AD 1999 nr 48

Staden

Miljöförvaltningen lyder under Miljö- och Hälsoskyddsnämnden. Förvaltningen har förutom en stabsfunktion och en avdelning för miljöprogrammet sex avdelningar, bl.a. avdelningen för hälsoskydd. Vid avdelningen för hälsoskydd finns drygt 40 tjänstemän.

Inom avdelningen för hälsoskydd handläggs ett stort antal frågor avseende inre och yttre miljö. I avdelningens uppgifter ingår bl.a. att kontrollera inomhusmiljön i stadens bostäder, skolor, daghem och hygienen i offentliga lokaler. Avdelningen har också tillsynsansvar avseende avfallshantering, badvatten, radon i bostäder samt anläggningar med freoner och elektromagnetiska fält. Avdelningen är geografiskt uppdelad mellan byrå norr och byrå söder.

På byråerna finns tjänstemän med titeln intendent. Dessa intendenter är funktionsansvariga för vissa områden, exempelvis områden för inre miljö, yttre miljö och avfallshantering. Det finns ingen funktionsansvarig för området sjuka hus.

Hälsoskyddsinspektörernas arbetsuppgifter hade vid den i målet aktuella tiden sin rättsliga bakgrund i hälsoskyddslagen (1982:1080), som numera har ersatts av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. I 16 § hälsoskyddslagen fanns en uppräkning av de områden inom vilka en hälsoskyddsnämnd skulle utöva tillsyn. Det är inom dessa områden som hälsoskyddsinspektörer verkar. Hälsoskyddsinspektörer verkar även inom renhållningsområdet och inom de områden som upptas i livsmedelslagstiftningen och i lagen om kemiska produkter.

Hälsoskyddsinspektörernas kompetens varierar. Vissa har genomgått den nya miljö- och hälsoskyddsutbildningen, som bedrivs på högskolenivå. Andra har en äldre ettårig inspektörsutbildning eller annan grundkompetens, t.ex. som i L.K:s fall teknisk utbildning. Samtliga bedöms ha en grundkompetens att klara i stort sett samtliga arbetsuppgifter som förekommer inom hälsoskyddsavdelningen. De skall alltså kunna arbeta med fukt, ventilation, avfallsproblem, sjuka hus, lukter och radon. En viss inskolning kan behövas vid övergång till ett nytt område, men efter en tid skall man på ett fullgott sätt kunna behärska ett nytt område.

Samtliga har anställts som hälsoskyddsinspektörer. Numera använder man inom förvaltningen benämningen miljö- och hälsoskyddsinpektör. Det finns inga särskilda benämningar som till exempel radoninspektör, avfallsinspektör, ventilationsinspektör eller inspektör för sjuka hus. Arbetsuppgifterna fördelas inom byråerna efter behov och inspektörernas kompetens och intresseinriktning.

Ett hälsoskyddsärende initieras i normalfallet genom att det kommer in en anmälan, skriftlig eller muntlig, om att det finns en sanitär olägenhet. Anmälningarna fördelas av den funktionsansvarige intendenten på lämplig handläggare. Fördelningen sker en gång per vecka.

Det kan förekomma att förvaltningen har riktade inspektioner. Det kan gälla ett visst verksamhetsområde, exempelvis skolor och daghem. Det kan också gälla bostäder i vissa geografiska områden. I speciella situationer kan en inspektör göra egna iakttagelser om en misstänkt sanitär olägenhet och själv initiera ett ärende. Beslut om att på eget initiativ initiera ett ärende skall förankras hos närmaste chef.

Hälsoskyddsinspektörens arbete innefattar myndighetsutövning. Inspektören är en offentlig tjänsteman, vilket innebär att han skall iakttaga saklighet och opartiskhet i sin tjänsteutövning. Inspektören har en prövningsrätt, vilken skall användas på ett likformigt och objektivt sätt där han skall tillgodose ändamålet med hälsoskyddslagstiftningen. Han får inte ta ovidkommande hänsyn. Han får inte missgynna eller gynna vissa personer eller persongrupper. Han omfattas av jävsreglerna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen.

Staden gör i målet gällande att L.K. brustit i sin myndighetsutövande roll. Detta har varit en väsentlig orsak till förändringen av hans arbetsuppgifter från januari 1997.

L.K. anställdes under våren 1990 vid förvaltningens södra byrå, där N.A. var chef. N.A. var emellertid föräldraledig vid denna tidpunkt. Vikarie för honom var I.D. En anställningsintervju med L.K. ägde rum i april 1990. Närvarande vid intervjun var för förvaltningens räkning I.D. och U.P. Det träffades därvid inget anställningsavtal med L.K. med innebörden att han för all framtid skulle arbeta enbart med sjuka hus.

Till grund för rekryteringen fanns en offentlig kungörelse, enligt vilken två tjänster som hälsoskyddsinspektör på hälsoskyddsbyrå söder vid tillsynsavdelningen utannonserades. Det var inte några nya befattningar. Av ett anställningsbevis framgår att L.K. anställdes som hälsoskyddsinpektör från och med den 21 maj 1990 och tills vidare. Inte i något sammanhang uttalades att hans anställning skulle avse endast sjuka hus. L.K. är inom ramen för sin anställning som hälsoskyddsinspektör och med utgångspunkt i sin kompetens arbetsskyldig inom i vart fall hela det område inom Miljö- och hälsoskyddsnämndens verksamhet som avser tillsynsverksamhet och där hälsoskyddsinspektörer regelmässigt utför arbete.

L.K. kom inledningsvis att till stor del arbeta med s.k. sjuka hus. Han hade intresse av sådana frågor och staden hade behov av att få sådana uppgifter utförda. Hans arbete kom dock inte enbart att avse sjuka hus, vilket bland annat framgår av en ärendelista från den 15 november 1991.

