AD 2005 nr 22

Tvisten

E.A:s arbetsgivare Posten har fått kännedom om att enligt E.A. har hon dels i april 2000 utsatts för våldtäkt av en arbetskamrat i dennes bostad, dels av samma person under år 2000 vid ett flertal tillfällen utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Tvist har uppkommit om Posten uppfyllt den utredningsskyldighet och den skyldighet att vidta åtgärder som följer av 22 a § jämställdhetslagen.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på JämO:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med E.A. och vittnesförhör med psykologen på Previa R.C. samt ombudsmännen på SEKO Å.S. och O.N. På Postens begäran har hållits vittnesförhör med personalkonsulenten på Posten G.P., personalhandläggaren på Posten E.B., utdelningschefen på Posten K.A., områdeschefen på Posten M.F., företagsläkaren på Previa M.H. och den anställde hos Posten L-E.A. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Frågorna i målet

Enligt 22 a § jämställdhetslagen skall en arbetsgivare som får kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier av en annan arbetstagare utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier.

Arbetsdomstolen behandlar först frågorna om vid vilken tidpunkt eller vilka tidpunkter Posten fick kännedom om att E.A. ansåg sig ha blivit utsatt för våldtäkt respektive sexuella trakasserier på arbetsplatsen av en arbetskamrat. Därefter tar domstolen ställning till om Posten har uppfyllt den utredningsskyldighet som åligger Posten i anledning av sådan kännedom och därvid vad utredningsskyldigheten innefattar samt om Posten har brustit när det gäller att vidta åtgärder för att förhindra risk för fortsatta sexuella trakasserier.

Fick Posten den 13 december 2000 kännedom om att E.A. ansåg sig ha blivit utsatt för våldtäkt och andra sexuella trakasserier?

JämO har i första hand gjort gällande att Posten den 13 december 2000, i och med en kontakt mellan M.H. och G.P., fått kännedom om att E.A. ansåg sig ha blivit utsatt för dels våldtäkt utanför arbetsplatsen, dels sexuella trakasserier på arbetet.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att Posten först i och med ett telefonsamtal den 14 eller 15 december 2000 mellan G.P. och E.A. fått kännedom om uppgiften om våldtäkt och först den 17 maj 2001 om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är i målet ostridigt att E.A. den 13 december 2000 berättade om att hon ansåg sig ha blivit utsatt för både våldtäkt och sexuella trakasserier på arbetsplatsen för läkaren på Previa, M.H. Frågan är om M.H. förde vidare dessa uppgifter till Posten genom de kontakter hon strax därefter hade med personalkonsulenten G.P. JämO har i denna del åberopat journalanteckningar från Previa som skriftlig bevisning samt förhör med M.H. och G.P. Det är i målet inte ifrågasatt att Posten inte tagit del av journalanteckningarna förrän den nu aktuella tvisten uppkommit mellan parterna.

Av den journalanteckning som M.H. har gjort om besöket den 13 december 2000 framgår att M.H. antecknat att hon haft ett samtal med G.P. ”med återgivande av vad pat har berättat”. M.H. har emellertid under förhöret med henne inte kunnat bekräfta att hon uttryckligen fört vidare E.A:s uppgifter om våldtäkt och sexuella trakasserier på arbetsplatsen till G.P. M.H. har uppgett att hon överlät åt G.P. att själv ta reda på vad som hade hänt, eftersom hon på grund av sekretessen inte ville tala öppet med honom. M.H. har vidare uppgett att hon per telefon endast bad G.P. att ta kontakt med E.A. G.P. har bekräftat M.H:s uppgifter att hon enbart meddelande honom att något allvarligt hade hänt E.A. Deras uppgifter får visst stöd även av vad E.A. berättat, nämligen att hon hörde när M.H. vid läkarbesöket talade in ett meddelande i telefon till G.P. med innebörd att det hade hänt något allvarligt och att han skulle ta kontakt.

Vid en sammantagen bedömning finner Arbetsdomstolen inte utrett att Posten redan den 13 december 2000 fått kännedom om vad E.A. ansåg sig ha blivit utsatt för. Det är med andra ord inte utrett att Posten den 13 december 2000 fått kännedom om att E.A. ansåg att arbetskamraten L-E.A. hade utsatt henne för våldtäkt och andra sexuella trakasserier.

