AD 2006 nr 65

Förbundet

Skyldighet att anmäla ny arbetsplats

På arbetsplatsen Bergners Bil i Umeå (A 206/04) utförde Peab under perioden den 7–22 augusti 2003 markarbeten, som utgjorde del i ett arbete med att uppföra en utställningshall för bilar. Utöver markarbeten utfördes det även andra arbeten som emellertid omfattades av byggnadsavtalet. Markarbetena kalkylerades till att omfatta 243 arbetstimmar, men utfördes på 218,5 arbetstimmar. Sammanlagt fyra arbetstagare var sysselsatta med dessa arbeten, varav två var anställda av Peab och två var inhyrda arbetstagare.

På arbetsplatsen Parkskolan i Storuman (A 207/04) utförde NCC under perioden den 16 juni 2003–10 augusti 2004 markarbeten. Arbetena utgjorde del i ett större arbete med om- och tillbyggnad av skolan, där NCC var underentreprenör till Skanska. Markarbetena startades således i anslutning till skolavslutningen år 2003 och planerades att vara färdiga till skolstarten samma år. De blev emellertid försenade på grund av besiktningsanmärkningar av olika slag och kom därför att avslutas drygt ett år senare, dvs. vid skolstarten år 2004. Arbetena kalkylerades till 220 arbetstimmar men slutfördes på 232,5 arbetstimmar. Sammanlagt sju mark- och beläggningsarbetare var sysselsatta med dessa arbeten vid fem arbetstillfällen enligt följande.

1. 100 arbetstimmar under perioden den 16–30 juni 2003

2. 52 arbetstimmar under perioden den 11–15 augusti 2003.

3. 48 arbetstimmar under perioden den 1–3 juni 2004.

4. 20,5 timmars arbete under perioden den 5–7 juli 2004.

5. 12 arbetstimmar under perioden den 9–10 augusti 2004.

Den kalkylerade anbudssumman uppgick till 225 000 kr.

Arbetsplatserna anmäldes inte. I båda fallen var det därför av en tillfällighet som ombudsmannen B.N. i Umeå fick kännedom om dem. Ingen av arbetsplatserna var så liten och tillfällig att en arbetsplatsanmälan inte skulle ha fyllt något rimligt syfte, varför de alltså inte fallit inom ramen för undantagsbestämmelsen i 1966 års protokollsanteckning. Genom att inte ha anmält de nya arbetsplatserna har Peab respektive NCC därför brutit mot anläggningsavtalets reglering i §1 om arbetsplatsanmälan.

Syftet med arbetsplatsanmälan

Bestämmelser om arbetsplatsanmälan återfinns i flera mellan parterna gällande kollektivavtal, såsom byggnadsavtalet, väg- och banavtalet och anläggningsavtalet. Blanketten för arbetsplatsanmälan är densamma för samtliga avtal.

Syftet med arbetsplatsanmälan är att förbundets lokalavdelningar skall kunna bedriva en aktiv arbetsplatsbevakning och därigenom tillvarata sina medlemmars intressen. För det krävs att avdelningarna får information om nya arbetsplatser. Allmänt består den aktiva arbetsplatsbevakningen i att kontrollera ett antal olika frågor på en arbetsplats, såsom arbetsmiljö, löner, lönenivåer och löneformer, anställningsformer samt förekomsten av inhyrd arbetskraft. På anläggningsavtalets område finns emellertid ytterligare ett syfte med arbetsplatsanmälan, nämligen att möjliggöra för lokalavdelningarna att fullgöra sin mätnings- och granskningsverksamhet enligt vad som framgår av avtalet.

1966 års protokollsanteckning

Huvudregeln om skyldighet för arbetsgivaren att skriftligen anmäla en ny arbetsplats finns, som nämnts, i § 1 i anläggningsavtalet. Undantag från den huvudregeln regleras i en protokollsanteckning från år 1966. Den anger att arbetsplatsanmälan inte behöver ske för sådana arbetsplatser, som är så små och tillfälliga att en sådan anmälan inte skulle fylla något rimligt syfte. Därmed avses, enligt förbundet, arbetsplatser där arbete pågår under någon eller några dagar. I dessa fall fyller en arbetsplatsanmälan inget syfte eftersom arbetet troligen är slutfört innan anmälan inkommit till eller i vart fall behandlats av lokalavdelningen. I sammanhanget skall dock understrykas att det kan finnas sådana arbetsplatser där arbetsvolymen ökar i sådan omfattning att en anmälningsplikt uppstår under arbetenas gång även om anmälningsplikt inte förelåg när arbetena inleddes.