Staden gör gällande att det ganska snart efter det att L.K. anställts framkom att han arbetade mera som en ombudsman och företrädare för de klagande än som en företrädare för myndigheten. Han kom att engagera sig mycket starkt personligt i de olika ärendena. L.K. hade svårt att följa de anvisningar som gavs honom från chefer och arbetsledare. Han agerade ofta på egen hand. Som ett tidigt exempel på hur L.K. såg på sin roll kan nämnas att han ställde olika frågor om ärendehanteringen i en skrift den 17 juni 1991 till Miljöförvaltningens grupp för sjuka hus. I ett svar på denna skrift redogjorde N.A. för hur L.K. skulle förfara. N.A:s svar gav klara upplysningar om hur L.K. skulle förhålla sig i sin myndighetsutövande roll.

Den 6 november 1991 tillställde L.K. Svenska Bostäder en skrift. I skriften framställde L.K. frågor och krav som låg utanför vad han hade befogenhet att göra, i vart fall på det sätt som han gjorde det. N.A. fick syn på en kopia av brevet och reagerade på det varvid han tillskrev I.D. som var funktionsansvarig, och L.H. som var den medicinskt ansvarige.

Kring årsskiftet 1991/92 var situationen så problematisk att man fann det angeläget att ha en genomgång med L.K. om hur ärendehanteringen skulle gå till. Chefen för hälsoskyddsavdelningen U.L. kallade därför L.K., N.A. och SKTF:s företrädare, P.W. till ett möte om ärendehanteringen. Det görs gällande att L.K. i vart fall vid denna tidpunkt har fått klara direktiv om hur han borde se på sin myndighetsroll, exempelvis att han hade att iaktta försiktighet när det gällde uttalanden med personliga synpunkter.

Under årens lopp har förekommit flera incidenter som ger exempel på de brister som vidlådde L.K:s tjänsteutövning.

I ett tjänsteutlåtande den 30 december 1992 avseende en lägenhet på Skarpnäcks allé angav L.K. att lukter inte hade konstaterats, men att brister som förekom utgjorde sanitär olägenhet. I ett nytt tjänsteutlåtande av den 14 maj 1993 avseende samma lägenhet har lukter tagits in som ett belägg för att det förelåg en sanitär olägenhet. Vad som är anmärkningsvärt är att L.K. i det senare utlåtandet skrev att Miljöförvaltningen vid inspektioner konstaterat lukter, medan han ett halvår tidigare hade hänvisat till samma inspektioner och då anfört att lukter inte konstaterats. Förvaltningen gör gällande att L.K. manipulerat det senare tjänsteutlåtandet i syfte att få hälsoskyddsnämnden att besluta om ett vitesföreläggande med hänvisning till att det förelåg en sanitär olägenhet. Detta handlingssätt är inte sakligt, oavsett om L.K. hade gjort en riktig bedömning eller inte.

L.K. har förklarat händelsen med att han den 30 december 1992 inte hade kunskap om lukters betydelse och om författningen SOSFS 1989:45 som behandlar dylika problem. Staden gör gällande att den aktuella författningssamlingen är välkänd för alla som arbetar med denna typ av frågor. Att författningssamlingen var känd för L.K. framgår av ett brev som han skrev den 23 augusti 1989, när han var anställd vid SABO. Att L.K. hade dylik kännedom framgår även av en skrift om ”Flyktiga organiska ämnen” daterad den 15 maj 1992, i vilken L.K. hänvisar till den aktuella författningen. L.K. gjorde alltså en i sak oriktig bedömning i det aktuella ärendet.

Staden gör vidare gällande att L.K. handlat felaktigt genom att ta upp vissa ärenden på eget initiativ. De ärenden som avses är de som gällde bostadsområdet Dalen (år 1991), Enskedeskolan (mars 1993) och servicehuset Tanto (år 1995). Beträffande Dalen hade det visserligen förekommit anmälningar, men det fanns redan år 1990 en handläggare utsedd för ärendet, nämligen I.D. Staden gör gällande att L.K. inte hade någon befogenhet att befatta sig med dessa ärenden. Ärendet rörande Enskedeskolan började L.K. år 1993 att handlägga helt på eget bevåg utan formell anmälan från någon berörd. Servicehuset Tanto hade han inte heller befogenhet att handlägga. Han tog upp det ex officio. Andra ärenden som var angelägna och som hade anmälts fick i stället stå tillbaka.

L.K. har vidare i november 1993 utfört en inspektion i en lägenhet i kvarteret Rektangeln i närvaro av en journalist och en fotograf. Staden gör gällande att det inte var förenligt med god myndighetsutövning att under sådana omständigheter utföra mätningar i egenskap av hälsoskyddsinspektör. I en tidningsartikel med fotografi av L.K. citeras uttalanden av honom av innebörd att de uppmätta värdena var mycket höga. Med anledning av tidningsartikeln kom en reaktion från fastighetsägaren, Familjebostäder, genom ett brev av den 1 december 1993. I brevet anfördes att L.K:s agerande hade skadat bolagets trovärdighet och försvårat det framtida samarbetet.

L.K. har vidare vid kontakter med fastighetsägare kategoriskt och utan sakligt stöd avvisat nya metoder för sanering av bostäder, nämligen den s.k. buffertspärrmetoden och metoden med strippade golv. Buffertspärrmetoden aktualiserades år 1994, då Stockholms kooperativa bostadsförening föreslog att man skulle tillämpa den metoden. Stadens uppfattning är att L.K. kategoriskt avvisade förslaget från företaget. Denna inställning låg inte i linje med förvaltningens policy. På motsvarande sätt avvisade han ett förslag från Familjebostäder hösten 1993 om att tillämpa saneringsmetoden med strippade golv.

U.L. kallade på nytt till ett möte med L.K. den 12 januari 1994. Av minnesanteckningar från mötet framgår att L.K. fick ingående och delvis elementära instruktioner avseende ärendehanteringen. Bland annat angavs att tjänsteanteckningar skulle föras i kronologisk ordning och att tidsfrister i förelägganden och dylikt skulle vara rimliga.