När fick Posten kännedom om att E.A. ansåg sig ha blivit utsatt för våldtäkt?

Arbetsdomstolen har således inte funnit utrett att Posten den 13 december 2000 fått kännedom om uppgiften om våldtäkt. I målet är därmed ostridigt att Posten fått sådan kännedom i och med det samtal som G.P. hade med E.A. den 14 eller 15 december 2000.

Postens utredningsskyldighet med anledning av den uppgivna våldtäkten inträdde alltså den 14 eller 15 december 2000.

När fick Posten kännedom om att E.A. ansåg sig ha blivit utsatt även för sexuella trakasserier på arbetsplatsen?

Arbetsdomstolen har funnit utrett att Posten inte heller fick kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen den 13 december 2000. JämO har då hävdat att Posten fått denna kännedom den 22 december 2000 eller den 7 februari 2001 eller den 4 april 2001 eller den 2 maj 2001. Arbetsgivarparterna har, som redan redovisats, gjort gällande att Posten fick sådan kännedom först den 17 maj 2001.

a) Den 21 eller 22 december 2000?

JämO har således i andra hand gjort gällande att Posten fått kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen under det möte mellan G.P. och E.A. som ägde rum antingen den 21 december 2000, som arbetsgivarparterna påstått, eller den 22 december 2000, som JämO påstått. JämO har gjort gällande att E.A. under mötet berättade för G.P. om, förutom våldtäkten, även de sexuella trakasserierna på arbetsplatsen. Arbetsgivarparterna har bestritt detta.

I denna del har förhör hållits med E.A. och G.P. E.A. har uppgett att hon för G.P. berättade på samma sätt som hon gjort för M.H. och R.C. och att hon alltså även berättade om att hon utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. G.P. har å andra sidan uppgett att E.A. endast berättade om våldtäkten och inte om några sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I målet är det alltså oklart vad som avhandlades under mötet. Enligt Arbetsdomstolens mening har det inte framkommit någon omständighet som ger anledning att i denna del sätta större tilltro till den ena partens utsaga framför den andres i de delar där utsagorna går isär.

Av förhören med G.P. och E.B. kan domstolen dra den slutsatsen att G.P. endast berättade om den uppgivna våldtäkten när han träffade cheferna den 22 december 2000. Detta skulle enligt Arbetsdomstolen möjligen kunna tyda på att G.P. inte hade fått kännedom om uppgifterna om de sexuella trakasserierna på arbetsplatsen, men det kan lika gärna vara så att uppgifterna om våldtäkten ”överskuggade” dessa så att G.P. helt enkelt inte nämnde dem. Någon säker slutsats kan därför inte dras av detta.

Arbetsdomstolen finner genom utredningen i målet inte utrett att Posten fick kännedom om E.A:s uppgifter om sexuella trakasserier på arbetsplatsen under det samtal som var den 21 eller 22 december 2000. Det förhållandet att G.P. förklarat att det i och för sig inte helt går att utesluta att han har fått den informationen vid mötet, även om han inte minns det, medför enligt Arbetsdomstolen ingen annan bedömning.

b) Den 7 februari 2001?

JämO har vid den bedömning domstolen gjort under punkten a) gjort gällande att Posten fått kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen den 7 februari 2001, under det möte som då ostridigt hölls på Previa, med E.A., G. P., M.H. och R.C. närvarande. Arbetsgivarparterna har bestritt att Posten fick någon sådan kännedom under mötet.

Som redan framgått är det ostridigt i målet att M.H. vid denna tidpunkt kände till att E.A. även ansåg sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det får anses utrett att även R.C. hade sådan kännedom efter det möte hon haft med E.A. den 20 december 2000. Frågan är emellertid om även Posten, dvs. G.P., fick sådan kännedom den 7 februari 2001.

