AD 2010 nr 21

Tvisten

S.Z. och S.D. arbetade under en tid om cirka två månader som receptionister hos föreningen. Tvisten gäller om föreningen har gjort sig skyldig till diskriminering genom att under anställningen ha utsatt dem för trakasserier som haft samband med deras kön och deras religion.

DO har sammanfattningsvis gjort gällande följande. S.Z. och S.D. har trakasserats av chefen för anläggningen där de arbetade, M.A. Han har vid upprepade tillfällen uttalat sig till dem på ett sätt som har kränkt deras värdighet och som har haft samband med deras kön eller religion. M.A. har bl.a. uttalat att kvinnorna för att få fast anställning hos föreningen måste ta av sina huvuddukar. Andra exempel på trakasserierna är hans ifrågasättande uttalanden om kvinnornas huvuddukar, om att muslimer fastar, om muslimska mäns agerande gentemot kvinnor och hans raljerande om fläskkött som ”halalgris”.

Arbetsgivarparterna har bestritt att föreningen diskriminerat S.Z. och S.D. genom att under anställningen ha utsatt dem för trakasserier och har sammanfattningsvis gjort gällande följande. Det har inte förekommit sådana kränkande uttalanden och ageranden från föreningens sida som har påståtts från DO. Även om det anses visat att föreningen i något hänseende har handlat på påstått sätt kan det inte bedömas som trakasserier i lagens mening.

Den 1 januari 2009 trädde diskrimineringslagen (2008:567) i kraft. Den ersatte då bl.a. jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning (1999 års lag). Dessa två lagar gäller för bedömningen i denna tvist eftersom den påstådda diskrimineringen hänför sig till tiden före diskrimineringslagens ikraftträdande.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på DO:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med S.Z. och S.D. samt vittnesförhör med O.S., jurist hos DO. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verksamhetschefen L.T. och vittnesförhör med anläggningschefen M.A. samt med L.H. och K.W-B., som båda två var anställda hos föreningen vid tidpunkten för tvisten. På båda partsidornas begäran har vittnesförhör hållits med handläggaren vid Malmö kommun L.K. Viss skriftlig bevisning har åberopats av parterna.

Bakgrund

S.Z. och S.D. anställdes av föreningen som s.k. timvikarier. De är båda troende muslimer och bär huvudduk. Arbetena hade förmedlats av L.K. som arbetade som kontaktperson hos Arbets- och Integrationscentret i kommunen. Innan de anställdes träffade kvinnorna bl.a. M.A. som är ansvarig för den anläggning i Malmö där de kom att arbeta. S.Z. började sin anställning den 22 november 2007 och S.D. började den 3 december 2007. S.Z. och S.D. arbetade i receptionen. Där arbetade även L.H. och K.W-B. S.Z. och S.D. arbetade sin sista dag hos föreningen den 24 januari 2008 då de på eget initiativ avslutade sina anställningar.

De påståenden om trakasserier som DO har gjort innefattar, som Arbetsdomstolen uppfattat det, dels påståenden om att S.Z. och S.D. på ett mer övergripande sätt har trakasserats, dels påståenden om att ett antal särskilt preciserade händelser inneburit trakasserier som haft samband med deras religion eller kön.

I det följande görs först en genomgång av de påståenden om trakasserier som DO har gjort och vad som kan anses vara utrett om dessa påståenden. Denna genomgång inleds med ett avsnitt om vad Arbetsdomstolen har uppfattat vara påståenden om att S.Z. och S.D. på ett mer övergripande sätt har trakasserats. I de två följande avsnitten behandlas övriga, särskilt preciserade händelser och sedan påståendet om trakasserande uttalanden den 24 januari 2008. Slutligen görs, med utgångspunkt i vad Arbetsdomstolen funnit vara utrett, en sammanfattande bedömning av om S.Z. och S.D. har blivit diskriminerade genom att utsättas för trakasserier.

Påståenden om övergripande trakasserier

DO har anfört att föreningen har trakasserat S.Z. och S.D. genom att M.A. återkommande och med en ifrågasättande attityd inledde diskussioner med dem om islam och deras trosuppfattning trots att de tydligt visade att de inte ville delta.

