AD 1995 nr 122

Tvisten

Tvisten i målet gäller om staten haft saklig grund för att säga upp SOF:s medlem T.D. från dennes anställning som officer i Försvarsmakten och att med omedelbar verkan skilja honom från arbetet.

SOF har yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen av T.D. och allmänt skadestånd för uppsägning utan saklig grund och för att denne utan lagligt stöd skilts från sina arbetsuppgifter samt för att vissa formföreskrifter inte iakttagits inför de beslut som arbetsgivaren fattat. SOF har också yrkat allmänt skadestånd för egen del. Staten har bestritt de yrkanden som har framställts.

Bakgrunden till tvisten

T.D. anställdes i Försvarsmakten som yrkesofficersaspirant den 29 augusti 1986 och är sedan den 7 maj 1993 befordrad till kapten. Vid tiden för de nu aktuella besluten tjänstgjorde han som plutonchef för 1. mek. kompaniet vid Livgardesbrigaden.

I början av maj 1994 kallades T.D. till översten K.Å. för ett säkerhetsskyddssamtal. Anledningen till samtalet, som hölls den 6 maj, var enligt den skriftliga redogörelse för samtalet som K.Å. nedtecknade (se domsbilaga 1) att T.D. måste medvetandegöras om vissa säkerhetsaspekter i det som rörde hans fritidsverksamhet och som hänförde sig till hans medlemskap i motorcykelklubben Choppers Northside, numera med namnet MC Sweden. Klubben var vid denna tid s.k. hang around till motorcykelorganisationen Hell’s Angels, dvs. klubben hade nått det första av tre stadier för fullvärdigt medlemskap i Hell’s Angels. K.Å. redovisade vid samtalet sin uppfattning att han ansåg att T.D. befann sig i en ”riskzon” och uppmanade denne att allvarligt överväga fortsatt medlemskap i klubben. Den 21 oktober 1994 ägde ett uppföljande samtal rum. Choppers Northside hade vid denna tidpunkt nått det andra steget för medlemskap i Hell’s Angels; man var s.k. prospect.

I en skrivelse den 28 november 1994 (se domsbilaga 2) återkom K.Å. till T.D:s medlemskap i Choppers Northside och ställde denne inför valet att utträda ur klubben och ta avstånd från den ideologi, de normer och de interna lagar som reglerar Hell’s Angels verksamhet eller att riskera en omplacering till en icke-militär tjänst samtidigt som K.Å. skulle pröva formerna för T.D:s fortsatta anställning.

Vid ett sammanträffande den 5 december 1994, som var den dag då T.D. senast skulle ge besked i fråga om sitt val, förklarade T.D. för K.Å. att han inte avsåg att lämna Choppers Northside. K.Å. beordrade då T.D. att med omedelbar verkan lämna sin befattning som plutonchef vid 1. mek. kompaniet och att omedelbart lämna regementet sedan han fullgjort vissa beordrade uppgifter, se närmare domsbilaga 3. I ordern sades också att T.D:s framtida verksamhet skulle komma att fastställas efter förhandling med dennes arbetstagarorganisation och att han intill dess var tjänstebefriad. T.D. verkställde ordern och i en skrivelse den 6 december 1994 anmälde K.Å. till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd för prövning frågan om formerna för T.D:s fortsatt anställning vid Försvarsmakten, se domsbilaga 4. Personalansvarsnämnden prövade denna anmälan den 21 december 1994 och beslutade då att säga upp T.D. och om avstängning.

Staten har som grund för uppsägningen av T.D. och dennes skiljande från arbetet angett att staten inte längre har något förtroende för honom som officer. Från SOF:s sida har gjorts gällande att staten i målet åberopat omständigheter som inte angetts vid uppsägningstillfället och vid den tvisteförhandling som därefter följde och att dessa nya omständigheter inte får åberopas nu. Staten har förnekat att fråga är om några nya omständigheter. SOF har bestritt att staten haft saklig grund för att säga upp T.D. eller grund för att avstänga honom. SOF har ifrågasatt om inte staten genom sina åtgärder kränkt T.D:s grundlagsskyddade föreningsfrihet.

Arbetsdomstolen tar i det följande först upp frågan vilka omständigheter som kan läggas till grund för domstolens prövning i målet. Därefter behandlar domstolen vissa frågor med anknytning till den enskildes grundlagsskyddade föreningsfrihet och övergår sedan till de övriga frågor som rör själva tvisten i målet.