E.A. har berättat att de under mötet pratade om både våldtäkten och sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Hon har uppgivit att hon särskilt minns att hon varit på biblioteket och tagit reda på vad som gäller om arbetsgivarens utredningsskyldighet enligt jämställdhetslagen och att hon framförde att Posten måste vidta åtgärder med anledning av trakasserierna på arbetet. Hennes uppgift att de pratat om även sexuella trakasserier på arbetsplatsen saknar emellertid stöd av utredningen i övrigt i målet. G.P. har uppgett att de under mötet inte pratade om några sexuella trakasserier på arbetsplatsen. R.C. har uppgett att de pratade om våldtäkten, men är osäker på om det sades något om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. M.H. har inte kunnat lämna några klargörande uppgifter i denna fråga. Av förhören har framkommit att de närvarande inte uttryckligen pratade om våldtäkten utan att de snarare uttryckte sig i termer som ”händelsen” eller ”det inträffade”. Detta kan självfallet ha lett till missförstånd om vilka händelser som behandlades.

Arbetsdomstolen finner inte genom utredningen i denna del visat att Posten genom G.P. heller vid detta tillfälle, den 7 februari 2001, fått kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

c) Den 4 april 2001?

Vid denna bedömning har JämO hävdat att Posten i vart fall den 4 april 2001 fått kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Arbetsgivarparterna har bestritt det.

I målet är ostridigt att det den dagen var ett möte på Previa vid vilket i vart fall E.A., G.P., O.N. från SEKO, M.H. och R.C. var närvarande. E.A., O.N. och M.H. har samstämmigt uppgett att O.N. talade om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. M.H. har även uppgett att det var första gången som det fokuserades på de sexuella trakasserierna på arbetsplatsen. R.C. har uppgett att E.A. berättade om bl.a. de sexuella anspelningar som förekom på arbetsplatsen. Endast G.P. har gett uttryck för en annan uppfattning. G.P. har uppgett att de inte pratade om sexuella trakasserier på arbetsplatsen och vill minnas att det var först i maj som han hörde talas om dem.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att utredningen i denna del ger stöd åt JämO:s påstående om att Posten genom G.P. den 4 april 2001 fått kännedom om att E.A. ansåg sig ha varit utsatt för sexuella trakasserier på arbetsplatsen av L-E.A. Postens skyldighet att utreda dessa uppgifter inträdde alltså detta datum.

Postens utredningsskyldighet i anledning av uppgiften om våldtäkt

Arbetsdomstolen finner härefter lämpligt att behandla frågan om Postens utredningsskyldighet med anledning av uppgiften om att E.A. utsatts för våldtäkt av arbetskamraten L-E.A. i dennes bostad.

JämO har gjort gällande att uppgiften om våldtäkten i sig, även om Posten inte fått kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetet, borde ha föranlett en utredning från Postens sida inriktad dels på vad som hade förekommit vid det uppgivna våldtäktstillfället i april 2000, dels på om L-E.A. hade utsatt E.A. för sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Arbetsgivarparterna har bestritt att Posten inte har uppfyllt sin utredningsskyldighet och invänt att det har ålegat E.A. att göra en polisanmälan om våldtäkt samt hävdat att denna typ av allvarliga brott skall utredas av polis och åklagare och att Posten därför inte hade anledning att konfrontera L-E.A. med påståendet om våldtäkt. Arbetsgivarparterna har framhållit att Posten omgående har träffat E.A. så att hon fick beskriva händelsen och därefter gett henne stöd- och hjälpåtgärder samt att Posten varit beredd att följa ett eventuellt polisiärt utredningsarbete. Arbetsgivarparterna har bestritt att Posten i detta skede haft anledning att ställa frågor om E.A:s arbetsförhållanden eller utreda eventuella sexuella trakasserier på arbetet.

I förarbetena till 22 a § jämställdhetslagen (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 119 [  ] och 140 [  ] f.) anges bl.a. följande.

Det är ostridigt att Posten i anledning av uppgifterna om våldtäkt inte vidtog några andra utredningsåtgärder än att lyssna på E.A:s berättelse och uppmana E.A. att polisanmäla händelsen och att hon därutöver fått stöd- och hjälpinsatser. Frågan är om utredningsåtgärderna varit tillräckliga.

