AD 2003 nr 83

Allmänt om tvisten

Tvisten i målet rör om bolagets uppsägning av L.L. den 5 september 2002 stått i strid med reglerna i 7 § anställningsskyddslagen och därför skall ogiltigförklaras eller om den i vart fall skett i strid med turordningsreglerna i samma lag och därför skall grunda skyldighet för bolaget att betala skadestånd till L.L.

Ledarna har gjort gällande i huvudsak följande. L.L. har på grund av sin nedsatta arbetsförmåga beretts särskild sysselsättning hos bolaget och skall därför, med stöd av 23 § anställningsskyddslagen, få företräde till fortsatt anställning oberoende av turordningen. Eftersom den angivna bestämmelsen är tvingande är den upprättade avtalsturlistan ogiltig såvitt rör L.L. Uppsägningen av henne föregicks inte av någon omplaceringsutredning. Genom att avtalsturlistan är ogiltig och bolaget inte iakttagit sin omplaceringsskyldighet har bolaget genom uppsägningen av L.L. brutit mot 7 § och 23 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna har redovisat i huvudsak följande inställning. Det bestrids att L.L. har beretts sådan särskild sysselsättning som avses i 23 § anställningsskyddslagen och att hon därmed skall ha företräde till fortsatt arbete oberoende av turordningen. Den upprättade avtalsturlistan har träffats i enlighet med reglerna i gällande kollektivavtal. Den av bolaget vidtagna uppsägningen är således sakligt grundad och därmed giltig. Skulle domstolen finna att L.L. har beretts särskild sysselsättning enligt 23 § anställningsskyddslagen och därför skall få företräde till fortsatt arbete oberoende av turordningen, gör arbetsgivarparterna gällande att bolagets uppsägning endast kan utgöra ett turordningsbrott som bara kan medföra rätt till skadestånd.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På Ledarnas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med L.L. samt vittnesförhör med A.LA., som tidigare var ansvarig för personalfrågor hos bolaget, B.J., som tidigare var klubbordförande för Ledarna, och nuvarande klubbordföranden R.S. Vidare har på Ledarnas begäran hållits förhör upplysningsvis med ombudsmannen R.J. På arbetsgivarparternas begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med bolagets nuvarande verkställande direktör A.Lu. och den tidigare verkställande direktören L.N.

Har L.L. beretts särskild sysselsättning?

Den för Ledarnas talan i målet i första hand avgörande tvistefrågan är om L.L. har beretts särskild sysselsättning hos bolaget i den mening som avses i 23 § anställningsskyddslagen.

Den nämnda paragrafen innehåller bestämmelser om en särskild företrädesrätt till fortsatt arbete, oberoende av turordningen, för sådana arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och som på grund därav beretts särskild sysselsättning hos arbetsgivaren. Enligt bestämmelsen skall en sådan arbetstagare, om det kan ske utan allvarliga olägenheter, få stanna kvar i sitt speciella arbete, när uppsägning på grund av arbetsbrist skall ske.

I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 262 [  ]) anges som exempel på fall i vilka bestämmelsen blir tillämplig den situationen, att en fysiskt handikappad arbetstagare efter överläggningar i anpassningsgruppen har kunnat få en särskild arbetsplats efter ombyggnad med statliga medel. Vidare sägs att även arbetstagare som fått sin anställning genom arbetsförmedlingen efter arbetsvårdsutredning eller som har beretts s.k. halvskyddad sysselsättning bör omfattas av den särskilda skyddsregeln. Detsamma sägs gälla arbetstagare som i annat fall, på arbetsgivarens initiativ eller utan att formellt omfattas av särskilda arbetsmarknadsåtgärder, har tilldelats en för honom särskilt anpassad eller skyddad arbetsplats. Däremot sägs bestämmelsen inte vara avsedd att komplettera turordningsreglerna med ett mera allmänt beaktande av arbetstagarens större eller mindre arbetsförmåga, svårighet att få ny anställning osv.

