AD 1997 nr 109

Den rättsliga bakgrunden

Enligt 8 § lagen om anställningsskydd skall uppsägning från arbetsgivarens sida vara skriftlig. Av bestämmelsens andra stycke framgår att arbetsgivaren i uppsägningsbeskedet skall ange bl. a. vad arbetstagaren skall iaktta för det fall arbetstagaren vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig eller yrka skadestånd med anledning av uppsägningen.

Enligt 10 § lagen om anställningsskydd skall uppsägningsbeskedet lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte skäligt att kräva detta får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress. Uppsägning anses ske när arbetstagaren får del av uppsägningen. Om arbetstagaren inte kan anträffas och ett uppsägningsbesked har sänts i rekommenderat brev till dennes senast kända adress anses uppsägning ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran. Enligt förarbetena till motsvarande bestämmelse i 1974 års anställningsskyddslag, vilka i nu aktuellt avseende får anses tillämpliga även på den nuvarande bestämmelsen, får reglerna om postbefordran tillgripas endast om arbetstagaren inte utan omgång kan nås (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] sid. 245 [  ]).

En arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning skall enligt 40 § lagen om anställningsskydd underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Har arbetstagaren inte fått något sådant besked om ogiltighetstalan som avses i 8 § andra stycket uppgår dock tidsfristen till en månad och räknas från den dag då anställningen upphörde. Om förhandling i tvistefrågan inte har påkallats under underrättelsetiden skall talan väckas inom två veckor efter det att tiden för underrättelse gick ut.

Enligt 1 § andra stycket punkt 4 i lagen om anställningsskydd är arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete undantagna från lagens tillämpningsområde.

De allmänna anställningsvillkoren för de anställda som har anvisats arbete hos Samhall regleras genom ett kollektivavtal som har slutits mellan Alliansen Branschkommitté Samhall och SIF m.fl. Tvisten i målet berör i första hand bestämmelsen i § 10 mom 1 i ett till avtalet fogat supplement. Av den bestämmelsen framgår bl. a. att uppsägning ska ske skriftligt och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett. Vidare framgår att dag då uppsägning delgivits inte inräknas i uppsägningstiden. Av § 10 mom 3 i supplementet framgår att preskriptionsreglerna i 40–42 §§ lagen om anställningsskydd gäller även för arbetare som enligt 1 § punkt 4 samma lag är undantagna från den lagens tillämpningsområde.

Tvisten i målet

Den fråga arbetsdomstolen har att ta ställning till i detta mål är om P.H. har förlorat rätten att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen på grund av preskription.

Samhall har gjort gällande att bolaget verkställt uppsägningen i enlighet med bestämmelserna i kollektivavtalet. Enligt bolagets mening skall uppsägningen av P.H. därmed, med en analog tillämpning av 10 § andra stycket lagen om anställningsskydd, anses ha skett tio dagar efter det att uppsägningshandlingen i ett rekommenderat brev lämnades till posten för befordran, eller den 8 juli 1994. Bolaget har vidare gjort gällande att det i beskedet om uppsägning även fanns besked enligt 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och att P.H. därför skulle ha underrättat Samhall om sin avsikt att väcka ogiltighetstalan inom två veckor efter den 8 juli 1994 och därefter ha väckt talan inom två veckor efter det att tiden för underrättelse gick ut. Genom att P.H. väckte talan först den 1 december 1994 har han enligt bolagets mening förlorat sin rätt att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen.

P.H. har gjort gällande att han inte tagit del av den uppsägningshandling som bolaget i rekommenderat brev sände till hans adress den 28 juni 1994. Av utredningen framgår att P.H:s inställning är att han fick kännedom om uppsägningen först i november 1994 och att han dessförinnan utgick från att förhandlingarna mellan Samhall och SIF fortfarande pågick. P.H. har också gjort gällande att han inte har fått något sådant besked om ogiltighetstalan som avses i 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och att fristen för att väcka talan därför har förlängts till den 7 februari 1995, dvs. en månad efter den dag då anställningen upphörde. Eftersom han väckte talan den 1 december 1994 har preskription enligt hans mening inte inträtt.

Har P.H. åberopat en ny grund och en ny omständighet till stöd för sin talan i arbetsdomstolen?

I arbetsdomstolen har Samhall gjort gällande att P.H. i strid med rättegångsbalkens regler här har åberopat såväl en ny grund som en ny omständighet till stöd för sin talan.

P.H. har i arbetsdomstolen anfört att han inte, så som antecknats i tingsrättens dom, var sjukskriven från februari 1994. Samhall anser att detta innebär att han här har åberopat en ny omständighet till stöd för sin talan. Enligt arbetsdomstolens mening kan det emellertid inte föreligga något hinder för P.H. att i arbetsdomstolen påpeka det enligt hans uppfattning rätta förhållandet.

P.H. har i arbetsdomstolen anfört att han inte har erhållit någon s.k. fullföljdshänvisning jämlikt 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och att tidsfristen för honom att väcka talan därför har förlängts på sätt som framgår av 40 § samma lag. Enligt Samhall innebär detta att han i arbetsdomstolen har åberopat en ny grund till stöd för sin talan. Av utredningen framgår dock att P.H. redan i tingsrätten åberopade såväl att han inte fått del av underrättelsen och uppsägningen som att han med stöd av 40 § lagen om anställningsskydd i rätt tid väckt talan om ogiltighet av uppsägningen. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att P.H. i detta avseende har åberopat någon ny grund till stöd för sin talan i arbetsdomstolen.