Den omtvistade protokollsanteckningen tillkom i samband med 1966 års avtalsrörelse mellan Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund (Sveabund) och förbundet. Den återfinns i ett förhandlingsprotokoll med benämningen ”Protokoll fört vid förhandlingar mellan Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund och Svenska Byggnadsarbetareförbundet under tiden 2 november 1965–5 april 1966 rörande prolongation av kollektivavtal.” Protokollsanteckningen tillkom på initiativ av Sveabund i samband med att förbundet fick igenom sitt krav om att arbetsgivaren skall vara skyldig att göra en arbetsplatsanmälan. Formuleringen av protokollsanteckningen är således gjord av arbetsgivarsidan.

Bakgrunden till bestämmelsen om arbetsplatsanmälan är följande. Huvudlöneformen på anläggningsavtalets område är ackord. Enligt avtalet skall ackord tillämpas för allt arbete där förutsättningar för det föreligger och en överenskommelse om ackord för visst arbete träffas mellan arbetsgivare och arbetslag. Arbetsgivare och arbetstagare är enligt avtalet oförhindrade att därvid erhålla biträde från sina lokala organisationer. Mätningsverksamheten av ackordsarbeten fungerar på så sätt att det är arbetsgivaren som utför mätningen under medverkan av en företrädare för arbetslaget. Arbetslaget har dock rätt att begära att avdelningen skall delta i mätningen. I 1966 års avtalsrörelse gjordes vissa ändringar i anläggningsavtalet i fråga om de bestämmelser som reglerar granskning och betalning av ackordsräkning. Det framgår av den överenskommelse som träffades mellan Sveabund och förbundet med benämningen ”Preliminär överenskommelse mellan Sveabund och förbundet rörande anläggningsavtalet”. Ändringarna föranledde bl.a. att bestämmelsen i § 5 d) om granskning och betalning av ackordsräkning kom att ändras. Sammanfattningsvis angavs i bestämmelsen följande. Om arbetstagarsidans mätningskontor (numera avdelningen) inte deltagit i mätningen, skulle arbetsgivaren översända ackordsräkning och fördelningslista till mätningskontoret för granskning och godkännande. Om mätningskontoret inte inom fyra dagar från mottagandet meddelat någon erinran ansågs ackordsräkningen och fördelningslistan som godkända. Ändringen innebar således att mätningsorganisationen hade endast fyra dagar på sig för att göra invändningar mot räkningen och listan. Den tidsfristen ansåg förbundet emellertid vara för kort om mätningsorganisationen inte i förväg hade fått kännedom om den nya arbetsplatsen. Det var bl.a. mot den bakgrunden som förbundet ställde ett krav på att det i anläggningsavtalet skulle tas in en bestämmelse om arbetsplatsanmälan. Så blev också fallet genom att det infördes en ny reglering i § 5 c). – Bestämmelsen i § 5 d) finns numera i § 3 d 2) i anläggningsavtalet och bestämmelsen om arbetsplatsanmälan har flyttats till § 1.

Arbetsplatsanmälan syftade alltså till att underlätta lokalavdelningarnas arbetsplatsbevakning i fråga om mätnings- och granskningsverksamheten av ackordsarbeten men syftade även till att, såsom redovisats ovan, säkerställa lokalavdelningarnas aktiva arbetsplatsbevakning i vid bemärkelse. Det är mot denna bakgrund som räckvidden av undantaget i protokollsanteckningen skall tolkas.

Arbetsplatsanmälan enligt byggnadsavtalet

Av § 1 a) i byggnadsavtalet framgår att det åligger arbetsgivaren att snarast och senast i samband med arbetets påbörjande anmäla ny arbetsplats. Till denna bestämmelse finns en protokollsanteckning som, till skillnad från 1966 års protokollsanteckning, finns intagen i själva avtalstexten. I protokollsanteckningen anges följande.