Även om dessa uttalanden inte är fullt ut tillämpliga på dagens förhållanden torde man ändå av dem kunna dra den slutsatsen, som Arbetsdomstolen också gjort i en tidigare dom (AD 1977 nr 94 [ NJ ] [ Karnov ]), att vad lagstiftaren i första hand synes ha tänkt på är konkreta åtgärder i syfte att inrätta arbetsplatser för arbetstagare som har någon form av varaktig nedsättning i arbetsförmågan. Det framgår med andra ord av dessa förarbetsuttalanden, som domstolen uttryckte saken i den nämnda domen, att syftet varit att undvika att lagens vanliga turordningsregler medför att sådana speciella insatser som har gjorts för att anordna särskilt anpassade eller skyddade arbetsplatser för arbetstagare som är beroende av sådana åtgärder för att kunna ha en anställning och utföra arbete, blir omintetgjorda vid driftsinskränkningar. Det torde vidare stå klart att varje åtgärd i form av omplacering, omorganisation eller omfördelning av arbetsuppgifter som en arbetsgivare numera kan vara skyldig att vidta inom ramen för sitt rehabiliteringsansvar inte kan medföra att arbetstagaren därmed skall anses ha beretts särskild sysselsättning i lagregelns mening.

Det är ostridigt att L.L. har en sådan nedsättning i arbetsförmågan som avses i 23 § anställningsskyddslagen. Frågan om hon också beretts särskild sysselsättning skall ses mot bakgrund av följande uppgifter som framkommit av utredningen och som i allt väsentligt är ostridiga. L.L. anställdes av bolaget den 3 oktober 1988 som bokbinderiarbetare. Efter bara några dagars anställning fastnade hon i en plastmaskin och ådrog sig allvarliga brännskador i höger hand. Hon var till följd av skadan sjukskriven under lång tid och genomgick flera operationer. Hon blev aldrig helt återställd efter skadan och fick sedermera förtidspension på halvtid. Till följd av skadan kunde L.L. inte återgå till sitt arbete i bokbinderiet. Hon fick i stället en tjänstemannabefattning på halvtid som assistent. Vid driftsinskränkningar hos bolaget hösten 1992 förekom diskussioner om hon skulle varslas om uppsägning vilket emellertid slutligen inte blev fallet. Vid driftsinskränkningar i början av år 2001 sades hon upp på grund av arbetsbrist men uppsägningen återtogs efter tvisteförhandlingar. Hon drabbades inte heller av de driftsinskränkningar som förekom under hösten samma år.

Arbetsgivarparterna har om omständigheterna kring L.L:s återgång i arbete efter skadan anfört följande. Den assistenttjänst som L.L. fick när hon hösten 1990 skulle börja arbetsträna efter sjukskrivningen har inte tillskapats just för henne. Vid denna tidpunkt pågick en omfattande omorganisation inom bolaget. Denna innebar bl.a. att orderberedning och produktion delades in i tre grupper. I varje sådan grupp ingick en assistentbefattning med tjänstemannauppgifter. En av grupperna var mindre än de andra. Assistentuppgifterna där beräknades därför inte uppgå till heltid. Det bedömdes därför vara lämpligt att L.L. fick den tjänsten som hon också ansågs ha tillräckliga kvalifikationer för. Hon har därefter arbetat kvar på den platsen och utfört motsvarande arbetsuppgifter som övriga assistenter, med de förändringar som under åren har skett bl.a. till följd av ökad datorisering. Några diskussioner om att arbetet skulle på något sätt vara särskilt anordnat för L.L. fördes inte. Det var enbart fråga om en sedvanlig omplacering.

Det nu anförda stöds av vad A.Lu. och L.N. berättat. Det stöds också av det MBL-protokoll angående omorganisationen år 1990 som har åberopats i målet. Av protokollet framgår bl.a. vilken bemanning som skulle ske i de tre grupperna, att L.L:s namn angavs vid en av assistentbefattningarna, nämligen den i den minsta gruppen samt att det vid hennes namn gjorts tillägget ”50%”. Det framgår vidare att bemanningen hade utarbetats gemensamt av parterna och att det inte finns någon anteckning om att L.L:s assistentbefattning, bortsett från arbetstidsmåttet, skulle på något sätt skilja sig från de andra.

Med utgångspunkt enbart i vad som sålunda framkommit kan Arbetsdomstolen inte finna att L.L:s arbete var särskilt anordnat i den mening som avses i 23 § anställningsskyddslagen. Det framstår snarare som att bolaget genom den pågående omorganisationen, som i tiden sammanföll med L.L:s återinträde i arbete, fick utrymme för att omplacera henne till lämpliga arbetsuppgifter. L.L. har inte heller själv lämnat uppgifter som i egentlig mening motsäger den bilden. Hon har sålunda uppgett att vad hon fick höra från bolagets sida var att hon skulle få arbete hos bolaget ”oavsett vad” och att hon satte det i samband med att det var på arbetet som hon hade fått sin skada.