Enligt stadens mening har L.K. brustit i sina åligganden genom att hans tjänsteanteckningar i allmänhet har varit slarviga och förda utan hänsyn till kronologi.

Ett ytterligare exempel på olämpligt handlande av L.K. utgör en skrivelse den 30 mars 1994 till en företrädare för AB Svenska Bostäder. L.K. utkrävde vissa åtgärder av AB Svenska Bostäder i strid med vad som redan hade överenskommits vid ett möte den 10 mars 1994 mellan förvaltningen och AB Svenska Bostäder. Vid detta möte hade förvaltningen varit företrädd av L.K. och hans närmaste chef, L.I. Att L.K:s föreläggande inte stämde överens med överenskommelsen framgår av minnesanteckningar från mötet, som L.I. i efterhand skrev ut och skickade till Svenska Bostäders företrädare i syfte att på ett diskret sätt lägga saken till rätta.

Staden vill vidare peka på att L.K. ändrade i en beställning av rapport från FOA. Rapporten skulle enligt U.L:s beställning ha rubriken ”Bedömning av hälsofarlighet av n-butanol och 2-etylhexanol i bostäder, skolor och daghem”. Genom en åtgärd av L.K. kom rubriken i stället att lyda ”Bedömning av hälsofarlighet hos organiska ämnen i inomhusluften – Enskedeskolan, n-butanol och 2-Etylhexanol”. En försvårande omständighet i detta fall är att L.K:s egna barn vid den här tidpunkten gick i undervisning i Enskedeskolan.

Det görs gällande att L.K. vägrat att svara på frågor om sjuka hus i vissa sammanhang. Det har varit frågor från hans chef L.I. L.K. har även i vissa sammanhang undanhållit fakta för L.I.

Staden gör vidare gällande att L.K. någon gång under år 1995 uttalat förtäckt hot mot styrelseordföranden i Familjebostäder, R.J. L.K. ringde upp R.J. och uppmanade honom i hotfulla ordalag att se till att vissa åtgärder skulle företas i kvarteret Rektangeln. L.K. hade ingen som helst anledning att ta kontakt med R.J., vilken själv inte på något sätt var direkt inkopplad på hanteringen av det aktuella ärendet.

Ett ytterligare exempel på L.K:s tjänsteutövning är hans yttrande vid ett möte den 14 augusti 1995 mellan förvaltningen och företrädare för Skolfastigheter i Stockholm AB (SISAB). L.K. uttalade därvid att SISAB:s miljöchef B.D. skulle ha varit ”köpt av SISAB”, underförstått att SISAB skulle ha köpt B.D. för att sopa sina miljöproblem under mattan. Vid ett möte påföljande dag gav representanter för SISAB uttryck för upprördhet över L.K:s yttrande.

Det som slutligen fick miljöförvaltningen att överväga ändringar i L.K:s tjänstgöringsförhållanden var hans yttranden i samband med information till föräldrarna vid ett möte på fritidshemmet Vargen. Fritidshemmet ligger på Mariaskolan på Södermalm. Föräldramötet ägde rum den 29 augusti 1995. L.K. uttalade då: ”Jag skulle inte ha mina egna barn här, möjligen skulle jag släppa in dem för att dricka ett glas mjölk”. Staden menar att ett så personligt färgat uttalande inte bör göras av en hälsoskyddsinspektör i hans myndighetsutövning. Detta gäller oavsett om förhållandena vid en slutlig bedömning betraktas som sanitär olägenhet eller ej.

Staden har försökt att i olika sammanhang komma till rätta med bristerna i L.K:s tjänsteutövning. Det har förekommit möten och genomgångar med honom på förvaltningen där det har uttalats hur han skall gå till väga i sin myndighetsutövning. Han har också i slutet av år 1990 genomgått en kompletterande utbildning vid Umeå universitet avseende miljö- och hälsoskyddsnämndens befogenheter och hälsoskyddslagstiftningen. Utbildningen vid universitetet genomgicks även av andra tjänstemän vid förvaltningen och det var således inte någon speciell insats för L.K. Han genomgick vidare en intern utbildning i slutet av år 1991. Han genomgick en kurs i miljörätt vid Uppsala universitet. Han fick också stöd i form av genomgångar av skrivelser som skulle gå ut till fastighetsägare.

Förvaltningen såg sig mot bakgrund av L.K:s tjänsteutövning nödsakad att ändra hans arbetsuppgifter. Man gjorde den bedömningen att förvaltningen annars hade kunnat hamna i en situation där berörda fastighetsägare helt skulle tappa förtroendet för myndighetsutövningen. Det var allmänt sett lättare att komma fram till resultat genom ett förtroendefullt samarbete med fastighetsägarna än med hårda förelägganden. Förvaltningen var även oroad av risken för skadeståndsskyldighet på grund av felaktig myndighetsutövning.

Förvaltningen tog kontakt med SKTF för att finna en lösning på problematiken. Staden förnekar bestämt att det funnits planer på att skilja L.K. från tjänsten mot hans vilja.

L.K. fick möjlighet att under åtta månader arbeta med ett särskilt projekt, en handbok om bra byggval. Inför hösten 1996, sedan projektet slutförts, gjordes en genomgång av lämpliga arbetsuppgifter för L.K. Det fanns då ett behov av ytterligare insatser inom området radon i fastigheter. Arbete inom det området ställer krav på teknisk kompetens, vilket L.K. har. Gränsvärdena för radon är klarare definierade i vad avser gränsvärden jämfört med sjuka hus. Syftet var också att hitta ett arbete som var klarare när det gällde gränsvärden och klarare i myndighetsutövningsrollen. Han fick ha kvar sitt tjänsterum. Det var samma arbetsledning, samma närhet till arbetskamrater. Han har fått behålla sin lön och även fått löneförhöjning. Staden tillämpar individuell lönesättning, och det förhåller sig inte så att arbete med radon är förenat med en sämre löneutveckling än vad som gäller för arbete med sjuka hus. Arbetet med radonmätning går mycket bra. Det verkar som om L.K. trivs med sina arbetsuppgifter.

