AD 1994 nr 99

Inledning

Tvisten i målet gäller, om bolaget haft saklig grund för sin uppsägning i december 1992 av B.V. från hans anställning som bussförare hos bolaget. Till stöd för sin ståndpunkt har bolaget åberopat en rad händelser m.m. som enligt bolagets mening innebär att B.V. ådagalagt sådana brister i fråga om yrkesskicklighet som bussförare och sådan misskötsamhet att uppsägning fått ske. B.V. har vitsordat att en del av de av bolaget åberopade händelserna inträffat men i övrigt bestritt riktigheten av bolagets påståenden samt gjort gällande att saklig grund för uppsägning i vart fall inte förelegat. Och detta gäller enligt B.V. även om de av bolaget åberopade omständigheterna skulle anses styrkta och vara av sådan karaktär att de kunnat berättiga till uppsägning, eftersom arbetsgivaren enligt hans mening likväl åsidosatt sin omplaceringsskyldighet, ett påstående som bolaget har bestritt.

I arbetsdomstolen har B.V. på nytt hörts under sanningsförsäkran. På bolagets begäran har förnyade vittnesförhör ägt rum med C.H., X.X., C.M., E.W. och H.F. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har förebragts, dock har bolaget här även åberopat ett utdrag ur SL:s trafikhandbok.

Händelser och omständigheter som lagts B.V. till last

Arbetsdomstolen tar till en början upp till bedömande bolagets påståenden om olika händelser och omständigheter som bolaget åberopat mot B.V. Domstolen finner lämpligt att behandla dessa i huvudsakligen kronologisk ordning.

Det skall framhållas att det är bolaget som har att styrka sina påståenden i den mån de inte har vitsordats av B.V. (jfr exempelvis AD 1986 nr 160 [ NJ ] [ Karnov ] och 1987 nr 52 [ NJ ] [ Karnov ]).

Tiden för B.V:s tjänstgöring i Björknäs trafikområde

Felkörningar den 2, 5 och 18 oktober 1989

B.V. har bestritt bolagets påstående att han den 5 oktober 1989 passerat en hållplats i Nacka centrum utan att stanna för att ta upp väntande trafikanter. Mot hans bestridande är påståendet om denna händelse inte styrkt.

B.V. har däremot vidgått att han den 2 oktober 1989 körde fel genom att inte svänga in på en vägslinga med några hållplatser vid Fågelvik. Förklaringen var enligt B.V. att han på dagtid körde en tur som inte gick in på denna vägslinga, vilken då täcktes av en annan tur. Felkörningen inträffade i nattrafik, och han visste vid ifrågavarande tid inte att hans tur på natten skulle köras via vägslingan.

B.V. har vidare vidgått en felkörning vid Brunns hållplats den 18 oktober 1989 och uppgett att felkörningen bestod i att han, på en sandplan där tre turer hade hållplats, på grund av oerfarenhet körde fram till fel hållplatsstolpe. Sådana misstag var enligt B.V. vanliga där och ofta föremål för skämt förarna emellan.

De två felkörningar som B.V. sålunda vidgått framstår med hänsyn till omständigheterna redan i och för sig som föga belastande för honom. Härtill kommer att det är fråga om två enstaka händelser av detta slag, vilka fått en rimlig förklaring och ligger långt tillbaka i tiden. Arbetsdomstolen finner därför att de får anses sakna betydelse i målet.

Förseningar

B.V. har bestritt bolagets påstående att han den 22 mars 1990 var 15 minuter försenad vid en övergång. Han har tillagt att en så kraftig försening framstår som helt onormal, såvida inte någon trafikolycka e.d. hindrat bussen, och att han inte har något minne av en sådan händelse. Någon konkret utredning till stöd för bolagets påstående har inte förebragts, och mot B.V:s bestridande är påståendet inte styrkt.

B.V. har inte velat bestrida bolagets uppgifter om att han var åtta minuter försenad vid en övergång den 8 maj 1990 och sex minuter försenad från garaget den ”24–25” september 1990. Beträffande den förra händelsen, som redovisats i en skriftlig rapport av bussföraren E-L.A., har B.V. förklarat att förseningen kan ha haft flera olika orsaker, t.ex. broöppning vid Danvikstull, och att han i enlighet med gällande rutiner hade rapporterat den till trafikledningen. Enligt B.V. tycks E-L.A. ha blivit förargad för att han inte hade gått fram och talat med henne om förseningen, något som var helt onödigt eftersom hon måste ha fått meddelande därom från trafikledningen. Beträffande den senare händelsen, som redovisats i en skriftlig rapport av bussföraren K.C., har B.V. uppgett att en sådan försening lätt kunnat inträffa av en helt ursäktlig anledning. B.V. har tillbakavisat uttalanden i K.C:s rapport om att han ofta varit sent ute i olika sammanhang i tjänsten.

Varken E-L.A. eller K.C. har hörts i målet och inte heller i övrigt har någon närmare utredning rörande ifrågavarande händelser förebragts. B.V:s uppgifter kan vid sådant förhållande inte lämnas utan avseende, utan de får tvärtom godtas. Vad som förekommit i denna del kan därför inte, vare sig när det gäller de enskilda händelserna eller K.C:s allmänna uttalanden i den skriftliga rapporten, läggas B.V. till last.

Fastkörningen den 21 januari 1991

B.V. har vidgått att han vid det aktuella tillfället begick ett misstag samt uppgett följande. Vid ankomsten till ändhållplatsen hade han haft gott om tid och det återstod fortfarande ca 15 minuter till avgång när han beslöt sig för att köra hem den kraftigt berusade passagerare som inte kunde förmås att lämna bussen. Han visste att det vid en ICA-affär i närheten av passagerarens hem fanns en plats som kunde användas för att vända bussar, men när han hade kommit dit visade sig att just denna buss inte ”gick runt” på platsen. Han körde då in på en tvärväg för att vända genom att backa upp bussen på huvudvägen, men på grund av halka lyckades han inte med backningen. Det är riktigt att det på tvärvägen fanns skyltar om att den var en återvändsväg utan vändplats, men hans avsikt var alltså bara att använda tvärvägen för en backningsmanöver.

