AD 2001 nr 9

Tvisten

De båda arbetstagarna hos bolaget, L.H. och J.K., fick så länge de var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet ett lönetillägg med 3,26 kr per timme i enlighet med ett lokalt kollektivavtal som bolaget hade ingått med livsmedelsarbetareförbundets avdelning 5. I samband med att de båda arbetstagarna lämnade förbundet och i stället gick med i Sydfack slutade bolaget att betala ut lönetillägget till dem. Tvisten i målet gäller om arbetstagarna har rätt till tillägget trots att de bytt organisationstillhörighet och om bolaget brutit mot föreningsrätten genom att inte längre betala tillägget till dem.

Sydfack har till stöd för sin talan åberopat i huvudsak följande. Avtalet kan inte tilläggas den innebörden att lönetillägget skall utgå endast till den som vid varje tid är medlem i livsmedelsarbetareförbundet. Oavsett hur det förhåller sig därmed är bolaget enligt reglerna i 26 § medbestämmandelagen – som är tvingade lag och således inte möjliga att avtala bort – fortfarandet bundet av avtalet i förhållande till L.H. och J.K. trots att de har bytt facklig organisation och därför alltjämt skyldigt att utge lönetillägget till dem. Till detta kommer att bestämmelsen om lönetillägget till följd av den s.k. dubbla konstruktionen flutit in i de enskilda anställningsavtalen. Bolaget har brutit mot de båda arbetstagarnas föreningsrätt genom att upphöra att betala ut tillägget i anledning av deras organisationsbyte. Om Arbetsdomstolen inte skulle finna att bolaget är skyldigt att betala ut lönetillägget på någon av de nu åberopade grunderna görs gällande att avtalet skall jämkas och lönetilläggen utgå med stöd av 36 § avtalslagen.

Arbetsgivarparterna har på sin sida anfört sammanfattningsvis följande. Avtalet har den innebörden att lönetillägg skall utgå endast till medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. Den omständigheten att det omtvistade avtalet till följd av reglerna i 26 § medbestämmandelagen i och för sig alltjämt är bindande för L.H. och J.K. ger dem därför inte rätt till tillägget, eftersom en förutsättning för att få detta inte längre föreligger sedan de bytt organisationstillhörighet. De kan inte heller grunda någon rätt till lönetillägget på sina enskilda anställningsavtal eftersom bestämmelsen härom är en exklusiv avtalsbestämmelse av icke normerande karaktär. Föreningsrätten hindrar inte de fackliga organisationerna från att konkurrera med varandra. Det utgör således inte en föreningsrättskränkning att bolaget enligt sitt kollektivavtal med livsmedelsarbetareförbundet betalat ut högre ersättning till medlemmar i detta förbund. Grund för jämkning av avtalet enligt 36 § avtalslagen föreligger inte.

Utredningen

Arbetsgivarparterna har som skriftlig bevisning åberopat det lokala kollektivavtalet av den 3 juli 1995 mellan bolaget och livsmedelsarbetareförbundets avdelning 5. Den omtvistade bestämmelsens lydelse har redovisats i inledningen till domen.

Sydfack har som muntlig bevisning åberopat förhör med L.H. Arbetsgivarparterna har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med R.K., tidigare personalansvarig hos bolaget, och R.H., klubbordförande för livsmedelsarbetareförbundets fackklubb vid bolaget.

Några utgångspunkter för bedömningen

Arbetsdomstolen har tidigare slagit fast att föreningsrätten inte hindrar de fackliga organisationerna från att konkurrera med varandra och att det därmed inte i och för sig utgör en föreningsrättskränkning om en avtalsbunden arbetsgivare utger högre lön till medlemmar i den avtalsslutande organisationen än han är beredd att göra till medlemmar i en annan organisation (se t.ex. AD 1977 nr 222 [ NJ ] [ Karnov ]). Som Arbetsdomstolen uttalade i den nämnda domen kan ett sådant förfarande inte utan vidare sägas innebära, att arbetsgivaren vidtar en åtgärd till skada för medlemmarna i den icke avtalsslutande organisationen (jfr 8 § första stycket medbestämmandelagen). Förfarandet kan anses utgöra en åtgärd till skada för dessa medlemmar först om medlemmarna har ett anspråk på likabehandling i lönehänseende, som inte grundas på föreningsrättens regler. En sådan situation föreligger exempelvis om arbetsgivaren i de enskilda anställningsavtalen har åtagit sig att utge samma lön till alla i en grupp arbetstagare men sedan gör skillnad i lönehänseende mellan dessa arbetstagare beroende på vilken facklig organisation de tillhör.