S.Z. och S.D. har rent allmänt om sin anställning hos föreningen berättat att de trivdes mycket bra den första tiden men att de efter hand, av framför allt M.A., fick ständiga frågor med anknytning till sin religion och till muslimers levnadssätt i allmänhet som de upplevde som besvärande och förklenande. M.A. var enligt dem ironisk, fnittrig och skrattade på ett kränkande sätt. S.D. har i sitt förhör gett uttryck för en allmänt avog inställning till M.A. som person genom att beskriva honom bl.a. som ”sjuk” och ”inte normal”. Hon har även använt motsvarande uttryckssätt om L.H.

M.A. har inte velat kännas vid den beskrivning av stämningen på arbetsplatsen som S.Z. och S.D. har lämnat. Han har tillstått att frågor om religion och andra kulturfrågor togs upp och diskuterades regelbundet men har förnekat att han skulle ha på något sätt ältat frågorna eller haft en otillbörlig attityd. Han har uppgett att han upplevde stämningen på arbetsplatsen som lättsam och har beskrivit sig själv som en glad och skämtsam person. Han har också framhållit att han aldrig uppfattade att S.Z. och S.D. skulle ha tyckt att diskussionerna på något sätt ”gått över gränsen”. L.H. och K.W-B. har i sina förhör gett en liknande bild av stämningen på arbetsplatsen som den M.A. gett. De har berättat att det ofta fördes diskussioner om livsstil, religion och värderingar. L.H. har uppgett att alla i receptionen deltog, att alla var med på noterna, att hon tyckte att de hade roligt samt att alla skrattade och drog skämt. K.W-B. har uppgett att M.A. är sådan att han är glad och skämtar samt att hon upplevde att M.A. uppträdde lika mot alla. Varken L.H. eller K.W-B. har, enligt vad de uppgett, uppfattat att S.Z. och S.D. skulle ha upplevt sig bemötta på något kränkande sätt. De har i sina förhör också lyft fram, det i och för sig ostridiga, förhållandet att S.Z. och S.D. bjudit personalen på mat från sitt hemland och då också delat ut gåvor i form av huvuddukar och pärlor. De har beskrivit detta initiativ som mycket trevligt och uppskattat av alla.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger vad som sålunda framkommit inte belägg för att M.A., eller för övrigt någon annan på arbetsplatsen, skulle ha på något överdrivet och av S.Z. och S.D. klart oönskat sätt rent allmänt dragit in dem i ifrågasättande diskussioner om deras trosuppfattning eller muslimers levnadssätt. Det finns skäl att i sammanhanget framhålla att S.Z:s och S.D:s anställningar pågick under endast en kort tid, att de inte heller själva haft något negativt att anföra om den första tiden samt att M.A. hade semester under jul och nyår och då inte vistades på arbetet. Det har visserligen framkommit att samarbetsproblem uppkommit mellan de två kvinnorna och L.H. under jul och nyår, då L.H. under M.A:s ledighet fungerade som informell arbetsledare. Dessa problem synes dock ha sin bakgrund i den då rådande arbetsbelastningen och har såvitt framkommit ingen bäring på påståendena om trakasserier.

Några särskilt angivna tillfällen då trakasserier påstås ha skett

I detta avsnitt behandlar Arbetsdomstolen de särskilt angivna händelser som DO påtalat som trakasserier, förutom händelserna den 24 januari 2008, som behandlas i ett eget senare avsnitt.

En sådan särskild händelse som DO har påtalat har samband med att S.Z. i anslutning till den muslimska högtiden Bajram fastade. Enligt DO ifrågasatte M.A. hennes fastande, åt inför henne en chokladkaka från en julkorg som föreningen hade fått och sade att muslimer var dumma i huvudet som fastade. S.Z. har berättat om denna händelse i enlighet med DO:s framställan. Enligt S.Z. var hon själv och M.A. närvarande, liksom också S.D. och ytterligare en kvinnlig anställd, som inte har hörts i målet. S.D. har uppgett att hon inte fastade, att hon på M.A:s fråga om varför inte hon fastade svarade att hon inte mådde bra samt att M.A. fnittrade hela tiden. M.A. har uppgett att han pratat om detta med att fasta, att han själv inte förstår varför man ska fasta men att han har respekt för dem som gör det samt framhållit att han aldrig sagt att någon är dum i huvudet som fastar. Han har inte i förhöret särskilt berört påståendet att han ätit en chokladkaka.

Arbetsdomstolens slutsats av utredningen i den här delen är att frågor om fastande har diskuterats men att det inte är styrkt att M.A. skulle ha sagt att muslimer är dumma i huvudet som fastar.

