AD 1996 nr 66

SEKO

Bakgrund

Häktet och kriminalvårdsanstalten i Umeå delade tidigare lokaler. De har och har haft samma chef, samma ledningsgrupp och gemensam styrelsemannaberedskap, dvs. samma jourverksamhet. Häktet och anstalten har också en gemensam ekonomihantering. Man hade tidigare också en gemensam transporttjänst.

Kriminalvårdsanstalten hade under den aktuella tidsperioden ungefär 30,5 anställda. Häktet hade tidigare 20 personer anställda. Personalen där har minskats till 16,5 anställda.

Tidigare fanns det 11 tjänster som vårdare vid häktet, varav två avsåg transportörer. Det fanns ett rullande arbetsschema för vårdarnas transporttjänstgöring. År 1989 konstaterade man att det inte gick att bedriva verksamheten bara på detta sätt. Man tillförde därför häktet ytterligare fyra tjänster, s.k. garantiresurser. Dessa tjänster gick vid sidan om de ordinarie 11 tjänsterna och de som innehade tjänsterna utförde enbart transportuppdrag. Det är dessa garantiresurser som utgör bakgrunden till den tvist som uppkommit.

J.F. och P.J. anställdes vid häktet i maj respektive mars 1987 och M.L. i maj 1988. J.F. och P.J. kom att arbeta som bilförare respektive transportförare i garantiresursorganisationen. M.L. däremot arbetade som vårdare och ingick alltså inte i denna organisation.

I början av år 1993 påbörjades en omorganisation av transporttjänsten, vilken ledde till att man inrättade en för kriminalvården i sin helhet gemensam transporttjänst, TPT. Avsikten med omorganisationen var att förändra personalens arbetsuppgifter så att så många som möjligt skulle få möjlighet att arbeta med transporter. TPT skulle inte ha någon personal fast anställd, utan den personal som arbetade där skulle ha kvar sin anställning på en värdmyndighet. Förordnandena vid TPT skulle således bara gälla för en viss tid, högst ett år.

TPT i Umeå fick 11 tjänster genom att man bl.a. förde över de tidigare garantiresurserna vid häktet, dvs. fyra tjänster, till TPT. När kriminalvården sökte personal till TPT angavs bl.a. att personalen där under de närmaste åren skulle rekryteras från s.k. värdmyndigheter, vissa slutna anstalter och häkten som då hade garantiresurser, men som inte hade utsetts till värdmyndigheter. Det angavs också bl.a. att det krävdes godkänd grundutbildning för vårdare och erfarenhet av transportuppdrag för dem som skulle arbeta inom TPT.

Tidigare hade det i Umeå funnits en transportverksamhet endast vid häktet och således inte vid kriminalvårdsanstalten där. Häktet är därför enligt förbundets mening att anse som värdmyndighet i egentlig mening. Med hänsyn till detta och till den rotation som var avsedd att gälla skulle tjänsterna vid TPT i princip tillsättas med häktespersonal.

Verksamheten vid TPT startade provisoriskt den 1 februari 1994 och ”på allvar” den 1 september 1994. Från denna tidpunkt kom de första ”riktiga” tidsbegränsade förordnandena att gälla. I en preliminär uttagning under sommaren 1994 hade från Umeå bara två man från häktet tagits upp men nio personer från anstalten. Vid den slutliga uttagningen, dvs. för tiden fr.o.m. den 1 september 1994, kom däremot att förordnas tre personer från häktet i Umeå och åtta från anstalten där. Samtidigt upphörde de första tidsbegränsade förordnandena att gälla. Vid denna tid anställde kriminalvårdsanstalten ny personal för att ersätta den som kom att ingå i TPT:s verksamhet. Anställningarna föregicks inte av någon facklig information eller förhandling.

Den omorganisation av transportverksamheten som ägt rum innebar sammanfattningsvis att man delade upp två enheter, häktet och kriminalvårdsanstalten, i tre. Tjänsterna till den tredje enheten, TPT, har till vissa delar kommit från häktet. Resten av personalen rekryterades från anstalten, vilken i sin tur nyrekryterade personal. Detta medförde att det uppstod en arbetsbrist på häktet. SEKO hävdar att kriminalvården medvetet har styrt arbetsbristen till häktet på ett sätt som står i strid mot omplaceringsbestämmelserna i LAS.

Närmare om arbetsbristens uppkomst

I september 1993 hade diskussionerna om den nya transporttjänsten kommit ganska långt och man visste i stora drag hur den skulle komma att se ut. Av ett protokoll från ett sammanträde den 9 september 1993 med ledningsgruppen framgår att J.F., P.J. och M.L. var föremål ”för LAS och varsel”. I protokollet antecknades också att ”11-mannaschema” skulle bli kvar på häktet och att den nya transportorganisationen skulle komma att innefatta nio rikstransportörer, två utlandstransportörer och två lokala transportörer vid häktet i Umeå. Vid en förhandling den 30 september 1993 ändrade styresmannen för häktet uppgiften om ”LAS och varsel” i det nyssnämnda protokollet och förklarade att fråga var om endast en diskussion inför framtiden.

Den 1 februari 1994 påbörjades verksamheten vid TPT provisoriskt. Vid ett sammanträde med ledningsgruppen den 14 februari 1994 informerade styresmannen om att fyra tjänster vid häktet var ”varslade till slutet av augusti”. Och vid ett sammanträde den 12 april 1994 med ledningsgruppen informerade styresmannen om att förhandling om häktesorganisationen skulle ske den 21 april 1994. Vid detta sammanträde ställdes frågan hur myndigheten skulle hantera administrativ personal som skulle varslas och vad som stod i anställningsskyddslagen om detta. Som svar är i protokollet antecknat ”Förhandling enl 11 § 1994‑04‑11 kl 10.00, ärende: Varsel”.

Den 1 juli 1994, då TPT:s organisation var bestämd, drog regionmyndigheten enligt uppgift ned häktets lönebudget och det uppstod en akut kris på häktet vad gäller dess finanser. Häktet vidtog emellertid inga omplaceringsåtgärder i fråga om de arbetstagare som uppenbarligen skulle bli utan arbete.

Man började nu närma sig den tidpunkt då organisationen vid TPT slutligt skulle träda i kraft. TPT:s första lista över de som skulle få förordnande upprättades den 18 juli 1994. I denna lista, där häktet i Umeå var angivet som värdmyndighet, fanns med nio personer från kriminalvårdsanstalten och två från häktet. Listan blev härefter föremål för förhandlingar och dessa resulterade i en slutlig lista den 30 augusti 1994. I denna angavs både häktet och kriminalvårdsanstalten som värdmyndighet och i listan fanns upptagna tre personer från häktet och åtta från anstalten. Samtliga hade förordnandetider fram till juni 1995 utom J.F., som fick förordnande endast till mars 1995. Sammanlagt 20 personer hade anmält intresse för tjänstgöring, varav nio från häktet.

I en skrivelse den 31 augusti 1994 kallade styresmannen vid häktet i Umeå till förhandling. I skrivelsen sades bl.a. följande.

När det stod klart att TPT skulle rekrytera en stor del av sin personal från kriminalvårdsanstalten i Umeå tillsvidareanställde man där fyra personer, nämligen R.A. från den 1 juli 1994, Ö.K. och E.W. från den 15 augusti 1994 och K.B. från den 1 september 1994. Dessa hade tidigare innehaft tidsbegränsade anställningar vid anstalten och de hade alla kortare anställningstid än J.F., P.J. och M.L.

Den 17 mars 1995 hölls en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen (MBL) om övertalighet vid häktet i Umeå. I protokollet antecknades bl.a. följande: ”Arbetsgivaren meddelar att han har för avsikt att fatta beslut enligt följande: Att p.g.a. arbetsbrist kommer följande personer att bli aktuella för varsel M.L., J.F., P.J. och Jimmy Klang.”. Enligt protokollet skulle en omplaceringsutredning ha genomförts, men denna hade visat att någon möjlighet till omplacering inte fanns. Vid samma tid utannonserades en tjänst vid TPT:s enhet för inrikes transport, men annonseringen skedde efter överenskommelse mellan cheferna vid TPT och kriminalvårdsanstalten i Umeå endast vid kriminalvårdsanstalten där.

I april 1995 hölls det förhandlingar enligt 14 § MBL om uppsägningar på grund av arbetsbrist vid häktet i Umeå. I protokollet från dessa förhandlingar finns antecknat att en omplaceringsprövning avseende kriminalvårdsanstalten i Umeå var genomförd, att inga vakanser fanns där, att ytterligare neddragningar var att vänta på grund av övertalighet vid TPT och att därmed inga möjligheter fanns att omplacera övertaliga till anstalten. Vidare antecknades i protokollet att arbetsgivaren var beredd att diskutera att frångå turordningen beträffande M.L.

Därefter varslades P.J., J.F. och M.L. om uppsägning. Detta var enligt SEKO:s uppfattning en aktivering av det varsel som hade legat alltsedan september 1993.