SKTF har i tvisten gjort gällande att staden behandlat L.K. på ett kränkande sätt. Detta bestrids bestämt. Arbetarskyddsstyrelsen har slagit fast att kränkande särbehandling av L.K. inte har förekommit.

Justitieombudsmannen har i beslut den 20 mars 1997 anfört bl.a. följande: Utredningen ger inte stöd för något sådant antagande att L.K. av företrädare för nämnden skulle ha ”belagts med munkavle” eller på annat sätt blivit utsatt för otillbörliga påtryckningar på grund av sina kontakter med massmedia. Inte heller finns anledning att anta att nämnden sökt att begränsa hans kontakter under arbetstid med massmedia utöver vad som är godtagbart.

Sammanfattningsvis gör staden gällande följande. Staden har inte ändrat L.K:s arbetsuppgifter på ett sådant sätt att detta har inneburit att han i realiteten skilts från sin anställning. Hans nya arbetsuppgifter ligger inom hans arbetsskyldighet i anställningen som hälsoskyddsinspektör. Han har de kvalifikationer som krävs för arbetet. Ändringen av innehållet i arbetsuppgifterna har inte heller genomförts i strid med god sed på arbetsmarknaden. Staden bestrider mot denna bakgrund att förändringen av L.K:s arbetsuppgifter innefattar något brott mot anställningsskyddslagen.

Staden har heller inte brutit mot kollektivavtalet genom ändringen av L.K:s arbetsuppgifter. Åtgärden har legat inom ramen för stadens rätt att leda och fördela arbetet och innebär inte att L.K. har förflyttats enligt § 6 mom. 1 andra stycket AB 95. För den händelse att domstolen skulle finna att ändringen inneburit en förflyttning görs gällande att det har förelegat sådana vägande skäl som avses i kollektivavtalsbestämmelsen. Som framgått av det anförda hade L.K. stora svårigheter att klara sin roll som tjänsteman med myndighetsutövande arbetsuppgifter. Hans överordnade har under lång tid försökt få honom att agera på ett korrekt sätt, men utan resultat. Den förflyttning som vidtagits innebär att han har fått andra arbetsuppgifter som ligger inom hans kompetensområde. Några andra förändringar i hans arbetsförhållanden har inte vidtagits.

SKTF

L.K. anställdes den 21 maj 1990 som hälsoskyddsinspektör vid Miljöförvaltningen i Stockholms stad med ansvar inom sakområdet sjuka hus. I januari 1997 förändrade staden ensidigt L.K:s arbetsuppgifter, vilket innebar dels att han fick arbetsuppgifter inom sakområdet radon, dels att han kom att ingå i en för honom ny arbetsgrupp och dels att han fick en sämre löneutveckling.

Chef för Miljöförvaltningen under de aktuella åren och fortfarande är förvaltningschefen K.J. Chef för Hälsoskyddsavdelningen var under aktuell tid och är fortfarande avdelningsdirektören U.L. Byråchef för enheterna inre och yttre miljö vid södra byrån var till och med 1991 byråchefen N.A., under 1992 byråchefen B.E. och från och med 1993 byråchefen L.I. Vidare finns i organisationen intendenter, vilka bland annat fördelar ärenden på inspektörerna. Intendent under den här tiden var I.D. inom området sjuka hus. För området radon har inte funnits någon motsvarande intendent.

Samtliga de hälsoskyddsinspektörer som handlagt ärenden om sjuka hus, utom L.K. har arbetat även med andra ärenden, till exempel fukt, mögel och ventilation. De som arbetat med radon däremot har arbetat enbart med radonfrågor.

Vid hälsoskyddsavdelningen förekommer möten av olika slag, exempelvis s.k. arbetsplatsträffar, APT-möten, var tredje vecka där samtliga anställda vid avdelningen deltar. Enheterna för inre miljö och yttre miljö vid norra respektive södra byrån har även de möten var tredje vecka. Vid dessa möten har de inspektörer som handlägger radonfrågor möjlighet att delta men det är inte något krav på deras närvaro. För övriga handläggare är närvaron vid mötena obligatorisk. Det finns ärende- och fördelningsmöten varje vecka där samtliga inspektörer utom de som handlägger radonfrågor deltar. Det finns även en grupp för sjuka hus och en radongrupp.

Under slutet av 70-talet uppmärksammades de problem som kom att få benämningen sjuka hus. Begreppet sjuka hus kan definieras som en bostad eller en lokal där boende eller brukare får hälsobesvär, i form av ögon- näs- och halsproblem, hudirritationer, eksem, astma, huvudvärk och trötthet. Besvär på grund av sjuka hus har uppmärksammats mer i och med en snabb byggtakt i samband med ny- och ombyggnad av fastigheter och nya byggmaterial, bland annat flytspackel kombinerat med byggfukt som avger kemiska emissioner. Forskningen har ännu inte kunnat fastställa något eller några kemiska ämnen som kan vara orsaken till att människor får besvär i vissa lokaler. Erfarenhetsmässigt kan dock många problem härledas till fukt i betong, flytspackel och lim. I vissa fall har även färger visat sig orsaka problem i nybyggda lägenheter. En bidragande faktor kan vara bristande ventilation i nybyggda fastigheter.

Forskningen har inte kommit dithän att det går att fastställa gränsvärden för olika kemiska föroreningar. Ett undantag utgörs av ämnet formaldehyd, för vilket det finns gränsvärden. Allt detta innebär att de hälsoskyddsinspektörer som arbetar med frågor rörande sjuka hus har att beakta faktorer som erfarenhetsmässigt kan vara orsaken till människors besvär.