Ledarna har även pekat på att det i försäkringskassans handlingar angående L.L. finns noteringar som enligt Ledarnas uppfattning visar att bolaget hade särskilt inrättat en halvtidstjänst till L.L. Det är fråga om dels en journalanteckning från den 17 september 1990 från ett möte hos bolaget där det angivits att ”de” har lyckats få fram ett arbete som L.L. skall klara av och att det är en ”ny arbetsuppgift”, dels föredragningspromemorior från maj 1991 respektive mars 1992 där det i sammanband med konstaterandet att L.L. inte kunde återgå till sitt ordinarie arbete angivits att ”man konstruerade ett kontorsarbete” till henne. Enligt Arbetsdomstolens mening kan dessa noteringar, vars tillkomst inte närmare belysts i målet, inte tas till intäkt för att L.L. när hon återkom i arbete då bereddes särskild sysselsättning i anställningsskyddslagens mening.

Ledarna har emellertid framhållit att vid tidigare driftsinskränkningar också bolaget synes ha intagit ståndpunkten att L.L. har beretts särskild sysselsättning eftersom hon då undantagits från uppsägning. Ledarna har i sammanhanget pekat på en anteckning i ett förhandlingsprotokoll från den 14 oktober 1992 enligt vilken L.N. uttalat att han inte anser att L.L. skall varslas på grund av arbetsskadan som inträffat på företaget samt att stöd för denna synpunkt finns i anställningsskyddslagen. L.N. har inför Arbetsdomstolen uppgett att uttalandet inte skall tilläggas den innebörd som Ledarna velat göra gällande. Han har framhållit att han för sin del aldrig haft uppfattningen att L.L. haft något särskilt anordnat arbete. Därutöver har han uppgett att det bakom hans inställning att L.L. inte skulle varslas dels låg mer allmänmänskliga motiv, dels en önskan att få ett snabbt avslut på förhandlingarna och inte riskera en konflikt. Han har vidare uppgett att han inte hade den detaljkunskapen om anställningsskyddslagen att uttalandet skall uppfattas som att han syftade på någon särskild bestämmelse i lagen. Enligt Arbetsdomstolens mening kan av vad som nu framkommit inte anses visat att bolaget vid dessa förhandlingar år 1992 intagit ståndpunkten att L.L. haft en särskilt inrättad befattning.

Ledarna har vidare påstått att arbetsgivaren vid tvisteförhandling våren 2001 delat Ledarnas syn på L.L:s anställning och att det var av det skälet som den då vidtagna uppsägningen av henne återtogs. R.J. har berättat att man från arbetstagarsidan hävdade vid förhandlingen att 23 § anställningsskyddslagen var tillämplig och att det av de anteckningar han gjorde i anslutning till förhandlingarna framgår att arbetsgivaren, dvs. i detta fall A.Lu., medgav att bolaget hade inrättat L.L:s befattning enbart på grund av hennes skada. A.Lu. har bekräftat att det fördes ett resonemang kring den aktuella bestämmelsen men har bestritt att han skulle ha sagt att L.L:s arbete varit särskilt inrättat för henne. Han har tillagt att skälet till att uppsägningen sedan återtogs inte var att man delade arbetstagarsidans uppfattning utan att man från bolagets sida ville undvika en utdragen process eftersom det var oerhört bråttom ur kostnadssynpunkt att få till stånd önskade personalneddragningar. Det har sålunda lämnats delvis olika uppgifter om vad som närmare sades vid den aktuella förhandlingen. Enligt Arbetsdomstolens mening kan utredningen i denna del inte leda till slutsatsen att arbetsgivaren vid den här tidpunkten skulle ha hyst uppfattningen att L.L. hade beretts särskild sysselsättning.

Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen sammanfattningsvis att omständigheterna i detta fall inte har varit sådana att L.L. skall anses ha beretts särskild sysselsättning hos bolaget i den mening som avses i 23 § anställningsskyddslagen.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Med den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort ovan saknas den grundläggande förutsättningen för bifall till Ledarnas talan. Käromålet skall alltså lämnas utan bifall.

Vid denna utgång skall Ledarna förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.