Har staten åberopat nya omständigheter till grund för uppsägningen?

Enligt staten var grunden för Personalansvarsnämndens beslut om uppsägning densamma som staten nu åberopar i målet, nämligen att Försvarsmakten inte längre har förtroende för T.D. beroende på förhållanden hänförliga till dennes medlemskap i Choppers Northside och denna klubbs ansökan om medlemskap i Hell’s Angels.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt 9 § anställningsskyddslagen är en arbetsgivare skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som en uppsägning grundas på. Som arbetsdomstolen uttalat i domen 1985 nr 97 [ NJ ] [ Karnov ] i anslutning till bl.a. denna bestämmelse måste det kravet ställas på arbetsgivaren att – när det uppkommer fråga om att skilja en arbetstagare från dennes anställning – ärendet utreds med omsorg och noggrannhet så att förutsättningarna för avskedandet eller uppsägningen blir i görligaste mån klarlagda. Om ett sådant krav inte ställs upp, får den nämnda bestämmelsen inte avsett värde för arbetstagaren. Möjligheterna att föra meningsfulla tvisteförhandlingar i saken skulle dessutom, som domstolen också framhöll i den nämnda domen, försvåras alltför mycket.

Enligt vad som är antecknat i Personalansvarsnämndens beslut sades T.D. upp från sin anställning, eftersom nämnden delade K.Å:s mening att det inte förelåg förutsättningar för ett fortsatt förtroende för T.D. som yrkesofficer. Uttrycket är vagt och kan ge utrymme för mycket vida tolkningar. I nämndens beslut angavs också att T.D. muntligen kunde få uppgift om de omständigheter som åberopades som grund för uppsägningen. Det har inte i målet gjorts gällande att T.D. före tvisteförhandlingen efterfrågat dessa uppgifter. I protokollet från denna förhandling är antecknat att arbetstagarsidan begärde att Försvarsmakten skriftligen i protokollet skulle uppge de grunder som man åberopade för uppsägningen. Härefter är antecknat att arbetsgivarsidan anförde att T.D. uppträtt på ett sätt som var oförenligt med en anställning som yrkesofficer. Därefter redovisas den polisanmälan som gjorts om misshandel i samband med att T.D. tjänstgjorde som dörrvakt på en restaurang. I protokollet är antecknat också att denna restaurang enligt polismyndigheten i Stockholm hade kopplingar mot motorcykelklubben Choppers och den dörrvakt som hade garderoben på entreprenad. Vidare är antecknat att Försvarsmakten mot denna bakgrund inte längre hade fortsatt förtroende för T.D. Det är i protokollet också antecknat att T.D. inte var uppsagd på grund av sitt medlemskap i Choppers.

Av den utredning som förebragts kan inte anses framgå annat än att Personalansvarsnämnden grundade sitt beslut på i huvudsak samma omständigheter som redovisats i K.Å:s anmälan och som grundades på dennes bedömning att T.D. utgjorde en säkerhetsrisk på grund av medlemskapet i Choppers Northside. Som grund för K.Å:s anmälan angavs också att T.D. arbetat som dörrvakt vid olika restauranger och den polisanmälan om misshandel som vid denna tid förelåg mot T.D.

De anteckningar som finns i protokollet från tvisteförhandlingen ger närmast stöd för att staten vid förhandlingen endast åberopade T.D:s tjänstgöring som dörrvakt och den gjorda polisanmälan som grund för uppsägningen. Enligt vad staten uppgett i målet upptogs dock en större del av förhandlingstiden av diskussioner om betydelsen av T.D:s medlemskap i Choppers Northside och dennes grundlagsskyddade föreningsfrihet. Att diskussioner förekommit om T.D:s förbindelser med denna klubb och betydelsen av dessa från anställningssynpunkt framgår också av den bilaga till protokollet från förhandlingen i vilken SOF närmare utvecklar grunderna för sina yrkanden under förhandlingen. Bortsett från den polisanmälan om misshandel som då ännu förelåg omfattade således tvisteförhandlingen i stort sett samma frågor som nu är aktuella i målet.