Hälsoskyddslagen har varit den lagstiftning som i huvudsak reglerat de områden som är aktuella i målet. Aktuella föreskrifter har efter bemyndigande av regeringen utfärdats i form av SOSFS 1989:45, Socialstyrelsens allmänna råd om bedömning av hälsorisker hos vissa golvmaterial. Av 18 § framgår att nämnden kan meddela förelägganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas.

L.K. är utbildad byggnadsingenjör och socionom. Han har även läst miljörätt vid Uppsala universitet. Han har skrivit en uppsats om sjuka hus. Han arbetade först som byggnadsarbetare och arbetsledare i olika nybyggnadsprojekt. Sedan arbetade han som socialarbetare, barnskötare inom fritids- och barnverksamhet, behandlingsassistent vid behandlingshem för missbrukare, föreståndare inom fritidsgårdsverksamhet och skolkurator. Därefter återgick han till att arbeta som byggnadssnickare. Han utbildade sig vid journalistskola, praktiserade vid Aftonbladet och anställdes därefter vid SABO som teknisk informatör. Han arbetade då med frågor som rörde byggnadsteknik och sjuka hus.

Genom en bekant som var anställd som intendent vid Miljöförvaltningen fick L.K. kännedom om att staden skulle satsa på arbete med sjuka hus och att Miljöförvaltningen hade behov av en person med kunskap inom området. Det föranledde honom att ta kontakt med förvaltningen och att under senhösten 1989 översända sin meritförteckning till N.A.

L.K. tog i samband med anställningsförfarandet inte del av kungörelsen den 22 januari 1990, i vilken förvaltningen ledigförklarade två tjänster som hälsoskyddsinspektör på hälsoskyddsbyrå söder vid tillsynsavdelningen.

Det genomfördes en anställningsintervju i april 1990. Det framfördes därvid från förvaltningen att man önskade anställa en hälsoskyddsinspektör inom området sjuka hus. L.K. redogjorde för sin bakgrund, sina kunskaper, sitt speciella intresse för sjuka hus och de erfarenheter han hade från tidigare anställningar. Dessutom överlämnade han en av honom skriven promemoria angående flytspackel. Vid anställningsintervjun deltog på förvaltningens sida intendenten I.D. och byråchefen vid norra byrån U.P. Vid anställningsintervjun talades det inte om att L.K. skulle utföra några andra arbetsuppgifter än dem som avsåg sjuka hus.

L.K. fick den sökta anställningen och han fick välja vilken byrå han ville börja vid. Eftersom de uppmärksammade problemen med sjuka hus handlades vid den södra byrån valde han att arbeta där. Han påbörjade sin anställning den 21 maj 1990. Det anställningsavtal som träffades innebär enligt förbundets mening att L.K:s arbetsskyldighet är begränsad till att gälla enbart inom sakområdet sjuka hus.

Någon särskild utbildning för att arbeta med sjuka hus har inte funnits i Sverige förrän år 1994, då högskolan i Umeå inrättade en sådan utbildning. L.K. har där undervisat blivande hälsoskyddsinspektörer från hela landet.

L.K. kom att arbeta uteslutande med frågor och ärenden rörande sjuka hus. De övriga hälsoskyddsinspektörerna handlade sådana ärenden i mycket begränsad omfattning. L.K. var den ende inspektören som hade kunskap om byggande och byggnadsteknik. När han anställdes övertog han I.D:s ärenden.

Handläggningen av ärenden rörande sjuka hus kan beskrivas på följande sätt. Någon utomstående kontaktar förvaltningen och framför klagomål över hälsobesvär som vederbörande relaterar till en lokal, vanligen bostaden eller arbetsplatsen. Anmälaren uppmanas då att kontakta fastighetsägaren och påtala problemet för att få det åtgärdat. Om detta inte skulle leda till något resultat för den klagande, kan vederbörande återkomma till Miljöförvaltningen. I så fall genomförs en enklare telefonintervju kring fastigheten och hälsoproblemen. Därefter kan det följa en inspektion av lägenheten eller lokalen. Därefter konstateras huruvida det föreligger en sanitär olägenhet. Om så är fallet tillskrivs fastighetsägaren, som uppmanas att komma in med ett åtgärdsförslag och en tidsplan för åtgärderna. Förvaltningen lämnar inga egna förslag till lösning av problemen, men exempel på möjliga lösningar kan omnämnas. Om fastighetsägaren inte reagerar, skrivs påminnelser. Om fastighetsägaren därefter inte vidtar någon åtgärd, kan det bli aktuellt med ett föreläggande. Förelägganden beslutas av Miljö- och hälsoskyddsnämnden, dvs. den politiska instansen, efter föredragning av hälsoskyddsavdelningen.

Vanligen initieras ett ärende genom en anmälan utifrån på det sätt som beskrivits, men tjänstemännen vid förvaltningen kan även agera på eget initiativ när det finns skäl för det.

Inom förvaltningen saknas riktlinjer för inspektörerna om vilken policy som förvaltningen skall ha gentemot fastighetsägare.

L.K. har under den tid han arbetat med sjuka hus handlagt nästan alla dylika ärenden som handlagts vid förvaltningen. I november 1990 hade han 30 av 33 sådana ärenden och i november 1991 hade han 49 av 58 ärenden. Därefter har han haft över 200 sådana ärenden per år. Vissa ärenden har L.K. på grund av den höga arbetsbelastningen lämnat över till andra handläggare sedan han gjort inledande mätningar. Det finns inget uttalat om att övriga inspektörer inte skulle få handlägga ärenden rörande sjuka hus.

Inledningsvis fanns en grupp för sjuka hus bestående av en del chefspersoner och stadsläkaren. Gruppen avvecklades och ersattes år 1994 eller 1995 av en grupp bestående av de handläggare som handlade sjuka hus. Den senare gruppen kom att bestå av fem till sex personer. Syftet med gruppen var att den skulle utarbeta en policy för arbetet. Gruppen träffades någon gång i månaden och gör så alltjämt. I övrigt har gruppen en arbetsmässig och social gemenskap genom det dagliga arbetet.

