AD 2019 nr 10

Tvisten

Tvisten rör i första hand om bolaget har uppfyllt sin skyldighet enligt § 9 i arbetsmiljöavtalet att anvisa T.T. och T.H. personalutrymmen vid de aktuella arbetsplatserna på Saltviksvägen respektive Flädergatan i februari och mars 2017. Om domstolen skulle finna att bolaget inte har gjort detta och därmed brutit mot kollektivavtalet, råder tvist om skadestånd ska utgå och i så fall med vilket belopp.

Har bolaget anvisat T.T. och T.H. personalutrymmen vid de aktuella arbetsplatserna?

Av § 9 i arbetsmiljöavtalet framgår att det åligger arbetsgivare att anvisa måltids- och klädrum (personalutrymme).

Förbundet har påstått att T.T. och T.H. inte har blivit anvisade personalutrymmen innan de påbörjade de aktuella målningsarbetena.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att bolaget har anvisat T.T. och T.H. att använda den personalbod, som fanns utanför respektive arbetsplats, som personalutrymmen. Arbetsgivarparterna har vidare gjort gällande att det har funnits en rutin, i vart fall vid uppförande av sådana Myresjöhus som det här var fråga om, att nyckeln till personalboden låg gömd på ett särskilt ställe och att både T.T. och T.H. kände till denna rutin och gömstället.

Det är ostridigt att det har funnits en personalbod vid båda aktuella arbetsplatser. Annat har inte gjorts gällande än att bodarna i och för sig uppfyllde de krav som ställs på personalutrymmen enligt arbetsmiljöavtalet.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det klart att huvudförpliktelsen i den aktuella bestämmelsens begrepp ”anvisa”, är att se till att det finns personalutrymmen tillgängliga som arbetstagarna också kan använda. I detta får anses ligga ett ansvar för att på lämpligt sätt anordna, och i den utsträckning det är behövligt, upplysa om vilka personalutrymmen som finns och hur arbetstagaren får tillträde till dessa. I bestämmelsen kan inte sägas ligga ett formkrav där arbetsgivaren vid alla tillfällen uttryckligen måste informera om var personalutrymmen finns och hur arbetstagarna får tillträde till dessa. Det kan finnas tillfällen när det är självklart för arbetstagarna vad som är personalutrymmen och hur tillträde till dessa sker.

Förbundet har till stöd för sin talan att personalutrymmen inte anvisats åberopat i huvudsak de uppgifter som har lämnats av T.T. och T.H. samt av förbundsombudsmannen T.W., som var den som från förbundets sida åkte ut och inspekterade arbetsplatserna, när T.T. och T.H. var där.

T.T., som enligt vad som är upplyst anställdes hos bolaget år 2013, har uppgett att rutinen vid bolaget var att målarna själva ordnade med sina personalutrymmen och att det före incidenten på Saltviksvägen aldrig hade hänt att bolaget anvisat honom ett personalutrymme. T.T. har som ett exempel nämnt att han själv hade ordnat så att han fick äta lunch inne i en färgbutiks lokaler.

T.H., som enligt egen uppgift anställdes vid bolaget för åtta och ett halvt år sedan, har uppgett att det oftast finns personalbodar på plats vid större arbeten men att man vid mindre arbeten ibland blir tilldelad ett personalutrymme och ibland måste ordna det själv. Han har även uppgett att han vid det första arbetet på ett Myresjöhus blev anvisad en bod, som han fick nycklar till, men att det fanns andra tillfällen då det inte funnits någon bod och då han fått lösa det själv. T.H. har vidare uppgett att om han kände en snickare så visste han att man kunde använda dennes bod men att om det kom en ny snickare var det inte alltid klart att han fick använda boden. Han fick då ringa in och kontrollera om han därefter fick använda boden.

Enligt arbetsgivarsidan är det byggentreprenören som vanligen tillhandahåller byggbodar som kan utnyttjas av respektive yrkeskategori. I de undantagsfall, där byggentreprenören inte har tillhandahållit personalbod, har bolaget gjort det.