Med beaktande av innehållet i Personalansvarsnämndens beslut och vad som förekommit under tvisteförhandlingen kan därför enligt arbetsdomstolens mening staten inte anses ha i målet åberopat några nya omständigheter till stöd för sin talan.

Den enskildes grundlagsskyddade föreningsfrihet

Enligt 2 kap. 1 § punkt 5 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet, vilket anges innebära en frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Föreningsfriheten innefattar inte bara en frihet att bilda en förening i juridisk mening, dvs. en ideell eller ekonomisk förening. Den omfattar även andra sammanslutningar. I föreningsfriheten ligger också friheten att verka gemensamt inom ramen för en sammanslutning (prop. 1975/76:209 [ pdf ||  ] s. 144 [  ], se också SOU 1975:75 [ pdf | ] s. 194 [  ]). Den grundlagsfästa föreningsfriheten får – på närmare angivna grunder – begränsas genom lag, men endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung (se 2 kap. 12 § och 14 § andra stycket RF). En sådan begränsning har hittills gjorts bara genom bestämmelsen i 18 kap. 4 § brottsbalken om straff för olovlig kårverksamhet. Sedan den 1 januari 1995 gäller som lag Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, vari också ingår bestämmelser om föreningsfrihet, se SFS 1994:1219.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten gäller som sagts gentemot ”det allmänna”. Uttrycket betecknar enligt förarbetena (prop. 1975/76:209 [ pdf ||  ] s. 86 [  ] och 140 [  ] f.) bl.a. det allmännas verkställande organ och till denna krets hör bl.a. de statliga myndigheterna. Statliga anställningar vilar på enskilda anställningsavtal, dvs. på privaträttslig grund, och regleringen i lag av den offentliga anställningen har kommit att alltmer närma sig den för de privatanställda. Det har emellertid inte i målet gjorts gällande att den enskildes grundlagsskyddade föreningsfrihet på grund av dessa eller andra omständigheter inte skulle kunna göras gällande mot staten i dess egenskap av arbetsgivare. Arbetsdomstolen ser inte heller att det finns utrymme för någon sådan slutsats (jfr AD 1991 nr 106 [ NJ ] [ Karnov ]). Utgångspunkten för prövningen i målet är därför att T.D. även i sin anställning hos Försvarsmakten är tillförsäkrad den grundlagsfästa föreningsfrihet som tillkommer enskilda gentemot det allmänna.

Staten grundar sin rätt att säga upp T.D. på bestämmelserna i 7 § lagen om anställningsskydd, dvs. staten hävdar att Försvarsmakten haft saklig grund för att säga upp honom. Av vad som redan sagts följer att en myndighet givetvis även i en situation då en uppsägning övervägs måste respektera den anställdes grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Om förhållandena i det enskilda fallet är sådana att det med en tillämpning av anställningsskyddslagen finns saklig grund för uppsägning, måste grundlagsregleringen förstås så att staten har rätt att säga upp en anställd även om de omständigheter som förestavat uppsägningen exempelvis har anknytning till en förening som den anställde tillhör eller verkar inom. Det är i ett sådant fall inte fråga om någon begränsning av föreningsfriheten i grundlagens mening, dvs. staten behöver då inte ha stöd i en särskild, rättighetsbegränsande lag för att få skilja den anställde från anställningen och arbetsuppgifterna. (Om innebörden av rättighetsbegränsning enligt grundlagen, se bl.a. prop. 1975/76:209 [ pdf ||  ] s. 153 [  ] och Erik Holmberg-Nils Stjernquist, Grundlagarna med tillhörande författningar, 1979 s. 78 och 113 f.).

Frågan huruvida staten haft saklig grund för uppsägning måste således i situationer av det i målet aktuella slaget, liksom i andra uppsägningsfall, bedömas efter den utredning som parterna förebringat till stöd för sin talan och ytterst efter en avvägning mellan statens och arbetstagarens motstående intressen.

Har staten haft saklig grund för att säga upp T.D. och tillräckliga skäl för avstängningen?

Parternas talan i sammandrag

Statens inställning i målet kan sammanfattas på följande sätt.

