även intagande av antabus tre gånger i veckan under tre månader i Vaksala stödteams regi. Efter ytterligare återfall begärdes P.E. omhändertagen, men beslutet upphävdes i och med att P.E. uppgav sig vara villig att lägga in sig på beroendekliniken på Ulleråker. Behandlingsplanen ändrades i oktober 2001, även denna gång på P.E:s initiativ, till att innebära även utandningsprov fem gånger per vecka samt utredning på råd och behandlingsgruppen. P.E. har inte haft kontakt med Vaksala stödteam sedan den 29 oktober 2001. Han har inte återfallit i alkoholmissbruk. Tingsrätten beslöt emellertid den 20 november 2001 att undanröja skyddstillsynen och bestämde påföljden till fängelse fjorton dagar. P.E. har överklagat detta beslut till hovrätten, som ännu inte har avgjort målet.

En arbetsgivare har enligt 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring ett ansvar att påbörja en rehabiliteringsutredning om arbetstagaren har varit helt eller delvis sjukfrånvarande under längre tid än fyra veckor i följd, om arbetstagarens arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder eller om arbetstagaren själv har begärt rehabilitering. Det framgår bl.a. av förarbetena att bestämmelsen tar sikte på situationer där det har förekommit mer än sex frånvarotillfällen under en tolvmånadersperiod. P.E. har under perioden den 1 januari 1998 30 augusti 2000 varit frånvarande mer än sex gånger under tre tolvmånadersperioder. Vid tre tillfällen har det således funnits skyldighet för kommunen att påbörja en rehabiliteringsutredning.

Kommunens företrädare hade, även om de inte kände till omfattningen av P.E:s missbruk, redan under våren 2000 haft starka misstankar om att P.E. missbrukade alkohol eller annat. I.D., som var P.E:s närmaste arbetsledare, har vid några tillfällen under år 2000 före den aktuella händelsen talat med de två fackliga förtroendemännen O.R. och K.K. om sina misstankar om att P.E. hade alkoholproblem. De rådde då henne att vidta åtgärder. I.D. och renhållningschefen Rolf Persson har också vid något tillfälle under år 2000, före incidenten, haft särskild bevakning av P.E. med anledning av misstanken om missbruk. Denna bevakning innebar dock inte att man talade med P.E. angående problemet. Misstankarna var så starka och välgrundade att det förelåg anledning att ta itu med P.E:s problem redan under våren 2000. I varje fall hade arbetsgivaren vetskap om P.E:s alkoholproblem efter händelsen den 15 augusti 2000, eftersom misstanken om rattonykterhet angavs som skäl för avstängning. Facket har också vid överläggningen den 30 augusti 2000 och vid den lokala tvisteförhandlingen framfört till kommunens företrädare att P.E. hade alkoholproblem och begärt rehabilitering. Bl.a. i kommunens drogpolitiska program finns anvisningar om hur rehabiliteringsansvaret skall uppfyllas. Programmet innebär att arbetsgivaren skall initiera rehabilitering på ett tidigt stadium om det föreligger misstanke om missbruk.

Grunderna för förbundets talan

Vid varselöverläggningen den 30 augusti 2000 åberopade kommunen endast smitning som grund för avskedandet. Enligt förbundets mening är kommunen bunden av detta och alltså förhindrad att åberopa andra omständigheter till grund för avskedandet. Förbundet hävdar att P.E. inte har gjort sig skyldig till smitning, vare sig i trafikbrottslagens mening eller på det sätt som kommunen har påstått. Åtalet mot P.E. omfattade även smitning, men tingsrätten ogillade åtalet i den delen. Enligt P.E:s uppgifter i brottmålsdomen lämnade han bilen för att gå till arbetsplatsen och hämta verktyg för att kunna släppa ut luft ur däcken. Som tingsrätten har funnit kan dessa uppgifter inte lämnas utan avseende.

För den händelse kommunen tillåts att åberopa andra gärningar än smitning som grund för avskedandet vitsordar förbundet att P.E. har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Däremot bestrids att P.E. har brutit mot kommunens anvisningar genom att välja den aktuella vägen. P.E. kände visserligen till att viadukten var för låg, men han hade inte fått vetskap om detta från kommunen utan från annat håll. Om vägvalet är att betrakta som en förseelse utgör den ändå inte laglig grund för avskedande eller uppsägning. Det bestrids vidare att P.E. skulle ha lämnat kvar mobiltelefonen i bilen. Detta skulle i alla händelser inte kunna utgöra ett godtagbart skäl för avskedande.

Förbundet gör under alla förhållanden gällande att de angivna händelserna inte utgör grund för vare sig avskedande eller uppsägning. Genomgående finns det ett direkt samband mellan händelserna och P.E:s alkoholsjukdom. Sjukdom och yttringar av sjukdom inte är laglig grund för avskedande eller uppsägning oavsett om arbetsgivaren har kännedom om sjukdomen vid tidpunkten för avskedandet eller ej. Kommunen har i detta fall inte fullgjort sin lagstadgade rehabiliteringsskyldighet. Rehabilitering skulle ha påbörjats när misstanke om P.E:s missbruk uppkom, dvs. under våren 2000, eller senast den 30 augusti 2000 när förbundet framställde krav om detta. Arbetsgivaren hade möjlighet att återta avskedandet och föranstalta om rehabilitering. Laga grund för avskedande eller uppsägning föreligger vidare inte av det skälet att kommunen inte ens har försökt att bereda P.E. annat arbete hos sig.