Bolagets verkställande direktör, R.NI., har uppgett följande. Vid arbeten på Myresjöhus är det alltid ett krav i offerten att kunden ska tillhandahålla personalutrymmen. Bolaget kontrollerar alltid i förväg att det finns personalutrymmen. Det är ett krav inom bolaget att det ska hållas ett startmöte inför varje projekt och att det är vid detta möte som arbetstagarna blir anvisade sitt personalutrymme av arbetsledaren. Med hänsyn till det stora antalet projekt per år vore det fel av honom att säga bestämt att startmöte har förekommit på alla arbetsplatser.

T.T. har uppgett bl.a. följande om arbetsplatsen på Saltviksvägen. När han kom till arbetsplatsen i ett hus på Saltviksvägen i Löddeköpinge den 7 mars så arbetade redan en annan målare där. I stora rummet stod ett bord, två stolar och en mikrovågsugn och på golvet låg en plastpåse. T.T. frågade den andre målaren om plastpåsen och fick svaret att ”det är där jag byter om”. Det var bolagets bord, stolar och mikrovågsugn, som brukade flyttas runt mellan olika arbetsplatser. T.T. kände igen dem och dessutom fanns det klistermärken med orden ”Lödde Måleri” på föremålen. Det stod en personalbod utanför huset men varken T.T. eller den andre målaren hade nyckel till boden. De var inte heller informerade om att de fick lov att använda den. T.T. ringde till ombudsmannen T.W. och frågade om det var ok som situationen var på arbetsplatsen. T.W. kom förbi följande dag och kontaktade då R.N. T.T. blev därefter bortplockad från objektet på Saltviksvägen men han fortsatte att vara anställd hos bolaget. T.T. har inte fått nyckeln till byggboden på Saltviksvägen. R.N. var inte på arbetsplatsen på Saltviksvägen den 7 mars.

T.H. har uppgett bl.a. följande om arbetsplatsen på Flädergatan. Han minns inte om han anvisades personalutrymme dagen innan han började arbetet på Flädergatan. Han kan inte heller minnas om han anvisades personalutrymme när han var på plats på Flädergatan. Det fanns dock en personalbod vid arbetsplatsen på Flädergatan. Det har funnits byggbod på alla Myresjöhusbyggen, som han arbetat på, förutom ett. Alla gånger utom en, var det byggherren som satte dit personalbodarna. Den här gången var det en för honom ny byggherre, som uppförde Myresjöhuset och han visste inte vilken ordning denne hade beträffande personalboden. Han sökte efter nyckeln på de ställen där nyckeln brukade gömmas men hittade den inte. Boden var öppen när snickarna var där men låstes när de försvann. Han utgick då från att det var deras bod. När han inte längre hade tillgång till personalboden fick han sitta och äta inne i huset på sin egen medhavda stol. Han hade även med sig en mikrovågsugn så att han skulle kunna laga mat om snickarna var borta. I mitten av mars kontaktades han av T.W. som kom ut till Flädergatan. Denne undrade varför de satt och åt inne på objektet och T.H. sade att det var för att snickarna inte var där. T.H. blev sedan kontaktad av R.N., som kom till arbetsplatsen. R.N. ringde snickaren och fick klarlagt att det var denne som hade nyckeln till personalboden. Nästa dag fick T.H. tillgång till personalboden. Han fick också veta var nyckeln till boden fanns gömd, vilket han inte hade fått information om tidigare. Det tog tre till fem dagar innan han fick tillgång till bodnyckeln.

T.W. har vid sitt förhör i allt väsentligt bekräftat de uppgifter som T.T. och T.H. har lämnat i berörda delar.

Arbetsgivarparterna har till stöd för talan i denna del åberopat bl.a. förhör dels med R.NI., dels med arbetsledaren R.N. som var den som hade ansvaret för de aktuella arbetsplatserna.

R.NI. har uppgett att han själv inte var inblandad i de aktuella händelserna men att R.N. har sagt till honom att denne anvisade T.T. och T.H. personalbodarna.