Den grupp som arbetar med radonfrågor kallas radongruppen och består av fyra personer vid södra byrån och två konsulter. Gruppen har möte var fjortonde dag. Dessa personer har arbetsmässiga och sociala kontakter i stort sett varje dag.

För radon finns fastställda värden, vilka inte får överskridas. 400 Bq/m3 är att betrakta som sanitär olägenhet. Radon kan leda till lungcancer. Miljöförvaltningen erbjuder ägarna kontroll av radonhalten i fastigheter. Inspektörerna gör hembesök i fastigheter där för höga värden konstaterats. Efter inspektion ger de förslag på åtgärder till fastighetsägaren. Arbetet i radongruppen är jämfört med arbetet med sjuka hus mera rutinartat. I praktiken förekommer ingen myndighetsutövning. Arbetet består mer i att ge service till villa- och radhusägare. Arbetet med sjuka hus är alltså mer kvalificerat. Inspektören måste där använda sin tysta kunskap inom ett brett område avseende byggnadsteknik, byggnadsmaterial, olika kemikalier och hur dessa faktorer samverkar. Arbetet med sjuka hus innefattar myndighetsutövning gentemot bostadsbolagen. Löneläget är högre för de tjänstemän som arbetar med sjuka hus än för dem som arbetar med radon.

Sammanfattningsvis har förändringen för L.K. inneburit att han fått helt förändrade arbetsuppgifter, att han fått lämna sin tidigare gemenskap och att han fått en sämre löneutveckling.

Förbundet bestrider stadens påståenden om brister i L.K:s tjänsteutövning.

Den 17 juni 1991 skrev L.K. till den interna gruppen för sjuka hus med anledning av den oklarhet som rådde på vilket sätt ärenden rörande sjuka hus skulle handläggas.

År 1991 framkom vid inspektioner av lägenheter och lokaler i området Dalen (Enskededalen) att dessa trots tidigare sanering var i behov av ytterligare åtgärder. Med anledning av detta tillskrev L.K. fastighetsägaren, Svenska Bostäder för att han ville ha vissa protokoll och en del andra dokument från vissa daghem inom området, vidare ställde han vissa frågor rörande saneringsåtgärder, han gjorde inspektion i fyra sedan tidigare sanerade daghem och han begärde att Svenska Bostäder skulle besvara frågorna skriftligen. Två veckor senare kallades L.K. till U.L. som meddelande att L.K. inte skulle skriva några ytterligare brev till Svenska Bostäder, att han skulle ”glömma Dalen” samt att alla handlingar som rörde detta skulle lämnas till byråchefen. L.K. fråntogs handläggningen av fastigheter i Dalen och han fick inte något besked om på vilket sätt han skulle ha agerat felaktigt. Ärendet övertogs av en kollega. Det visade sig senare att de bedömningar L.K. gjort var riktiga.

Staden har gjort gällande att L.K. har handlagt ärendet Dalen utan att ha befogenhet till detta. Detta bestrids. Ärendet Dalen handlades innan L.K. anställdes av I.D. Ärendet har övertagits av L.K. vilket framgår av den ärendelista som I.D. har upprättat. Han har handlagt ärendet till dess att han fråntogs det under år 1991 och det har aldrig tidigare framförts någon erinran mot att han handlagt ärendet.

Efter händelsen med Dalen fråntogs L.K. rätten att på eget ansvar utforma brev och skrivelser. Det innebar i praktiken att hans chef, vilken då var B.E. och senare L.I. kontrollerade alla brev och skrivelser innan de avsändes. Trots detta har L.K. vid ett flertal tillfällen kallats till U.L:s tjänsterum för att få anmärkningar och tillrättavisningar rörande brev och skrivelser. Dessa brev har då inte bara lästs av L.I. utan denne har också haft synpunkter på en del av breven och bett L.K. ändra dem. Trots L.I:s kontroll har L.K. fått anmärkningar för brevens och skrivelsernas utformning när fastighetsbolagens företrädare hört av sig till ledningen, dvs. antingen K.J. eller U.L.

Under år 1992 hade L.K. ett mycket väl fungerande samarbete med B.E. som då var byråchef. Det finns inga anmärkningar mot L.K. som avser den perioden.

Nästa punkt där det riktats kritik mot L.K. avser lägenheten på Skarpnäcks allé. Som SKTF uppfattat det påstår staden att L.K. medvetet skulle ha lämnat oriktiga uppgifter i ett förslag till tjänsteutlåtande. L.K. hade efter anmälan från en lägenhetsinnehavare gjort flera inspektioner i lägenheten. Han fann sedermera stickande lukt under golvmattan. Ett förslag till tjänsteutlåtande av den 30 december 1992 föredrogs för U.L. och juristen M.L. Det är riktigt att utlåtandet inte upptar lukter i inomhusluften. Däremot kan man se i dagboksanteckningarna att L.K. funnit stickande lukt under golvmattan. Efter föredragningen ansåg U.L. och M.L. att det som anförts inte räckte för en bedömning att det var fråga om en sanitär olägenhet. Man beslöt dock att ärendet inte skulle avskrivas, utan att det skulle fortsätta att handläggas. Vid den fortsatta handläggningen av ärendet försökte L.K. utreda vad det kunde innebära att det varit en stickande lukt under golvmattan. Han studerade SOSFS 1989:45 och en rapport från Statens Provningsanstalt. Detta ledde till att han kom fram till att de stickande lukterna skulle beaktas, varvid han skrev ett nytt förslag till tjänsteutlåtande vilket daterades den 14 maj 1993. I detta förslag angav han det som han skrivit i sina dagboksanteckningar, nämligen att det förekom stickande lukt under en golvmatta. L.K. hade inte tidigare haft kännedom om betydelsen av en stickande lukt under golvmatta.