Av den redogörelse som nu lämnats framgår att man från arbetsgivarens sida styrt arbetsbristen till häktet i Umeå för att verkställa uppsägningarna där. Detta följer av att TPT inte tagit in personal från häktet, som var den myndighet hos vilken garantiresurserna i Umeå fanns. I stället anställde TPT personer från kriminalvårdsanstalten i Umeå som i sin tur nyanställde personal utifrån. Detta har lett till en arbetsbrist vid häktet. När uppsägningarna av J.F., P.J. och M.L. sedan verkställdes hade man inte möjlighet att omplacera dem, eftersom man vid denna tid redan hade gjort nyanställningar hos den instans dit omplacering hade kunnat ske, dvs. kriminalvårdsanstalten i Umeå. Staten har bl.a. på denna grund inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet (jfr AD 1982 nr 60 [ NJ ] [ Karnov ], 1984 nr 19 [ NJ ] [ Karnov ] och 82, 1987 nr 91 [ NJ ] [ Karnov ] och 1988 nr 32 [ NJ ] [ Karnov ]).

Närmare om statens omplaceringsskyldighet enligt lag och avtal

Några utgångspunkter

J.F., P.J. och M.L. har blivit uppsagda från sina anställningar på grund av arbetsbrist vid häktet i Umeå. Enligt lag är arbetsgivaren skyldig att innan uppsägning vidtas pröva om det finns något annat arbete som arbetstagaren kan omplaceras till. SEKO hävdar att omplaceringsskyldigheten omfattar annat arbete vid Kriminalvårdsstyrelsens enheter. I vart fall föreligger det på grund av ett generellt åtagande från Kriminalvårdsstyrelsens sida en omplaceringsskyldighet vid alla kriminalvårdens myndigheter i Umeå. Staten har också förklarat sig vara villig att erbjuda omplaceringar till lediga anställningar vid häktet i Huddinge, men har inte klart och tydligt framfört något erbjudande som skulle ha accepterats om arbetstagarna känt till det.

För att pröva om en omplacering kan ske är arbetsgivaren skyldig att göra en omplaceringsutredning. Frågan är då vem som är J.F:s, P.J:s och M.L:s arbetsgivare.

Det statliga arbetsgivarbegreppet

Enligt regeringsformen (RF) anslår riksdagen efter förslag från regeringen medel för olika ändamål och regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om den närmare förvaltningen av medlen. Regeringen har en omfattande rätt att delegera. Myndigheter inrättas av regeringen eller med stöd av föreskrifter som regeringen meddelar. Inom förvaltningsrätten är begreppet myndighet viktigt. Förvaltningsrättsligt är en myndighet en beslutsinstans som fått en så fri ställning att den i eget namn och utan inblandning uppifrån kan fatta egna beslut.

Den tvist som detta mål gäller är en civilrättslig tvist; i en tvist av detta slag saknar det förvaltningsrättsliga begreppet myndighet betydelse. Arbetsgivare är staten som juridisk person. Det regelverk som regeringen eller andra myndigheter har upprättat pekar endast ut vem som på statens vägnar får fatta beslut eller företräda staten inom ett visst verksamhetsområde. Översatt till civilrättsliga termer handlar reglerna om vilka som är behöriga företrädare för staten som arbetsgivare. De förvaltningsrättsliga föreskrifter som finns gäller således endast vem som är behörig att fatta beslut på statens vägnar och är inte ett uttryck för vem som är arbetsgivare.

Av 11 kap. 9 § RF följer att det är regeringen som är behörig att besluta i frågor som rör anställning med rätt dock för regeringen att delegera sina beslutsbefogenhet. En sådan delegering har skett genom föreskrifterna i 3 § i anställningsförordningen (1994:373), där det sägs att frågor om anställning prövas av den myndighet där arbetstagaren kan komma att bli eller är anställd. I myndigheternas instruktioner finns regler om vem som beslutar om anställningar. Enligt förordningen med instruktion för Kriminalvårdsverket beslutar regeringen eller Kriminalvårdsstyrelsen om anställningar av personer i chefsbefattningar. Andra anställningar i en kriminalvårdsregion eller vid TPT beslutas av regionmyndigheten respektive TPT. Vidare sägs det att regionmyndigheten får överlämna åt en kriminalvårdsmyndighet inom regionen eller en arbetstagare vid en sådan myndighet att besluta om anställningar inom myndigheten. Myndigheten eller den person som anställer fattar således hela tiden beslut på den överordnade myndighetens vägnar.

