AD 1995 nr 140

Tvisten i målet gäller om bolaget haft saklig grund för att säga upp M-L.O. Enligt arbetsgivarparterna har M-L.O. varit frånvarande från sitt arbete vid två tillfällen utan att ha anmält sin frånvaro och vid tre tillfällen utan att förete erforderligt s.k. förstadagsintyg. Arbetsgivarsidan har också påstått att M-L.O. före den 20 oktober 1993 varit frånvarande från sitt arbete utan lov vid ett tiotal tillfällen. Industrifacket hävdar att uppsägningen har skett utan saklig grund och har därför yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen och allmänt skadestånd jämte ränta. Yrkandena har bestritts av arbetsgivarparterna.

Vad gäller förhållandena vid de i målet aktuella frånvaroperioderna och de rutiner som tillämpas hos bolaget vid sjukanmälan har förhör under sanningsförsäkran hållits med M-L.O. och vittnesförhör ägt rum med klubbordföranden G.F., löntagarrepresentanten i bolagets styrelse T.N., förstemannen G.M., arbetsledaren R.A., E.S. vid personalavdelningen och personalchefen G.A.

Utredningen i målet

G.M., som är försteman på den avdelning där M-L.O. arbetade i september 1994, och R.A., som är förman hos bolaget, har båda uppgett att de alltid är på arbetet minst en halv timme innan första skiftet börjar på morgonen kl. 6.48. G.M. har tillagt att hon för att undvika missförstånd alltid skriftligen noterar de sjukanmälningar som hon har mottagit och att hon aldrig glömt att göra en sådan notering. Enligt G.A. informerade bolaget i slutet av år 1991 muntligen de anställda om att den som är sjuk skall ringa i första hand arbetsledaren eller E.S. på lönekontoret eller G.A. och anmäla sin frånvaro. Enligt henne lämnades vidare inför det nya sjuklönesystemets ikraftträdande upplysningar om vad de anställda skulle iaktta vid sjukfrånvaro genom skriftlig information på baksidan av det sista lönebeskedet för år 1991.

Vad gäller frånvaron den 20 oktober 1993 har i målet inte ifrågasatts att M-L.O. var frånvarande på grund av sjukdom och att hon därmed hade rätt att vara borta från sitt arbete. Vad tvisten gäller är om M-L.O. varit olovligen frånvarande från arbetet i den meningen att hon uteblev från arbetet utan att höra av sig.

M-L.O. har i denna del uppgett följande. Den 20 oktober 1993 någon gång mellan kl. 06.30–06.45 ringde hon till R.A., G.M. eller någon annan arbetskamrat och berättade att hon var sjuk. Hon minns inte till vem hon ringde. Arbetsledarna finns inte alltid på plats och ibland är det någon arbetskamrat som svarar istället. Om någon annan än en arbetsledare svarat, har hon bett denne att vidarebefordra hennes anmälan till arbetsledaren. När hon fick det skriftliga beskedet om att hon i fortsättningen skulle lämna förstadagsintyg sade hon att hon hade ringt och sjukanmält sig. Hon protesterade inte mot den varning som hon fick den 21 oktober trots att den var felaktig, eftersom ingen trodde på henne när hon sade att hon hade ringt.

G.A. har uppgett följande. M-L.O. har före den 20 oktober 1993 varit hemma från arbetet vid flera tillfällen utan att anmäla sin frånvaro. Det har hänt sammanlagt ett 30-tal gånger att M-L.O. varit borta och inte fått någon lön utan att hon reagerat eller framfört några invändningar mot detta. Den 20 oktober var M-L.O. frånvarande och G.A. kontrollerade med arbetsledarna och andra anställda om M-L.O. hade ringt, men ingen hade hört något. Efter det att bolaget hade tilldelat M-L.O. varningen talade G.A. med henne och påpekade det allvarliga i situationen.

Vad gäller den andra frånvaroperioden som inträffade den 25 november till den 1 december 1994 är det ostridigt att M-L.O. anmälde att hon var sjuk. Det är också ostridigt att M-L.O. inte har uppvisat läkarintyg från första sjukdagen. M-L.O. har i denna del berättat följande. Hon hade så fruktansvärt ont i ryggen att hon inte kunde röra sig eller ta sig till en läkare, men hon trodde dock att hon skulle bli bättre. Hon visste inte då att läkarna vid företagshälsovården gör hembesök. Den 25 november ringde hon till företagshälsovården och fick tid till påföljande dag kl. 14.15. Företagshälsovården ringde emellertid senare på eftermiddagen och sade att man inte kunde ta emot henne på den överenskomna tiden och hon fick istället tid nästa dag. Hon ringde då till G.A. som sade att de i så fall fick avvakta. Bolaget höll vid denna tid på att byta företagshälsovård och M-L.O. vet inte varför, men ”de” avbeställde då allting. Enligt M-L.O. fick hon lön för denna tid i efterhand, medan G.A. har uppgett att bolaget inte betalade någon sjuklön eftersom någon sjukförsäkran inte kommit in. G.A. har vidare uppgett att hon inte minns om hon fick något samtal från M-L.O. efter det att denna skulle ha haft kontakt med företagshälsovården.