R.N. har uppgett bl.a. följande. Bolaget har 400–500 projekt per år. Han är arbetsledare för en tredjedel av dessa arbeten. Det är han som ansvarar för att det finns personalutrymmen för de målare som han arbetsleder. Han informerar dem om dessa. När det gäller arbeten på Myresjöhus åker han alltid ut till varje sådan arbetsplats. En vecka innan ett arbete ska börja åker han ut till arbetsplatsen och kontrollerar bl.a. att det finns personalutrymmen. Det är i regel så att nycklar till personalbodar alltid ligger gömda på ett visst ställe. Bolaget har kommit överens om detta med byggentreprenörerna. – Han åkte till Saltviksvägen den 7 mars varvid T.T. fick nycklar till huset, muntlig anvisning om personalutrymmet samt ritningar och uppgift om vad han skulle göra för arbete på huset. T.H. kände till rutinerna vid arbeten på Myresjöhus. – Vad gäller Flädergatan så var R.N. där med T.H. Han gick igenom samma procedur som han alltid brukar med arbeten på Myresjöhus. Han informerade T.H. om var personalbodens nyckel, som snickarna hade hand om, fanns gömd. – När T.W. kontaktade honom angående Saltviksvägen åkte han direkt dit ut och tog fram personalbodsnyckeln, som låg gömd där den brukade ligga. Han anvisade därefter på nytt T.T. att använda personalboden. Proceduren var densamma vid Flädergatan, förutom att där hade en av snickarna fått med sig nyckeln hem av misstag. Han har inte ställt i ordning något personalutrymme inne på de två aktuella arbetsplatserna. Det var husets ägare som ställt stolar och bord i huset på Saltviksvägen. Det har hänt att målarna ibland sätter sig på andra ställen än de bolaget har anvisat. Det har också hänt att målarna fått ordna sina personalutrymmen själva.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Vid en avvägning av de olika ovan redovisade berättelserna kan till att börja med konstateras, att R.NI. vare sig enligt egen eller andras uppgifter själv har varit inblandad eller delaktig i de aktuella händelserna på ett sådant sätt att han kan lämna uppgifter av betydelse för bedömningen av vad som faktiskt har hänt i just dessa fall.

R.N. har uppgett att han den 7 mars var på Saltviksvägen och att T.T. då fick muntlig anvisning om personalutrymmet. Mot detta står T.T:s tydliga uppgifter att R.N. inte kom till arbetsplatsen den dagen och inte heller informerade honom om att han fick använda den personalbod som fanns på arbetsplatsen eller var nyckeln till den fanns.

När det gäller arbetsplatsen på Flädergatan så har R.N. uppgett att han var där med T.H. och informerade denne om var personalbodens nyckel fanns gömd. T.H. har inte kunnat minnas om han anvisades personalutrymmet men har däremot uppgett att han förgäves sökte efter nyckeln på den plats där han visste att den brukade vara gömd.

Med tanke på den stora mängd projekt som R.N. synes ha haft hand om – han har själv uppgett att det förekom mellan 400 och 500 projekt per år och att han var arbetsledare för en tredjedel av dessa – kan det mot T.T:s klara uttalande inte uteslutas att R.N. minns fel.

Redan det faktum att T.T. sett behov av att kontakta T.W. angående förhållandena på arbetsplatsen på Saltviksvägen, liksom att T.H. rent faktiskt inte utnyttjade förefintlig personalbod när T.W. kom ut till hans arbetsplats på Flädergatan, talar i sig för att ingen av dem hade blivit informerad om att använda respektive personalbod. I samma riktning talar att T.H. hade med sig en egen mikrovågsugn och en egen stol som han kunde sitta på när han skulle äta.

I linje med det ovan anförda finner Arbetsdomstolen att T.T:s och T.W:s uppgifter ska läggas till grund för bedömningen i målet. Det är därmed klarlagt att T.T. inte uttryckligen informerades om att han skulle använda den personalbod som stod utanför arbetsplatsen och att han inte heller informerades om var nyckeln var gömd.

Trots att T.H. inte kunnat minnas om han informerades om personalutrymmen före arbetets början eller när han befann sig på arbetsplatsen, finner Arbetsdomstolen med hänsyn till omständigheterna på arbetsplatsen utrett, att han i vart fall inte uttryckligen informerades om hur han skulle få tillträde till personalboden.

