AD 1997 nr 88

Tvisten

Stiftsstyrelsen i Lunds stift förflyttade den 21 februari 1996 U.H. från dennes tjänst som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling, som tillhör Lunds stift, till en tjänst som kyrkoherde i Örkeneds församling inom samma stift. Stiftsstyrelsen fattade beslutet med tillämpning av bestämmelser i 33 kap. 18 § i 1992 års kyrkolag. En viktig omständighet i tvisten är att U.H. tilldelades anställningsformen fullmakt när han år 1988 erhöll tjänsten som amiralitetspastor. En amiralitetspastor innehar ställningen av kyrkoherde i Amiralitetsförsamlingen.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om stiftsstyrelsens beslut om förflyttning av U.H. till annan kyrkoherdetjänst har giltig verkan för denne. SKPF har angripit beslutet från två skilda utgångspunkter. För det första har SKPF anfört att stiftsstyrelsen inte haft befogenhet att förflytta U.H. till annan kyrkoherdetjänst med hänsyn till att denne innehade tjänsten som amiralitetspastor med fullmakt. Endast regeringen kan enligt SKPF:s mening fatta ett sådant beslut. För det andra har SKPF anfört att det enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen under alla förhållanden hade krävts synnerliga skäl för en förflyttning och att sådana skäl inte har förelegat i U.H:s fall.

Stiftssamfälligheten har tillbakavisat SKPF:s invändningar mot beslutet under åberopande av att bestämmelserna om förflyttning av präst i 33 kap. 18 § kyrkolagen inte innehåller någon undantagsregel för fullmaktshavare och att det har förelegat synnerliga skäl för att förflytta U.H. till tjänsten som kyrkoherde i Örkeneds församlings pastorat.

Har hinder förelegat för stiftsstyrelsen att förflytta U.H. med hänsyn till att denne innehade tjänsten som amiralitetspastor med fullmakt?

Gällande bestämmelser i kyrkolagen angående förflyttning av kyrkoherde

Som framgår av lydelsen av 33 kap. 18 § kyrkolagen (se den i domens inledning återgivna lagtexten) föreligger – bortsett från fall av indragning av tjänst – en skyldighet för präst som innehar kyrkoherdetjänst att underkasta sig förflyttning till annan kyrkoherdetjänst endast om två förutsättningar är uppfyllda. För det första skall förflyttningen gälla en kyrkoherdetjänst som annars skulle ha tillsatts av domkapitlet och för det andra måste det föreligga synnerliga skäl för att genomföra förflyttningen.

Det är stiftsstyrelsen som enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen har befogenheten att fatta beslut om förflyttning av en kyrkoherde till annan kyrkoherdetjänst. Varken i denna paragraf eller annars i kyrkolagen föreligger någon uttrycklig begränsning i stiftstyrelsens beslutanderätt med avseende på en kyrkoherde som innehar fullmakt.

I förarbetena till kyrkolagen anges att inga ändringar i sak har varit åsyftade vad gäller bl.a. bestämmelserna i 33 kap. 18 § om förflyttning av en kyrkoherde (prop. 1991/92:85 [ pdf ||  ] s. 136 – 137 [  ]). Förarbetena innehåller inte något uttalande om att det skulle föreligga någon begränsning i stiftsstyrelsens beslutanderätt avseende en kyrkoherde som är anställd med fullmakt.

Det skall anmärkas att det i 12 § lagen (1992:301) om införande av kyrkolagen finns en bestämmelse om rätt för regeringen att var tredje gång en kyrkoherdetjänst blir ledig i ett pastorat till tjänsten förflytta en präst som är anställd med fullmakt.

Några drag i rättsutvecklingen före och efter tillkomsten av kyrkolagen

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för några drag i rättsutvecklingen rörande frågan om förflyttning av en kyrkoherde som innehar fullmakt. Redogörelsen gör inte anspråk på någon fullständighet och har inte något annat syfte än att utgöra en bakgrund till arbetsdomstolens överväganden. Redogörelsen inleds med en beskrivning av begrepp som används. Därefter behandlas dels kyrkoherdes skyldighet att underkasta sig förflyttning till annan kyrkoherdetjänst, dels fullmaktsinnehavets betydelse för en kyrkoherdes förflyttningsskyldighet, dels som en jämförelse motsvarande frågeställningar för sådana statstjänstemän i allmänhet som innehar fullmaktsanställning.

Det skall anmärkas att domstolen hittills och i det följande i allmänhet behandlar endast en kyrkoherdes rättsställning. Detta sker för att framställningen skall vara lätt att följa och bli tydlig. Det förhåller sig dock så att vad som anförs ofta gäller också komministrar och ibland även andra präster.

1. Fullmakten

Traditionellt har regeringens beslut att utnämna en präst till kyrkoherde inneburit att prästen tilldelats fullmakt. Det har brukat sägas att en kyrkoherde med fullmakt har varit oavsättlig. Häri har legat en avsevärd överdrift av fullmaktens betydelse. Reellt sett har fullmakten för en kyrkoherde inneburit att kyrkoherden inte har kunnat sägas upp från sin kyrkoherdetjänst. I en gången tid har en kyrkoherde inte heller mot sin vilja kunnat förflyttas till annan kyrkoherdetjänst. Med ett modernt uttryckssätt kan fullmakten anses ha tillförsäkrat innehavaren ett förstärkt anställningsskydd. Här lämnas därhän att en kyrkoherde med fullmakt i likhet med varje annan präst kunnat entledigas från sin tjänst på grund av särskilda i kyrkolagstiftningen angivna skäl. (Se allmänt om anställningsformen fullmakt SOU 1992:60 [ pdf | ] s. 250 [  ] f.).

2. Förflyttningen som begrepp

Bestämmelser om förflyttning har förekommit och förekommer framför allt för arbetstagare med anställningsformen fullmakt (se exempelvis 8 § lagen, 1994:261, om fullmaktsanställning). Det förstärkta anställningsskyddet för en fullmaktshavare innebär som nämnts att uppsägning inte kan ske. För att kunna genomföra organisatoriska förändringar och med tanke på andra speciella situationer har i stället förelegat och föreligger under vissa förutsättningar en rätt för den statlige arbetsgivaren att förflytta fullmaktshavaren från den innehavda anställningen till annan anställning.

3. Förflyttningsskyldighet för statstjänstemän i allmänhet som har fullmakt

Förflyttningsskyldighet för statstjänstemän i allmänhet med fullmaktsanställning infördes i mitten av 1800-talet genom bestämmelser i avlöningsförfattningar. Bestämmelserna skärptes efter hand. I tiden före statstjänstemannalagens tillkomst år 1965 föreskrevs följande i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar): ”Innehavare av ordinarie tjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt” (se till detta exempelvis prop. 1964:140 [ pdf ||  ] s. 85 [  ] f.).

4. Förflyttningsskyldighet införs på det kyrkliga området genom en bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente

En kyrkoherde med fullmakt var inte före tillkomsten av 1951 års prästlönereform skyldig att låta sig förflyttas till annan tjänst. En förflyttningsskyldighet för präster som innehade ordinarie tjänst – en kyrkoherde innehade ordinarie tjänst och tjänsten var förenad med fullmakt – infördes genom en bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente. I 12 § första stycket i reglementet angavs följande: ”Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie, i detta reglemente avsedd tjänst, om organisatoriska skäl sådant påkalla eller eljest synnerliga skäl därtill äro.” (Se om detta exempelvis prop. 1957:152 [ pdf ||  ] s. 73 [  ] f.).

5. En i lag reglerad förflyttningsskyldighet avseende bl.a. kyrkoherdar infördes genom en bestämmelse i 1957 års prästvalslag

I 37 § lagen (1957:577) om prästval (i det följande kallad prästvalslagen) föreskrevs följande: ”Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om det påkallas av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl äro att innehavare av dylik tjänst förflyttas”. Tillsättning genom förflyttning av kyrkoherde beslutades, såsom framgår av 4 § prästvalslagen, alltid av regeringen.

Det skall uppmärksammas att tillsättning av tjänst genom förflyttning enligt prästvalslagens bestämmelser gällde endast tjänster som domprost, kyrkoherde eller komminister. Under den tid prästvalslagen gällde tillsattes emellertid dessa tjänster med fullmakt. Detta innebär att en förflyttning av en kyrkoherde med tillämpning av 37 § prästvalslagen inte kunde medföra någon förlust av fullmaktsinnehavet. Det är dock viktigt att framhålla att prästvalslagens förflyttningsbestämmelse inte innefattade någon uttrycklig regel som tillförsäkrade den kyrkoherde som förflyttades att vara bevarad vid fullmakten. Skyddet för fullmakten låg, som nämnts, i att tillsättningen på den nya kyrkoherdetjänsten var förenad med fullmakt.

6. Genom tillkomsten av statstjänstemannalagen med ikraftträdande den 1 januari 1966 infördes en i lag föreskriven förflyttningsskyldighet för statstjänstemän i allmänhet med fullmaktsanställning

I 34 § första stycket första meningen statstjänstemannalagen (1965:274) angavs: ”Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas till annan statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform.” Statstjänstemannalagens förarbeten ger ett tydligt uttryck för inställningen hos lagstiftaren att tvångsvis förflyttning av en tjänsteman inte skulle få leda till att tjänstemannen gick miste om det förstärkta anställningsskydd som fullmakten medför. (Se särskilt SOU 1963:51 [ pdf | ] s. 99 samt även prop. 1965:60 [ pdf ||  ] s. 214 [  ] f.).

Statstjänstemannalagen gällde inte innehavare av prästtjänst.

7. 1965 års förordning

I anslutning till statstjänstemannalagens ikraftträdande tillkom en kungörelse (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst. Kungörelsen kom i ett senare skede att betecknas förordning (och på den tiden i dagligt tal prästanställningsförordningen). I det följande kallas förordningen 1965 års förordning för att inte sammanblandas med en senare i anslutning till prästanställningslagen införd prästanställningsförordning. I 11 § i 1965 års förordning angavs: ”Präst som är anställd med fullmakt är skyldig att låta sig förflytta till annan prästerlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform, om det är påkallat av organisatoriska eller andra synnerliga skäl”. (Jfr prop. 1965:156 [ pdf ||  ]).

Genom 11 § i 1965 års förordning tillskapades, som framgår av det anförda, för präster med fullmakt ett motsvarande författningsskydd för fullmakten i en förflyttningssituation som samtidigt kom att införas för fullmaktshavare i allmänhet på det statliga området genom 34 § statstjänstemannalagen.

8. 1988 års prästanställningslag

Prästanställningslagen (1988:184), som trädde i kraft den 1 juli 1989, tillkom samtidigt som en ny organisation på lokal- och stiftsplanet i Svenska Kyrkan infördes (prop. 1987/88:31 [ pdf ||  ]). Genom lagen upphävdes prästvalslagen.

I 10 § prästanställningslagen finns bestämmelser om tillsättning av tjänst som komminister och som kyrkoherde genom förflyttning. Bestämmelserna är – frånsett ett par betydelselösa språkliga skillnader – likalydande med de sedermera införda och nu gällande bestämmelserna i 33 kap. 18 § i 1992 års kyrkolag.

I 1987/88 års proposition gjordes följande uttalande (s. 145):

I en övergångsbestämmelse till prästanställningslagen (punkt 5) gavs regeringen befogenhet att i vissa fall och under särskilda förutsättningar förflytta en kyrkoherde med fullmakt från den innehavda kyrkoherdetjänsten till en annan kyrkoherdetjänst. I anslutning till denna övergångsbestämmelse gjordes i förarbetena följande uttalande (prop. 1987/88:31 [ pdf ||  ] s. 245 [  ]).

Ett inslag i 1988 års reform på det kyrkliga området var vidare att andra prästtjänster än biskopstjänster inte längre skulle tillsättas med fullmakt (prop. 1987/88:31 [ pdf ||  ] s. 133 [  ]).

9. Förflyttningsbestämmelserna i 1965 års förordning upphävs

Samtidigt som prästanställningslagen trädde i kraft den 1 juli 1989 och prästvalslagen därmed upphävdes, blev även skilda bestämmelser i 1965 års förordning upphävda (se SFS 1989:85) Bland dessa återfinns bestämmelsen i 11 § om förflyttningsskyldighet för präst som är anställd med fullmakt.

I anslutning till att 1965 års förordning fick ett ändrat innehåll, angavs i en övergångsbestämmelse att äldre föreskrifter fortfarande skulle gälla i fråga om fullmaktstjänster som kyrkoherde i svenska församlingar i utlandet och prästtjänster i icke-territoriella pastorat (SFS 1989:85, punkten 2 i övergångsbestämmelserna).

10. Gällande bestämmelser i 1992 års kyrkolag

Den nu gällande regleringen i 33 kap. 18 § i 1992 års kyrkolag har redovisats i det föregående. Som nämnts berörs inte fullmaktsinnehav vare sig i själva lagtexten eller i motiven.

Genom tillkomsten av kyrkolagen upphävdes såväl prästanställningslagen som 1965 års förordning (se 2 § punkterna 23 och 33 i lagen, 1992:301, om införande av kyrkolagen). Som nämnts i det föregående finns en övergångsbestämmelse (§ 12 i lagen om införande av kyrkolagen) som utgör en direkt motsvarighet till den i det föregående omnämnda övergångsbestämmelsen till prästanställningslagen och som alltså ger befogenhet för regeringen att i vissa fall och under särskilda förutsättningar förflytta en kyrkoherde med fullmakt från den innehavda kyrkoherdetjänsten till en annan kyrkoherdetjänst.

11. 1994 års lag om fullmaktsanställning

Lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, som tillkom som ett led i reformeringen av bestämmelserna om statstjänstemännens anställningsförhållanden (nya LOA), innehåller i 8 § en bestämmelse om förflyttning avseende arbetstagare som är anställd med fullmakt. Enligt denna bestämmelse får en fullmaktshavare förflyttas till annan statlig tjänst med fullmakt. Bestämmelsen är lika litet som bestämmelserna i övrigt i lagen om fullmaktsanställning och i nya LOA tillämpliga på prästers anställningar.

Arbetsdomstolens bedömning

Sammanfattning avseende den rättsliga bakgrunden

För statstjänstemän i allmänhet med anställningsformen fullmakt har, som redovisats i det föregående, sedan mitten av 1800-talet gällt och gäller alltjämt bestämmelser om förflyttning från den innehavda tjänsten till annan tjänst. Som förutsättning för förflyttningsåtgärdens genomförande har genomgående gällt – vid sidan av andra förutsättningar – att tjänstemannen varit tillförsäkrad fullmakt även på den nya tjänsten. På det kyrkliga området har emellertid som framgår av den lämnade redovisningen utvecklingen varit en annan.

Regler om förflyttning i fråga om präst med anställningsformen fullmakt infördes så sent som genom en bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente. Dessförinnan kunde tjänstetillsättning genom förflyttning mot prästens vilja inte ske. En i lag angiven förflyttningsskyldighet avseende bl.a. kyrkoherdar infördes genom tillkomsten av 1957 års prästvalslag. Lagen innehöll visserligen inte något skydd för fullmakten men vid tillsättning genom förflyttning erhöll kyrkoherden på den tiden fullmakt på den nya tjänsten. Genom 11 § i 1965 års förordning tillskapades för präster med fullmakt ett motsvarande författningsskydd för fullmakten i en förflyttningssituation som samtidigt infördes genom 34 § statstjänstemannalagen för fullmaktshavare i allmänhet på det statliga området.

1989 års författningsändringar

Tidigare bestämmelser om förflyttningsskyldighet för präster upphörde att gälla den 1 juli 1989 i och med att prästanställningslagen trädde i kraft och prästvalslagen upphävdes samt 1965 års förordning ändrades. Den nya förflyttningsbestämmelse som infördes i prästanställningslagen innehöll inte någon föreskrift om att en kyrkoherde med fullmakt var tillförsäkrad anställningsformen fullmakt på den tjänst som tillträddes i och med förflyttningen. Det fanns inte heller någon övergångsbestämmelse av generell natur av innebörd att äldre bestämmelser om förflyttningsskyldighet för präster med fullmakt alltjämt skulle gälla efter tillkomsten av prästanställningslagen och ändringen av 1965 års förordning.

De i det föregående redovisade förarbetsuttalandena av det föredragande statsrådet i regeringspropositionen till 1988/89 års riksdag innehåller inte något uttryckligt besked i frågan om förflyttningsbestämmelsernas tillämpning på en kyrkoherde med anställningsformen fullmakt. Det anförs sålunda inte direkt att meningen är att prästanställningslagens förflyttningsbestämmelser skall kunna tillämpas även på en kyrkoherde med fullmakt. Det viktiga från lagtolkningssynpunkt är dock att motsatsen inte anges, dvs. att uttalandena inte innefattar något besked om att förflyttningsbestämmelserna skulle sakna tillämpning på en kyrkoherde med fullmakt. Denna omständighet i förening med att lagtexten är otvetydig leder till att man måste anta att innebörden av det sedermera av riksdagen antagna lagförslaget är att prästanställningslagens förflyttningsbestämmelser var tillämpliga även på en kyrkoherde med fullmakt.

Det ter sig anmärkningsvärt att lagstiftaren har velat skydda fullmakten för statstjänstemän i allmänhet i en förflyttningssituation men att synsättet har varit ett annat avseende präster med fullmakt. Vill man söka en förklaring till denna olikhet i behandlingen av fullmaktshavare, kan denna måhända stå att finna dels i det förhållandet att anställningsformen fullmakt inte längre skulle användas vid tillsättning av tjänster som kyrkoherde, dels – och framför allt – i de särskilda problem vad gäller fullmaktshavare på det kyrkliga området som uppmärksammats såväl i 1988 års lagstiftningsärende som tidigare då frågan om införande av bestämmelser om att kunna förflytta präster med fullmakt varit aktuell.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att enligt prästanställningslagens bestämmelser förflyttning av kyrkoherde kunde ske av stiftsstyrelse utan hinder av att kyrkoherden innehade fullmakt.

Nu gällande bestämmelser i 1992 års kyrkolag

Tillkomsten av 1992 års kyrkolag har uppenbarligen inte inneburit någon förändring såvitt gäller förflyttningsskyldigheten för präster med fullmakt i jämförelse med det rättsläge som inträdde fr.o.m. den 1 juli 1989 genom ikraftträdandet av prästanställningslagen.

Särskilt om präster med fullmakt i icke-territoriella pastorat

Man kan fråga sig om det föreligger anledning att se på något speciellt sätt på en präst med fullmakt i ett icke-territoriellt pastorat. Som anförts i det föregående (punkt 9 andra stycket) förekom en övergångsbestämmelse till förordningen om upphävande den 1 juli 1989 av vissa bestämmelser i 1965 års förordning – bland dem förflyttningsbestämmelserna i § 11 – av innebörd att äldre bestämmelser alltjämt skulle gälla för bl.a. präster i icke-territoriella pastorat. Den frågan kan ställas om denna övergångsbestämmelse hade någon betydelse för frågan om förflyttning av en präst med fullmakt i ett icke-territoriellt pastorat. Utan att närmare gå in på frågan konstaterar arbetsdomstolen att det mesta tyder på att övergångsbestämmelsen inte hade någon sådan betydelse. Hur härmed än må förhålla sig förlorade övergångsbestämmelsen emellertid varje betydelse i och med att 1965 års förordning förbehållslöst upphävdes samtidigt som 1992 års kyrkolag trädde i kraft.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolens slutsats blir att stiftsstyrelsen i Lunds stift har kunnat förflytta U.H. utan hinder av att denne innehade fullmakt på tjänsten som amiralitetspastor i den icke-territoriella Karlskrona Amiralitetsförsamling.

Leder en förflyttning av en kyrkoherde med fullmakt till att kyrkoherden går miste om fullmakten?

Arbetsdomstolen vill anmärka följande.

SKPF:s talan är grundad på uppfattningen att den kyrkoherde med fullmakt som en stiftsstyrelse med tillämpning av 33 kap. 18 § kyrkolagen förflyttar till annan kyrkoherdetjänst går miste om fullmakten. Detta skulle i så fall bero på att kyrkoherden som följd av förflyttningen erhåller en ny anställning utan fullmakt och förlorar den tidigare fullmaktsanställningen. Saken kan måhända uttryckas så att SKPF betraktar kyrkoherdens anställning som knuten till pastoratet – anställningen uppfattas alltså som sammanfallande med tjänsten som kyrkoherde – och att därför innehavet av kyrkoherdetjänsten i det nya pastoratet utgör en ny anställning som inte förenas med den tidigare anställningen utan tvärt om släcker ut denna och därmed också fullmakten. Ett sådant synsätt har lett SKPF till uppfattningen att en stiftsstyrelse är förhindrad att förflytta en kyrkoherde med fullmakt. Tanken har därvid varit att endast regeringen kan åstadkomma att den nya anställningen förenas med en fullmakt.

Stiftsstyrelsen i Lunds stift har anfört att 33 kap. 18 § kyrkolagen till skillnad från 8 § lagen om reglering av fullmaktsanställningar inte innehåller något skydd för fullmaktsinnehavet och att i enlighet härmed en stiftsstyrelse kan med giltig verkan förflytta en kyrkoherde med fullmakt även om åtgärden får till följd att fullmakten går förlorad.

Frågan om inverkan på fullmakten av att en kyrkoherde med fullmakt förflyttas med tillämpning av bestämmelserna i 33 kap. 18 § kyrkolagen till annan kyrkoherdetjänst har ingående behandlats i det i april 1997 avgivna betänkandet Svenska Kyrkans personal (SOU 1997:44 [ pdf ||  ]). I betänkandet anför utredaren på s. 160 följande:

Härefter redovisas i betänkandet olika förarbetsuttalanden i anslutning till kyrklig lagstiftning. Fortsättningsvis anges följande (s. 162):

Arbetsdomstolen har velat peka på de sålunda framförda uttalandena i betänkandet, som numera är föremål för remissbehandling. Domstolens ställningstagande till innebörden av 33 kap. 18 § kyrkolagen i det nu behandlade hänseendet skall inte uppfattas som ett ställningstagande i frågan om vilken inverkan en förflyttning av en kyrkoherde med fullmakt kan ha för fullmakten.

Har synnerliga skäl förelegat för att förflytta U.H. till kyrkoherdetjänsten i Örkeneds pastorat

Enligt 33 kap. 18 § kyrkolagen får i ett fall som det förevarande förflyttning till annan kyrkoherdetjänst ske, om det finns synnerliga skäl för åtgärden.

Stiftssamfälligheten har till stöd för sin uppfattning att det förelegat synnerliga skäl för att förflytta U.H. anfört i sammanfattningsvis följande. Kort tid efter det att U.H. i juli 1988 tillträdde tjänsten som amiralitetspastor uppstod allvarliga samarbetsproblem mellan denne som chef och flertalet av de omkring 10 anställda inom församlingen. Problemen hade sin grund i att U.H. uppträdde dominant och auktoritärt mot sina medarbetare. Det uppstod även missnöje bland den aktiva militära personalen med U.H:s sätt att utöva sin tjänst. Även de förtroendevalda upplevde svårigheter i samarbetet med U.H. särskilt vad gäller ekonomiska frågor. U.H. tog inte rättelse trots att kyrkorådets dåvarande ordförande vid ett allvarligt samtal i januari 1992 framförde kritik mot honom för hans uppträdande mot personal och församlingsmedlemmar samt hans agerande i förhållande till de förtroendevalda. Under hösten 1992 framförde chefen för Kustflottan till kyrkorådsordföranden att man saknade förtroende för U.H. och inte ville ha med honom att göra fortsättningsvis. En utredning gjordes genom Kommunhälsan hösten 1992 som utmynnade i ett uttalande att problemen sannolikt inte kunde lösas annat än genom organisatoriska förändringar. Ett förslag att U.H. och övriga anställda skulle underkasta sig terapeutisk behandling och senare någon form av gruppterapi kunde inte genomföras på grund av att U.H. inte medverkade. I mars 1993 vände sig bland andra kyrkorådsordföranden och kyrkofullmäktiges ordförande med stöd av kyrkorådet till domkapitlet och framförde önskemål om att åtgärder skulle vidtas så att U.H. inte skulle återkomma till Amiralitetsförsamlingen. En förnyad framställning gjordes i januari 1994 till stiftsstyrelsen med begäran om förflyttning av U.H. Som ett led i den utredning som på grund därav gjordes mottogs det beskedet från chefen för Sydkustens marinkommando att U.H., om han fick stå kvar som amiralitetspastor, inte skulle komma att få några som helst uppgifter som var kopplade till marinen.

SKPF har sammanfattningsvis anfört följande. U.H. blev i mars 1993 av stiftsstyrelsen påtvingad semester och blev därefter beviljad tjänstledighet från sin tjänst. Sedan denna tid har han inte varit i tjänst inom marinen. I augusti 1993 utfärdade emellertid dåvarande chefen för Sydkustens marinkommando S.F. ett tjänstgöringsomdöme som var mycket positivt för U.H. Först under vintern 1993 uppkom märkbara svårigheter bland personalen och U.H:s relationer till kyrkorådet var tidvis ansträngda. Som grund angavs dennes agerande i vissa ekonomiska frågor. Problemen uppmärksammades. Kyrkofullmäktige beviljade medel till en arbetslagsutveckling men U.H. tilläts inte delta i denna. U.H. uppfattade att motivet till hans tjänstledighet år 1993 var att det fanns konflikter bland personalen samt mellan honom som arbetsledare och personalen. Ingen informerade honom om att grunden för tjänstledigheten skulle vara oenighet mellan honom och kyrkorådet samt mellan honom och marinledningen. SKPF och domkapitlet i Lund kom överens om att U.H. under en tvåårstid skulle vara borta från Amiralitetsförsamlingen. En utvärdering skulle därefter göras för att man skulle se vilka möjligheter som fanns för U.H. att återvända till sin tjänst i Karlskrona. Under åren 1993 – 1995 sammanträffade vid ett flertal tillfällen företrädare för domkapitlet och SKPF för att om möjligt finna en godtagbar lösning på situationen. Domkapitlet ställde i utsikt att U.H. skulle kunna återvända i tjänst. På hösten visade det sig dock att domkapitlet hade ändrat uppfattning. Det uttalande från den nuvarande marinkommandochefen som åberopats kan från SKPF:s sida inte uppfattas på annat sätt än att marinen numera saknar en egen uppfattning om U.H:s tjänstgöring. Starka sociala skäl talar vidare för att en förflyttning av U.H. till Örkeneds församling inte bör ske.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Den skriftliga bevisning som från stiftssamfällighetens sida har åberopats i målet visar enligt arbetsdomstolens mening att mycket allvarliga motsättningar tidigt uppstod mellan på ena sidan U.H. samt på andra sidan såväl honom underställd personal och förtroendevalda inom församlingen som aktiv personal inom marinen. Problemen förvärrades och ledde efter hand till att förtroendet för U.H. gick förlorat. Stiftsstyrelsen och SKPF kom gemensamt fram till att det var nödvändigt att U.H. under en längre tid var borta från församlingen. En kortsiktig lösning på konfliktsituationen blev att U.H. beviljades tjänstledighet under två års tid. Under tjänstledigheten uppehöll han vikariat på prästtjänster först i Sölvesborgs församling och senare i Örkeneds församling. Den utvärdering som senare skedde utmynnade enligt stiftsstyrelsens uppfattning i att det inte förelåg förutsättningar för U.H. att återinträda i arbetet som amiralitetspastor. Visserligen framgår av utredningen att U.H. hade gjort sig uppskattad som präst under sin vikariatstjänstgöring i Sölvesborgs församling och i Örkeneds församling. Mot denna bakgrund kunde tyckas att ett återupptagande av verksamheten som amiralitetspastor skulle ha varit möjlig med tanke på att vid tidpunkten för utvärderingen en förhållandevis lång tid hade förflutit sedan motsättningarna hade kulminerat och att de flesta bland den underställda personalen då inte längre fanns kvar i tjänst i församlingen. Utredningen visar emellertid enligt domstolens bedömning att situationen inte hade förändrats på något avgörande sätt när utvärderingen gjordes. Särskild betydelse måste tillmätas det förhållandet att avsaknaden av förtroende för U.H. visade sig alltjämt bestå. Ett entydigt belägg för att det förhöll sig på detta sätt utgörs av beskedet från chefen för Sydkustens marinkommando att marinen inte var beredd att ha med U.H. att göra, om denne skulle få återuppta sin tjänst som amiralitetspastor. Det finns inte något som tyder på att detta ställningstagande ej skulle ha varit övervägt och allvarligt menat. Redan med hänsyn till att marinen tog denna ställning skulle, såvitt arbetsdomstolen kan finna, ett framgångsrikt arbete i församlingen för U.H:s del ha blivit omöjligt och församlingens verksamhet ha tagit allvarlig skada om U.H. återupptagit arbetet som amiralitetspastor.

Arbetsdomstolen finner vid ett övervägande av samtliga omständighet att synnerliga skäl har förelegat för stiftsstyrelsen att förflytta U.H.

Arbetsdomstolens slutsatser

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att stiftsstyrelsen i Lunds stift har kunnat förflytta U.H. utan hinder av att denne innehade fullmakt på tjänsten som amiralitetspastor ävensom att synnerliga skäl har förelegat att förflytta U.H. från tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona Amiralitetsförsamling.

SKPF:s yrkanden om ogiltigförklaring av stiftsstyrelsens beslut och om skyldighet för stiftsstyrelsen att utge allmänt skadestånd skall således avslås.

SKPF skall ersätta stiftssamfälligheten för dess rättegångskostnad. Det föreligger inte någon tvist om beloppets storlek.