Av 2 § i arbetsordningen (KVVFS 1995:2) för Kriminalvårdsverket framgår att Kriminalvårdsstyrelsen skall svara för verksgemensamma arbetsgivarfrågor. Enligt 3 § skall regionmyndigheten ansvara för regionala arbetsgivarfrågor och i 40 § sägs det bl.a. att myndighetens chef skall vara arbetsgivarens företrädare. Enligt 43 § finns det en möjlighet att delegera beslutsbefogenheterna. Anställningarna beslutas alltså hela tiden av någon person i organisationen, men detta sker alltid på arbetsgivarens vägnar. Arbetsgivaren är således någon annan än den som fattar beslutet.

Enligt förordningen (1976:1021) om statliga kollektivavtal, m.m. är beslutanderätten delegerad också vad gäller kollektivavtal. Rätten att teckna kollektivavtal tillkommer i första hand Arbetsgivarverket. Verket får i sin tur lämna över sådana uppgifter som ankommer på verket till andra myndigheter. Avtalen tecknas dock fortfarande på statens vägnar.

Enligt förordningen (1983:142) med regeringens arbetsgivarnyckel utövas arbetsgivarens befogenheter enligt vissa kollektivavtal av olika instanser. Vem som utövar befogenheten är beroende av vilket kollektivavtal som träffats. Olika regleringar förekommer. Det kan vara fråga om regeringen, Arbetsgivarverket eller den myndighet som Arbetsgivarverket bestämmer. Enligt avtalet om trygghetsfrågor t.ex. anses Arbetsgivarverket vara arbetsgivare eller den myndighet eller motsvarande som verket bestämmer. Det vanliga är att rätten att företräda staten som arbetsgivare börjar högt upp i hierarkin och att den sedan kan delegeras vidare. Inom kriminalvården gäller ett cirkulär om förhandlingsordning m.m. för kriminalvården. Befogenheten enligt detta cirkulär att företräda arbetsgivaren vid förhandlingar m.m. har delats upp mellan Kriminalvårdsstyrelsen, regionchefen och chefen för den lokala myndigheten.

När det gäller frågor om anställningsskydd är det Arbetsgivarverket som får träffa kollektivavtal. Av Arbetsgivarverkets arbetsgivarnyckel framgår att det är den centrala förvaltningsmyndigheten eller motsvarande som har arbetsgivarbefogenheterna vad gäller frågor inom TurA-S område. Av 19 § verksförordningen (1987:1100) framgår att personalansvarsnämnderna prövar vissa frågor om anställning, bl.a. skiljande från en anställning på grund av personliga förhållanden, disciplinansvar och avstängning. Enligt 11 § i instruktionen för Kriminalvårdsverket prövar Personalansvarsnämnden vid Kriminalvårdsstyrelsen sådana frågor för anställda inom hela Kriminalvårdsverket. Särskilda regler finns också om vem som får företräda staten inför domstol, se 2 § verksförordningen och 9 § förordningen om statliga kollektivavtal. Även denna rätt kan delegeras, se såvitt nu är av intresse Arbetsgivarverkets föreskrifter (SAV 1989 A 11) om rätt att företräda staten i tvister om anställningsskydd och tjänsteansvar m.m.

Staten är, som sagts, en juridisk person och en enda arbetsgivare. Det har emellertid antagits att man inte kan se staten som arbetsgivare i sin helhet med den verkan t. ex. att omplaceringsskyldigheten skulle omfatta hela det statliga området. Man har därför antagit att det måste finnas ett funktionellt, lagtekniskt arbetsgivarbegrepp (jfr bl.a. AD 1994 nr 61). Vilket detta begrepp är har dock ännu inte avgjorts av arbetsdomstolen (jfr i fråga om det landstingskommunala och kommunala arbetsgivarbegreppet AD 1984 nr 141 [ NJ ] [ Karnov ] och 1992 nr 130 [ NJ ] [ Karnov ]).

Enligt SEKO:s uppfattning skall det funktionella arbetsgivarbegreppet utgå från grunden för hela förvaltningsorganisationen, dvs. riksdagens anslagsbeslut. En naturlig utgångspunkt är därvid att det är den centrala myndighet som har avgett en anslagsframställan och erhållit ett bemyndigande att förfoga över de givna anslagen som i normalfallet skall anses vara arbetsgivare. Inom kriminalvårdens område skall det funktionella arbetsgivarbegreppet därför tilldelas Kriminalvårdsstyrelsen. Att det finns en långt gående decentralisering av beslutsfunktionen inom kriminalvården saknar betydelse i sammanhanget. De underlydande myndigheterna handlar endast efter direktiv uppifrån. Häktet har rätt att anställa personal; denna rätt grundas emellertid endast på ett bemyndigande uppifrån, något som kom till ännu klarare uttryck i den gamla instruktionen för Kriminalvårdsverket, SFS 1988:381.