Arbetsdomstolen övergår mot denna bakgrund till att pröva de närmare omständigheterna i målet.

Vad innebär avtalsbestämmelsen om lönetillägg?

Mellan parterna är till en början tvistigt vilken innebörd § 8 i det lokala kollektivavtalet har.

Genom vad R.K., som deltog i den lokala avtalsförhandlingen för bolaget, och R.H., som vid förhandlingen representerade fackklubben, har uppgett är det utrett att bolagets och avdelningens gemensamma avsikt med bestämmelsen var att lönetillägget skulle utgå endast till dem som vid avtalstillfället var anställda hos bolaget och då medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet samt att lönetillägget skulle upphöra att utgå till anställda som lämnade förbundet. Arbetsdomstolen har därför att i de fortsatta ställningstagandena utgå från att avtalsbestämmelsen har denna innebörd som för övrigt inte står i strid med avtalstexten.

Är L.H. och J.K. berättigade till lönetillägget till följd av bestämmelsen i 26 § andra stycket medbestämmandelagen?

Av 26 § första stycket medbestämmandelagen framgår att ett kollektivavtal binder inom sitt tillämpningsområde inte bara de avtalsslutande organisationerna utan även deras medlemmar. Enligt andra stycket i paragrafen upphör inte denna bundenhet enbart därför att medlemmen träder ut ur organisationen. Såväl bolaget som L.H. och J.K. är därför i och för sig bundna av det lokala kollektivavtalet för den tid som är aktuell i målet, trots att L.H. och J.K. har utträtt ur livsmedelsarbetareförbundet. Detta synes också vara ostridigt i målet. Enbart det förhållandet att det lokala kollektivavtalet alltjämt är bindande medför emellertid inte utan vidare att L.H. och J.K. är berättigade till varje förmån enligt avtalet. Arbetsdomstolen har ovan funnit att den omtvistade avtalsbestämmelsen har den innebörden att lönetillägget är avsett att utgå bara till medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. Detta medför att L.H. och J.K. inte kan grunda någon rätt till lönetillägget direkt på det lokala kollektivavtalet sedan de lämnat livsmedelsarbetareförbundet, även om deras bundenhet till avtalet i och för sig består.

Sydfack har i den här delen också starkt framhållit att 26 § medbestämmandelagen är tvingande och synes därvid mena att den omtvistade avtalsbestämmelsen – med den innebörd som angetts ovan – medför ett avsteg från lagens tvingande regler om när avtalsbundenhet föreligger. Att, som i detta fall, i avtalet föreskriva att rätt till en viss förmån förutsätter medlemskap i den avtalsslutande organisationen kan dock enligt Arbetsdomstolens mening inte anses stå i strid med den tvingande regleringen i den aktuella paragrafen.

Är L.H. och J.K. berättigade till lönetillägget enligt sina anställningsavtal?

Sydfack har vidare gjort gällande att bestämmelsen i kollektivavtalet om lönetillägg har flutit in i L.H:s och J.K:s enskilda anställningsavtal och att de på den grunden är berättigade till lönetillägg även sedan de har utträtt ur livsmedelsarbetareförbundet. Sydfacks ståndpunkt härvidlag synes bygga på den sedan länge antagna principen att gällande kollektivavtal är normerande även för anställningsavtalen för arbetstagare som står utanför den avtalsslutande organisationen men som sysselsätts i arbete som omfattas av kollektivavtalet (se t.ex. AD 1984 nr 79 [ NJ ] [ Karnov ]). Arbetsgivarparterna har invänt att den avtalsbestämmelse som det här är fråga om är av den karaktären att den inte har en sådan utfyllande verkan som den nyssnämnda principen ger uttryck för. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden uttalat sig om vad som sakligt sett närmare får antas ligga i denna princip och har därvid sammanfattningsvis intagit den ståndpunkten att kollektivavtalets utfyllande verkan begränsas till de normer som kan härledas ur kollektivavtalet som tillämpliga för hela den grupp arbetstagare som den utanförstående tillhör (se t.ex. ovan nämnda dom och AD 1991 nr 100 [ NJ ] [ Karnov ] med där gjorda hänvisningar). Det aktuella lönetillägget är emellertid, som domstolen redan funnit, avsett att utgå som ett personligt tillägg enbart till de arbetstagare som var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet när det lokala avtalet träffades och så länge som de kvarstod som medlemmar. Av utredningen framgår vidare att tillägget inte heller är avsett att utgå till nyanställda eller nytillkomna medlemmar i förbundet och att det genom sin konstruktion är tänkt att så småningom fasas ut. Det är alltså frågan om en s.k. exklusiv avtalsbestämmelse. Enligt Arbetsdomstolens mening kan lönetillägget mot den här bakgrunden inte anses vara av en sådan generell karaktär som gör att de båda arbetstagarna, till följd av principen om kollektivavtalets utfyllande verkan, skulle kunna göra anspråk på tillägget enligt sina enskilda anställningsavtal. Det förhållandet att L.H. och J.K. när det lokala kollektivavtalet slöts var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet kan inte heller i sig medföra att rätten till tillägget kommit att inflyta i deras anställningsavtal på ett sådant sätt att de är berättigade till tillägget oberoende av att de inte längre uppfyller en av de avtalsmässiga förutsättningarna för tillägget, nämligen organisationstillhörigheten.

Föreligger grund för jämkning av avtalet med stöd av 36 § avtalslagen?

Sydfack har vidare gjort gällande att det lokala avtalet skall jämkas enligt 36 § avtalslagen eftersom det vore oskäligt om L.H. och J.K. såsom alltjämt kollektivavtalsbundna i förhållande till sin arbetsgivare och därmed förhindrade att vidta stridsåtgärder, ändå inte skulle var berättigade till det lönetillägg som de tidigare åtnjutit. Arbetsdomstolen kan emellertid inte finna att avtalet mot bakgrund härav skulle vara oskäligt i den mening som avses i 36 § avtalslagen. Det har inte heller i övrigt framkommit några omständigheter till stöd för att betrakta avtalet som oskäligt. Det saknas därför förutsättningar för att jämka avtalet med stöd av 36 § avtalslagen.

Sammanfattning

Av det hittills anförda framgår att det inte har framkommit någon grund för att L.H. och J.K. skall vara berättigade till det omtvistade lönetillägget. Det har således inte, bortsett från hänvisningen till föreningsrätten, visats på någon grund som ger dem rätt till lönemässig likabehandling med livsmedelsarbetareförbundets medlemmar. Bolaget har därför, i enlighet med den inledningsvis redovisade principen, inte heller gjort sig skyldigt till någon kränkning av L.H:s och J.K:s föreningsrätt genom att i samband med deras organisationsbyte upphöra med att till dem utge det omtvistade lönetillägget. Det nu anförda leder till slutsatsen att bolaget inte är skyldigt att till L.H. och J.K. utge vare sig det yrkade lönetillägget eller skadestånd för kränkning av föreningsrätten. Därmed är bolaget inte heller skadeståndsskyldigt mot Sydfack. Sydfacks talan i målet skall alltså ogillas.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet och då skäl saknas för att med stöd av 5 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister kvitta parternas rättegångskostnader, skall Sydfack ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Dessa har yrkat ersättning med sammanlagt 71 408 kr, varav 60 000 kr för ombudsarvode, inklusive 12 000 kr i mervärdesskatt. Arbetsgivarparterna har uppgett att de fordrade beloppen belöper med hälften vardera på dem och att bolaget är mervärdesskattepliktigt. Eftersom den del av den yrkade ombudsersättningen som avser mervärdesskatt, och som belöper på bolaget, inte utgör någon slutlig kostnad för detta skall avdrag motsvarande denna skatt, 6 000 kr, göras på de kostnader som Sydfack skall förpliktas ersätta. Mot de yrkade beloppen i sig har inte framställts någon erinran.