Arbetsgivaren måste beroende på situationen ta ställning till vilken utredning som skall vidtas. En grundläggande utgångspunkt är att sexuella trakasserier på en arbetsplats inte kan accepteras. Syftet med att arbetsgivaren numera har en lagstadgad utredningsskyldighet vid påstådda sexuella trakasserier, som många gånger också kan utgöra brottliga handlingar, är att arbetsgivaren skall agera för att komma till rätta med sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Som Arbetsdomstolen tidigare uttalat ges genom ett aktivt och snabbt agerande från arbetsgivarens sida en signal om att sexuella trakasserier inte accepteras på arbetsplatsen och att den som utsätts för sådana kan påräkna sin arbetsgivares stöd (se AD 1993 nr 30). Vilken utredningsskyldighet har då en arbetsgivare när den trakasserande handlingen skett utanför arbetsplatsen och utan samband med arbetet? Som lagtexten är formulerad inträder arbetsgivarens utredningsskyldighet i och med kännedom om ett påstående från en arbetstagare om att en annan arbetstagare utsatt den första arbetstagaren för sexuella trakasserier. Av ordalydelsen att döma skulle utredningsskyldighet inträda även om arbetstagarna i fråga inte på något sätt har med varandra att göra i arbetet, t.ex. hos en arbetsgivare med många anställda och kanske flera olika arbetsplatser. Det kan ifrågasättas om detta varit lagstiftarens avsikt. Tanken bakom arbetsgivarens utredningsskyldighet måste vara att det som utspelat sig mellan arbetstagarna har betydelse för relationerna på arbetet.

Posten har också vitsordat att det i målet aktuella påståendet om våldtäkt, oaktat att den skulle ha skett på fritiden, omfattas av arbetsgivarens utredningsansvar men invänt att man uppfyllt sin utredningsskyldighet.

Av förarbetena framgår att det kan det vara lämpligt att utreda en uppgift om sexuella trakasserier t.ex. genom samtal med den som utpekas som trakasserande men att det inte är arbetsgivarens sak att, om ord står mot ord, ta ställning till vem av två parter som talar sanning i de fall arbetsstagarna lämnar helt oförenliga uppgifter och förhållandena även i övrigt är oklara. Påståenden om sexuella trakasserier som skett utanför arbetsplatsen i en privat relation utan annan anknytning till arbetet än att de inblandade är arbetstagare hos samma arbetsgivare, kan dock enligt Arbetsdomstolens mening inte utlösa skyldighet enligt jämställdhetslagen för arbetsgivaren att utreda själva händelsen i sig eftersom den i sig inte är arbetsplatsrelaterad. Arbetsdomstolen finner därför att Posten inte under skadeståndsansvar varit skyldig att ytterligare utreda själva påståendet om våldtäkt.

Såvitt avser E.A:s uppgifter om sexuella trakasserier på arbetsplatsen har domstolen funnit utrett att Posten fick kännedom om dessa först i april 2001. Att utreda dessa uppgifter har därför inte varit möjligt förrän Posten fått denna kännedom. Som framgår av förarbetena (a prop. s. 140) inträder inte utredningsskyldigheten förrän arbetstagaren för arbetsgivaren själv lämnar eller bekräftar en uppgift om att hon eller han anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det dock, trots detta, ifrågasättas om det varit tillräckligt att, men anledning av uppgiften om våldtäkt, endast hänvisa E.A. till polis och inte vidta någon utredning alls utöver att ta del av hennes uppgifter om våldtäkten. Ett påstående från en arbetstagare om att en arbetskamrat våldtagit arbetstagaren ”på fritiden” får typiskt sett konsekvenser för relationerna på arbetet. De av E.A. lämnade uppgifterna om våldtäkt har arbetsgivaren i detta fall tagit på stort allvar och inte avfärdat som ogrundade. Det har därför legat nära till hands för Posten att anta att de inblandade kunde ha haft problem på arbetsplatsen, i vart fall i tiden efter den påstådda våldtäkten. Posten har dock efter det att Posten i december 2000 fått kännedom om uppgifterna om våldtäkten inte ställt en enda fråga för att informera sig om hur L-E.A. behandlat E.A. på arbetet efter den påstådda våldtäkten i april 2000 till dess hon sjukskrevs i oktober 2000. G.P. har berättat att det inte fanns något som tydde på att E.A. och L-E.A. hade haft några problem med sin relation på arbetet och att han därför inte fann anledning att ställa några frågor till E.A. om detta. Arbetsdomstolen anser dock att Posten inte borde ha förlitat sig på att det för arbetsgivaren framstått som att allt varit i sin ordning mellan dem på arbetsplatsen. Arbetsdomstolen anser alltså att arbetsgivaren borde ha utrett hur E.A. bemötts av L-E.A. på arbetet. En sådan utredning hade troligen visat att E.A. ansåg sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier på arbetet.