Att Kriminalvårdsstyrelsen vid tillämpningen av anställningsskyddslagen skall anses som arbetsgivare överensstämmer även med hur man sett på saken i instruktionen för Kriminalvårdsverket och i det praktiska rättslivet. Enligt instruktionen finns det vid Kriminalvårdsstyrelsen en personalansvarsnämnd för anställda inom hela verket. Beslutanderätten inom nämndens område ligger således centralt och högt upp i hierarkin; det är där man ser omplaceringsmöjligheterna.

Staten har också t.ex. i tre fall mot arbetstagarens vilja omplacerat en arbetstagare inom kriminalvården, trots att det – enligt statens uppfattning i detta mål – varit fråga om omplacering från en arbetsgivare till en annan. Det har gällt omplaceringar, dels år 1991 av en vårdare vid kriminalvårdsanstalten Hageby till en vårdartjänst vid häktet Stockholm, dels år 1993 av en vårdare vid Häktet Göteborg till arbetsuppgifter vid kriminalvårdsanstalten Skogome, dels år 1996 av en vårdare vid kriminalvårdsanstalten Asptuna till häktet Huddinge. SEKO går inte här in på frågan om staten över huvud taget hade rätt enligt anställningsskyddslagen att företa dessa omplaceringar (jfr AD 1982 nr 112 [ NJ ] [ Karnov ]).

Omplaceringsskyldighetens omfattning i den aktuella tvisten

Förbundet hävdar således att Kriminalvårdsstyrelsen och inte häktet i Umeå är att anse som arbetsgivare för J.F., P.J. och M.L. Häktet har inte erhållit någon större del av de beslutsbefogenheter som brukar tillkomma en arbetsgivare. Många viktiga beslutsbefogenheter ligger fortfarande på Regionmyndigheten i Umeå. Denna fastställer budget för de underlydande kriminalvårdsanstalterna och häktena samt ansvarar nästan helt för utbildningsbudgeten. Regionmyndigheten förhandlar och träffar avtal om löner för de myndigheter som finns i regionen. Myndigheten förhandlar också om arbetstidslistor på central nivå och kan fastställa arbetstidslistor. Dessa befogenheter grundar sig på delegation uppifrån. Med hänsyn till beslutsbefogenheterna är det uteslutet att häktet skall anses som arbetsgivare. Detta gäller särskilt i fråga om en sådan förpliktelse som omplacering enligt anställningsskyddslagen. Staten har inte i tidigare ärenden hävdat att omplaceringsskyldigheten beträffande en anställd vid en kriminalvårdsmyndighet i en region är begränsad till myndigheten, se AD 1991 nr 118 [ NJ ] [ Karnov ].

Enligt förbundet har staten på grund av lag en vidare omplaceringsskyldighet i fråga om de tre i målet aktuella arbetstagarna än att omplacera dem till annan anställning vid häktet i Umeå. En arbetsgivare skall seriöst verka för att arbetstagaren erhåller annan sysselsättning och får behålla sin anställning. Detta kommer också till uttryck i Trygghetsavtalet.

Kriminalvården har en sådan skyldighet också på grund av ett särskilt, generellt åtagande. I Personaladministrativa föreskrifter för kriminalvården som utfärdades av Kriminalvårdsstyrelsen den 21 februari 1995 finns nämligen vissa riktlinjer angivna för omställningsarbetet inom kriminalvården. Enligt dessa riktlinjer, som enligt förbundet i och för sig är definierade alltför snävt, åtar sig kriminalvården att tillämpa omplacering vid ”alla myndigheter på orten”. Därutöver skall arbetsgivaren, enligt riktlinjerna, medverka till att arbetstagare kan beredas arbete på annan ort inom kriminalvården, om arbetstagaren så önskar och det samtidigt löser ett övertalighetsproblem.

I vart fall har staten gett uttryck för konkreta åtaganden i just detta ärende. Detta kommer fram bl.a. i protokoll från förhandlingar i februari, mars och april 1995. Genom uttalanden som där redovisats framgår att man från kriminalvårdens sida ansett att det fanns en omplaceringsskyldighet som omfattade mer än häktet i Umeå. Detta åtagande är man från kriminalvårdens sida också skyldig ett fullfölja.

I omplaceringsskyldigheten ligger att arbetsgivaren skall göra en omplaceringsutredning. Denna skall skötas på samma sätt oavsett om omplaceringsskyldigheten följer direkt av lag eller ett åtagande. Som stor arbetsgivare har staten ett mycket stort ansvar för att omplaceringsutredningarna sker seriöst. SEKO:s fackliga företrädare har under de förhandlingar som förevarit inte sett någon utredning. SEKO vet inte vilka lediga anställningar som funnits och inte heller vilka överväganden i fråga om omplaceringsmöjligheter som staten gjorde före uppsägningarna. Brister i omplaceringsutredningen går ut över arbetsgivaren (se t.ex. AD 1987 nr 91 [ NJ ] [ Karnov ]).

Kriminalvårdsstyrelsen har vid tvisteförhandlingen i juni 1995 påstått att två av de berörda arbetstagarna tillfrågats om de kunde tänka sig att anta anställning vid myndighet i Stockholmsområdet, men att båda tackade nej. I ett yttrande under förberedelsen i detta mål har uppgiften preciserats så att P.J. och M.L. tillfrågades om de var intresserade av anställning vid det nya häktet i Huddinge. Några omplaceringserbjudanden har emellertid inte framförts till dem. Om de hade tillfrågats, hade de tackat ja. Det åligger en arbetsgivare som har ett erbjudande om anställning att klart och tydligt förklara detta för arbetstagaren. Om så inte sker, har arbetsgivaren inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet (se AD 1995 nr 82).

Sammanfattningsvis hävdar SEKO således att staten inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det föreligger därför inte saklig grund för uppsägningarna, varför de skall ogiltigförklaras.

Turordningen enligt 3 § TurA-S

Under alla förhållanden har staten inte följt turordningsreglerna i 3 § i TurA-S. Turordningen har begränsats till häktet i Umeå, men enligt avtalet skall turordningen omfatta ”arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns”. Med uttrycket myndighet menas här samma sak som vid tillämpningen av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, dvs. staten.

Enligt TurA-S är det Arbetsgivarverket eller den myndighet som verket bestämmer som utövar arbetsgivarbefogenheten. Enligt verkets arbetsgivarnyckel är det i detta fall den centrala förvaltningsmyndigheten, chefsmyndigheten eller motsvarande som utövar befogenheter enligt avtalet. Staten kan inte genom att delegera beslutanderätten till någon underlydande myndighet ensidigt ändra på innehållet i TurA-S. Turordningen skulle därför ha omfattat hela orten Umeå och alla myndigheter inom kriminalvården där. Men en korrekt turordning skulle därför J.F., P.J. och M.L. inte ha stått i tur för att sägas upp.

Uppsägningarna skall ogiltigförklaras även vid brott mot turordningsbestämmelserna, eftersom enligt övergångsbestämmelserna till den nu gällande LOA äldre föreskrifter skall tillämpas i mål som avser omständigheter som inträffat före ikraftträdandet. Och enligt 8 kap. 3 § i gamla LOA skulle på talan av arbetstagaren en uppsägning förklaras ogiltig, om den stred mot bestämmelse om turordning. Arbetsbristen vid häktet i Umeå har uppkommit före den 1 juli 1994, då nya LOA trädde i kraft.

Om arbetsdomstolen ändå skulle finna att bestämmelserna i nya LOA skall tillämpas, skall arbetstagarna i vart fall på grund av felaktig uppsägning förbehållas rätt till ekonomiskt skadestånd för tiden efter domstolens dom målet.

STATEN

Bakgrund

Under senare delen av hösten 1994 påbörjades en omorganisation vid häktet i Umeå. Ett skäl för denna var att det hade inrättats en ny myndighet inom kriminalvården, TPT, som skulle besättas med personal. Ett annat skäl var att Kriminalvårdsstyrelsen hade beslutat att häktet skulle flyttas till nya lokaler i Umeå och att det nya häktet skulle bemannas.

TPT, som hade sitt kansli i Göteborg, började sin verksamhet den 1 februari 1994. Man hade då ingen egen personal utan drev verksamheten provisoriskt. Ekonomiskt innebar inrättandet av TPT att man från budgetåret 1994/95, dvs. den 1 juli 1994, tog bort fyra befattningar från häktet i Umeå.

Av ett lokalt kollektivavtal som tecknades den 22 april 1994 med anledning av inrättandet av TPT framgår att myndigheten skall tillsätta sin egen personal. Vidare framgår det av avtalet att förordnandena där skall tidsbegränsas att gälla under högst ett år och att tjänstgöringen skulle avse funktioner som bilförare, utlandstransportledare och inrikes transporter. Under förordnandetiden skall arbetstagarna vara placerade på annan tjänst inom kriminalvården och vara tjänstlediga till 100 procent från sina andra tjänster under tiden de tjänstgjorde vid TPT. Vidare gäller att arbetstagarna skall vara stationerade på en värdmyndighet. Anledningen till denna ordning var att man inte skall behöva rekrytera ny personal utan personalen hos TPT skall komma från kriminalvården; det skulle ske en cirkulation mellan kriminalvårdens personal i övrigt och TPT.