T.D. är yrkesofficer och har en anställning av utpräglad förtroendekaraktär. I hans arbetsuppgifter ingår att utbilda värnpliktiga, dvs. unga människor i deras mest formbara ålder. Han är vapenutbildad och har i sin anställning tillgång till vapen och ammunition m.m. Han har också kunskaper om var militära vapen och annat krigsmateriel förvaras och utbildning i vapenhantering. T.D. är medlem i motorcykelklubben Choppers Northside/MC Sweden. Vid tiden för uppsägningen m.m. hade denna klubb genom att ansöka om att bli s.k. prospect närmat sig ett fullvärdigt medlemskap i Hell’s Angels som är en motorcykelorganisation som har kopplingar till organiserad brottslighet. Såväl Choppers Northside som Hell’s Angels hör till den s.k. outlawkulturen och är uppbyggda som strängt hierarkiska organisationer med ett starkt uttalat krav på lojalitet mellan medlemmarna.

Försvarsmakten måste med hänsyn till arten av sin verksamhet ha rätt att skydda verksamheten mot officerare som inte bedöms lojala mot arbetsgivaren. Det som enligt Försvarsmakten särskilt visar att arbetsgivaren inte kan ha förtroende för T.D. som yrkesofficer är att han brister i insikt eller vilja att inse innebörden av den verksamhet som är kopplad till Hell’s Angels. T.D. måste vara medveten om de krav på lojalitet som följer med medlemskapet i Choppers Northside/MC Sweden och denna klubbs förhållande till Hell’s Angels. Genom sitt medlemskap och sin attityd till medlemskapet har T.D. försatt sig i en situation där han gjort sig obrukbar för Försvarsmakten. Staten har därför saklig grund för uppsägningen.

SOF har bestritt att det finns saklig grund för uppsägning eller skäl för avstängning och har därvid framfört följande. T.D:s rätt att vara medlem i motorcykelklubben är skyddad i grundlag. Några anmärkningar mot dennes sätt att sköta sitt arbete har aldrig framförts. Det har inte heller kommit fram något som visar att medlemskapet skulle ha påverkat T.D. i hans dagliga arbete. Han har t.ex. aldrig pläderat för klubbens värderingar i arbetet. Såvitt T.D. känner till förekommer det inte någon organiserad brottslighet hos Choppers Northside och det är inte heller visat att Hell’s Angels har anknytning till organiserad brottslighet.

Utredningen i målet

Vid huvudförhandlingen har T.D. hörts under sanningsförsäkran. På förbundets begäran har vittnesförhör hållits med majoren och ställföreträdande kompanichefen J.S., löjtnanten och ställföreträdande plutonchefen K.J. och majoren A.Ö. På statens begäran har vittnesförhör hållits med chefen för Livgardesbrigaden, översten K.Å. Vidare har på statens begäran översten av första graden Kjell Plantin och kommissarien vid Rikskriminalpolisen G.H. hörts upplysningsvis. I målet har förebragts också viss skriftlig bevisning.

Under förhören har bl.a. följande uppgifter lämnats.

T.D. har förnekat att det skulle föreligga någon risk för att han skulle kunna bli inblandad i brottslig verksamhet på grund av sitt medlemskap i Choppers Northside/MC Sweden. Han har vidare berättat följande.

Han har alltid varit intresserad av motorcyklar och han har lärt känna mycket folk runt om i Sverige genom sitt intresse. Någon gång åren 1983–1984 bildade han och några kamrater en motorcykelklubb. Med tiden kom de att växa ifrån varandra och klubben delades upp i två klubbar. Han gick med i Choppers Northside år 1993. Han kände redan sedan tidigare medlemmarna där och tyckte att kamratskapet i Choppers Northside skulle passa honom; medlemmarna i hans gamla klubb var kanske lite för mycket av bohemer.

När han gick in i klubben visste han att den aspirerade på medlemskap i Hell’s Angels. Han var s.k. hang around i fem månader och ”prospect”, dvs. provmedlem, i åtta månader innan han blev fullvärdig medlem i klubben. Dessa tider är relativt normala för den som vill bli medlem i klubben. Under prövotiden skall man lära känna alla i klubben och stämmer personkemin blir man också medlem. För att bli och kunna stå kvar som medlem måste man äga en Harley Davidson. Alla medlemmar måste också lämna sitt samtycke för att en ny medlem skall komma med i klubben. Klubben hyr en fastighet, där medlemmarnas motorcyklar förvaras, och medlemmarna ansvarar gemensamt för kostnaderna för fastigheten. De är nu tio medlemmar i Choppers Northside/MC Sweden. Grunden för deras gemenskap är motorcyklarna. De ”mekar” och bygger på sina cyklar. Han är gift och har ett barn och väntar ytterligare ett. Familjerna är också en viktig del i klubbens gemenskap.