Det är, som ovan nämnts, ostridigt att det fanns godtagbara personalbodar på båda arbetsplatserna. Arbetsdomstolen konstaterar att bolaget därmed fullgjort sin huvudförpliktelse att säkerställa att det fanns personalutrymmen på de aktuella arbetsplatserna. Av R.N:s uppgifter och agerande synes framgå att det för honom närmast varit självklart att de personalbodar, som stod utanför varje arbetsplats, också skulle användas av arbetstagarna. Detta har emellertid arbetstagarna uppenbarligen inte förstått. Bolaget har därmed brustit i den tydlighet som kunnat krävas. Bolaget borde ha informerat arbetstagarna dels om att de skulle använda de personalbodar, som fanns uppställda, dels om var nycklarna till bodarna fanns. Genom att inte göra detta har bolaget, enligt Arbetsdomstolens mening, brustit i sin information till arbetstagarna om att de skulle använda dessa bodar och om var nycklarna till bodarna fanns.

Det nyss sagda leder till slutsatsen att varken T.T. eller T.H. har blivit anvisade personalutrymme i arbetsmiljöavtalets mening. Bolaget har därför bolaget brutit mot § 9 i det i måleriavtalet intagna arbetsmiljöavtalet.

Ska bolaget betala skadestånd?

Genom att underlåta att anvisa T.T. och T.H. personalutrymmen har bolaget brutit mot kollektivavtalet och därmed i och för sig ådragit sig skyldighet att betala allmänt skadestånd till såväl arbetstagarna som förbundet.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att skadeståndet ska jämkas i första hand till noll av följande skäl. Bolaget har inte haft för avsikt att åsidosätta arbetstagarnas intressen i detta sammanhang, vilket utvisas av att bolaget har säkerställt tillgång till personalutrymmen i form av en personalbod på respektive arbetsplats. Vidare har T.T. och T.H. själva haft ett visst ansvar för sin arbetsmiljö samt en skyldighet enligt sina anställningsavtal och den allmänna arbetsrättsliga lojalitetsplikten att kontakta arbetsgivaren om de inte fick tillgång till personalutrymmena. De har trots detta på eget initiativ valt att använda ett annat utrymme på arbetsplatsen i stället för personalboden, trots att frågan enligt arbetsmiljöavtalet i första hand ska lösas genom lokal samverkan. Så snart bolaget har fått vetskap om att T.T. och T.H. inte utnyttjade de planerade personalutrymmena, har bolaget rättat till avvikelserna.

Förbundet har bestritt att det föreligger skäl för jämkning.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Det allmänna skadeståndets uppgift är att, där det är behövligt, effektivt avhålla från avsteg från vad lag och avtal innehåller. En viktig princip har angetts vara att det inte i något fall ska te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta arbetstagarnas rätt åt sidan från vad lag och avtal innehåller. Det har även slagits fast att en arbetsgivare som uppsåtligen bryter mot sina förpliktelser ska kunna ådömas betydande skadeståndsbelopp (se bl.a. prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 1 s. 302 [  ] f.). Skadeståndsbedömningen ska i övrigt på sedvanligt sätt ske efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet (se AD 2009 nr 54).

Som Arbetsdomstolen ovan uttalat är huvudförpliktelsen i den aktuella bestämmelsen att se till att det finns personalutrymmen tillgängliga som arbetstagarna också kan använda och att i detta får anses ligga ett ansvar för att på lämpligt sätt anordna, och i den utsträckning det är behövligt, upplysa om vilka personalutrymmen som finns och hur arbetstagaren får tillträde till dessa. Det är i dessa senare avseenden som bolaget har brustit.

Arbetsgivarparterna har, som ovan angetts, i detta sammanhang lagt arbetstagarna till last att de inte kontaktat bolaget och påtalat svårigheterna med tillgången till personalutrymmen vid de aktuella arbetsplatserna. Arbetsgivarparterna har härvid bl.a. hänfört sig till de bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i arbetsmiljöfrågor, som återfinns i §§ 1–3 i arbetsmiljöavtalet.

I § 1 i arbetsmiljöavtalet konstateras till att börja med att arbetsmiljölagen förutsätter att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att uppnå en bra arbetsmiljö. I stycke tre anges vidare att parternas gemensamma syfte med avtalet är att medverka till att minska sjukfrånvaro, arbetsolyckor, arbetssjukdomsfall och arbetsrelaterade sjuk- eller aktivitetsersättningar. I § 3 klargörs bl.a. att det övergripande arbetsmiljöansvaret i det enskilda företaget ligger på företagsledningsnivå, om inte annat följer av lagenligt beslut om delegation.