Enligt arbetsdomstolens mening har B.V. – låt vara i välmening mot den berusade passageraren – vid tillfället visat dåligt omdöme och enligt vad som framgått av utredningen därmed vållat att en tur fått ställas in. Händelsen ligger dock så långt tillbaka i tiden att den inte kan få annat än begränsad betydelse vid bedömningen av saklig grund-frågan.

Trafikantklagomål mot B.V. under hans tjänstgöring i Björknäs trafikområde

I denna del har på bolagets begäran vittnesförhör ägt rum med C.H., X.X. och C.M., varjämte bolaget har åberopat tre brev från olika trafikanter, nämligen K.L., K.B. och A.A.

C.H. har berättat följande. Hon bor i Björknäs trafikområde. Vid en bussresa i december 1990 hjälpte hon vid egen påstigning en förälder med barnvagn att få vagnen ombord i bussen. I denna fanns redan en barnvagn. Så snart de kommit in i bussen ropade föraren, B.V., i högtalaren att det var lika bra att de fällde ihop de båda barnvagnarna, eftersom det bara skulle bli problem om det kom ytterligare en barnvagn. Vidare anmanade han C.H. att komma fram och visa sitt färdbevis, en anmaning som var helt överflödig. B.V. lät otrevlig. Eftersom det inte så ofta kommer tre barnvagnar under en resa tyckte C.H. och de passagerare som hade de båda barnvagnarna att det var helt onödigt att fälla ihop dessa och det gjordes därför inte. Vid en hållplats längre fram ville dock en kvinna med barnvagn komma ombord i bussen. B.V. menade då att det inte fanns plats för en tredje barnvagn. Kvinnan var dock angelägen om att komma med bussen, eftersom det var en och en halv timmes väntetid till nästa, och det blev ”bråk” mellan kvinnan och B.V. Kvinnan ville få hjälp att ställa in barnvagnen i bussens bagageutrymme, men han vägrade under påstående att det var så smutsigt där. De ”tjafsade” i kanske 10–15 minuter, varvid B.V. bl.a. stod mitt i bussen och skrek att det var han som bestämde. Till sist ställdes barnvagnsunderredet in i bagageutrymmet och insatsen in i bussen. Det var sedan otrevligt att ha B.V. som förare, eftersom han var mycket upprörd. Vid en skola skulle en liten flicka stiga av, men B.V. körde förbi hållplatsen. Flickan började gråta och stämningen i bussen blev upprörd. B.V. vände dock vid nästa hållplats och körde tillbaka flickan till skolan. – Efter denna händelse började man i trafikområdet tala med varandra om B.V. och det kom då fram att flera personer hade råkat ut för obehagliga eller ”tokiga” händelser och upplevt sig som otrevligt bemötta av B.V. Ett syskon till ett barn i en av de tidigare nämnda barnvagnarna vågade på hösten 1993, när han skulle börja i lekskolan, inte åka buss ensam av rädsla för att få åka med B.V. C.H. skulle aldrig låta sin sjuåriga dotter åka med honom. – Kvinnan med den förut nämnda tredje barnvagnen har för C.H. berättat att hon en annan gång skulle hjälpa en mamma med två barn, varav ett i barnvagn, ombord i bussen och att de då hade kommit i kläm mellan bussdörrarna. När denna åter öppnats och de kommit på bussen, kunde dörrarna inte stängas. Föraren, som enligt kvinnan var densamme som vid den tidigare skildrade resan i december 1990, hade då bett henne att stänga dörrarna. När hon förklarade att hon inte kunde det, hade han ropat åt henne ”vad skulle du då på dörrarna att göra?” – Vid ett tillfälle i januari eller februari 1991 blev C.H. vittne till hur B.V. svarade en person, som frågade om bussen gick till en viss hållplats, att denne skulle ha vetat det om han hade läst skylten vid den hållplats där bussen vid tillfället stod.

Med anledning av vad C.H. sålunda berättat har B.V. uppgett följande. Han minns den resa i december 1990 som C.H. berättat om, men han förstår inte hennes uppgifter om händelsen. Det är riktigt att han bad dem som hade de två barnvagnarna att fälla ihop dessa för att ge plats åt en eventuell ytterligare barnvagn. Som förare visste han att det var stor sannolikhet för att en sådan skulle komma, och uppmaningen var därför väl befogad. Han fann det konstigt att de inte gjorde som han bad dem om, men han kunde inte göra mer än att be dem. Han menade absolut inte att vara otrevlig. När den tredje barnvagnen skulle ombord fanns det egentligen inte plats för denna. Kvinnan utanför bussen föreföll bli lite nervös, men han gick ut ur bussen för att ta in hennes barnvagn i bussens bagageutrymme. Detta kunde emellertid inte öppnas, möjligen på grund av att låset frusit. Han gick då åter in i bussen, öppnade bakdörrarna och lyfte in barnvagnen på sätena längst bak i bussen. Hela händelseförloppet med den tredje barnvagnen tog högst fem minuter. C.H. har helt förvanskat händelsen. – Det torde vara riktigt att det var vid samma resa som en liten flicka inte kom av bussen där hon skulle, något som dock inte berodde på honom. När han uppmärksammades på detta vände han bussen och körde tillbaka så att flickan fick gå av på rätt plats, trots att bolaget egentligen inte tillåter en sådan manöver. – Han saknar kännedom om den historia som C.H. skulle ha hört berättas om en kvinna som med barn och barnvagn fastnat i bussdörren. Det skulle vara honom fullständigt främmande att be en passagerare att stänga bussdörrarna, som manövreras från förarplatsen. – Även den påstådda händelsen med en person som tydligen frågat om linjesträckningen är honom helt obekant.

Arbetsdomstolen gör beträffande de nu berörda händelserna följande bedömning. Det saknas allt underlag för kritik mot B.V. för hans uppmaning till de ifrågavarande passagerarna att fälla ihop de två barnvagnarna eller för hans uppmaning till C.H. att komma fram och visa sitt färdbevis. Tvärtom är anmärkningsvärt, att hans uppmaning beträffande barnvagnarna inte följdes. C.H:s uppgift om att han ”lät” otrevlig bygger på hennes subjektiva uppfattning och kan inte tillmätas betydelse. Enligt domstolens mening kan det visserligen inte uteslutas att B.V., när det senare visade sig att han fick rätt i fråga om en tredje barnvagn, ville rida på att man inte hade gjort som han bett om och att han därför gjorde vissa svårigheter. Det kan emellertid inte heller uteslutas att C.H., som uppenbarligen varit negativt inställd till B.V., har överdrivit vad som kan ha varit någon avoghet i hans uppträdande. Med hänsyn till det sagda anser sig arbetsdomstolen inte kunna sätta tilltro till C.H:s uppgifter framför B.V:s rörande det fortsatta händelseförloppet. Därmed saknas grund för kritik mot B.V. när det gäller hans uppträdande mot kvinnan med den tredje barnvagnen eller hans beteende under den fortsatta färden. Av C.H:s uppgifter har inte framgått att B.V. kan lastas för att en liten flicka till en början inte kom av bussen vid rätt hållplats. – C.H:s uppgifter om en händelse vid vilken en kvinna med barn och barnvagn tillfälligt fastnat i en bussdörr utgör andrahandsuppgifter och kan mot B.V:s bestridande inte hänföras till något tillfälle då han körde bussen. – Enligt vad C.H. har uppgett hade hon och andra personer i Björknäs trafikområde efter händelsen med de tre barnvagnarna börjat diskutera B.V., och hon har själv sagt sig inte vilja utesluta att detta kan ha påverkat det barn som enligt henne blivit rädd för att åka med B.V. – Vad slutligen angår C.H:s uppgifter om B.V:s uppträdande mot en person som vid ett tillfälle i början av år 1991 frågat om bussen skulle passera en viss hållplats, är dessa inte ägnade att läggas till grund för kritik mot honom. Händelsen har förblivit alltför outredd, och det kan inte bortses från att C.H. kan ha missuppfattat situationen eller den replikväxling som hon åhörde.

I fråga om den av K.L. reklamerade resan den 21 december 1990 har bolaget endast åberopat hennes brev som bevisning. Enligt detta hade B.V. bl.a. uppträtt hotfullt och oförskämt mot flera passagerare, begärt att få se K.L. mans färdbevis inte mindre än tre gånger och vid Slussen vägrat att släppa av passagerare genom bussens främre dörr.

B.V. har uppgett att han minns den ifrågavarande resan väl samt berättat följande. När han vid ändhållplatsen tog upp passagerare gick en man ombord och passerade honom utan att visa något färdbevis. B.V. sade till mannen att visa ett färdbevis, men mannen gick och satte sig utan att göra det. Sedan påstigningen avslutats gick B.V. fram till mannen och bad att få se dennes färdbevis, men mannen vägrade fortfarande att visa något sådant. Enligt de instruktioner som gällde hade B.V. då bara att välja mellan att avvisa mannen eller att låta honom resa. Han bestämde sig för det senare och återvände till förarplatsen. Under färden iakttog B.V. att mannen hela tiden satt och ”kontrollerade” honom i backspegeln på ett sätt som han upplevde som lite hotfullt. Han ville därför, i syfte att undvika konflikt, inte ge mannen tillfälle att på nytt passera förarplatsen. Detta var anledningen till att han vid Slussen släppte av passagerarna genom bussens mittdörr och inte öppnade de främre dörrarna. Han utesluter inte att det, såsom K.L. har uppgett i sitt brev, fanns någon dam med käpp ombord men det var inget som han observerade eller uppmärksammades på.

I fråga om den av K.B. reklamerade resan den 2 januari 1991 har bolaget endast åberopat hennes brev som bevisning. Enligt detta hade B.V. varit försenad och bl.a. kört ”lusigt” samt ”hackigt och ryckigt” från Idalen på Ingarö.

B.V. har uppgett att han efter att ha konfronterats med innehållet i K.B:s brev dragit sig den ifrågavarande resan till minnes, varjämte han berättat följande. Under framkörningen till ändhållplatsen märkte han att bussen gick ”ryckigt”, och när han sedan fick passagerare i bussen märkte han att det var fel på dess värmesystem; fönstren immade igen. Han försökte troligen få igång värmecirkulationen genom att rusa motorn ett par gånger, men det hjälpte inte. Under resan besvärades han både av att bussen ”ryckte” och av dålig sikt genom dess fönster. Dessutom förekom halka på vägen. Allt detta gjorde självfallet att han måste köra något långsammare än normalt; han tog för givet att samtliga passagerare märkte och förstod de problem som förelåg.

I fråga om den av A.A. reklamerade resan den 11 februari 1991 har bolaget endast åberopat hennes brev som bevisning. Enligt detta hade B.V. vid denna resa varit ”förfärlig” i tonen mot en lärare med en skolklass och mycket otrevlig även mot barnen, underlåtit att vänta på en person som skulle resa med bussen och var helt nära denna, stängt bussens dörr så att en person vid namn M.B. var nära att klämmas av denna och i samband med dessa händelser skrikit åt en passagerare som klagat på att B.V. inte väntade på den person som försökte hinna med bussen.

B.V. har förklarat att han minns även denna resa efter att ha fått ta del av innehållet i A.A:s brev samt uppgett följande. Händelserna är helt oriktigt beskrivna. Det som hände var att M.B., som själv är extra bussförare under somrarna, vid avgångstid stod i bussens främre dörröppning och kallade på några kamrater som stod stilla och pratade kanske 20 meter från bussen. B.V. sade till honom att han fick bestämma sig för om han skulle åka med eller stanna; såvitt B.V. minns gick M.B. då ombord medan hans kamrater stannade kvar. B.V. stängde inte dörren på M.B. och han körde inte ifrån någon passagerare som försökte komma med bussen. Han vet inte vad A.A. menar med att han skulle ha varit otrevlig mot en lärare och en skolklass. – Han brukar inte ha svårt att handskas med barn och ungdomar, även om han ofta fått be dem att visa sina färdbevis. Tvärtom hjälpte han ofta barn på olika sätt, eftersom det oroade honom att föräldrarna i trafikområdet lät fem- och sexåringar resa ensamma med bussen, något som egentligen inte är tillåtet.

Arbetsdomstolen bedömer vad som sålunda förekommit rörande tillfällena den 21 december 1990 samt den 2 januari och 11 februari 1991 på följande sätt. Den av bolaget åberopade bevisningen består som nämnts enbart av de tre trafikanternas reklamationsbrev till SL. Dessa har i sig ett mycket lågt värde som bevis i jämförelse med B.V:s under sanningsförsäkran och därmed vid straffansvar avgivna utsaga i målet. Av X.X:s och C.M:s vittnesmål har framgått att man från företagets sida inte har tagit någon kontakt med vare sig K.L., K.B. eller A.A. för att kontrollera värdet av deras uppgifter och eventuellt ställa dessa mot B.V:s version av de olika påstådda händelserna. Domstolen har inte fått några som helst upplysningar rörande K.L., K.B:s och A.A:s personer, och deras uppgifter har inte kunnat prövas på sätt som skulle ha skett, om de hade åberopats som vittnen i målet och fått sina uppgifter konfronterade med B.V:s. Erfarenheten visar att en och samma händelse kan uppfattas på vitt skilda sätt av olika personer och att en persons utsaga om eller förklaring rörande en händelse ofta kan föranleda en annan person att ändra eller modifiera sin ursprungliga uppfattning om samma händelse eller att medge att missförstånd e.d. kan ha uppkommit.

Enligt arbetsdomstolens mening är det mot denna bakgrund uteslutet att tillerkänna de av K.L., K.B. och A.A. brevledes lämnade uppgifterna en sådan tillförlitlighet att de kan rubba tilltron till de av B.V. inför domstolen och under sanningsförsäkran lämnade uppgifterna. Det kan tilläggas beträffande K.B:s klagomål att hon inte kan antas ha varit bättre skickad än B.V. att bedöma körförhållandena vid det av henne påtalade tillfället samt beträffande A.A:s klagomål att hon lämnat uppgifter om ett flertal iakttagelser om relativt allvarliga händelser som skulle ha drabbat andra trafikanter, medan det av bolaget inte ens har påståtts att någon av dessa på eget initiativ framfört klagomål mot B.V. eller kontaktats av företaget för kontroll av A.A:s uppgifter. Bolaget har visserligen framhållit att det torde vara ovanligt att personer – som i detta fall de tre här ifrågavarande trafikanterna – gör sig besväret att framföra klagomål skriftligt utan att ha skälig orsak till klagomålen. Med anledning därav skall dock framhållas att domstolen i detta fall inte anser sig kunna utesluta att ett eller flera av de tre nu berörda klagomålen kan ha samband med att ett antal personer i trafikområdet, enligt vad som framgått av C.H:s vittnesmål, velat ifrågasätta B.V:s arbete som bussförare i området och att det därför kan ha funnits ett intresse av att framställa honom i dålig dager.

I enlighet med det anförda kan arbetsdomstolen inte finna att bolaget har styrkt sina på K.L., K.B:s och A.A:s brev grundade påståenden om att B.V. vid de tre här berörda tillfällena handlat på sätt som skulle kunna föranleda klander av betydelse mot honom.

Beträffande klagomål i övrigt mot B.V. under hans tjänstgöring i Björknäs trafikområde har X.X. i sitt vittnesmål uppgett i huvudsak följande. X.X. tillträdde tjänsten som områdeschef i Björknäs den 1 juni 1990. Ganska omgående märkte han att det förekom många klagomål mot B.V. Under tiden fram till början av år 1991 tog han personligen emot eller fick han rapport om ett tjugotal telefonsamtal med sådana klagomål, och det fanns även ett tjugotal brev med klagomål och synpunkter på B.V:s arbete som bussförare. Den ”röda tråden” var att det var barn, kvinnor och kvinnor med barnvagnar som drabbades av B.V:s uppträdande. Man klagade på att han använde bussens högtalarsystem eller reste sig från förarplatsen för att inför alla andra ”tillrättavisa” kvinnor som tog in en barnvagn i bussen fastän det redan fanns en barnvagn där, så att det uppstod kontroverser. Det föreföll som om han bara ville ta med två barnvagnar i bussen, trots att man i trafikområdet inte hade någon sådan ”policy”. Det finns i Björknäs trafikområde, som delvis betjänar glesbygd, en tradition att trafikanternas behov skall tillgodoses och inte diskuteras med dem. – Åtskilliga av B.V:s förarkollegor och trafikledningen i Grisslinge hörde också av sig och klagade på att B.V. hade svårt att passa tiden vid övergångar och att han ofta var sen ut från garaget därför att han höll på för länge med säkerhetskontroller o.d. eller inte visste hur bussen skulle iordningställas inför körning. – När X.X. den 23 oktober 1990 gav B.V. en muntlig varning på grund av trafikantklagomålen fick B.V. ta del av innehållet i inkomna brev, utan uppgift om vem som klagat. X.X. hoppades att B.V. skulle ”ta till sig” kritiken, men denne sökte i stället enbart förklara varför de klagande enligt hans mening hade fel. När klagomålen fortsatte fick B.V. den 9 januari 1991 en skriftlig varning, men han ”tog inte heller till sig” vare sig denna eller klagomålen. Han tycktes oförmögen att se sin del i att trafikanter klagade. Efter den skriftliga varningen inträffade händelsen då B.V. körde fast med bussen på en återvändsväg och händelsen då han vägrade en ensam liten pojke att följa med på bussen därför att pojken saknade färdbevis. X.X. ansåg sig då inte längre kunna låta B.V. köra buss i trafikområdet, utan stängde av honom i avvaktan på utredning huruvida han kunde beredas något annat arbete.

C.M., som tillträdde som personalansvarig i Björknäs trafikområde den 17 juni 1991, då B.V. var avstängd från tjänstgöring som bussförare, har i sitt vittnesmål bekräftat att han sett ett tjugotal skriftliga klagomål mot B.V. och även hört berättas om klagomål per telefon. C.M. fick av X.X. veta att B.V. riskerade SL:s rykte och C.M. gavs i uppdrag att undersöka, om det gick att finna annat arbete åt B.V. Vid ett första samtal som C.M. hade med B.V. uppgav denne själv att han kanske kunde uppfattas som ”överdrivet nitisk” men att olika klagomål var felaktiga eller överdrivna. C.M. tänkte att B.V:s nitiskhet kanske kunde passa för arbete i färdbeviskontrollen, och det var så som idén om hans provtjänstgöring där blev väckt.

