Avancerad sökning i Arbetsdomstolens avgöranden

Sedan en arbetstagare mot sin förutvarande arbetsgivare väckt talan om skadestånd på grund av påstått avskedande i strid med anställningsskyddslagen uppkommer fråga, huruvida arbetstagarens talan såsom för sent väckt är förlorad på grund av preskription enligt 42 § jämfört med 41 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen. – När preskriptionstiden för väckande av talan enligt 41 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen löpte ut deltog arbetsgivaren i förlikningsförhandlingar utom rätta med arbetstagaren. Under förlikningsförhandlingarna berördes preskriptionsfrågan över huvud taget inte parterna emellan. Arbetsdomstolen finner att arbetsgivaren får anses ha konkludent medgett arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden enligt den nämnda bestämmelsen. – I frågan om vilken frist för väckande av talan som då i stället skulle anses gälla har arbetsdomstolen funnit att arbetstagaren endast bör medges en så lång ytterligare frist, räknat från tidpunkten då förlikningsförhandlingarna avslutats, att arbetstagaren får skäligt rådrum för att överväga frågan om att väcka talan och inge ansökan om stämning eller den handling som eljest fordras för att talan i tvisten skall anses väckt. – Vid bestämmandet av denna frist har ledning ansetts böra hämtas från bestämmelsen i 66 § första stycket medbestämmandelagen, enligt vilken bestämmelse medlem i en organisation, i fall då organisationen försuttit föreskriven tid för förhandling eller väckande av talan, får väcka talan inom en månad efter det att nyssnämnd tid löpt ut. – Eftersom arbetstagaren i det aktuella fallet väckt sin talan först närmare fyra månader efter det att förlikningsförhandlingarna mellan parterna avslutats, finner arbetsdomstolen att arbetstagaren får anses ha förlorat sin talan på grund av preskription.