AD 1993 nr 105

Har S.H. blivit uppsagd med tillämpning av en giltig avtalsturlista?

Enligt 22 § anställningsskyddslagen skall arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist iaktta viss turordning. Som grundregel gäller härvidlag att arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt anställning framför arbetstagare med kortare anställningstid. Som framgår av 2 § andra stycket nyssnämnda lag får dock avvikelse göras från turordningsreglerna genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. I detta ligger att den centrala arbetstagarorganisationen kan delegera till lokal arbetstagarorganisation att träffa sådant kollektivavtal. En genom kollektivavtal upprättad lista över turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist brukar kallas avtalsturlista.

I målet är upplyst att SIF genom att träffa trygghetsavtalet har delegerat till lokal arbetstagarorganisation att träffa överenskommelser om avsteg från 22 § anställningsskyddslagen, dvs., överenskommelser om avtalsturlista.

En huvudsaklig tvistefråga i målet är vem som är behörig arbetstagarorganisation när det gäller bolagets driftsställe i Umeå. Spörsmålet gäller om förhandlingsrätten i behörig ordning förts över till tjänstemannaklubben vid bolagets huvudkontor i Stockholm som s.k. riksklubb.

Rörande företeelsen riksklubb på SIF:s område är i målet upplyst i huvudsak följande. I ett cirkulär den 20 februari 1986, nr 86.205, har SIF givit regler om bildande av riksklubb. En riksklubb kommer till stånd på initiativ av medlemmarna på en arbetsplats. Den avdelning dessa medlemmar tillhör, moderavdelningen, tillställs en förfrågan och tar ställning till om förhandlingsrätten skall föras över till en riksklubb. Fattas beslut härom, har riksklubben att besluta om övertagande av förhandlingsmandatet. Medlemmarna registreras därefter såväl i moderavdelningen som i riksklubbens avdelning, dotteravdelningen. Erforderliga uppgifter samlas på en blankett, ett s.k. riksklubbsunderlag, som registreras hos dotteravdelningen.

Följande är viktigt att uppmärksamma. Uttrycket riksklubb kan vara missvisande. Bildandet av en riksklubb innebär en ändrad relation mellan medlemmarna på en arbetsplats och tjänstemannaklubben på en annan arbetsplats, regelmässigt den arbetsplats där företagets huvudkontor finns. Ett överförande av förhandlingsrätten avseende en arbetsplats till en riksklubb kan genomföras oberoende av hur medlemmarna vid andra arbetsplatser agerar. Inom ett företag med flera arbetsplatser kan det mycket väl finnas en riksklubb som förhandlar för några arbetsplatser medan för en eller flera andra arbetsplatser förhandlingsrätten utövas på annat sätt. Att vara riksklubb betyder alltså principiellt sett att inneha förhandlingsrätten för mer än en arbetsplats men uttrycker inget om hur den lokala förhandlingsverksambeten är organiserad för varje enskild arbetsplats inom företaget.

I målet har framkommit att tjänstemannaklubben vid bolagets huvudkontor är en i behörig ordning tillkommen riksklubb i varje fall såvitt gäller det helt övervägande antalet driftsställen hos bolaget. Frågan gäller hur saken förhåller sig beträffande det i målet aktuella driftsstället i Umeå.

I den nyssnämnda frågan har framkommit följande. Ordföranden i riksklubben B.O. och medlemmen i riksklubbens styrelse B.L. har uppgivit följande. Riksklubben inom Hugin Sweda System Aktiebolag nybildades under år 1990 efter det att företaget rekonstruerats sedan konkurs inträffat. Erforderliga blanketter införskaffades och vissa uppgifter påfördes. Därefter skickades blanketterna ut till de skilda driftsenheterna för vidare befordran till respektive avdelning. De ifyllda blanketterna återkom sedan till riksklubben, ibland efter påstötning, och lämnades till Stockholmsavdelningen för registrering. Riksklubben bevarade inte några kopior av blanketterna och dokumenterade inte på något annat sätt i vilka fall förhandlingsrätten överfördes till riksklubben. B.O. och B.L. kan inte säkert säga om någon blankett avseende driftsstället i Umeå återkom. Ombudsmannen B.R. vid avdelning nr 26 har uppgivit att denna avdelning inte har behandlat frågan om överförande av Umeåarbetsplatsens förhandlingsrätt till riksklubben. Frågan aktualiserades hos avdelningen först på våren 1992. Avdelningen har inte velat ta ställning i saken så länge tvisten är aktuell. O.E., som är ansvarig för klubbregistreringen hos SIF, har uppgivit att det inte finns något riksklubbsunderlag registrerat avseende arbetsplatsen i Umeå. Däremot finns registreringar för ett stort antal andra arbetsplatser hos bolaget.