Arbetsdomstolen anser sammanfattningsvis att Posten, med anledning av uppgiften om våldtäkt, borde ha närmare utrett hur E.A. och L-E.A:s relation var på arbetet i syfte att klargöra om den påstådda våldtäkten inverkat på L-E.A. bemötande av E.A. på arbetet. Slutsatsen blir att Posten inte fullgjort sina åligganden enligt 22 a § jämställdhetslagen.

Postens utredningsskyldighet i anledning av uppgiften om sexuella trakasserier på arbetsplatsen

Om Posten vidtagit de utredningsåtgärder som Arbetsdomstolen funnit att Posten borde ha gjort i anledning av uppgiften om själva våldtäkten är det således troligt att Posten redan då fått kännedom om även uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetet. Arbetsdomstolen prövar emellertid härefter om Posten brustit i sin utredningsskylighet med den utgångspunkten att Posten, som Arbetsdomstolen funnit, den 4 april 2001 fick kännedom om uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetet.

JämO har, så som talan då får förstås, gjort gällande att Posten vidtagit utredningsåtgärderna för sent eftersom den utredning som genomfördes inleddes först i mitten av maj 2001. I fråga om hur själva utredningsarbetet bedrevs har JämO inte haft några invändningar.

Arbetsgivarparterna har anfört att Posten snabbt har börjat utreda och åtgärda uppgifterna och även framhållit att Posten hela tiden stöttat och hjälpt E.A. och haft hennes bästa för ögonen.

Det är ostridigt i målet att Posten, förutom mötet mellan Posten och SEKO den 17 maj, började utreda uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen den 18 maj 2001. Enligt Arbetsdomstolens mening kan Posten inte anses ha agerat utan dröjsmål, när Posten har dröjt till den 17–18 maj 2001 med att påbörja utredningen. Genom att inte agera tillräckligt skyndsamt i frågan har Posten brustit i den utredningsskyldighet som ålegat arbetsgivaren efter den 4 april 2001. Att det i tiden mellan den 4 april och den 17–18 maj 2001 har varit ett möte på Previa den 2 maj 2001 föranleder inte någon annan bedömning.

Har Posten brustit i sin utredningsskyldighet genom att inte hålla E.A. informerad om vilka åtgärder man avsåg att vidta eller inte vidta?

Av förarbetena till 22 a § jämställdhetslagen (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 141 [  ]) framgår bl.a. följande.

JämO har gjort gällande att Posten inte uppfyllt den informationsskyldighet som följer av utredningsskyldigheten i 22 a §, genom att dröja fram till den 7 februari 2001 med att informera E.A. om sitt ställningstagande att arbetsgivaren inte avsåg att vidta någon utredning om den uppgivna våldtäkten och att arbetsgivaren hade svårt att agera om hon inte gjorde en polisanmälan.

Arbetsgivarparterna har invänt att Posten hållit E.A. kontinuerligt informerad. Arbetsgivarparterna har hävdat att G.P. i december 2000 informerade E.A. om mötet som han hade haft med cheferna den 22 december 2000 och att han uppmanade henne att göra en polisanmälan samt informerade om att de skulle ha möte på Previa den 7 februari 2001. Vidare har arbetsgivarparterna påstått att G.P. efter det hade kontinuerlig telefonkontakt med E.A. och att han den 21 januari 2001 skrev en påminnelse till henne om mötet på Previa.

G.P. har uppgett följande. Samma dag som han hade möte med och informerade cheferna den 22 december 2000 reste han utomlands. Han kom tillbaka till arbetet i mitten av januari 2001. Han försökte nå E.A. två eller tre gånger per telefon men misslyckades. Till slut fick E.A. tag i honom per telefon och han upplyste henne då om mötet som var bokat på Previa den 7 februari 2001. I slutet av januari 2001 skickade han även ett skriftligt meddelande till E.A. om mötet på Previa.