B.V. har i denna del uppgett i huvudsak följande. Han tror inte att han har drabbats av särskilt många klagomål eller av fler än som drabbat andra bussförare. Han har visats en del brev, inte något tjugotal, från trafikanter vilkas namn hemlighållits för honom. Han vill inte bestrida att det ibland kan ha förekommit att han för att kunna hålla sina turtider varit ”lite kort” mot någon, men det kan ju inte begäras att alla i mängden av trafikanter alltid skall finna honom utpräglat trevlig. När X.X. första gången talade med honom om klagomål hade X.X. kommit in i pausrummet i Björknäs, satt ett finger mot hans huvud och sagt ”dig vill jag tala med”. Vid det följande samtalet hade X.X. talat om för honom att han var helt oduglig och borde kastas ut. Han fick ingen konstruktiv kritik med upplysningar om vad som enligt företaget borde rättas till, och det fördes inte något resonemang runt de påstådda klagomålen, utan han fick bara lyssna till en arg X.X. – Påståendet att han vid något tillfälle skulle ha vägrat en liten pojke att följa med bussen därför att pojken saknade färdbevis är en direkt lögn. Barn fick alltid åka med även om de hade glömt sitt färdbevis, och det skulle aldrig ha fallit honom in att lämna kvar ett litet barn ensamt vid en hållplats.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Bolagets påstående om att B.V. vid ett tillfälle skulle ha vägrat en liten pojke att följa med bussen på grund av att pojken saknade färdbevis är inte styrkt. Det har rört sig om en allvarlig anklagelse mot B.V.; pojken skulle sålunda ha lämnats stående ensam vid en hållplats ute på Ingarö. Domstolen anser sig därför inte kunna underlåta att framhålla det anmärkningsvärda i att företaget, enligt vad som framkommit, lastat B.V. för den påstådda händelsen utan att ha vidtagit någon åtgärd för att söka utreda riktigheten av klagomålet.

Domstolen anser sig inte ha fått skäl att ifrågasätta riktigheten i huvudsak av X.X:s under vittnesed lämnade uppgifter om att det förekom ett relativt stort antal klagomål mot B.V. Domstolen har emellertid inte getts tillfälle att ta del av fler än de tre skriftliga klagomål från trafikanter som nyss berörts och de skriftliga rapporterna från E-L.A. och K.C. Som framgår av det tidigare anförda har domstolen funnit att de sålunda i målet företedda handlingarna måste bedömas med försiktighet och att de inte har gett tillräckligt underlag för kritik av betydelse mot B.V. Självfallet kan än mindre dras några långtgående slutsatser av klagomål som inför domstolen redovisats endast översiktligt och i andra hand. X.X:s och C.M:s vittnesmål har inte i nämnvärd mån bidragit till att belysa klagomålen, t.ex. när det gäller deras närmare innehåll eller från hur många olika personer de härrört. Beträffande de av X.X. nämnda klagomålen på B.V:s uppträdande mot kvinnor med barnvagnar – med ”tillrättavisningar” över bussens högtalarsystem – bör erinras om att de anmärkningar i det hänseendet som framställts av C.H. i hennes vittnesmål har befunnits vara obefogade.

Den slutsats som enligt domstolens mening ändå måste dras av X.X:s vittnesmål och utredningen i övrigt är att B.V. uppenbarligen haft ett personligt uppträdande som kanske objektivt sett inte kan klandras men som likväl på mer eller mindre sakliga grunder förargat ett antal trafikanter i det enligt bolagets egen uppgift något speciella trafikområdet Björknäs, med glesbygdstrafik och ofta relativt långvariga kontakter mellan förare och trafikanter. Det är givet att detta varit ägnat att vålla ledningen för trafikområdet problem som inte kunnat negligeras. Till betydelsen härav återkommer arbetsdomstolen vid en sammanfattande bedömning i det följande.

Beträffande de uppgivna klagomålen från andra förare och från trafikledningen i Grisslinge gäller att den av bolaget i det hänseendet framlagda utredningen är så mager att domstolen inte kan finna att bolaget visat fog för anmärkningar mot B.V.

Tiden för B.V:s tjänstgöring vid Söderhallen

Händelsen med överfallslarmet den 5 juni 1992

Bolaget har vidhållit att B.V. i samband med denna händelse brustit i fråga om sin skyldighet att meddela trafikledningen var han vid tillfället befann sig och varför han aktiverat överfallslarmet samt i fråga om sin skyldighet att sedan avge rapport om händelsen till trafikledningen. Av vad B.V. samt H.F., som var B.V:s chef under tjänstgöringen vid Söderhallen, har uppgett i målet har emellertid framgått att något sådant fel inte begåtts av B.V. H.F. har uppgett att det fel som B.V. enligt hans mening begick var att han tog risken av en konflikt med berusade ungdomar genom att anmoda de flickor som hade kräkts i bussen att torka upp efter sig. Enligt H.F:s mening hade det varit bättre att B.V. bara begett sig till garaget och bytt till en annan buss.

Arbetsdomstolen anser att det lämpliga i B.V:s agerande vid tillfället kan vara föremål för delade meningar. Händelsen är emellertid inte av sådan art att den kan tilläggas nämnvärd betydelse för bedömningen av det berättigade i bolagets uppsägning av B.V.

Trafikolyckorna den 20 augusti samt den 1 och 23 september 1992

I målet är ostridigt att B.V. inte i någon rättslig mening varit vållande till de tre ifrågavarande trafikolyckorna, varav två bestod i kollisioner med bilar och en i att B.V. blev trängd av en personbil, varvid han måste väja så kraftigt att han skadade bussen mot en stolpe. H.F. har emellertid uppgett att han anser att den omständigheten att B.V. råkat ut för dessa trafikolyckor tyder på att B.V. inte uppträtt ”professionellt” i trafiken. Han borde ha kunnat ”läsa av” trafiken och undvikit lägen där det fanns risk för kollision e.d.

Arbetsdomstolen kan i och för sig dela uppfattningen att ett rimligt krav på förutseende i trafiken bör kunna ställas på en yrkeschaufför. I detta fall har bolaget dock inte lagt fram någon som helst utredning om hur olyckorna närmare gått till, varför B.V. inte ens mot bakgrund av ett sådant krav kan lastas för någon av dessa. Såvitt framgår av utredningen har det varit en slump som lett till att han råkat ut för olyckorna under en relativt kort tid; det har inte påståtts att han vid något annat tillfälle under sin tjänstgöring som bussförare varit inblandad i någon trafikolycka.