Enligt arbetsdomstolens mening innebär den i målet föreliggande utredningen att det måste anses styrkt i målet att förhandlingsrätten avseende driftsstället i Umeå inte har överförts till riksklubben i enlighet med de av SIF utfärdade reglerna.

Bolaget har anfört att riksklubben likväl får anses ha haft förhandlingsrätt avseende driftsstället i Umeå. Bolaget har velat se förhandlingsrätten grundad på någon form av tolerans- eller passivitetsfullmakt. I anslutning härtill har bolaget varit inne på att avdelning nr 26 skulle ha tyst samtyckt till eller underlåtit att reagera mot att riksklubben förhandlade med bolaget avseende anställda vid driftsstället i Umeå.

Till det anförda vill arbetsdomstolen framhålla följande. Frågan om riksklubbens möjlighet att utöva förhandlingsrätt avseende anställda vid driftsenheten i Umeå, innefattande att sluta kollektivavtal om turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist, kan ses som en fråga om behörighet att vidta rättshandling för annan. Nyss har slagits fast att någon sådan behörighet inte har uppkommit för riksklubben genom överförande av förhandlingsmandat enligt den ordning som har föreskrivits av SIF. Detta utesluter emellertid i och för sig inte att en behörighet för riksklubben att förhandla har uppkommit på annat sätt. Det kan exempelvis förhålla sig så att riksklubben genom att under längre tid och obestritt ha förhandlat för arbetstagarna vid driftsstället i Umeå har förvärvat en behörighet att företräda dessa. För att en sådan behörighet skall ha uppkommit synes dock dessutom vara nödvändigt att kunna slå fast att avdelning nr 26 medverkat i någon form till uppkomsten av riksklubbens behörighet exempelvis genom att underlåta att inskrida mot riksklubbens agerande i förhandlingar med arbetsgivarsidan eller genom att på annat sätt tolerera att riksklubben företräder arbetstagarna i Umeå. Det skall anmärkas att det i princip torde sakna betydelse huruvida bolaget på mer eller mindre goda grunder utgått från att riksklubben kunnat företräda arbetstagarna vid driftsstället i Umeå. Eftersom det här är fråga om en behörighet för riksklubben att företräda arbetstagarna vid driftsstället i Umeå kan god tro hos bolaget i överensstämmelse med vad som allmänt gäller på fullmaktsområdet inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Arbetsdomstolen saknar emellertid anledning att gå närmare in på de nu diskuterade frågeställningarna. I målet har nämligen upplysts följande. I en skrivelse den 18 oktober 1991 – d.v.s. några veckor innan den omtvistade överenskommelsen om avtalsturlista slöts mellan bolaget och riksklubben anmälde avdelning nr 26 till platschefen vid driftsstället i Umeå att arbetsplatsombud vid företaget hade utsetts och att arbetsplatsombudet innehade förhandlingsmandat i vissa angivna fackliga frågor. Anmärkningen skulle ha föranlett platschefen att ringa upp avdelningen. Platschefen skulle därvid ha blivit informerad om vad som gällde beträffande förhandlingsrätten för driftsstället i Umeå. Avdelningens underrättelse om att platsombud utsetts synes vara ett entydigt uttryck för att förhandlingsrätten enligt avdelningens inställning skulle följa gängse regler och att något överförande av förhandlingsmandat till riksklubben inte hade ägt rum avseende driftsstället i Umeå. I varje fall mot bakgrund av detta agerande från avdelningens sida i förhandlingsfrågan i förhållande till bolaget kan det inte rimligen förhålla sig så att någon förhandlingsrätt uppkommit för riksklubben som följd av bristande aktivitet av avdelning nr 26.

Med hänsyn till det anförda kommer arbetsdomstolen till uppfattningen att riksklubben saknade behörighet att i egenskap av lokal arbetstagarorganisation företräda de anställda vid driftsstället i Umeå i den aktuella uppsägningsfrågan. Turordningslistan har därmed inte tillkommit på behörigt sätt och saknar giltig verkan i varje fall såvitt gäller S.H.

Det nu anförda innebär att bolaget bröt mot reglerna i 22 § anställningsskyddslagen när S.H. sades upp från sin anställning samt ådrog sig skadeståndsansvar härför.

Bolagets skadeståndsansvar för den lagstridiga uppsägningen

Bolaget har att utge ekonomiskt skadestånd till S.H. med yrkat belopp. Det allmänna skadeståndet skall sättas lägre än vad som normalt brukar utdömas med hänsyn till föreliggande speciella omständigheter. Det allmänna skadeståndet bestämmes till 25 000 kr.

Förhandlingsfrågan

Enligt 10 § medbestämmandelagen ålåg det bolaget att träda i förhandling på begäran av avdelning nr 26. Detta har bolaget inte heller bestritt i målet. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet för förhandlingsvägran till 15 000 kr.

Rättegångskostnader

Bolaget skall förpliktas ersätta SIF för rättegångskostnader med yrkat belopp, som är vitsordat.