Vad gäller beräkningen av lönen är utgångspunkten enligt både anställningsskyddslagen och kollektivavtalet att P.E. skall hållas skadeslös genom ersättning motsvarande den lön och de lönetillägg som han skulle ha haft om han hade varit i arbete. Förstahandsyrkandet avseende lönetillägg gäller perioden den 31 augusti 2000 30 augusti 2001 och är beräknat med ledning av vad han erhöll under motsvarande period året dessförinnan. Andrahandsyrkandet avseende lönetillägg gäller perioden den 31 augusti 2000 28 februari 2001 och är beräknat på samma sätt.

Kommunen

P.E. anställdes hos kommunen i november 1986. Den 1 juni 1990 erhöll han en tillsvidareanställning. År 1995 blev han övertalig i renhållningsverksamheten och arbetade sedan på olika arbetsplatser i kommunen till den 27 september 1999 då han återvände till Uppsala kommun Entreprenad Renhållarna som renhållningsarbetare. Arbetsuppgifterna gällde sophämtning inom ett visst distrikt. Han hade som chaufför ansvar för en renhållningsbil, en s.k. sidlastare, med en totalvikt om 18 ton.

Den 15 augusti 2000 fick kommunen ett telefonsamtal från polisen. En renhållningsbil hade fastnat mellan två viadukter i Strandbokilen. Enligt polisen satt bilnycklarna kvar i bilen och chauffören hade lämnat platsen. Chauffören var P.E. P.E. hade inte gjort något försök att hämta hjälp eller göra arbetsledningen uppmärksam på vad som hade hänt. Av polisens provtagning framgick att alkoholkoncentrationen i P.E:s blod uppgick till 2,55 promille. Polisen tog samma dag hand om P.E:s körkort, som återkallades genom beslut den 1 september 2000.

Vid förhör den 15 augusti 2000 uppgav P.E. att han vid tillfället hade talat med sin arbetsledare i telefon och därför varit ouppmärksam på att han tog fel väg. Han kunde inte svara på varför han lämnade platsen i stället för att ringa polisen eller arbetsledningen.

Den 30 augusti 2000 avskedade kommunen P.E. P.E. dömdes den 6 december 2000 för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. P.E. medverkade dock inte i behandlingen och följde inte föreskrifterna i planen. Detta ledde till att tingsrätten på åklagarens begäran undanröjde skyddstillsynen genom beslut den 20 november 2001.

Grunderna för kommunens talan

Kommunen har haft laga skäl för avskedandet av P.E. Han har i strid med trafikbrottslagen framfört kommunens fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker och har sedermera dömts för grovt rattfylleri. Han har kört under en viadukt där högsta tillåtna höjd var lägre än fordonets höjd. Han har inte iakttagit de anvisningar som gäller vid framförande av kommunens fordon och som är väl kända för honom. Han har avlägsnat sig från olycksplatsen utan att göra några som helst försök att hämta hjälp genom att kontakta polis eller arbetsledning. Såväl bilnycklar som mobiltelefon lämnades kvar i bilen.

P.E. har genom sitt handlande grovt åsidosatt sina åligganden i anställningsavtalet på ett sätt som ingen arbetsgivare skall behöva tåla. De omständigheter som nu läggs P.E. till last är desamma som angavs vid varselöverläggningarna och tvisteförhandlingarna. Kommunen är inte förhindrad att åberopa någon av dessa omständigheter.

Kommunen har inte haft någon misstanke om att P.E. missbrukade alkohol och har således inte brustit i sitt rehabiliteringsansvar. P.E. har inte varit långtidssjukskriven och inte heller haft sådan korttidsfrånvaro att anledning funnits att påbörja någon rehabiliteringsutredning. Den korttidsfrånvaro som förekommit har varit föranledd av förkylningar och andra vanliga åkommor. Någon rehabiliteringsutredning behöver enligt gällande regler inte göras om det är uppenbart att korttidsfrånvaron beror på något annat än missbruk. P.E. har inte heller själv begärt någon rehabiliteringsutredning eller uppmärksammat arbetsledningen på att han skulle ha drog eller alkoholproblem. Det kan inte vitsordas att P.E. hade alkoholproblem av sjukdomskaraktär vid tiden för avskedandet.

Om domstolen skulle finna att kommunen inte har haft skäl för avskedande måste det, vid bedömningen av om det skulle ha förelegat saklig grund för uppsägning, beaktas att P.E. inte har medverkat som han borde i den rehabilitering som senare har ordnats honom genom påföljden i brottmålet. Det är denna bristande medverkan som är skälet till att tingsrätten i november 2001 undanröjde den ådömda skyddstillsynen och bestämde påföljden till fängelse fjorton dagar. Omständigheterna har vidare varit sådana att det inte har förelegat någon skyldighet för kommunen att försöka omplacera P.E.

För det fall att domstolen skulle finna att det inte har förelegat skäl för vare sig avskedande eller uppsägning kan kommunen inte godta de yrkanden om lönetillägg som förbundet har framställt. Om P.E. hade gått kvar i anställningen hade han inte kunnat erhålla dessa lönetillägg eftersom han inte hade kunnat arbeta med samma uppgifter och efter samma schema som tidigare på grund av avsaknaden av körkort.