E.A. har uppgett följande. Efter mötet med G.P. den 22 december 2000 hörde E.A. inte något från Posten. Hon ringde till G.P. den 11 januari 2001, men denne hade inte tid att prata med henne. Han sade dock att han skulle återkomma påföljande vecka, vilket han inte gjorde.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Som framgått tidigare är det dels utrett att Posten fick kännedom om den uppgivna våldtäkt någon gång den 14 eller 15 december 2000, dels ostridigt att G.P. träffade E.A. den 21 eller 22 december 2000, varvid E.A. berättade mer utförligt om den uppgivna våldtäkten. Det är även ostridigt att Posten vid mötet på Previa den 7 februari 2001 informerade E.A. om att arbetsgivaren inte avsåg att göra någon ytterligare utredning i anledning av hennes uppgifter om hon inte gjorde en polisanmälan. Frågan är om arbetsgivaren hållit E.A. tillräckligt snabbt informerad om vad arbetsgivaren avsåg att göra och om sina ställningstaganden.

Utredningen ger inte stöd för arbetsgivarparternas påstående om att G.P., efter mötet med cheferna den 22 december 2000, gav E.A. någon information i december 2000. G.P. har nämligen inte uppgett att han har tagit någon sådan kontakt utan har istället uppgett att han samma dag, dvs. den 22 december 2000, reste utomlands och att han kom tillbaka till arbetet i mitten av januari 2001. Det är därför inte styrkt att G.P. i december 2000 informerade E.A. om t.ex. resultatet av mötet med cheferna.

Arbetsdomstolen finner vidare att arbetsgivarparternas påstående om att det var en kontinuerlig telefonkontakt mellan G.P. och E.A. inte får något som helst stöd av utredningen. Genom G.P:s uppgifter har det framkommit att han utan framgång sökt E.A. per telefon vid två eller tre tillfällen. Det är vidare genom G.P:s och E.A:s samstämmiga uppgifter utrett att den enda telefonkontakt som ägde rum fram till mötet på Previa i februari 2001 var när G.P. blev uppringd av E.A. i mitten av januari 2001. Det finns ingen anledning att betvivla E.A:s uppgift om att G.P. då inte hade tid att prata med henne.

Arbetsdomstolen har sammanfattningsvis kommit fram till att Posten inte haft någon kontinuerlig kontakt med E.A. under tiden från det möte som var den 21 eller 22 december fram till mötet på Previa den 7 februari 2001 och att Posten först då informerat henne om vad arbetsgivaren avsåg att göra och inte göra. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det ifrågasättas om inte arbetsgivaren borde informerat E.A. tidigare om vad cheferna kommit fram till och vilka åtgärder arbetsgivaren avsåg att vidta och vad arbetsgivaren ansåg att E.A. borde göra. Arbetsgivaren har, som får anses lämpligt i en sådan här situation, genom den av Posten anlitade företagshälsovården satt in stödåtgärder för att hjälpa E.A. att må bättre. Arbetsgivaren synes dock uteslutande ha agerat genom företagshälsovården. Arbetsgivaren kunde ha samtalat med E.A. även utan företagshälsovårdens medverkan. Viss kritik kan således riktas mot arbetsgivarens brist på kontakt och information under den aktuella perioden om ca sex veckor. Med tanke på att jul- och nyårsledigheterna inföll under denna period kan dock inte den tid som förflutit, innan arbetsgivaren och E.A. träffades den 7 februari och information lämnades, anses som oförsvarligt lång. Arbetsdomstolen finner alltså inte den brist på information som förelegat vara så allvarlig att den utgör en brist i den utredningsskyldighet som följer av jämställdhetslagen.

Postens åtgärder för att förhindra fortsatta trakasserier

Av förarbetena till 22 a § jämställdhetslagen (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 141 [  ]) framgår bl.a. följande.

JämO har gjort gällande att Posten i månadsskiftet maj/juni 2001 genom sin utredning fick kännedom om uppgifter som gav stöd för E.A:s berättelse om att hon hade varit utsatt för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. JämO har gjort gällande att Posten, trots den kunskapen, har underlåtit att vidta åtgärder för att förhindra risk för fortsatta sexuella trakasserier gentemot E.A. på arbetsplatsen vid hennes återgång i arbete.

Arbetsgivarparterna har bestritt att Posten inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att förhindra sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Arbetsgivarparterna har framhållit att L-E.A. skulle omplaceras när E.A. återgick i arbete, att Posten efter utredningen i maj pratat med L-E.A. om hans beteende mot arbetskamraterna, att Posten har spridit information om att sexuella trakasserier på arbetsplatsen inte accepteras och att E.A. fått en kontaktperson som skulle följa upp ärendet.