Det aktuella ärendet rörande Skarpnäcks allé föredrogs aldrig inför nämnden utan avskrevs sedermera utan åtgärd. Det bestrids att L.K. gjort en felaktig bedömning i ärendet. Man kan konstatera att det faktiskt var fråga om en sanitär olägenhet i lägenheten på Skarpnäcks allé. Sammanfattningsvis har L.K. när det gäller detta ärende varken brustit i saklighet och opartiskhet eller gjort en felaktig bedömning.

Staden har gjort gällande att L.K. på eget initiativ tagit upp ärenden angående Enskedeskolan (mars 1993) och servicehuset Tanto (år 1995) samt att detta agerande skulle ha varit felaktigt. L.K. har varit anställd för att handlägga ärenden rörande sjuka hus. Hans geografiska område har varit södra Stockholm. Dessa båda fastigheter och även Dalen är belägna inom hans område. Enligt reglerna i hälsoskyddslagen behöver det inte föreligga en anmälan för att en handläggare skall ta upp ett ärende. Det har heller aldrig sagts till inspektörerna att de inte får ta egna initiativ.

Handläggningen av Enskedeskolan påbörjades under år 1992 efter samråd med den dåvarande chefen B.E. Ärendet diariefördes först år 1993. Ärendet har handlagts under hela tiden utan att det har riktats någon anmärkning mot detta.

Ärendet rörande servicehuset Tanto har initierats genom Sankt Erikshälsan som gjort undersökningar och sedan kontaktat L.K. L.K. har därefter vid ett tillfälle besökt fastigheten tillsammans med personer från Sankt Erikshälsan. Inte heller här har staden tidigare påstått att L.K. inte skulle ha haft rätt att handlägga ärendet.

Nästa punkt under vilken kritik har framförts kan hänföras till november 1993 och avser en inspektion i en lägenhet i kvarteret Rektangeln vid köpcentret Ringen på Söder i Stockholm. Kritiken avser att L.K. har låtit sig bli fotograferad av tidningen Södermalm i samband med att han utförde en mätning. Bakgrunden var följande. Under hösten 1993 hade det inkommit klagomål om hälsoproblem. Enligt uppgift var problemen redan kända av fastighetsägaren Familjebostäder som själv hade genomfört mätningar. Genom mätningar och undersökningar som L.K. utförde kunde problemen relateras till golvmaterialen. Familjebostäder hade utfört ammoniakmätningar i området. Hyresgästen hade sedan informerats om att låga värden uppmätts under golvmattan. Senare sades det från Familjebostäders sida att man uppmätt värdet noll, men man kunde inte redovisa några mätresultat. Den person som utfört mätningarna kunde inte påminna sig mätresultaten, varför L.K. lovade hyresgästen att utföra nya mätningar. När L.K. kom till lägenheten hade hyresgästen utan hans vetskap kontaktat tidningen Södermalm, som fanns representerad av en journalist och en fotograf. Vid mätning med direktvisande instrument framkom värden vilka var de högsta som uppmätts i hela kvarteret. L.K. lät sig fotograferas. Han har inte uttalat sig i tidningen. Han ansåg inte att det fanns något att dölja.

Det bestrids att L.K. har uttalat något förtäckt hot mot styrelseordföranden i Familjebostäder, R.J. I likhet med L.K. är R.J. byggnadssnickare. L.K. ringde vid ett tillfälle till honom eftersom han ville tala med någon om kvarteret Rektangeln. Han hade hört att R.J. skulle vara en bra person att tala med. Några hotelser uttalades inte vid samtalet.

Påståendena om att L.K. har avvisat nya metoder för sanering av bostäder (buffertspärrmetoden och strippade golv) torde avse perioden 1993–1994. Ingen av de två metoderna var vid den aktuella tidpunkten så väl beprövade att man visste att de fungerade. Det förnekas att L.K. kategoriskt avvisat metoderna. Däremot har han påtalat att det ur hälsosynpunkt inte är lämpligt att utsätta hyresgäster med hälsoproblem för obeprövade saneringsmetoder. Miljöförvaltningen var inledningsvis positiv till att de nya metoderna utprovades. Efter kontakter med företrädare för golvbranschen ville förvaltningen begränsa utprovningen till tre lägenheter, i övrigt skulle man använda sig av sedvanliga metoder för sanering. Det är inget som L.K. står bakom, utan det är förvaltningens beslut. Förvaltningen har senare beslutat att inte rekommendera buffertspärrmetoden. L.K. har alltså inte brustit i saklighet och opartiskhet i sin myndighetsutövning i sin kontakt med fastighetsägarna i dessa frågor.

Staden påstår vidare att L.K. har slarvat med tjänsteanteckningar och rapporter. Kritiken hänförs till ett möte den 12 januari 1994. Det bestrids att L.K. hanterat ärenden eller fört dagboksanteckningar på ett felaktigt eller på ett i förhållande till övriga inspektörer avvikande sätt. Det har allmänt sett inom förvaltningen saknats föreskrifter och policy avseende inspektörernas arbetsmetoder. Det har varit oklart i vilka avseenden de får vidta åtgärder på egen hand och i vilka avseenden en fråga först skall behandlas i någon grupp. Hans brev och skrivelser har förhandsgranskats innan de sänts ut.

Bakgrunden till L.K:s skrivelse den 30 mars 1994 till företrädare för Svenska Bostäder var följande. Miljöförvaltningen hade fått ett flertal klagomål från boende med hälsobesvär i ett radhusområde på Riksrådsvägen i Bagarmossen som ägdes av Svenska Bostäder. Man hade konstaterat sanitär olägenhet och två fastigheter hade åtgärdades. Fler klagomål inkom, varför ett möte hölls den 10 mars 1994 mellan förvaltningen och Svenska Bostäder. L.I. och L.K. deltog. Mötet sammanfattades av L.K. som ett par veckor senare skickade ett brev till Svenska Bostäder sedan detta i vanlig ordning godkänts av L.I. Det finns i denna del ingen grund för kritik mot L.K.