Frånåkning av en väntande person vid Sergels torg den 2 september 1992

B.V. har bestritt att det stod någon person och väntade på bussen vid hållplatsen vid Sergels torg när han på kvällen den 2 september 1992 passerade hållplatsen på tidtabellsenlig tid. Han har vidare berättat att han, när han nått Kaknästornet, blev stoppad av en taxi och att taxipassageraren påstod att han hade väntat på bussen vid hållplatsen vid Sergels torg men blivit frånåkt.

Enligt arbetsdomstolens mening framstår det som osannolikt att någon som inte ansett sig ha blivit frånåkt skulle agera som den ifrågavarande personen. Därmed är emellertid inte sagt att situationen varit sådan att B.V. ens kan anses ha förfarit vårdslöst. Personen i fråga, som enligt uppgift erhållit ersättning av bolaget för taxiresan, har inte hörts i målet. Det är t.ex. fullt tänkbart att han kommit springande mot hållplatsen och trott att han observerats, men att B.V. inte kan klandras för att han faktiskt inte sett honom. Mot B.V:s uppgifter är således inte styrkt att han vid tillfället gjort sig skyldig till något fel.

Felkörning och tomkörning den 20 september 1992

B.V. har förklarat sig inte kunna kommentera påståendet att han den 20 september 1992 kört fel på linje 53 utan att rapportera detta till trafikledningen. Enligt arbetsdomstolens mening finns inte anledning att ifrågasätta riktigheten av påståendet, som har bekräftats av H.F. Denne har uppgett att felkörningen bestod i att B.V. tagit fel väg ”något kvarter” och missat ett par hållplatser. B.V. har uppgett att hans underlåtenhet att rapportera måste ha berott på att han inte visste att han kört fel. Den uppgiften får godtas. Själva felkörningen framstår emellertid som oursäktad, vare sig den berott på ouppmärksamhet eller på okunnighet om rätta färdvägen.

B.V. har vidgått att han vid körning på linje 48 samma dag gjorde en s.k. tomkörning förbi ett par, tre hållplatser, dvs. att han passerade dessa utan att stanna för att släppa på väntande trafikanter. Han har vidare uppgett följande. Anledningen till tomkörningen var att han hade blivit något försenad. När han såg 48:ns buss på nästa tur bakom sig beslöt han att tomköra för att åter komma i takt med tidtabellen. Sådana tomkörningar, som innebär att trafikanterna får ta bussen på den efterkommande turen, är mycket vanliga. Han var medveten om att han var skyldig att inhämta trafikledningens godkännande till tomkörningen, men han gjorde den i detta fall på eget bevåg. Trafikledningen skulle utan vidare ha godkänt åtgärden, om han bett den om det.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. B.V. har, såsom han själv vitsordat, inte haft rätt att göra den aktuella tomkörningen utan att ha fått trafikledningens samtycke till denna. Genom att likväl tomköra har han sålunda brutit mot gällande instruktioner. Det har inte framkommit att han självklart skulle ha fått tillstånd till tomkörningen, om han hade kontaktat trafikledningen.

Personskadan den 6 oktober 1992

Utredningen rörande händelsen den 6 oktober 1992, när en person vid namn R.W. skadades i samband med att B.V. stängde bussdörren, består av B.V:s berättelse och av en skriftlig redogörelse, daterad den 14 januari 1993. Redogörelsen är ostridigt upprättad av C.M. samt försedd med R.W:s ”vidimering” av att händelsen blivit rätt beskriven. Redogörelsen fogas till denna dom som bilaga 2.

B.V. har beträffande denna händelse berättat följande. Han anser sig inte ha varit ouppmärksam vid tillfället, utan han gjorde de vanliga kontrollerna innan han stängde bussens dörr inför avgång från hållplatsen. Han såg därvid inte R.W. Om hon kommit längs bussens sida kan hon ha dolts för honom under sidofönstrens nederkant, och hon kan också ha befunnit sig i den döda vinkel som inte syns i bussens sidobackspegel. Det är självklart att han inte skulle ha stängt dörren, om R.W. stått så som synes framgå av den skriftliga redogörelsen; hon skulle ju då ha befunnit sig mitt i dörröppningen. Han förstår inte heller uppgifterna om hur dörren skulle ha träffat henne, dörren stängs från höger till vänster sett utifrån och om hon ”stigit på” bussen med höger fot borde dörren ha träffat denna först. Han märkte att något inträffat endast genom att han hörde ljud utifrån. Han gick då ut ur bussen för att se vad som hänt. Det föreföll som om R.W. hade fallit, men hon stod upp när han kom ut. De kom överens om att hon skulle åka med bussen till Odenplan för att ta en taxi till ett sjukhus. När han hade stannat bussen vid Odenplan fick han stå en bra stund för att släppa av och släppa på passagerare. När han åter startade bussen ropades bakifrån att någon, som visade sig vara R.W., fortfarande var kvar i bussen. Han stannade då och släppte av henne. I samband därmed kan han ha fällt någon kommentar, men det var varken fråga om någon ”föreläsning” eller något otrevligt uppträdande från hans sida och det uppstod inte heller någon ”palaver”. Hela händelsen har fått en dramatiserad beskrivning i den skriftliga redogörelsen.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. R.W. har inte hörts i målet. Domstolen har därmed inte fått någon möjlighet att bilda sig en uppfattning om tillförlitligheten hos de uppgifter som lämnats i den skriftliga redogörelsen och dessa har inte heller i övrigt kunnat prövas på sätt som skulle ha skett, om hon åberopats som vittne i målet och fått sina uppgifter konfronterade med B.V:s. Den skriftliga redogörelsen lämnar åtskilligt att önska när det gäller klarhet om hur olyckan vid bussdörren gick till, såsom i fråga om hur R.W. närmade sig dörröppningen, om hon faktiskt hade ena foten på bussens trappsteg eller om orden ”stiger på bussen med höger fot först” endast beskriver hur hon brukar stiga på en buss, samt om hon därmed kan antas ha varit synlig i dörröppningen eller inte när B.V. stängde dörren. Även om det saknas anledning att anta att händelsen medvetet förvanskats i den skriftliga redogörelsen, kan domstolen inte heller bortse från att denna är daterad flera månader efter händelsen, med den risk för omedvetna förvanskningar som därmed typiskt sett föreligger. Otvivelaktigt finns det också en risk inte bara för att R.W. som sökande av försäkringsersättning omedvetet påverkats av ett intresse att skjuta så stor skuld på B.V. som möjligt utan också för att C.M. omedvetet påverkats av ett motsvarande intresse; redogörelsen är sålunda daterad efter det att bolaget hade sagt upp B.V.