Av tjänsterna vid TPT skulle 11 tjänster tillsättas med personal från Umeå. Från kriminalvårdsanstalten fick åtta personer tjänst hos TPT och tre från häktet. Skälet till att både häktet och anstalten blev värdmyndighet var att man inte kunde ta åtta tjänster från häktet. Hela verksamheten där skulle då ha urholkats.

Arbetsbristen

I och med att det skulle tas tjänster från häktet till TPT befarade man att det skulle bli en övertalighet vid häktet. Det var dock först sedan TPT den 1 september 1994 hade rekryterat sin personal som man visste hur stor övertaligheten skulle bli. Häktet beslöt då att driva verksamheten med underskott fram till dess att flyttningen av häktet till nya lokaler var genomförd och det stod klart vad denna flyttning skulle innebära i bemanningsfrågan.

Den 9 september 1994 beslutades var häktet skulle vara lokaliserat och bemanningsfrågan avgjordes efter MBL-förhandlingar den 3 januari 1995. Häktets personalstat fastställdes då till 16,5 tjänster. Den 27 februari 1995 lämnades en facklig information, i vilken arbetsgivaren redogjorde för sin uppfattning att det skulle bli en övertalighet motsvarande 4–5 vårdare och att uppsägningar beräknades bli genomförda under mars 1995. Övertaligheten kom slutligen att bli fyra arbetstagare, motsvarande antalet garantitjänster som fördes över till TPT. En arbetstagare kommer att avgå med pension i år, varför det återstod tre övertaliga arbetstagare. I mars 1995 inleddes lokala och centrala MBL-förhandlingar om övertaligheten. Den turordning som arbetsgivaren fastställde gjordes utifrån 3 § TurA-S. Den innebar att övertaligheten begränsades till häktet i Umeå och de tre i målet aktuella arbetstagarna sades upp.

Det statliga arbetsgivarbegreppet

Frågan om det statliga arbetsgivarbegreppet har berörts bl.a. i SOU 1994:141 [ pdf ||  ] Arbetsrättsliga utredningar – bakgrundsmaterial utarbetat av sekretariatet vid 1992 års arbetsrättskommitte. Det sägs där bl.a. följande i fråga om staten som arbetsgivare (s. 89 f.).

Vad som här sägs är också något som kommer direkt fram i instruktionen för Kriminalvårdsverket. Av såväl denna instruktion som av departementsförordningen (1982:1177) framgår att häktet i Umeå är en egen myndighet. Som också framgår av instruktionen leds en kriminalvårdsanstalt, ett häkte och en frivårdsmyndighet av en chef och denna avgör myndighetens ärenden, om inte något annat är föreskrivet. Myndighetschefen har enligt verksförordningen, som enligt instruktionen är direkt tillämplig på kriminalvårdsanstalter och häkten, ett ansvar för myndighetens personalpolitik.

Av 3 § anställningsförordningen framgår att det är den myndighet där arbetstagaren är anställd som har rätt att säga upp en arbetstagare på grund av arbetsbrist. Uppsägning av personliga skäl prövas dock inom statsförvaltningen av en personalansvarsnämnd. Ordföranden i en sådan nämnd kan uppdra åt en regionmyndighet, som har tillsynsansvaret, att omplacera en arbetstagare från en myndighet till en annan. Detta är möjligt för att bestämmelserna om omplacering i 7 § anställningsskyddslagen skall kunna uppfyllas. Om det är personliga skäl som ligger till grund för en uppsägning, är det oftast lämpligare att arbetstagaren byter myndighet än stannar kvar där han tidigare arbetade; detta gäller särskilt inom det nu aktuella kollektivavtalsområdet.

I propositionen 1974:174 [ pdf ||  ] om anställningsskydd inom statlig tjänst (s. 53) uttalade departementschefen vad gäller frågan om bestämning av uppsägningskretsen, att det är den statsmyndighet där tjänstemannen är anställd som i första hand bör anses som arbetsgivare. Vidare sägs i fråga om omplaceringsansvaret enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att detta är begränsat till att gälla inom anställningsmyndighetens verksamhetsområde. Departementschefen refererade härvid till motsvarande uttalanden i 1973 års proposition med förslag till lag om anställningsskydd (se prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 121 [  ]; jfr s 243). Uttalandena där har fortfarande giltighet.

