AD 1998 nr 12

Genom beslut den 6 mars 1997 ålade Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd inspektören Å.N. disciplinpåföljd i form av varning för tjänsteförseelse. Personalansvarsnämnden fattade beslutet med anledning av uppgifter som framkommit i en dom som meddelats av Falu tingsrätt den 13 november 1996. Genom domen ogillade tingsrätten ett åtal mot Å.N. för övergrepp i rättssak, alternativt tjänstefel. Domen vann laga kraft.

Tvisten i målet gäller om Å.N. genom det händelseförlopp som beskrivs i domen har gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse som kan föranleda disciplinpåföljd.

Händelseförloppet

Parterna är ense om att bedömningen av disciplinansvarsfrågan skall göras på grundval av de uppgifter om händelseförloppet som Å.N. själv lämnat vid Falu tingsrätt samt till personalansvarsnämnden. Dessa uppgifter, som överensstämmer med vad Å.N. har berättat inför arbetsdomstolen, kan sammanfattas enligt följande.

Den 16 februari 1996 skulle det hållas en brottmålsrättegång vid Falu tingsrätt. Förhandlingen hölls under säkerhetskontroll eftersom det hade framförts hot. Tilltalad i målet var dels M.C., som var åtalad för att ha skjutit en person, och dels M.B., som var åtalad för skyddande av brottsling. M.B. var gift med M.C:s halvbror R.B. Med anledning av att hot hade framförts mot M.B. befann hon sig genom polisens försorg på ett hotell i Borlänge.

Å.N. träffade den 15 februari 1996 R.B. utanför polishuset. R.B. berättade att det dagen efter skulle vara rättegång i målet mot hans halvbror M.C. och att hans hustru skulle ”vittna”. R.B. frågade om det med tanke på släktskapsförhållandet var riktigt att hustrun skulle vittna. Å.N. var osäker på innebörden av rättegångsbalkens bestämmelser men erbjöd sig att kontrollera saken och återkomma. R.B. sade då att Å.N. lika gärna kunde vända sig till hustrun direkt och uppgav att hon var på ett hotell under polisens beskydd. Efter att ha undersökt frågan om vittnesplikt ringde han under kvällen till M.B:s hotell och bad att hon skulle att ringa upp honom. M.B:s offentliga försvarare advokaten A.N., som vid tillfället besökte M.B. på hennes hotellrum, ringde därefter upp honom. Då telefonsamtalet bröts trodde Å.N. att något kunde ha hänt. Han ringde på nytt till hotellet och bad att M.B. skulle ringa honom. A.N. ringde därefter till Å.N., som fick tala med M.B. Samtalet mellan dem varade någon minut. Å.N. informerade M.B. om att han träffat hennes make och att hon inte kunde tvingas att vittna vid den förestående rättegången samt att hon borde ta upp saken med rättens ordförande. Han frågade inte i vilken egenskap som M.B. var kallad till rättegången. Senare ringde han till R.B. och berättade att han talat med M.B.

Har Å.N. gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse?

Enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas.

Förbundet har som arbetsdomstolen har uppfattat dess inställning menat att Å.N:s handlande inte kan anses som någon tjänsteförseelse redan av det skälet att händelsen ägde rum under hans fritid. Enligt arbetsdomstolens mening kan det dock knappast råda något tvivel om att Å.N. vid det aktuella tillfället, trots att händelsen ägde rum under hans fritid, inte agerade som privatperson utan i sin egenskap av polisman. Arbetsdomstolen kan därför inte godta vad förbundet har anfört i denna del.

Frågan om Å.N:s handlande innebar att han gjorde sig skyldig till tjänsteförseelse kan ses mot bakgrund bl.a. av bestämmelsen i 2 § polislagen, vilken innebär att det till polisens uppgifter hör att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen.

Vid en bedömning av Å.N:s handlande finns det enligt arbetsdomstolens mening anledning att först ställa frågan om han handlade felaktigt genom att under de aktuella omständigheterna över huvud taget ta kontakt med M.B. i en fråga rörande den förestående rättegången. Frågeställningen skall ses mot bakgrund av följande omständigheter. Det var inte hon utan hennes make R.B. som hade bett Å.N. om svar på frågan om vittnesplikt. Å.N. hade vetskap om att M.B. stod under särskilt polisskydd på så sätt att hon inför rättegången dagen därpå vistades på hotell, något som endast ett fåtal personer kunde förutsättas känna till. Till detta kommer att Å.N. inte hade någon närmare insikt om omständigheterna kring rättegången och M.B:s roll i denna.

Att Å.N. under de nu angivna förhållandena likväl kontaktade M.B. berodde alltså på att R.B. hade bett honom att göra detta. Vad R.B. berättade vid deras samtal visade att han kände till att M.B. vistades på hotellet i polisens arrangemang. Hans uppgifter måste ha gett Å.N. intrycket att han kände till förhållandena kring rättegången. Om man bara ser till dessa omständigheter kan det i och för sig förefalla naturligt att Å.N. tog kontakt direkt med M.B. Av betydelse för bedömningen är emellertid också att R.B. såvitt framkommit inte uttryckte sig så att Å.N. hade anledning att utgå från att frågan om M.B:s vittnesplikt hade uppkommit därför att hon själv undrade över detta. Situationen måste i stället uppfattas så att det var R.B. som för egen del hade ställt sig frågan och önskade att ett svar på den skulle lämnas till M.B. trots att hon inte hade begärt detta. Till detta kommer att Å.N. enligt vad han själv har uppgivit inför arbetsdomstolen inte var närmare bekant med M.B. Under dessa förhållanden kan arbetsdomstolen instämma i statens uppfattning att det var opåkallat och olämpligt att Å.N. under dessa förhållanden kontaktade M.B. utan att först höra med sin förman eller med åklagaren och utan att först ta reda på de närmare förhållandena kring rättegången. Om han hade gjort det, hade han för övrigt fått veta att hon inte skulle vittna utan stod som tilltalad i rättegången.

Vid en bedömning av Å.N:s handlande finns det vidare anledning att ställa frågan om han agerade felaktigt genom sina yttranden vid samtalet med M.B. Vid samtalet sade Å.N. att han hade träffat hennes make och berättade att hon inte kunde tvingas vittna i rättegången och att hon borde ta upp saken med rättens ordförande. Beskedet om att hon ”inte kunde tvingas vittna” måste i och för sig sägas ha varit ägnat att förvirra M.B., eftersom det rätta förhållandet var att hon skulle höras som tilltalad i målet. Att Å.N:s besked blev felaktigt eller i varje fall missledande måste dock anses ha reparerats genom hans tillägg om att hon borde ta upp saken med rättens ordförande. Mot denna bakgrund anser arbetsdomstolen att vad Å.N. yttrade vid samtalet inte som staten har gjort gällande kan anses ha ingripit i och riskerat att påverka den förestående rättegången.

Sammanfattningsvis anser arbetsdomstolen att Å.N. inte helt kan undgå kritik för sitt handlande att under de aktuella omständigheterna ta kontakt med M.B. Den felaktighet han därmed begick måste dock enligt arbetsdomstolens mening med hänsyn till samtliga omständigheter anses som ringa. Förutsättningar för ett beslut om disciplinpåföljd föreligger därför inte. Beslutet om varning skall därför undanröjas.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet skall staten förpliktas att utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Arbetsdomstolen anser att det belopp som förbundet har yrkat är skäligt.