Bestämmelsen om arbetsplatsanmälan tillfördes byggnadsavtalet i 1969 års avtalsrörelse mellan förbundet och dåvarande Svenska Byggnadsindustriförbundet (nuvarande BI) och tillkom på begäran av förbundet i syfte att underlätta mätnings- och granskningsverksamheten. Samtidigt överenskom parterna, på begäran av arbetsgivarsidan, om en protokollsanteckning, den s.k. 600-timmarsregeln, som emellertid inte togs in i avtalstexten. Det skedde först i senare avtalsrörelser. Till skillnad från anläggningsavtalet är det på byggnadsavtalets område arbetsgivaren och avdelningen som är förhandlande parter på lokal nivå. Det innebär att avdelningen med automatik får kännedom om nya arbetsplatser, oavsett deras storlek, vilket emellertid inte sker på anläggningsavtalets område om inte en arbetsplatsanmälan görs. Denna skillnad är ett avgörande skäl till varför förbundet har motsatt sig krav från BI om att införa en gräns för när arbetsplatsanmälan inte skall behöva göras på anläggningsavtalets område. Mot denna bakgrund kan inte den s.k. 600-timmarsregeln i byggnadsavtalet anses ha betydelse för tolkningen av 1966 års protokollsanteckning till anläggningsavtalet.

Arbetsplatsanmälan enligt entreprenadmaskinavtalet

Ett särskilt avtal för maskin- och entreprenörsarbeten tillkom i samband med att arbetsgivarorganisationen Maskinentreprenörerna år 1982 bröt sig ur dåvarande BI. En förutsättning för att BI skulle acceptera utbrytningen var emellertid att entreprenadmaskinavtalet i sak skulle vara i allt väsentligt likalydande med anläggningsavtalet, vilket också blev fallet fram till avtalsrörelsen år 2005. I denna avtalsrörelse framförde Maskinentreprenörerna och BI inledningsvis samma yrkanden gentemot förbundet i fråga om skyldigheten att göra en arbetsplatsanmälan. Yrkandena bestod i första hand av att kravet på arbetsplatsanmälan skulle tas bort och i andra hand av att skyldigheten att göra en arbetsplatsanmälan skulle inträda först när arbetet beräknas omfatta 1 200 timmar. I förhandlingar mellan Maskinentreprenörerna och förbundet accepterade Maskinentreprenörerna förbundets krav om att lokalavdelningarna, i stället för arbetslaget, skall vara part vid ackordsförhandlingar. I gengäld accepterade förbundet en gräns om 250 timmar i fråga om arbetsplatsanmälan. Från och med den 1 april 2006 har § 1 b) i entreprenadmaskinavtalet om arbetsplatsanmälan följande lydelse.

Eftersom entreprenadmaskinavtalet fram till 2005 års avtalsrörelse i praktiken utgjort samma avtal som anläggningsavtalet, har 1966 års protokollsanteckning gällt också för detta avtal. Mot den bakgrunden kan resultatet av 2005 års avtalsförhandlingar om en 250-timmarsgräns för arbetsplatsanmälan tillmätas betydelse för tolkningen av 1966 års protokollsanteckning. Enligt förbundet kan det hållas för visst att Maskinentreprenörerna ansåg att en gräns om 250 timmar utgjorde en klar förbättring mot tidigare eftersom man i gengäld godtog förbundets krav på ett ändrat partsförhållande vid ackordsförhandlingar på lokal nivå, något som ur arbetsgivarsidans synvinkel måste ha ansetts som en klar försämring mot tidigare. Gränsen enligt anläggningsavtalet måste således ligga klart under 250 timmar. Vidare är det sannolikt att Maskinentreprenörernas ståndpunkt i denna fråga inte skiljer sig från BI:s uppfattning i samma fråga.

Arbetsplatsanmälan i praxis

Praxis om när arbetsplatsanmälan görs på anläggningsavtalets område utvisar att såväl Peab som NCC i ett flertal fall har gjort arbetsplatsanmälningar för sådana arbetsplatser som är av ungefär samma storlek som de i målen aktuella. I dessa fall har arbetsplatserna sålunda inte bedömts vara så små och tillfälliga att de faller inom ramen för undantaget i 1966 års protokollsanteckning.