Det är ostridigt att Posten har gjort en utredning och att Posten därefter har bildat sig en uppfattning om vad som skett. Arbetsdomstolen finner att det genom förhören med E.A. och E.B. är utrett att Posten givit besked om att L-E.A. skulle omplaceras när E.A. skulle återkomma i tjänst efter sjukskrivningen. E.B. har vid huvudförhandlingen uppgett att Posten står fast vid det beskedet samt har därutöver berättat att Posten med anledning av resultatet av utredningen samtalade med L-E.A. om hans ”jargong” mot arbetskamraterna. Utan att Arbetsdomstolen tar ställning till vilka åtgärder Posten kan eller bör göra såvitt avser L-E.A. finner Arbetsdomstolen genom de åtgärder Posten vidtagit och det besked Posten lämnat om omplacering av L-E.A. att det i målet inte är utrett att Posten brustit i någon skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra eventuella sexuella trakasserier vid E.A:s återgång i arbete.

Skadestånd

I förarbetena (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 142 [  ]) har uttalats att det kan antas att den som sexuellt trakasserat en arbetskamrat i vissa fall upphör med sina trakasserier av den anledningen att arbetsgivaren får kännedom om trakasserierna. Vidare har uttalats att skadeståndsskyldighet inte inträder i de fall trakasserierna slutar i och med att arbetsgivaren får denna kännedom.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande, som talan får förstås, att Posten inte är skadeståndsskyldig, eftersom inga trakasserier förekommit efter att Posten fått kännedom om de påstådda händelserna, dvs. om det förekommit trakasserier har de i vart fall upphört från och med det att Posten fick sådan kännedom.

Skälet till att det i nu aktuellt fall inte förekommit några påståenden om sexuella trakasserier på arbetet efter december 2000 har enligt Arbetsdomstolens mening dock inte samband med den kännedom Posten haft om de påstådda trakasserierna. E.A. har dessutom varit sjukskriven tiden efter december 2000.

Arbetsdomstolen har funnit att Posten underlåtit att uppfylla sin utredningsskyldighet genom att Posten med anledning av påståendet om våldtäkt inte utrett hur E.A. bemötts av L-E.A. på arbetsplatsen och genom att inte heller, när Posten fick kännedom om påståendet om sexuella trakasserier på arbetsplatsen, tillräckligt snabbt inlett en utredning med anledning av dessa uppgifter. Vad arbetsgivarparterna har anfört om att det inte förekommit några sexuella trakasserier efter december 2000 saknar härvid relevans. Posten har således ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd med anledning av bristerna i utredningshänseende.

Vid bestämmandet av skadeståndets storlek bör beaktas följande. Postens underlåtenhet har lett till att arbetsgivaren inte tillräckligt snabbt utrett påståendena om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Ju längre tiden går från det att uppgivna händelser inträffar till dess att de utreds desto svårare blir det att få klarhet i vad som skett. Möjligheten att i förekommande fall vidta åtgärder med anledning av resultatet av en utredning försenas också. Det finns dock anledning att även beakta att Posten vidtog omedelbara stöd- och hjälpåtgärder och en utredning, om än med visst dröjsmål, i anledning av uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner Arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet till E.A. skall bestämmas till 50 000 kr.

Sammanfattning och rättegångskostnader

De huvudsakliga tvistefrågorna i målet har varit om Posten har uppfyllt sin utredningsskyldighet enligt 22 a § jämställdhetslagen med anledning av uppgiften om våldtäkt och om utredningen, med anledning av uppgifterna om sexuella trakasserier på arbetsplatsen, inletts för sent. JämO:s talan har i dessa delar i huvudsak vunnit bifall. JämO har däremot förlorat sin talan i den del den avser huruvida Posten brustit i sin skyldighet att hålla E.A. informerad och i den del den avser frågan om Posten vidtagit de åtgärder som skäligen kunde krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Enligt Arbetsdomstolens mening har dock dessa sistnämnda delar av målet inte i någon nämnvärd utsträckning påverkat utredningen och bör därför inte heller innebära att JämO skall tillerkännas endast en jämkad ersättning för sina rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna skall alltså förpliktas att helt ersätta JämO:s rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.