Det är ostridigt att M-L.O. ringde bolaget och anmälde frånvaro för tiden den 14–18 april 1994 samt att hon inte har uppvisat något förstadagsintyg för denna period. M-L.O. har uppgett att hon inte minns varför hon var frånvarande från arbetet och att det är möjligt att hon inte var sjuk utan hemma för vård av sjukt barn. När M-L.O. hade återgått till arbetet varslades hon om uppsägning och en överläggning ägde rum där hon själv var närvarande. I protokollet från överläggningen, som har förebragts i målet, har antecknats bl.a. att M-L.O. själv tidigare hade uppgett att hon hade varit sjuk fr.o.m. den 14 april. Enligt M-L.O. talade parterna under överläggningen om hennes fortsatta anställning och det blev därför inte utrett varför hon hade varit hemma de aktuella dagarna. Man talade då inte om varför hon hade varit borta från arbetet. Hon minns i vart fall inte om hon sade att hon varit frånvarande på grund av sjukdom eller vård av sjukt barn.

G.F. är hos bolaget klubbordförande för Industrifacket sedan fem år tillbaka. Han var närvarande vid den överläggning som hölls i april efter det att bolaget hade varslat om sin avsikt att säga upp M-L.O. med anledning av hennes frånvaro från arbetet den 14–18 april. Han har uppgett bl.a. följande. Han minns inte om orsaken till M-L.O:s frånvaro diskuterades vid överläggningen. Företaget såg allvarligt på hennes frånvaro och från fackets sida ville man rädda hennes anställning. Redan före överläggningen kom facket överens med bolaget om att varslet om uppsägning skulle dras tillbaka. Den överläggning som följde var endast en ”teater” för att M-L.O. skulle förstå allvaret i situationen. – Enligt G.A., som också deltog vid överläggningen, sades det inte vid detta tillfälle att M-L.O. själv varit sjuk. Det sades enligt henne inte heller något om vård av sjukt barn.

Vad gäller den sista tidsperioden, torsdagen den 8 och fredagen den 9 september 1993, har arbetsgivarparterna påstått att M-L.O. varken har anmält sin frånvaro eller företett något läkarintyg. M-L.O. har här uppgett följande. På morgonen den 8 september omkring kl. 07.00 ringde hon till G.M. och berättade att hon var hemma på grund av att hennes dotter var magsjuk. Den 9 september blev hon själv magsjuk och dottern var fortfarande sjuk. Hon ringde till företagshälsovården för att få ett läkarintyg, men fick svaret att hon måste komma dit. Själv var hon för sjuk för att ta sig dit med allmänna kommunikationer. Hon kunde fortfarande inte lämna dottern ensam och tyckte inte att det spelade någon roll att hon inte fick något läkarintyg, eftersom hon fortfarande var hemma för vård av sjukt barn. Hon trodde också att hon skulle bli frisk under lördag/söndag.

G.F. har i fråga om denna frånvaroperiod uppgett följande. Vid den lokala förhandling om uppsägning som följde efter M-L.O:s frånvaro den 8 och 9 september var det ostridigt att M-L.O. hade ringt till bolaget och till försäkringskassan och anmält sin frånvaro. Från företagets sida ansåg man emellertid att hon hade bort begära tjänstledigt istället för att vara ledig för vård av sjukt barn. Före den centrala förhandlingen fick G.F. frågan om M-L.O. hade ringt och anmält sin frånvaro. Han gick då till G.M. och frågade och fick till svar att M-L.O. alltid ringer när hon är hemma. När han frågade G.M. om M-L.O. hade ringt den 8 september kom G.M. först inte ihåg hur det var. När han sade att M-L.O. hade varit hemma för att barnet var magsjukt svarade G.M. att hon var säker på att M-L.O. hade ringt.

T.N., som sitter med i fackklubbens vid bolaget styrelse, har berättat att han efter den 9 september fick reda på att M-L.O. hade meddelat sig med bolaget och sagt att hon var hemma för vård av barn den 8 och 9 september. Han fick senare reda på att det hade strulat till sig för M-L.O. och att hon inte fick vara hemma för vård av sjukt barn.