På regementet kände man sedan länge till att han var medlem i Choppers Northside. Det hände att han ibland for till arbetet på motorcykeln och hade klubbvästen på sig. Ingen, varken befäl eller arbetskamrater, framförde några synpunkter på eller erinringar emot hans medlemskap. Han delar inte K.Å:s syn på motorcykelklubbarnas verksamhet. Det finns ingen organiserad grov brottslighet hos Choppers Northside/MC Sweden. Han var hela tiden övertygad om att K.Å:s utredning skulle visa att hans egen inställning var den rätta. Eftersom det bara är tio medlemmar i klubben har han full insikt i verksamheten. Ingen av de andra nio är föremål för någon polisutredning. Såvitt han vet har två av medlemmarna fällts till ansvar för misshandel och en är dömd för brottet främjande av flykt i anslutning till denna misshandel. Om det skulle visa sig att klubben sysslade med organiserad brottslighet, skulle han omedelbart lämna den.

Verksamheten i klubben är organiserad på samma sätt som hos alla andra mindre föreningar. Han är sekreterare vilket innebär att han har hand om klubbens post och tar emot och besvarar inbjudningar. Klubben har inga egna ”hang arounds” och lever inte efter någon outlawfilosofi. Kamratskapet i klubben är gott. Det enda krav som ställs på honom är att han skall betala sin del av medlemsavgiften och sköta sin vakt. Att sköta vakten innebär bl.a. att ansvara för städning m.m. och se till att lokalerna ser snygga ut.

Han delar inte de värderingar som outlawfilosofin sägs stå för och Choppers Northside/MC Sweden lever inte heller efter denna filosofi. Han har lärt känna folk med anknytning till Hell’s Angels och tycker att det som skrivs i tidningarna om denna organisation inte stämmer med verkligheten. De han har lärt känna är vanliga människor med arbetarbakgrund. Om det visas att det förekommer organiserad brottslighet i Hell’s Angels, skulle han lämna sin klubb. Sedan Choppers Northside blivit ”prospect” till Hell’s Angels har man lämnat den gamla klubben bakom sig och antagit det nya namnet MC Sweden. Som ”prospect” får klubben bära Hell’s Angels färger bl.a. på sina västar. Han känner redan de flesta i Hell’s Angels i Malmö. Om Hell’s Angels har fest eller någon annan tillställning förväntas medlemmarna i klubben åka ner och hjälpa till. De serverar, arbetar i baren och städar. Han åker regelbundet till Angels Place för att lära känna folk. En medlem kan träda ut ur Hell’s Angels när han vill. Har man en gång lämnat klubben måste man börja om som ”hang around”, ifall man vill bli medlem igen. Om en medlem i Hell’s Angels skulle komma i klammeri med rättvisan eller råka in i någon annan rättslig tvist, kan medlemmen få ekonomisk hjälp via den s.k. Defence Fund, som får in medel genom att sälja olika slags klubbtillbehör. Han känner inte till hur denna fond är närmare reglerad.

K.Å. har för sin del uppgett bl.a. följande.

Han har känt T.D. sedan år 1989 och anser att denne är en mycket kompetent officer som har gjort ett bra jobb.

T.D. har i sin anställning som kapten kunskaper om stridsteknik och organisation. Han har tillgång till vapen och ammunition på ett sätt som är unikt. Vilka vapen T.D. tar ut ur förråden och den redovisning som han lämnar efter övningarna kontrolleras inte av någon. T.D. deltar också i den krigsförberedande verksamheten. Han känner till var det finns känsliga förråd och vilka transport- och förrådsrutiner som finns inom försvaret.