Av avtalstexten framgår således att samverkansbestämmelserna i huvudsak är framåtsyftande och att det huvudsakliga ansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren. Det framstår med hänsyn till detta som främmande att låta samverkansbestämmelserna få betydelse för en arbetsgivares skyldighet att betala skadestånd för ett redan inträffat kollektivavtalsbrott, även om detta i sig skulle ha avseende på arbetsmiljön, försåvitt det inte kan klarläggas att kollektivavtalsparterna avsett att ge kollektivavtalet en sådan innebörd.

Beträffande måleriavtalets historik har arbetsmiljöbestämmelser bl.a. behandlats vid två avtalsrörelser, åren 1995 och 2010, varvid dock även har upplysts att bestämmelser om både samverkan och personalutrymmen har funnits i kollektivavtal redan före 1995. Det har inte framkommit att kollektivavtalsparterna i något skede skulle ha avsett eller diskuterat att samverkansbestämmelserna skulle kunna ha någon betydelse för möjligheten att döma ut skadestånd vid brott mot kollektivavtalet. Företagsrådgivaren T.B., som företrädde arbetsgivarsidan vid avtalsförhandlingarna 1995 och 2010, har visserligen uppgett att enligt hans uppfattning kan samverkansbestämmelsen i § 1 påverka nivån på ett skadestånd men det har inte framkommit att denna uppfattning skulle grundas på en gemensam partsavsikt. J.S., som förhandlade för förbundet under avtalsförhandlingarna 2010, har på sin sida anfört att någon sådan uppfattning inte framförts förrän i det nu aktuella målet.

Arbetsdomstolen finner med beaktande av det ovan anförda att samverkansbestämmelserna i arbetsmiljöavtalet inte har direkt betydelse för bedömningen av bolagets skadeståndsskyldighet. Skadeståndsbedömningen ska dock på sedvanligt sätt ske efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet, därvid även arbetstagarnas ageranden ingår.

Såvitt avser bedömningen av vilket skadestånd som bör betalas, beaktar Arbetsdomstolen att avtalsbestämmelserna om personalutrymmen har funnits under lång tid och har tillmätts stor vikt av kollektivavtalsparterna samt att det är av stor betydelse för den enskilde arbetstagaren att arbetsgivaren fullgör sin skyldighet att anvisa personalutrymmen på ett fullgott sätt. Bolagets underlåtenhet att informera arbetstagarna om att de skulle använda de personalbodar, som stod uppställda på arbetsplatserna, och dess underlåtenhet att informera om var nycklarna fanns, har haft negativa effekter för de båda berörda arbetstagarna. Även om bolaget vid andra tillfällen kan ha underlåtit att anvisa personalutrymmen, finns det inte nu något som tyder på att underlåtenheterna har varit avsiktliga från bolagets sida. Efter påpekande från förbundsombudsmannen vidtog bolaget omgående åtgärder för att komma till rätta med dessa två situationer.

Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte skäl att, vid bedömningen av vilket belopp som ska betalas, göra skillnad mellan de båda nu berörda arbetstagarna.

Sammantaget finner Arbetsdomstolen att bolaget bör åläggas att betala allmänt skadestånd med 40 000 kr till förbundet och med 10 000 kr till var och en av T.T. och T.H.

Rättegångskostnaderna

Trots att de allmänna skadestånden bestämts till lägre belopp än vad som yrkats, bör förbundet ändå betraktas som fullt ut vinnande part. Arbetsgivarparterna ska därvid förpliktas att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader, i den mån dessa skäligen varit påkallade för tillvaratagande av förbundets rätt.

Förbundet har yrkat ersättning med, rätt summerat, 238 385 kr, varav 166 600 kr för arbete, 3 285 kr för tidsspillan, 42 471 kr för mervärdeskatt och 26 029 kr för kostnader för förhörspersoners inställelse vid huvudförhandlingen. Arbetsgivarparterna har vitsordat det sistnämnda beloppet. Arbetsdomstolen finner att övriga kostnader får anses skäliga.