G.M. har uppgett att hon inte minns om M-L.O. ringde och anmälde sin frånvaro. Hon har vidare uppgett att hon minns att R.A. vid något tillfälle frågade henne om M-L.O. hade ringt och anmält frånvaro men hon vet inte om det var den 8 september 1994.

R.A. har berättat att han den 8 september gick runt och frågade om M-L.O. hade ringt. Han talade med G.M., med E.S. på lönekontoret och med arbetskamrater men ingen hade hört något. E.S. har här berättat att hon inte tog emot någon frånvaroanmälan den 8 september och att R.A. kom in på kontoret och frågade om hon hade tagit emot någon anmälan.

G.A. har uppgett att hon någon dag efter den 9 september 1994 blev uppringd av sjuksköterskan vid företagshälsovården som berättade att M-L.O. hade ringt och beställt tid, men sedan inte kommit på den överenskomna tiden. Efter telefonsamtalet talade hon med T.N. och berättade att M-L.O. hade ringt till företagshälsovården. Enligt G.A. kände bolaget inte till varför M-L.O. var hemma den 8 och 9 september.

Arbetsgivarparterna har i målet förebragt en skrivelse daterad den 18 december 1991 innehållande information om nya regler för sjuklön från 1 januari 1992. I denna skrivelse finns angivet bl.a. att sjukanmälan skall göras till respektive arbetsledare samma dag som arbetaren är frånvarande på grund av sjukdom och om denne inte går att nå man i stället skall kontakta G.A. eller E.S.

Arbetsdomstolens bedömning

Av utredningen i målet framgår att den skriftliga varning som M-L.O. tilldelades efter frånvaron den 20 oktober 1993 överlämnades såväl till henne själv som till den lokala fackliga organisationen men att ingen reagerade eller protesterade mot åtgärden. Om M-L.O. hade ringt och anmält att hon var sjuk, borde hon eller hennes fackliga organisation ha påpekat detta när bolaget grundade sitt beslut på bl.a. hennes frånvaro den dagen. M-L.O. har inte heller reagerat mot bolagets beslut att hon i fortsättningen skulle förete förstadagsintyg. De nu nämnda omständigheterna i förening med vad G.A. uppgett talar med sådan styrka mot M-L.O:s uppgifter att hon anmälde sin frånvaro den 20 oktober att domstolen finner skäl att utgå ifrån att någon sådan anmälan inte gjordes. Det får därför anses utrett att M-L.O. inte anmälde till bolaget att hon var sjuk och därför skulle utebli från arbetet den 20 oktober 1993.

Det är ostridigt att M-L.O. inte har uppvisat något förstadagsintyg avseende frånvaron den 25 november – den 1 december 1993. Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning ifrågasätta vad M-L.O. lämnat som förklaring till att hon då inte gav in något sådant intyg. Hennes underlåtenhet att ge in intyget får därför anses bero på att hon var alltför sjuk för att kunna ta sig till en läkare och att hon då inte kände till att läkaren kunde göra hembesök i de fall då hon inte själv kunde ta sig till företagshälsovården. Det måste därför anses föreligga förmildrande omständigheter för hennes underlåtenhet att för detta frånvarotillfälle förete förstadagsintyg.

M-L.O:s egna uppgifter om skälet till varför hon var frånvarande från arbetet den 14–18 april 1994 är oklara. Enligt anteckningen i protokollet från överläggningen i april har M-L.O. själv sagt att hon var sjuk. Med beaktande av denna anteckning och av vad G.F. och G.A. uppgett under förhören anser domstolen att det får hållas för visst att M-L.O. var frånvarande från sitt arbete denna period på grund av egen sjukdom och inte för vård av sjukt barn. Det är ostridigt att M-L.O. inte har uppvisat något läkarintyg från första sjukdagen. Vad detta berott på är inte utrett.

De uppgifter som har lämnats under förhören om M-L.O:s frånvaro den 8 och 9 september 1994 är delvis motsägelsefulla. Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta att M-L.O. i anslutning till denna frånvaroperiod ringde till såväl företagshälsovården som försäkringskassan. Det ter sig mot bakgrund härav svårförklarligt varför hon då inte också skulle ha ringt till sin arbetsgivare och anmält sin frånvaro. Enligt domstolens mening kan några säkra slutsatser om M-L.O:s agerande inte dras av vittnenas berättelser. Vittnesmålen motsäger i vart fall inte entydigt M-L.O:s egna uppgifter att hon ringde till bolaget den 8 september och anmälde att hon var hemma för vård av sjukt barn. Arbetsdomstolen godtar därför hennes uppgifter.