Någon gång i april 1994 fick K.Å. reda på att T.D. var medlem i Choppers Northside. Upplysningen lämnades till honom av säkerhetschefen som i sin tur hade fått uppgiften via någon säkerhetskanal. Säkerhetschefen upplyste K.Å. om att de värderingar som medlemmarna i motorcykelklubbarna har inte stämmer överens med det som Försvarsmakten står för. Säkerhetstjänsten uppmanade honom att hålla ett säkerhetsskyddssamtal med T.D. och att han vid samtalet skulle försöka förmå T.D. att inse att den verksamhet som han sysslade med på sin fritid var oförenlig med hans anställning som yrkesofficer. Samtalet med säkerhetsavdelningen var långt och K.Å. fick klart för sig att man från den avdelningens sida såg allvarligt på situationen. Säkerhetsavdelningen beskrev Hell’s Angels normer och värderingar. Organisationens normer och värderingar måste, enligt K.Å., vara en del av Choppers Northsides verksamhet eftersom Choppers Northside har ansökt om medlemskap i Hell’s Angels. Han såg allvarligt på de upplysningar han fick och genomförde ett säkerhetsskyddssamtal med T.D.

Under det första säkerhetsskyddssamtalet försökte K.Å. få T.D. att förstå att en våldsorganisation har mycket stora intressen av att få del av de kunskaper som T.D. har. Den som går med i en sådan organisation måste ha klart för sig vad medlemskapet medför för konsekvenser. Han ville att T.D. skulle tänka om och att T.D. skulle fråga sig själv om medlemskapet stämde överens med de normer, de värderingar, den etik, den moral och den samhällsuppfattning som T.D. som person stod för och som T.D. som officer gjort sig till tolk för och svurit att försvara. T.D. var helt oförstående till hans resonemang och sade att han inte kände igen den verklighetsbeskrivning som samtalet utgick ifrån. T.D. beskrev Choppers Northside som en mysig familjetillställning. De uppgifter som fanns om motorcykelklubbarna var enligt denne bara elak propaganda från polisen och vissa journalister. Om T.D. skulle upptäcka att det fanns någon risk med medlemskapet eller om Choppers Northside skulle gå med i Hell’s Angels, skulle han omedelbart lämna klubben. T.D. visade inte den minsta antydan till förståelse för Försvarets åsikter. Samtalet pågick i en timme.

Efter det första samtalet vände K.Å. sig till underrättelse- och säkerhetsavdelningen vid Milostaben i Strängnäs och fick därifrån och från Milo Syd ett nytt underlag om motorcykelklubbarnas verksamhet. Under hösten 1994 inträffade en rad händelser med anknytning till motorcykelklubbarna. Det var slagsmål och gängkrig. Polisen gjorde razzia hos Choppers Southside, där man ”hittade saker som inte borde finnas där”. Rikspolischefen gick ut i massmedia och sade att det var mycket märkligt att det fanns officerare som var med i sådan här verksamhet. Efter rikspolischefens uttalande fick han frågor från ett antal kollegor och han fick också ta emot telefonsamtal från oroliga föräldrar till värnpliktiga.

Vid det andra säkerhetsskyddssamtalet sade T.D. att de uppgifter som under hösten hade förekommit i massmedia inte berörde hans klubb. Diskussionen fortsatte. T.D. ansåg att Försvaret var vilselett i fråga om motorcykelorganisationerna. I slutet av samtalet sade K.Å. till T.D. att de var på väg mot ett vägskäl där denne måste ta ställning.

T.D:s medlemskap i motorcykelklubben är en säkerhetsfråga. T.D. kan medvetet eller omedvetet försätta sig i en situation där hans militära kunskaper utnyttjas för att göra vapen och ammunition åtkomliga för verksamheter som ligger utanför rikets lagar. Försvarsmakten kan inte riskera att vapen och ammunition kommer ut på den illegala marknaden. Andra kan med T.D:s kunskaper företa tillgrepp av sådant slag som måste ha föregått beskjutningen med pansarskott sommaren 1995 mot en motorcykelklubbs lokaler. Om T.D. skulle hamna i en situation som är brottslig, kan han bli utsatt för utpressning eller hamna i en gisslansituation. Som brigadchef kan K.Å. inte vänta tills något redan har hänt utan han måste i förväg säkerställa att sådant inte kan ske.

Under sin tjänstgöring är de värnpliktiga i sin mest formbara tid. Officerarna har för de värnpliktiga en fadersroll som ofta underskattas. Det sätt som befälen hanterar de värnpliktiga på kan ha avgörande betydelse för hur de utvecklar sina värderingar och normer i framtiden. Det går aldrig att kontrollera om T.D. har påverkat de värnpliktiga. Ingen vet vilka direkta eller indirekta effekter hans medlemskap kan få, framför allt om en värnpliktig känner till hans fritidsaktiviteter. Förmodligen räcker det med att den värnpliktige känner till att plutonchefen är medlem. Problemet gäller således en grundläggande förtroendefråga för alla yrkesmilitärer.

K.Å. har hela tiden behandlat ärendet som en säkerhetsfråga. Han gjorde egna efterforskningar, läste på och tog del av spaningsresultaten. Han begärde en fördjupad personalkontroll men kontrollen gav inget resultat. Han inhämtade råd och upplysningar om regler och säkerhetsfrågor. I november 1994 fick han reda på att Choppers Northside hade tagit ännu ett steg närmare medlemskap i Hell’s Angels. Han begärde då ytterligare information från Rikskriminalen. Det var den information som han då erhöll som övertygade honom om att det i denna fråga fanns något djupt och allvarligt med stor betydelse för det förtroende som Försvarsmakten har i samhället. En del av den information som han fick av den föredragande polisen fick han ge sitt hedersord på att han inte skulle föra vidare.

Den 28 november 1994 hade han ett nytt samtal med T.D. Vid samtalet försökte han återigen förmå T.D. att inse att det inte gick att förena motorcykelkubbarnas ideologier och normer med de krav man ställer på en yrkesofficer. T.D. menade fortfarande att de uppgifter som hade lämnats var ett led i polisens kampanj mot motorcykelorganisationerna. T.D. påstod att han hade full kontroll över situationen och var fortfarande oförstående till Försvarsmaktens krav. T.D. berättade att det fanns en stor lojalitet i klubben och att medlemmarna alltid tog hand om varandra. Han skulle aldrig bli lämnad ensam av sina kamrater och de skulle alltid se till så att han klarade sin försörjning.

K.Å. kan inte förstå T.D:s ställningstaganden och dennes påståenden om vilseledande information. K.Å:s slutsats var att T.D. kanske försökte vilseleda honom. T.D:s oförmåga att inse riskerna med verksamheten var avgörande för hans eget ställningstagande. Kombinationen medlemskap i motorcykelklubben och officersanställningen är fullkomligt omöjlig och K.Å. är fortfarande helt övertygad om att han har handlat rätt. Händelserna under sommaren 1995 har enligt honom också visat att den information som han grundade sitt ställningstagande på var riktig.

Under förhöret har K.Å. såvitt gäller den information som han erhöll från polisens sida hänvisat till G.H. Denne är chef för den rotel vid Rikskriminalpolisen under vilken mc-gängskriminalitet sorterar.

G.H. har uppgett bl.a. följande.

Det finns kanske upp till 350–400 Harley Davidson-klubbar i Sverige. De flesta av dem är helt ointressanta för polisen. Polisen har intresserat sig för 25–30 av dessa klubbar, bland dem Choppers Northside och Hell’s Angels som enligt polisen hör till den s.k. outlawkulturen. Polisen är dock inte intresserad av klubbarna i sig utan bara av vissa personer i klubbarna.

Uttrycket ”outlaw” kommer ursprungligen från Amerika och härstammar från tiden efter andra världskriget, då de som deltagit i kriget kom tillbaka och hade svårt att underordna sig samhällets normer. Man började i stället ägna sig åt motorcyklar. Vid ett tillfälle kom det till en sammandrabbning mellan olika motorcykelgäng och då myntades uttrycket ”one-percenter”. Detta härstammar från ett uttalande från den amerikanska motorcykelföreningen som tog avstånd från gängen och förklarade att det var endast en procent av föreningarna som var av det slaget som dessa gäng. Detta uttryck har outlawklubbarna tagit till sig som en hederskodex. ”Outlaw” skall i detta sammanhang inte tolkas bokstavligt; det är inte fråga om att stå utanför lagen utan närmare att stå utanför samhället. Klubbarna har egna normer och lagar, som dock inte kan sägas avvika så mycket från normala samhällsregler. Det finns dock regler bl.a. för hur medlemmarna får använda droger.