Det anförda leder till att arbetsdomstolen inte anser sig kunna lägga annat till grund för bedömningen än dels det ostridiga faktum att R.W. vid tillfället skadats när hon befann sig i närheten av bussens dörr, dels B.V:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter om sina iakttagelser m.m. Detta innebär att det i målet råder sådan oklarhet om omständigheterna vid händelsen att det inte kan anses visat att B.V. därvid brustit i uppmärksamhet eller eljest gjort sig skyldig till något som han kan kritiseras för, vare sig i samband med själva olyckan eller i samband med att R.W. lämnade bussen vid Odenplan.

Omhändertagandet av ett färdbevis den 11 oktober 1992

B.V. har vidgått att han förfor felaktigt genom att han inte lämnade kvitto på det färdbevis som han den 11 oktober 1992 fråntog en flicka. I övrigt har han uppgett följande i denna del. Först ville flickan över huvud taget inte förete färdbeviset. När hon sedan visade det såg han att det inte var ifyllt med namn och inte heller med nummer på periodmärket. Han erbjöd henne en penna och anmodade henne att fylla i uppgifterna, men det ville hon inte göra. I samband därmed märkte han att fotot på stamkortet inte var fastklistrat. Det var således ”fel på det mesta”, och när hon inte ville fylla i beviset tog han hand om det, varvid han sade till henne att hon kunde hämta det hos ”Trafikkontrollen” vid Mälartorget. Han hade inte några kvittoblanketter med sig och tänkte inte på att lämna henne ett kvitto på något annat sätt. Händelsen inträffade på en söndag, då ”Trafikkontrollen” var stängd, men han lämnade in färdbeviset där troligen vid 9-tiden på morgonen den 12 oktober. Det visade sig att flickan då ännu inte hade varit där och frågat efter färdbeviset.

H.F. har uppgett följande. Sent på kvällen den 11 oktober 1992 tog en flicka per telefon kontakt med Söderhallen och klagade på att hon fråntagits sitt färdbevis av en bussförare utan att ha fått något kvitto. Hon uppgav att beviset inte hade varit korrekt ifyllt och att föraren inte hade haft en penna när hon erbjudit sig att fylla i det. Vidare uppgav hon att föraren hade varit otrevlig. H.F. kunde inte nå B.V. på kvällen och han sökte efter färdbeviset i ett par internbrevlådor, där det kunnat läggas tillsammans med en rapport, men förgäves. På förmiddagen den 12 oktober ringde flickan på nytt och var irriterad. Så småningom kontaktade H.F. färdbeviskontrollen vid Mälartorget och fick veta att färdbeviset fanns där. Han hämtade kortet, sökte upp flickan och återlämnade färdbeviset med några blommor och en ursäkt. Han tyckte att B.V. hade hanterat saken ”osmidigt”.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. B.V. har otvivelaktigt gjort sig skyldig till ett inte oväsentligt fel genom att inte lämna kvitto på det omhändertagna färdbeviset. Vidare får anses utrett att han vållat i och för sig onödiga problem genom att inte se till att omhändertagandet av färdbeviset redan samma kväll blev känt för någon ansvarig person vid Söderhallen; huruvida detta utgjort ett åsidosättande av någon instruktion e.d. har emellertid inte klarlagts. B.V:s uppgifter om det skick vari färdbeviset befann sig vid omhändertagandet och om flickans vägran att fylla i beviset med föreskrivna uppgifter har inte vederlagts. Det är följaktligen inte visat att det finns skäl för kritik mot B.V. för själva åtgärden att omhänderta färdbeviset.

Avvisandet av en passagerare den 17 oktober 1992

Bolaget har lagt B.V. till last att han efter att den 17 oktober 1992 ha avvisat en passagerare som rökt i bussen inte åtlydde en uppmaning att skriva en rapport om händelsen. B.V. har bestritt att han uppmanats att skriva en rapport om vad som inträffat. Hans uppgifter därvidlag har inte visats vara felaktiga. H.F. har sålunda endast uppgett att B.V. ”borde” ha skrivit en rapport, men det har inte framkommit att B.V. genom att inte göra detta åsidosatt några för hans tjänst gällande regler eller någon given order.

Bussen med en icke fungerande hastighetsmätare

Bolaget har lagt B.V. till last som ”oprofessionell osmidighet” att han vid ett tillfälle under sin tjänstgöring vid Söderhallen under år 1992 vägrade att fortsätta att köra i trafik med en buss vars hastighetsmätare hade upphört att fungera. En tur fick därmed avbrytas, trots att bussen enligt bolaget skulle ha kunnat bytas vid en hållplats efter ca 40 minuters körning.

Arbetsdomstolen finner att B.V. inte kan klandras för att han sålunda vägrade att i trafik köra en buss som inte var författningsenligt utrustad (jfr 3 och 11 §§ fordonskungörelsen [1972:595]), något som faktiskt skulle ha medfört att han åtminstone riskerade straff (jfr 106, 108 och 111 §§ nämnda kungörelse).

Sammanfattande bedömning

Arbetsdomstolens bedömningar i det föregående innebär att bolaget i målet visat fog för anmärkningar mot B.V. under hans tjänstgöring vid Björknäs trafikområde på följande punkter, nämligen två felkörningar i oktober 1989 och ett icke omdömesgillt handlande den 21 januari 1991 som ledde till fastkörning med en buss och turinställelse. I enlighet med det tidigare anförda kan de båda förstnämnda händelserna dock inte tilläggas betydelse för bedömningen av saklig grund-frågan. Även händelsen det 21 januari 1991 ligger långt tillbaka i tiden och kan därför tilläggas endast begränsad betydelse.