M.A. har också, enligt DO, vid flera tillfällen kommit in i omklädningsrummet när S.Z. och S.D. eller någon av dem bytt om. Enligt DO såg M.A. vid något tillfälle S.D. utan slöja, vilket han då kommenterade, och det i sin tur ledde till att hon därefter bytte om hemma. S.D. har i sitt förhör, utan närmare precisering, berättat att M.A. kommit in i omklädningsrummet bl.a. när hon var utan sjal. M.A. har uppgett att det inte finns något egentligt omklädningsrum för personalen utan man har ett för alla gemensamt låsbart kapprum för förvaring av kläder och andra saker. I anslutning till kapprummet finns, enligt hans uppgifter, toalett och dusch som man kan använda om man vill låsa om sig, t.ex. vid klädbyten. M.A. har vidare bestritt att han skulle ha öppnat dörren till kapprummet när någon av de två kvinnorna varit där. Arbetsdomstolen finner inte att utredningen ger belägg för DO:s påståenden i denna del.

DO har också lagt föreningen till last att M.A. inför S.D. skulle ha på ett kränkande sätt hävdat att arabiska män dödar otrogna kvinnor. M.A. har om denna händelse berättat att han, med anledning av en artikel han hade läst, frågade S.D. om hon tyckte det var rätt att otrogna kvinnor stenades till döds. Han har vidare berättat att han, sedan hon svarat ja på den frågan även en andra gång, lämnade ämnet eftersom han insåg att de hade olika uppfattningar. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inget i utredningen som vederlägger M.A:s beskrivning av denna händelse.

DO har även gjort gällande att M.A. försökt få S.Z. och S.D. att äta fläskkött och att han i samband därmed raljerat om att det var ”halalgris”. S.Z. har berättat om ett sådant tillfälle då han till lunch åt en rätt med fläskkött och skrattande uppmanade henne att smaka med orden: ”Det är gott – det är halalgris”. M.A. har bestritt att han försökt truga på någon av kvinnorna fläskkött men medgett att han, som ett utslag av skämtlynne, kan ha använt uttrycket ”halalgris”. Utredningen ger enligt Arbetsdomstolens mening inte utrymme för att finna mera visat om denna händelse än vad M.A. tillstått i sitt förhör.

En ytterligare händelse som särskilt förts fram av DO är att M.A., när S.D. arbetade i receptionen med uppkavlade ärmar, kommenterade detta och sade att ”muslimska kvinnor är mycket håriga”. M.A. har, när han hörts, inte vidgått denna händelse och de påstådda uttalandena men utesluter inte att man i allmänna ordalag kan ha talat om behåring. Enligt Arbetsdomstolens mening ger inte utredningen belägg för att M.A. uttalat sig på det sätt som har påståtts.

DO har vidare, utan närmare precisering, gjort gällande att M.A. vid flera tillfällen velat titta under de två kvinnornas sjalar och föreslagit att de skulle visa sitt hår bara för honom samt att han ofta ifrågasatte S.Z. äktenskap och uttryckte förklenande åsikter om arabiska män. Dessa påståenden har bestritts och får, enligt Arbetsdomstolens mening, inte stöd i utredningen.

Påstådda uttalanden den 24 januari 2008

Den 24 januari 2008 blev S.Z. och S.D. enligt DO utsatta för den trakasserande åtgärd som var den utlösande orsaken till att de två kvinnorna lämnade sina anställningar. Enligt DO sade då M.A. till dem att de inte skulle få några fasta anställningar om de inte tog av sig sina huvuddukar. Inledningsvis gjorde DO gällande att uttalandet skulle ha fällts vid ett möte där M.A. och de båda kvinnorna deltog. Härefter har DO ändrat beskrivningen av händelseförloppet och slutligen anfört följande om de närmare omständigheterna.

På föreningen hölls två möten den dagen. Vid det första mötet träffades M.A., S.Z. och L.H. för att diskutera de samarbetsproblem som hade uppstått mellan S.Z. och L.H. S.Z. blev mycket illa berörd av mötet och valde att inte delta i det inplanerade personalmötet som hölls senare under dagen. I det mötet deltog emellertid S.D. Efter mötet bad M.A. S.D. att stanna kvar för att de skulle prata enskilt. Mot slutet av diskussionen sade M.A. till S.D. att hon aldrig skulle få fast anställning hos föreningen om hon inte tog av sig slöjan. S.Z., som satt utanför rummet, hörde uttalandet eftersom dörren till rummet då var öppen. När M.A. gick ut från rummet sade han till S.Z. att detta med fast anställning och slöja även gällde henne.