Bestämmelserna i kollektivavtalet

Arbetsdomstolen har berett de kollektivavtalsslutande parterna tillfälle att yttra sig angående innebörden av den i 10 § 1 mom supplementet till avtalet om Allmänna anställningsvillkor intagna bestämmelserna att uppsägning skall ske skriftligen och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett. Av de yttranden som inkommit från dessa parter har framgått att bestämmelsernas innebörd inte behandlades mellan parterna vid avtalets tillkomst och att bestämmelserna tidigare inte har lett till några tvister. Någon utredning har inte förebringats om hur bestämmelserna faktiskt har tillämpats. Det anförda innebär att någon gemensam särskild partsavsikt med bestämmelserna eller någon i tillämpningen utvecklad praxis inte kan konstateras föreligga.

Bestämmelsens ordalydelse ger inte något besked om hur uppsägningshandlingen skall överbringas till arbetstagaren. Det framgår emellertid att uppsägningen skall ske skriftligen och på ett sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när den ägde rum. Enligt arbetsdomstolens mening talar ordalydelsen närmast för att bestämmelsen innebär att arbetsgivaren måste kunna visa att uppsägningshandlingen faktiskt har överlämnats direkt till arbetstagaren eller att denne på något annat godtagbart sätt verkligen har mottagit uppsägningsbeskedet.

Har preskription inträtt?

I målet är ostridigt mellan parterna att P.H:s anställning hos Samhall i och för sig inte omfattas av bestämmelserna i anställningsskyddslagen, men att preskriptionsreglerna i 40 – 42 §§ i den lagen ändå skall gälla för honom till följd av bestämmelser i det för anställningen gällande kollektivavtalet. P.H. har därför haft att iaktta bestämmelserna i 40 § anställningsskyddslagen när han väckte talan mot Samhall.

Av avgörande betydelse för bedömningen av om P.H. har uppfyllt vad som ålegat honom enligt 40 § anställningsskyddslagen är när uppsägningen skedde och när hans anställning upphörde. P.H. har oemotsagd uppgivit att anställningen upphörde den 7 januari 1995. Parterna i målet är emellertid oense om vid vilken tidpunkt P.H. skall anses ha fått del av uppsägningen. Samhall anser att han, med en analog tillämpning av 10 § andra stycket lagen om anställningsskydd, måste anses delgiven uppsägningshandlingen tio dagar efter det att en till honom adresserad rekommenderad försändelse innehållande denna handling lämnats till posten för befordran. P.H:s ståndpunkt är att han fick kännedom om uppsägningen på annat sätt först i november 1994.

Av utredningen har framgått att P.H., som tidigare varit sjukskriven, under den i målet aktuella tiden uteblev från arbetsplatsen. Detta var känt för bolaget, som för att undvika diskussion om vilken ersättning som skulle utgå när han var hemma, inte gjorde något sjukavdrag utan betalade full lön till honom. Såvitt framkommit har Samhall inte efter förhandlingstillfället i maj 1994, då bolaget bestämde sig för att säga upp P.H., försökt få till stånd ett personligt sammanträffande med honom för att överlämna uppsägningsbeskedet. I stället sändes ett sådant besked till honom i ett rekommenderat brev. Det är ostridigt att P.H. inte löste ut detta brev och att bolaget därför fick försändelsen i retur från posten den 2 augusti.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

När försändelsen kom i retur måste det ha stått klart för bolaget att P.H. rent faktiskt inte hade tagit del av uppsägningshandlingen. Trots detta har bolaget därefter inte på något sätt försökt överbringa uppsägningen till P.H. I målet är därför inte styrkt att P.H. verkligen tagit del av uppsägningen vid något tidigare tillfälle än i november 1994, som han själv uppgett. Frågan är då om han ändå, till följd av bestämmelsen i 10 § andra stycket, andra meningen, anställningsskyddslagen, skall anses ha fått del av uppsägningen tio dagar efter det att ett rekommenderat brev med uppsägningsbeskedet lämnats till posten för befordran. Detta kan med andra ord uttryckas så att frågan gäller om den aktuella bestämmelsen i anställningsskyddslagen skall tillämpas trots att P.H:s anställning inte omfattas av den lagen. Arbetsdomstolen har i sin rättstillämpning varit obenägen att analogivis tillämpa anställningsskyddslagens regler på anställningar som inte omfattas av den lagen (se härom Lunning, Anställningsskydd, 7 uppl., s. 37 f.). P.H:s anställning hos bolaget är en sådan anställning som uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsområde. De kollektivavtalsslutande parterna har i avtalet om allmänna anställningsvillkor för denna kategori arbetstagare på visst sätt reglerat uppsägningsförfarandet. De har därvid inte i avtalet tagit in någon mot 10 § andra stycket anställningsskyddslagen svarande bestämmelse. Däremot har de uttryckligen föreskrivit att vissa andra bestämmelser i anställningsskyddslagen skall tillämpas trots att lagen inte gäller för anställningen. Enligt arbetsdomstolens mening kan det mot denna bakgrund inte komma i fråga att tillämpa den nu aktuella bestämmelsen på P.H:s anställning.

Det anförda innebär att frågan när P.H. skall anses ha fått del av uppsägningen får avgöras genom fri bevisprövning med beaktande av de föreliggande omständigheterna. Av utredningen i detta mål är annat inte styrkt än att P.H., som han själv har uppgivit, fick kännedom om uppsägningen först i november 1994. Det är inte utrett att P.H. då eller vid något annat tillfälle har upplysts om vad han skulle iaktta för det fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig. Tiden för att underrätta Samhall om att han avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen löpte därmed under en månad efter den dag då anställningen upphörde. Som redan framgått har P.H. själv oemotsagd uppgivit att anställningen upphörde den 7 januari 1995. Eftersom P.H. väckte talan vid tingsrätten redan den 1 december 1994 har han inte enligt 40 och 42 §§ anställningsskyddslagen förlorat sin rätt att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen.