AD 2002 nr 84

Fastställelseintresse?

Av utredningen framgår att landstinget har genomfört en ny organisation av vuxenpsykiatrin i Piteå, innebärande bl.a. ett nytt arbetssätt med särskilda arbetslag bestående av företrädare för olika personalkategorier. Den nya organisationen medför också viss kvällstjänstgöring. Av utredningen framgår vidare att landstinget i februari 2002 – i syfte att ge förbunden tillfälle till överläggningar om arbetstidens förläggning – för förbunden presenterat ett schemaförslag, innefattande arbete fram till kl. 22.00 en vardagskväll i veckan. Därefter har förbunden den 18 resp. den 19 februari till landstinget angett att berörd personal är anställd på ”ekonomitid” och ”således inte skyldig att fullgöra ordinarie arbetsuppgifter på tid utanför denna.”

De berörda arbetstagarna har, enligt vad landstinget obestritt uppgett, arbetat i den nya organisationen enligt det nya arbetssättet sedan september 2001 men utan att tjänstgöra kvällstid.

Enligt landstingets mening gäller det av förbunden utövade tolkningsföreträdet endast arbetstidens förläggning och yrkandena i målet har utformats mot bakgrund härav. Förbunden däremot hävdar att det tolkningsföreträde som utövats avser arbetsuppgifternas innehåll; i vart fall avser tvisten mellan parterna både arbetsuppgifternas innehåll och arbetstidens förläggning. Landstinget saknar enligt förbunden fastställelseintresse i målet; tvisten mellan parterna löses inte genom att domstolen tar ställning endast till yrkandet om arbetstidens förläggning.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar den utredning som för närvarande finns i målet att landstinget har intresse av att få fastställt huruvida de berörda arbetstagarna är skyldiga att arbeta enligt schema innebärande ett kvällspass per vecka.

Sannolika skäl för talan?

Enligt 69 § medbestämmandelagen kan domstol meddela interimistiskt förordnande utan hinder av att part har utövat tolkningsföreträde enligt t.ex. 34 § samma lag. En grundläggande förutsättning för bifall till ett yrkande om interimistiskt beslut är, enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken, att parten visat sannolika skäl för sin talan.

Landstinget har, med hänvisning till praxis på arbetsmarknaden och kollektivavtalets bestämmelser, hävdat att det har haft rätt att förlägga arbetstiden för de berörda arbetstagarna på sätt som skett. Enligt förbunden innebär den nya arbetstiden sådana förändringar som inte ligger inom landstingets ensidiga beslutanderätt. Förändringarna strider enligt förbunden mot arbetstagarnas enskilda anställningsavtal.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Som Arbetsdomstolen uttalat i beslutet 1981 nr 174 [ NJ ] [ Karnov ] anses enligt praxis arbetsgivaren ha befogenhet att – som ett utflöde av rätten att leda och fördela arbetet – bestämma om arbetstidens förläggning för den händelse frågan inte är avtalsreglerad och överenskommelse inte kan nås med arbetstagarsidan. Arbetsledningsrätten innefattar emellertid inte en obegränsad och under alla förhållanden gällande befogenhet att totalt ändra arbetstidsförhållandena. På många områden av arbetsmarknaden har läget varit sådant att det skulle vara främmande att ålägga arbetstagare väsentliga och långtgående förändringar av arbetstidsförhållandena. Sådana förändringar kan nämligen mot bakgrund av bl.a. praxis i branschen eller vid företaget uppfattas såsom stridande mot förutsättningarna för berörda arbetstagares anställningsavtal (se AD 1979 nr 66 [ NJ ] [ Karnov ]).

Det är ostridigt i målet att de berörda arbetstagarna arbetade dagtid, vilket enligt kollektivavtalet innebär arbete i tidsintervallet kl. 07.00 – kl. 22.00. Arbetstidens närmare förläggning har inte varit uttryckligt reglerad i de enskilda anställningsavtalen. Det har inte framkommit annat än att arbetstiden hittills inte innefattat tjänstgöring på kvällstid på det sätt som är aktuellt i målet.

Den fråga Arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är huruvida den av landstinget önskade schemalagda kvällstjänstgöringen mot bakgrund av vad som ovan sagts innebär en så väsentlig förändring av arbetstagarnas arbetstidsförhållanden att landstinget saknar rätt att besluta om den trots att överenskommelse inte kan nås med arbetstagarsidan.

Vad som hittills framkommit i målet om syftet med organisationsförändringen och innebörden av det nya arbetssättet vid Vuxenpsykiatrin Piteå älvdals sjukhus talar för att landstinget, i enlighet med kollektivavtalets bestämmelser, har rätt att schemalägga arbetstiden för de berörda arbetstagarna på sätt som skett. Vidare kan – med hänsyn till verksamhetens art – av den utredning som för närvarande föreligger i målet inte den slutsatsen dras att det skulle strida mot förutsättningarna för arbetstagarnas enskilda anställningsavtal att kräva att de tjänstgör en kväll per vecka, även om det hittills inte krävts av dem. Arbetsdomstolen gör därför den bedömningen att övervägande skäl talar för att den av landstinget önskade förändringen av de i målet aktuella arbetstagarnas arbetstidsförhållanden är av det slaget att landstinget haft rätt att besluta om den.

Behov av interimistiskt förordnande?

För att ett interimistiskt förordnande enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall få meddelas krävs, förutom att parten visar sannolika skäl för anspråket, att det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde.

Förbunden har utövat tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen och därmed hindrat landstinget från att bedriva verksamhet på det sätt som landstinget funnit behövligt. Mot bakgrund härav bör det genom interimistiskt förordnande klarläggas att landstinget är oförhindrat att förlägga arbetstiden på det tilltänkta sättet, nämligen med kvällstjänstgöring en vardagskväll per vecka. Arbetsdomstolen kan dock inte finna att den föreliggande tvisten ger anledning att helt bifalla ett yrkande med innebörd att domstolen skall förklara att landstinget har rätt att förlägga arbetstiden på vilket sätt som helst inom tidsintervallet kl. 07.00 – kl. 22.00. Eftersom tvisten rör en arbetstidsförläggning med kvällstjänstgöring i viss omfattning bör beslutet begränsas så att kvällstjänstgöring av ifrågavarande omfattning – men inte vidare – möjliggörs.