Utredningen motsäger inte heller M-L.O:s påstående att hon var frånvarande båda dagarna därför att dottern var sjuk och den andra dagen dessutom därför att hon själv var sjuk. Industrifackets talan får uppfattas så att arbetstagarsidan vitsordar att M-L.O. vid denna tid inte hade rätt att vara ledig för vård av sjukt barn eftersom barnet hade fyllt tolv år. Det har inte påståtts från arbetstagarsidan att M-L.O. ringde till arbetet den 9 september och anmälde att hon nu själv var sjuk. Med beaktande av att M-L.O. uppenbarligen trodde att hon hade rätt att vara hemma bägge dagarna för att ta vård om sin sjuka dotter får det anses förmildrande för henne att hon inte den 9 september anmälde sin egen sjukdom och underlät att förete läkarintyg för sin frånvaro den dagen.

Vad gäller de påstådda frånvarotillfällen som ligger före den 20 oktober 1993 har ingen annan utredning åberopats än vad G.A. i denna del allmänt uppgett under vittnesförhöret. Bolagets påståenden i denna del har inte utvecklats och preciserats närmare. Arbetsdomstolen lämnar därför dessa påståenden utan avseende.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis fram till följande.

Det har inte i målet gjorts gällande att M-L.O. inte skulle vara skyldig att anmäla frånvaro från arbetet eller förete s.k. förstadagsintyg. Arbetsdomstolen finner visat att M-L.O. vid två tillfällen, den 20 oktober 1993 och den 9 september 1994, har underlåtit att till bolaget anmäla att hon var frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom och att hon vid tre tillfällen – dels vid de frånvaroperioder som inleddes den 25 november 1993 och den 14 april 1994, dels för den 9 september 1994 – inte har företett läkarintyg från första sjukdagen. Arbetsgivarparterna har inte ifrågasatt att M-L.O. var sjuk de dagar för vilka läkarintyg saknas och att hon därmed i och för sig hade rätt att stanna hemma från arbetet. Vad bolaget lagt henne till last är att hon underlåtit att följa de ordningsregler som gällt vid frånvaro på grund av sjukdom.

För en arbetsgivare måste det vara angeläget att arbetstagaren följer de regler och rutiner som gäller vid frånvaro från arbetet på grund av sjukdom. Att bolaget också sett allvarligt på M-L.O:s underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter framgår av den varning som bolaget tilldelade henne i oktober 1993 och det varsel om uppsägning som lades i april 1994. Detta är omständigheter som M-L.O. måste ha varit medveten om och som bort föranleda henne att vara särskilt uppmärksam på sin åligganden i samband med att hon var hemma från arbetet. Tilläggas bör dock härvid att det inte genom utredningen i målet har kommit fram att bolaget hade fog för den varning som tilldelades A-L.O. i oktober 1993 såvitt denna grundades på att hon skulle ha varit olovlig frånvarande före den 20 oktober. Inte heller ger utredningen stöd för att det fanns grund för den uppsägning som bolaget varslade om i april 1994. Otvivelaktigt hade dock bolaget då fog för att reagera mot hennes underlåtenhet att förete läkarintyg.

M-L.O. har varit anställd hos bolaget sedan år 1976. Hon har – såvitt nu är i fråga – vid fyra frånvarotillfällen inte fullgjort sin skyldighet att anmäla frånvaro och/eller uppvisa förstadagsintyg. Vid två av de aktuella tillfällena har omständigheterna varit förmildrande. Enligt arbetsdomstolens mening borde bolaget ha undersökt möjligheten ytterligare att genom mindre ingripande åtgärder än att vidta en uppsägning komma till rätta med M-L.O:s problem att följa gällande regler vid frånvaro från arbetet på grund av sjukdom. Den utredning som förebragts ger sammantaget inte stöd för att bolaget haft tillräckliga skäl för att säga upp M-L.O. från hennes anställning. Industrifackets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas och bolaget förpliktas att betala allmänt skadestånd till M-L.O. Skadeståndet bör bestämmas till 50 000 kr jämte yrkad ränta.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna med hälften vardera ersätta Industrifacket för dess rättegångskostnader.

Industrifacket har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 95 210 kr, varav 84 000 kr i ombudsarvode beräknat på en timkostnad om 1 400 kr. Arbetsgivarparterna har överlämnat till domstolen att pröva skäligheten av yrkad ersättning.

Domstolen finner skäligt att bestämma arvodet till 56 000 kr, motsvarande 40 timmars arbete till en kostnad av 1 400 kr per timme, och godtar i övrigt vad som yrkats.