S.Z. och S.D. har i sina förhör inför Arbetsdomstolen berättat i överensstämmelse med vad DO sålunda slutligen har anfört om denna händelse.

M.A. har i sitt förhör bestämt förnekat att han skulle ha uttalat sig på det sätt som påståtts. Han har vidare berättat att han alltid har stängd dörr vid enskilda möten med anställda och att han inte har något minne av att han skulle ha stött på S.Z. efter sammanträffandet med S.D. Han har också framhållit att det var han som anställde de två kvinnorna samt att han, då verksamheten har många besökare från andra kulturer, såg det som en fördel att de bar huvudduk. S.Z. har i sitt förhör nämnt att denna aspekt fördes fram vid anställningstillfället som ett skäl för kvinnorna att få arbete hos föreningen.

När det gäller det påstådda uttalandet står alltså S.Z:s och S.D:s uppgifter mot M.A:s. Till stöd för att M.A. uttalade sig på det påstådda sättet har DO emellertid även hänvisat till att S.Z. och S.D. dagen efter berättade om det inträffade för L.K. som i sin tur direkt skulle ha ringt till L.T. och omtalat händelsen. L.K. har inte i sitt förhör bekräftat detta. Hon har i stället uppgett att vad kvinnorna berättade för henne om var problem på arbetsplatsen som hade att göra bl.a. med samarbetet med L.H. och vad de uppfattade som tråkiga skämt från M.A:s sida. Enligt L.K. sade de inget om att M.A. skulle ha krävt att de tog av sina huvuddukar för att få fast anställning. L.T. har bekräftat att han talade med L.K. i telefon den aktuella dagen. Enligt L.T. talade L.K. vid samtalet i svävande ordalag om hur de två kvinnorna upplevde M.A:s agerande på arbetsplatsen och att de inte tyckte om honom som chef utan ansåg att han var en dålig arbetsledare. L.T. har vidare uppgett att han uppfattade L.K:s beskrivning av förhållandena som allmän arbetsplatsproblematik. Han har tillagt att han under samtalet över huvud taget inte fick någon upplysning som kunde föra tankarna till trakasserier eller diskriminering.

DO har till stöd för S.Z:s och S.D:s version av vad som uttalades också hänvisat till att L.K. till DO:s utredare i ärendet, O.S., skulle ha uppgett att de två kvinnorna hade berättat för henne om dessa uttalanden från M.A. O.S. har uppgett att L.K., när han talade med henne i telefon, hade sagt bl.a. att de två kvinnorna upplevde det som ett krav att de skulle ta av sig slöjorna för att få jobba kvar. DO har här även hänvisat till O.S:s tjänsteanteckning den 9 maj 2008 som innehåller anteckningar om telefonsamtalet. Från DO:s sida har även påtalats att L.K. har en personlig anknytning till L.T. på så sätt att han är sambo med hennes syster.

L.K. har i sitt förhör förnekat att hon över huvud taget skulle ha talat med O.S. Hon har uppgett att hon hade fått ett meddelande intalat på sin telefonsvarare om att hon skulle ringa O.S. och att hon då ringde upp honom men inte fick någon kontakt, eftersom han hade semester. Arbetsgivarparterna har även de åberopat en tjänsteanteckning av O.S. Anteckningen är från den 8 maj 2008 och i den har angetts att L.K. var oanträffbar fram till måndag den 12 maj och då skulle komma att kontaktas.

Av det anförda framgår att den bevisning som hänför sig direkt till vad som uttalades vid det aktuella tillfället är de uppgifter som S.Z., S.D. och M.A. har lämnat. Dessa är som tidigare konstaterats motstridiga. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte skäl att enbart med utgångspunkt i deras utsagor sätta S.Z:s och S.D:s version före M.A:s. Den bedömningen får även ses mot bakgrund av att de påstådda uttalandena rimmar illa med M.A:s inställning vid anställningstillfället, nämligen att han såg det som en fördel att kvinnorna bar huvudduk. Som redovisats ovan har S.Z. bekräftat att M.A. då gav uttryck för den uppfattningen. Utredningen kring vad som må ha sagts och återberättats efter de påstådda uttalandena den 24 januari 2008 ger enligt Arbetsdomstolens mening heller inte en sådan entydig bild att det med ledning av den finns skäl att ge försteg åt S.Z:s och S.D:s version. Slutsatsen blir därmed att DO inte har styrkt att M.A. uttalat sig på det påstådda sättet.

Har diskriminering i form av trakasserier skett?

De bestämmelser om förbud mot diskriminering som ska tillämpas är bestämmelserna i dels 9 a § 1999 års lag, dels – sedan DO kort före huvudförhandlingen till stöd för sin talan åberopat även att de påstådda trakasserierna haft samband med kön – 16 a § jämställdhetslagen. Av bestämmelserna framgår att en arbetsgivare inte får trakassera en arbetstagare. Med trakasserier i lagens mening avses enligt andra stycket i respektive bestämmelse sådant uppträdande i arbetslivet som kränker arbetstagarens värdighet och som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning eller med kön. Det har inte ifrågasatts att M.A., som påstås ha stått för det trakasserande uppträdandet, är att anse som arbetsgivare i lagens mening.

Trakasserier är enligt förarbetena (se bl.a. prop. 2002/03:65 [ pdf ||  ] s. 97 [  ] f. och 2004/05:147 s. 52 f.) handlingar, beteenden eller bemötanden som kränker den utsattes värdighet på ett sätt som har anknytning till en diskrimineringsgrund, i detta fall religion eller kön. Det kan vara fråga om fysiskt, verbalt eller annat uppträdande. Handlingarna eller bemötandet ska innebära missgynnande i form av skada eller obehag som kränker den enskildes värdighet. Diskriminerande trakasserier kan vara nedsättande tillmälen, nedsvärtning, förlöjligande eller förnedrande uppträdande, t.ex. kommentarer om utseende och beteende eller kränkande gester. Det är den utsatte som avgör om beteendet eller handlingen är oönskat och kränkande. Det bör åligga den trakasserade att göra klart för den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande. I vissa fall kan emellertid omständigheterna vara sådana att kränkningen utan vidare måste ha stått klar för den som trakasserat. Helt bagatellartade skillnader i bemötande är inte trakasserier. Det ska vara fråga om tydliga och märkbara kränkningar. Attityder och skämt m.m. som inte riktas mot en eller flera individer omfattas i princip inte. Ett handlingssätt eller bemötande som isolerat framstår som harmlöst, kan dock övergå till att bli trakasserande när det upprepas och den drabbade klargör att beteendet är kränkande.

Av föregående avsnitt framgår att S.Z. och S.D. under sin anställningstid visserligen fick frågor om sin trosuppfattning och muslimers levnadssätt av bl.a. M.A. och att dessa frågor diskuterades. Utredningen har dock inte visat att de två kvinnorna gjort klart att de upplevt dessa diskussioner som kränkande. Det kan här tilläggas att annat inte har framkommit än att inte heller den ansvarige för föreningen i Malmö, L.T., fick kännedom om att kvinnorna hade upplevt sig som trakasserade förrän efter deras anmälan om diskriminering. Omständigheterna kring dessa mer generella diskussioner har enligt Arbetsdomstolens mening inte heller varit sådana att det ändå måste anses ha stått klart för M.A. att S.Z. och S.D. upplevde sig som kränkta.

Vad avser de mer specificerade påståendena kan konstateras att det är visat att M.A. tagit upp frågor om fastande och om behandling av otrogna kvinnor. Enligt Arbetsdomstolens mening kan dessa händelser mot bakgrund av vad som framkommit kring dem inte bedömas som trakasserier i lagens mening.

Det är vidare visat att M.A. vid något tillfälle använt uttrycket ”halalgris”. Ett sådant uttryckssätt kan naturligtvis uppfattas som förlöjligande. Annat har inte framkommit än att M.A. menade det som ett skämt, även om det var taktlöst. Det har inte framkommit att skämtet upprepats eller att någon av S.Z. eller S.D. gjort klart att uttrycket uppfattades som kränkande eller att det stått klart för M.A. att det varit fråga om en kränkning. Inte heller detta uttalande kan därför anses som trakasserande.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att DO inte har visat att föreningen utsatt S.Z. och S.D. för trakasserier. De har därmed inte blivit diskriminerade vare sig på grund av religion eller på grund av kön.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har alltså kommit fram till att föreningen inte diskriminerat S.Z. och S.D. DO:s talan om skadestånd till dem ska därför avslås.

Med den utgången ska DO förpliktas att betala arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsdomstolen finner att det yrkade beloppet är skäligt.