Av anställningsbevisen framgår att J.F., P.J. och M.L. anställdes vid häktet i Umeå. Det är således utifrån häktet som anställningsmyndighet som omplaceringsskyldigheten enligt 7 § anställningsskyddslagen skall prövas. Det är också häktet i Umeå som utgör den myndighet som avses i 3 § TurA-S när det där sägs att turordningen vid uppsägning vid arbetsbrist skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Att prövningen av uppsägningarna skall ske med utgångspunkt i vem som är anställningsmyndighet följer också av de överväganden som kom till uttryck i arbetsdomstolens dom AD 1993 nr 64, som gällde frågan om undanröjande av ett beslut om disciplinpåföljd för en polisman anställd vid en polismyndighet. När målet prövades hade polismannen anställts vid en annan polismyndighet, varför frågan om disciplinpåföljd ansågs förfallen och beslutet om påföljd undanröjdes. Lagen har i denna särskilda fråga senare ändrats.

Närmare om omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen

Av vad som nu sagts följer att staten anser att den omplaceringsskyldighet som föreligger enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen är begränsad till häktet i Umeå. Det fanns inga andra lediga befattningar vid häktet att omplacera de tre arbetstagarna till.

Det vitsordas att kriminalvården genom riktlinjer som Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat den 21 februari 1995 har åtagit sig en längre gående omplaceringsskyldighet än som följer av lagen och att åtagandet har det innehåll som SEKO uppgett. Detta längre gående åtagande gäller dock endast för tiden från det riktlinjerna beslutades. Förhållandena under sommaren och hösten 1994 saknar därför betydelse.

Den omplaceringsutredning som föregick uppsägningarna av J.F., P.J. och M.L. uppfyller åtagandet i de nämnda riktlinjerna. Av förhandlingsprotokollet från den 24 april 1995 framgår att en omplaceringsprövning skett även till kriminalvårdsanstalten i Umeå, att det inte fanns några vakanser vid anstalten och att ytterligare nerdragningar var att vänta där. Några möjligheter att omplacera de berörda arbetstagarna till anstalten fanns således inte. Även om någon skriftlig omplaceringsutredning inte har presenterats för arbetstagarsidan visste B.N., som chef för regionmyndigheten Umeå, och S-E.S., som chef för häktet och kriminalvårdsanstalten i Umeå, hur situationen var i Umeå. Det fanns inte några andra lediga befattningar där att omplacera de tre arbetstagarna till, vare sig till häktet, kriminalvårdsanstalten, regionmyndigheten eller frivårdsmyndigheten. Detta framfördes också vid förhandlingsbordet. Visserligen fanns det ett vikariat som frivårdsinspektör vid frivårdsmyndigheten, men för denna tjänst krävdes högskoleexamen motsvarande socionomutbildning och någon sådan utbildning hade inte någon av de tre nu aktuella arbetstagarna.

S-E.S. har vid ett tillfälle frågat P.J., om denne var intresserad av en omplacering till häktet i Huddinge. Det var dock inte något erbjudande om omplacering utan endast ett erbjudande om hjälp från arbetsgivarens sida om P.J. var villig att flytta till häktet i Huddinge. Inom kriminalvården finns det en intern arbetsförmedling som täcker hela landet. De anställda kan genom att vända sig dit få hjälp om de önskar arbete någon annanstans. Det innebär att det ställs krav på arbetstagaren att ta ett eget initiativ, om han är villig att flytta; arbetsförmedlingen kan i så fall hjälpa till att förmedla kontakt. S-E.S:s erbjudande låg i linje med den hjälp arbetsförmedlingen erbjuder. P.J. tackade emellertid nej till erbjudandet.

Sammantaget har staten uppfyllt den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Under alla förhållanden kan det inte anses skäligt att kräva omplacering utanför orten Umeå.

Turordningen enligt 3 § TurA-S

Den turordning som arbetsgivaren fastställde är gjord med stöd av 3 § i TurA-S. Turordningen innebar att övertaligheten begränsades till häktet i Umeå. Som redan sagts är det inom denna myndighet som turordningen skall fastställas.

För det fall domstolen ändå skulle anse att turordningskretsen skulle ha innefattat även andra myndigheter än häktet i Umeå, vitsordas att staten har brutit mot turordningsbestämmelserna. Uppsägningarna kan dock i ett sådant fall inte förklaras ogiltiga. Varsel och förhandling enligt 11 § MBL om uppsägningarna skedde i januari 1995 och uppsägningarna ägde rum senare samma år. Det finns inga omständigheter som utgör skäl för att anse att förfarandet skulle vara inlett före den 1 juli 1994. Den nya lagen om offentlig anställning skall därför tillämpas i målet. Av detta följer att uppsägningarna inte kan förklaras ogiltiga på grund av turordningsbrott.