Såsom domstolen framhållit vid behandlingen av frågan om de trafikantklagomål som riktades mot B.V. under hans tjänstgöring vid Björknäs trafikområde måste likväl den slutsatsen dras, att B.V. haft ett personligt uppträdande som förargat ett antal trafikanter i området. Utredningen i målet ger dock inte underlag för någon mera specificerad kritik mot honom på denna grund. Snarast synes det vara fråga om att B.V. har en personlighet som av en del personer uppfattas som sträv och osmidig. Visserligen kan det vara befogat att arbetsgivaren ställer speciella krav på en bussförare i trafik som betjänar allmänheten, men man kan på andra sidan inte bortse från att en sådan förare dagligen i sitt arbete kommer i kontakt med ett stort antal människor och att det därmed knappast kan undgås att en del personer kan få en negativ uppfattning om föraren utan att detta kan anses visa att denne skulle vara olämplig för yrket.

De problem som de – mer eller mindre berättigade – trafikantklagomålen vållat ledningen för trafikområdet har som tidigare konstaterats dock inte kunnat negligeras. Vad som då rimligen kunnat krävas av företaget är att ledningen i första hand bort ge B.V. stöd i form av konkreta råd och anvisningar om hur han lämpligen borde eller måste försöka ändra sitt sätt att förhålla sig i arbetet som förare. Utredningen i målet ger vid handen att några sådana positiva åtgärder inte vidtagits. Det synes i stället förhålla sig så som B.V. har uppgett, att han endast utsatts för repressiva åtgärder i form av varningar men lämnats att på egen hand söka komma underfund med vad som kunde och borde göras för att undvika fortsatta klagomål. Med hänsyn till vad som förekommit i målet förefaller det också klart att ledningen för trafikområdet inte gjort nödvändig skillnad mellan på ena sidan frågan om det berättigade i olika klagomål mot B.V. och på andra sidan frågan om möjligheten och lämpligheten från kundrelationssynpunkt att avvisa framförda klagomål. Det är sålunda en sak att man kan ha ansett sig inte lämpligen böra gå i diskussion med trafikanterna om deras klagomål, en helt annan att godta deras uppgifter och lägga dessa till grund för disciplinära åtgärder mot B.V.

Arbetsdomstolen finner inte anledning att djupare än så gå in på frågan om arbetsgivarens hantering av de problem som uppkom under B.V:s tjänstgöring vid Björknäs trafikområde. Vad som så småningom faktiskt skedde var att han kunde beredas plats som bussförare vid ett annat av bolagets trafikområden, nämligen det som är knutet till Söderhallen. Den i målet avgörande frågan blir därför – bortsett tills vidare från det tvistiga spörsmålet huruvida bolaget uppfyllt sin omplaceringsskyldighet – om de anmärkningar som bolaget riktat mot B.V:s tjänstgöring där kan anses ha gett bolaget saklig grund för uppsägningen av honom.

Av domstolens bedömningar i det föregående följer att vad som på grund av den i målet förebragta utredningen kan läggas B.V. till last när det gäller hans tjänstgöring vid Söderhallen under år 1992 är en felkörning på linje 53 den 20 september, en självsvåldig tomkörning på linje 48 samma dag samt underlåtenhet att lämna kvitto på omhändertagandet av ett färdbevis den 11 oktober, vartill kan läggas ett från omdömessynpunkt diskutabelt agerande sedan några ungdomar smutsat ned en buss den 5 juni 1992. De anmärkningar som bolaget sålunda visat fog för kan visserligen inte bagatelliseras och har otvivelaktigt gett skäl för reprimander mot B.V. De innebär emellertid inte att bolaget styrkt, att B.V. ådagalagt en bristande yrkesskicklighet eller misskötsamhet av sådan beskaffenhet att den skulle kunna utgöra saklig grund för uppsägningen av honom. Värt att notera är att de problem med återkommande trafikantklagomål som uppstått under B.V:s tjänstgöring vid Björknäs trafikområde uppenbarligen inte fått någon motsvarighet vid hans tjänstgöring i innerstadstrafik. Det skall tilläggas att H.F. i sitt vittnesmål framhållit att de olika enskilda anmärkningarna mot B.V. kanske inte varit av så allvarlig natur, men att H.F. i dessa sett ett ”mönster” som visat B.V:s olämplighet som bussförare. Härvid har H.F. emellertid räknat in och lagt B.V. till last även sådana händelser m.m. som arbetsdomstolen i det föregående funnit att denne med hänsyn till utredningen i målet inte kan klandras för.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att bolaget inte visat sig ha haft saklig grund för uppsägningen av B.V. Uppsägningen skall därför, med ändring av tingsrättens dom, förklaras ogiltig i enlighet med B.V:s yrkande därom. Bolaget skall vidare förpliktas att utge allmänt skadestånd till honom för den kränkning av hans rätt som uppsägningen inneburit. Med hänsyn till omständigheterna finner domstolen att detta allmänna skadestånd skäligen bör bestämmas till 35 000 kr.

Rättegångskostnader m.m.

Bolaget är som förlorande part skyldigt att ersätta B.V:s rättegångskostnader och rättshjälpskostnader i båda instanserna.

B.V. ingav den 11 november 1993 till arbetsdomstolen en ansökan om allmän rättshjälp. Sedan en ny, kompletterande ansökan hade getts in den 6 december beviljades ansökningen genom domstolens beslut den 13 december 1993.

L.V. har i arbetsdomstolen begärt ersättning enligt rättshjälpslagen med sammanlagt 23 570 kr, varav 22 750 kr för 25 timmars arbete och 820 kr för en timmes tidsspillan. Han har uppgett att av den arbetstid, som arvodet avser, 3 timmar och 45 minuter hänför sig till tiden den 26 – 28 september 1993 och omfattar arbete med upprättande av vadeinlagan m.m.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats och med beaktande av bestämmelserna i 19 § första stycket rättshjälpslagen finner arbetsdomstolen att L.V. inte enligt den lagen kan erhålla ersättning av allmänna medel för arbetet med vadeinlagan m.m. För den kostnad som därvid uppkommit är B.V. dock, i enlighet med ett av honom i andra hand framställt yrkande, berättigad att erhålla ersättning enligt reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken.