AD 2007 nr 41

Kärandebolaget har som grund för den väckta talan gjort gällande att svarandebolaget enligt 13 § lagen om europeiska företagsråd är skyldigt att utlämna viss information. I 40 § samma lag anges att mål om tillämpningen av lagen skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen).

Med anledning av att kärandebolaget har väckt talan mot ett annat bolag aktualiseras frågan om vilken domstol som är rätt forum för tvisten. Det kan inledningsvis konstateras att Arbetsdomstolen normalt inte är behörig att handlägga andra tvister än sådana som faller inom tillämpningsområdet för arbetstvistlagen. Den lagen är enligt 1 kap. 1 § första stycket tillämplig på rättegången i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetstvister). Enligt paragrafens andra stycke finns det visserligen möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om gemensam handläggning av en arbetstvist och en tvist av annat slag. Någon sådan situation är det dock inte fråga om i det föreliggande fallet. Slutsatsen av det anförda är att Arbetsdomstolen inte är behörig att pröva tvisten enbart med utgångspunkt från regleringen i arbetstvistlagen. Om domstolen är behörig måste detta alltså följa av annan lagstiftning.

Som redan nämnts anges i 40 § lagen om europeiska företagsråd att mål om tillämpningen av lagen skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Bestämmelser av motsvarande innehåll återfinns i åtskilliga arbetsrättsliga lagar. Dessa torde vanligen få anses ha karaktären av en erinran om vad som skulle gälla även utan en sådan bestämmelse. I lagen om europeiska företagsråd har forumbestämmelsen emellertid kompletterats med regler om vilka som i arbetstvistlagens mening skall betraktas som arbetsgivare respektive arbetstagarorganisation. Dessutom har i 40 § tredje stycket angetts att mål om tillämpningen av lagen skall handläggas i Arbetsdomstolen som första domstol. Dessa kompletterande regler har uppenbarligen inte karaktären av enbart en erinran, utan har saklig betydelse i fall då en tvist om tillämpning av lagen skall handläggas enligt reglerna i arbetstvistlagen. De kompletterande reglerna kan dock inte i sig själva anses ha något intresse för bedömningen av forumfrågan. De får nämligen saklig betydelse först om man har avgjort att tvisten faktiskt skall handläggas enligt arbetstvistlagen.

Som angetts inledningsvis har kärandebolaget som grund för den väckta talan gjort gällande att svarandebolaget enligt 13 § lagen om europeiska företagsråd är skyldigt att utlämna viss information. Med hänsyn härtill kan det enligt Arbetsdomstolens mening inte göras gällande annat än att tvisten gäller en tillämpning av lagen. Frågan blir därmed hur man skall se på forumbestämmelsen i 40 §, i vilken det utan reservation anges att sådana tvister skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Tvister rörande tillämpningen av lagen om europeiska företagsråd torde i de allra flesta fallen uppkomma enbart i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras organisationer. Det finns i lagförarbetena inget uttalande som klargör att tvister rörande lagen skall handläggas enligt arbetstvistlagen även i fall då de i den lagen angivna förutsättningarna för lagens tillämpning inte är uppfyllda. Det kan nämnas att sådana uttalanden däremot återfinns i anslutning till forumbestämmelser i diskrimineringslagstiftningen, där lagstiftaren har gjort ställningstagandet att arbetstvistlagen skall tillämpas i fråga om diskriminering inte bara av arbetstagare utan även av arbetssökande. Det kan enligt Arbetsdomstolens mening ifrågasättas om det har varit lagstiftarens avsikt att en tvist som den föreliggande skall handläggas enligt arbetstvistlagen. En sådan lösning innebär en avvikelse från vad som gäller om den grundläggande partsställningen, dvs. att arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation står mot arbetstagare eller arbetstagarorganisation. En sådan lösning innebär vidare att arbetstvistlagens regler i 4 kap. 7 § om tvisteförhandling blir utan betydelse. Det sistnämnda är av stor praktisk och principiell betydelse, eftersom förfarandet i Arbetsdomstolen som första domstol bygger på att parterna har förhandlat i tvisten, normalt före talans väckande.

Det finns alltså sakliga skäl som talar med betydande styrka för att Arbetsdomstolen inte skall anses behörig att handlägga sådana tvister om tillämpningen av lagen om europeiska företagsråd som det är fråga om i det föreliggande fallet. Emellertid innehåller lagtexten som nämnts ingen reservation i fråga om domstolens behörighet. En sådan reservation hade mycket väl kunnat tillföras lagtexten. Ett exempel på detta återfinns i 19 § lagen om styrelserepresentation för de privatanställda. Av den bestämmelsen framgår att arbetstvistlagen gäller i mål om tillämpningen av styrelserepresentationslagen i den mån tvisten avser förhållandet mellan företaget och de anställda. Slutligen kan anföras att sakfrågan i den föreliggande tvisten – utfående av information av betydelse för inrättandet av ett europeiskt företagsråd – inte är av sådant slag att den kan anses alldeles främmande för Arbetsdomstolens verksamhet.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att tvisten skall handläggas i domstolen som första domstol.