Sammanfattning av grunderna för talan

Enligt anläggningsavtalet har arbetsgivaren en skyldighet att skriftligen anmäla ny arbetsplats på sätt som närmare framgår av avtalet. Ett undantag från denna skyldighet föreligger emellertid, i enlighet med vad som framgår av 1966 års protokollsanteckning, i fråga om sådana arbetsplatser som är så små och tillfälliga att det inte skulle finnas något rimligt syfte med en arbetsplatsanmälan. De två arbetsplatser som det nu är fråga om, Bergners Bil i Umeå och Parkskolan i Storuman, är inte att hänföra till sådana arbetsplatser som avses med undantaget. Det har således ålegat Peab och NCC att göra en arbetsplatsanmälan för respektive arbetsplats. Eftersom så inte har skett, skall såväl Peab som NCC anses ha brutit mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet. Peab och NCC skall därför, enligt 54 och 55 §§ medbestämmandelagen, utge allmänt skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Arbetsplatserna

Den redovisning av de aktuella arbetsplatserna som lämnats av förbundet kan i sin helhet vitsordas. Det har emellertid inte ålegat Peab eller NCC att göra en arbetsplatsanmälan. Båda arbetsplatserna har varit så små och tillfälliga att en arbetsplatsanmälan inte skulle ha fyllt något rimligt syfte och de har således fallit inom ramen för undantagsbestämmelsen i 1966 års protokollsanteckning.

1966 års protokollsanteckning

I 1966 års avtalsrörelse om anläggningsavtalet var en av huvudfrågorna hur man skulle reglera tillämpningen av ackordsarbete. Fram till år 1966 hade förbundet haft en exklusiv rätt att mäta ackord. Från och med 1966 års anläggningsavtal ändrades emellertid den ordningen så att mätningen i stället skulle utföras av arbetsgivaren i samarbete med en företrädare för arbetslaget. Genom dessa nya rutiner fick förbundet inte med automatik kännedom om nya arbetsplatser och förbundet gick också miste om sitt mätningsarvode. För att förbundet skulle ges en möjlighet att få inblick i vilken löneform som tillämpades på arbetsplatsen, kom parterna överens om att arbetsgivaren skulle vara skyldig att anmäla nya arbetsplatser. Därutöver infördes en bestämmelse om att arbetsgivaren skulle åläggas att betala en granskningsavgift som kompensation för det uteblivna mätningsarvodet. Det är riktigt att avtalet sedan år 1966 föreskriver att ackord skall tillämpas för allt arbete, där förutsättningar härför föreligger. Det bör dock noteras att i protokollsanteckningen till den bestämmelsen (dåvarande § 5 a) anges att parterna är ”eniga om att även om angivna förutsättningar är fyllda, finns arbeten som t.ex. är av så begränsad omfattning eller så komplicerad natur, att det uppenbarligen är orimligt ur praktisk eller ekonomisk synpunkt att sätta ackord”.

Av 1966 års förhandlingsprotokoll framgår alltså att 1966 års protokollsanteckning tillkom i anslutning till den nya regleringen om tillämpningen av ackordsarbete. Vid införandet av den nya bestämmelsen om arbetsplatsanmälan var det således aldrig fråga om att syftet med en arbetsplatsanmälan skulle vara relaterat till frågor som en aktiv arbetsplatsbevakning från förbundets sida vad gällde t.ex. arbetsplatsens arbetsmiljö, förekommande anställningsformer, eller huruvida arbetsgivaren använde sig av egen eller inhyrd personal. Det avgörande för tolkningen av vilket innehåll som ett avtal kan sägas ha, är den partsavsikt som gällde för avtalet när det tecknades. Mot den bakgrunden bestrids att andra syften än sådana som omfattades av partsavsikten vid tecknandet av 1966 års anläggningsavtal skulle ha kunnat inflyta i avtalet i efterhand.

Av anläggningsavtalet framgår att ett anläggningsarbete typiskt sett är ett mycket stort arbete. Att så är fallet framgår av de exempel på anläggningsarbeten som anges i avtalet, däribland kraftverk, idrottsanläggningar, flygfält, vägar, järnvägar, broar, trafiktunnlar, dammar och sjöregleringar. Det är mot denna bakgrund som orden ”så små och tillfälliga” skall tolkas.

Det är förhållandena vid arbetets inledande som är det avgörande för bedömningen av om det föreligger en skyldighet att göra en arbetsplatsanmälan. Det är enbart vid en mer väsentlig förändring av arbetsvolymen som anmälningsplikten kan inträda vid ett senare tillfälle under arbetenas gång. Vid bedömningen av om skyldighet förelegat att göra en arbetsplatsanmälan för de aktuella arbetsplatserna, har Arbetsdomstolen sålunda att utgå från att arbetet vid Bergners Bil i Umeå kalkylerades till 243 timmar och att arbetet vid Parkskolan i Storuman kalkylerades till 220 timmar.

Arbetsplatsanmälan enligt byggnadsavtalet

Som förbundet redogjort för finns också i byggnadsavtalet en bestämmelse om skyldighet att göra en arbetsplatsanmälan liksom en undantagsbestämmelse som innebär att skyldigheten att göra en arbetsplatsanmälan inträder först i fråga om arbetsplatser där den kalkylerade arbetsvolymen uppgår till mer än 600 timmar. Arbeten som faller inom anläggningsavtalets område är typiskt sett större än de arbeten som faller inom byggnadsavtalets tillämpningsområde. Mot den bakgrunden bör gränsen för när en arbetsplatsanmälan skall göras på anläggningsavtalets område, rimligen inte ligga under 600 timmar. Överenskommelsen på byggnadsavtalets område ger därför stöd åt arbetsgivarparternas tolkning av 1966 års protokollsanteckning avseende de nu aktuella arbetsplatserna, som klart understiger 600 timmar.

Arbetsplatsanmälan enligt entreprenadmaskinavtalet

I 2005 års avtalsförhandlingar överenskom Maskinentreprenörerna och förbundet om vissa förändringar i entreprenadmaskinavtalet utan att BI hade godkänt dessa. Bestämmelsen om arbetsplatsanmälan ändrades till att ange att anmälan inte behöver göras i fråga om arbetsplatser där arbetsvolymen beräknas understiga 250 timmar. Undantagets omfattning i den bestämmelsen kan emellertid inte åberopas gentemot BI eftersom varken BI, Peab eller NCC är part i entreprenadmaskinavtalet. I vart fall har de arbetsplatser som det nu är fråga om haft en arbetsvolym som understigit gränsen 250 arbetstimmar.

Arbetsplatsanmälan i praxis

Det bestrids att det har bildats någon form av fast praxis för när en arbetsplatsanmälan skall göras eller inte. De arbetsplatsanmälningar som förbundet åberopat styrker inte förbundets tolkning av protokollsanteckningen eftersom det inte finns något som hindrar att en arbetsgivare gör en arbetsplatsanmälan även om det inte föreligger någon sådan skyldighet. Därtill kommer den omständigheten att BI, som är avtalsbärande part, varken har känt till eller godkänt den ” praxis” som åberopats från förbundets sida. Vidare är det sannolikt att en arbetsplatsanmälan i många fall görs av försiktighetsskäl. Den mest troliga förklaringen till att en arbetsplatsanmälan har gjorts i ett antal fall torde emellertid vara att de flesta medlemsföretagen i BI inte känner till protokollsanteckningen, som enbart finns tillgänglig hos de centrala parterna och inte finns med i avtalstexten. För det fall att de av förbundet åberopade anmälningarna ändå skall tillmätas betydelse vid tolkningen, kan konstateras att flertalet av de av förbundet angivna arbetsplatserna har haft en större arbetsvolym jämfört med den vid de aktuella arbetsplatserna.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

De två arbetsplatser som det är fråga om, Bergners Bil i Umeå och Parkskolan i Storuman, är att hänföra till sådana arbetsplatser som är så små och tillfälliga att en arbetsplatsanmälan inte skulle ha fyllt något rimligt syfte. Det har därför inte ålegat Peab eller NCC att anmäla respektive arbetsplats. Peab:s och NCC:s underlåtenhet härvidlag har därför inte utgjort något brott mot det mellan parterna gällande anläggningsavtalet varför någon skadeståndsskyldighet inte heller föreligger.