AD 1995 nr 154

Enligt 9 § andra stycket lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt får ett mål om lönefordran avgöras utan samtidig prövning av arbetsgivarens kvittningsinvändning eller genkäromål om en sådan prövning skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen. Avsikten med bestämmelsen framgår av lagförarbetena, vari bl.a. sägs (SOU 1967:3 [ pdf | ] s. 75) att ett kvittningspåstående från arbetsgivarens sida icke får sätta målet i vidlyftigheter. Vidare uttalas följande. ”Arbetstagaren har anspråk på att få sitt lönekrav snabbt prövat. Kan det befaras att utredningen blir för omfattande för att lämpligen kunna äga rum i det målet, får kvittningsyrkandet avvisas. Detta gäller särskilt vid allmän underrätt, som vid sitt ställningstagande även får beakta risken att frågan om motfordrans bestånd och kvittningsduglighet blir dragen till högre rätt genom överklagande med därav följande dröjsmål med lönefordrans utfående.”

Av handlingarna i målet får anses framgå att prövningen av J.C:s löneanspråk, som till största delen vitsordats av Enia, kommer att oskäligt uppehållas om Enias motfordran och andra tvistemål samtidigt skall prövas. Målet mellan J.C. och Enia skall därför åter särskiljas från de övriga tvistemålen. Vidare skall Enias kvittningsinvändning avvisas och prövningen av bolagets genkäromål anstå till dess lönefordringen prövats.

Arbetsdomstolen saknar anledning att gå in på frågan om J.C:s lönefordran skall prövas gemensamt med hans skadeståndsanspråk eller avgöras genom särskild deldom. Domstolen vill dock anmärka att om tingsrätten väljer det senast nämnda förfarandet ser domstolen inte nu något hinder mot att målet, efter det att sådan deldom meddelats, åter sammanlägges med de övriga aktuella tvistemålen.

Enia har förlorat målet i arbetsdomstolen och skall därför ersätta J.C. för rättegångskostnader. Vad han yrkat därför är skäligt.