Under hösten 1994 fick L.K. höra att man vid förvaltningen var missnöjd med hans arbete. Han försökte på bästa sätt att sköta sitt arbete men det fanns ändå alltid något att anmärka på i det arbete han utförde.

Bakgrunden till den händelse rörande en rapport från FOA som staden berört var följande. Vid mätningar och analys av inomhusluften i Enskedeskolan framkom att n-butanol och 2-etylhexanol förekom i en del klassrum där lärare och elever hade anfört att de fått hälsoproblem. Mätresultaten skickades av U.L. till FOA efter förslag av L.K. FOA ombads att göra en bedömning om förekommande halter av dessa två ämnen kunde förorsaka hälsobesvär. Det var ett konsultuppdrag och det skulle kosta 5 000 kr. Uppdraget angavs gälla ”Bedömning av hälsofarlighet av n-butanol och 2-etylhexanol i bostäder, skolor och daghem”. Uppdraget var slutfört i december 1994, då ett utkast till rapport tillställdes förvaltningen. I rubriken angavs därvid ”Bedömning av hälsofarligheten hos organiska ämnen som avges från plastmattor, n-butanol och 2-etylhexanol”. Eftersom det inte förekom några plastmattor i de klassrum där mätningarna hade utförts, ringde L.K. till FOA och påtalade missödet. Rubriken ändrades på förslag av L.K. till den som tidigare angivits av staden. L.K. hade vid telefonsamtalet inte tillgång till förvaltningens beställningsbrev och han kände inte till den exakta rubriken. Det är enbart rubriken som har ändrats, och det skedde på grund av ett missförstånd. Rubriken rättades slutligen till den som angavs i den ursprungliga beställningen. Det inträffade har inte förorsakat någon skada.

Det påstås att L.K. undanhållit fakta för L.I. i januari 1995. L.K. skulle ha fått i uppdrag att kopiera vissa handlingar. SKTF förstår inte denna kritik. Sedan finns det ett påstående om att L.K. skulle ha vägrat att svara på frågor om sjuka hus. Vilken period som avses är okänt. Det har påståtts att L.K. skulle ha uttalat att han inte hade förtroende för sina chefer och att han vid ett tillfälle uppgivit att han hade andra kanaler för att få fram sina ståndpunkter. L.K. förnekar att han vägrat svara på frågor om sjuka hus. Däremot kan det vara så att han har uttalat att vissa chefer inte har tagit del av forskning kring sjukahusfrågor. Vidare kan han ha uttryckt att han deltar i den allmänna debatten som privatperson i frågor om sjuka hus där han har skrivit artiklar. Vidare kan han ha menat att han genom samarbete med en person som heter J.A. har kunnat få igenom åtgärder som inte skulle ha genomförts om förslagen kommit direkt från honom själv.

Beträffande L.K:s yttranden vid ett möte med SISAB den 14 augusti 1995 vill SKTF anföra följande. Vid mötet, som gällde Enskedeskolan, framkom att B.D. hade ändrat uppfattning i en viss fråga sedan han övergått från att vara fristående konsult till att vara miljöchef för SISAB. L.K. yttrade inte att B.D. var köpt. Vad han däremot påpekade var att B.D. tydligen hade ändrat uppfattning, och detta kan eventuellt ha tolkats av någon som att han insinuerade att B.D. varit köpt.

Staden har gjort gällande att L.K. inte agerat sakligt och opartiskt i samband med information till föräldrar vid ett möte på fritidshemmet Vargen den 29 augusti 1995. På mötet fick han en direkt fråga om han skulle släppa in sina egna barn där. L.K. svarade då att han inte skulle ha gjort det utom möjligen för att dricka ett glas mjölk. Till saken hör att L.K. själv fick ögon- och hudbesvär redan efter 20 minuters vistelse i lokalen. Uttalandet skall även ses mot bakgrund av att lokalen faktiskt var att anse som en sanitär olägenhet. L.K. har alltså inte agerat osakligt i detta ärende.

Efter händelsen med fritidshemmet Vargen kontaktades SKTF, för att någon åtgärd skulle vidtas emot L.K. L.K. fråntogs sina arbetsuppgifter med sjuka hus. Under perioden t.o.m. den 1 oktober 1996 arbetade L.K. med att skriva en handbok med titeln ”Bra byggval”. Han beordrades sedan att fr.o.m. den 7 januari 1997 arbeta inom sakområdet radon. Han arbetar alltjämt som hälsoskyddsinspektör inom sakområdet radon.

L.K. har utfört sina arbetsuppgifter i enlighet med vad som ankommit på honom i hans egenskap av offentlig tjänsteman och i enlighet med gällande författningar och föreskrifter. De klagomål som framförts synes härröra från bostadsbolagen och kan hänföras till att L.K. utfört sitt arbete på ett riktigt men för bostadsbolagen besvärande sätt. De åtgärder som L.K. föreslagit har varit nödvändiga, men kostsamma. Enligt SKTF:s mening kan stadens behandling av L.K. med omotiverad kritik och allmänt negativ inställning, inte uppfattas på annat sätt än som kränkande och osaklig.

Grunderna för SKTF:s talan kan sammanfattas enligt följande.

L.K. har anställts som hälsoskyddsinspektör för att arbeta inom området sjuka hus. Staden har ensidigt och osakligt ändrat hans arbetsuppgifter och hans arbetsförhållanden på ett sådant sätt att det inneburit att han i realiteten skilts ifrån sin anställning. Detta skiljande från anställningen skall enligt 35 § anställningsskyddslagen förklaras ogiltigt och L.K. skall enligt 38 § samma lag tilldömas allmänt skadestånd.

I andra hand gör SKTF gällande att staden stadigvarande har förflyttat L.K. mot hans vilja utan att det har förelegat vägande skäl. Åtgärden strider alltså mot kollektivavtalsbestämmelsen. L.K. och SKTF är därför berättigade till allmänt skadestånd.