Det finns också en lojalitet inom klubbarna och broderskapet hålls ganska högt. Klubben kan acceptera att en medlem går ur klubben, men det finns också fall där en medlem har gått ur med stora problem. En del i klubbarnas kultur är deras färger och logotype. Hell’s Angels färger är rött och vitt; ingen annan klubb får bära de färgerna och man ser också till att detta efterlevs. En annan del i kulturen är västen, som är en symbol för vem man är och vem man tillhör. Av symboler på västen kan utläsas vilken status bäraren har; en ”prospect” får t.ex. inte bära klubbens hela logotype. Klubbarna har egna lokaler, där man kan ”meka” med sina motorcyklar och samlas. Det finns också de som bor i lokalerna. Normalt är lokalerna bevakade och ofta omgärdade av stora stängsel för att inga ”objudna” skall komma in.

Organisationen i Hell’s Angels klubbar är densamma över hela världen. Det finns alltid en president, en vice president och en ”sergeant at arms”. Den sistnämnda befattningen påstår klubbarna är någon slags vaktmästare, men polisen anser att befattningen skall uppfattas enligt sitt namn. Medlemsantalet i en klubb ligger normalt på mellan 6 och 25 medlemmar och till detta kommer ett antal supportrar. Klubbarna samverkar med varandra och det hålls årligen presidentmöten mellan klubbarna i olika länder. För att bli fullvärdig medlem i en outlawklubb måste den enskilde eller klubben passera två stadier. I början är man s.k. hang around och därefter s.k. prospect. För att bli en prospect-klubb måste man visa att man är den ledande klubben i regionen.

På 1980-talet kom outlawkulturen till Skandinavien och Sverige. I slutet av 1980-talet fick Sverige sin första hang around-klubb till Hell’s Angels, nämligen Dirty Dräggels i Malmö. Klubben är sedan år 1993 den enda fullvärdiga medlemmen i Sverige av Hell’s Angels. För närvarande finns det i Sverige tre prospect-klubbar till Hell’s Angels, nämligen Rebells från Skåne samt Choppers Northside och Choppers Southside från Stockholm. I och med att dessa klubbar blivit prospects har deras lokala beteckning tagits bort och de kallas numera MC Sweden.

På 1980-talet utbröt i Danmark ett ”krig” mellan en Hell’s Angels-organisation och en annan motorcykelorganisation, som slutade i ett antal döda. År 1993 skedde en uppgörelse i Helsingborg, varvid en anhängare till Rebells blev dödsskjuten och en annan skadad, en medlem i danska motorcykelklubben Bandidos blev svårt skadad och en fullvärdig medlem i Hell’s Angels skjuten. Det fanns ett 40-tal vittnen till händelserna med dessa hade plötsligt varken sett eller hört något. Det har förekommit också ett otal misshandelshistorier i Malmö, där målsäganden ”tappat minnet” och vittnen ändrat sina vittnesmål osv. Detta är typiskt för ”MC-relaterade brott” och innebär att polisen har svårt att utreda brotten.

Choppers Northside kommer ursprungligen från en klubb med namnet Choppers, vilken kom från Gnesta och Floda. Klubben gick senare samman med ett par andra eller delar av ett par andra klubbar och kom att etablera sig i Stockholm år 1993. Klubben hade under sin tid i Gnesta och Floda mycket kontakter med Hell’s Angels. I och med att klubben flyttade till Stockholm bedömde polisen det så att Hell’s Angels hade ett visst intresse av att ”komma in” i Stockholm och att det var Hell’s Angels som flyttade upp klubben.

Under hösten/vintern 1994–95 gjorde polisen en undersökning av de 25–30 klubbar som inledningsvis nämnts, däribland Choppers Northside. Man fann då att det var endast ca 20 procent av medlemmarna i de undersökta klubbarna som kunde visa någon försörjning så att säga officiellt i Sverige, omkring 55 procent av medlemmarna hade kriminell belastning (med undantag för trafikbrott och andra bötesbrott) och endast 60 procent hade körkort. Vid ett antal husrannsakningar hos dessa klubbar i Stockholm och Skåne har polisen hittat vapen och narkotika, dock inga mängder. Polisen hittar sådana varor vid varje besök. Polisen har vid besöken även sett att det hos klubbarna pågår en ganska stor indrivningsverksamhet som inte är legaliserad. Polisen vet också att MC-organisationerna innehar militära vapen från Sverige. Dessa har använts vid två tillfällen sommaren 1995; en gång i Sverige och en gång i Finland. Polisen har gjort husrannsakan vid något tillfälle hos Choppers Northside. Man fann då ett jaktgevär som togs i beslag; det är dock oklart om det fanns någon licens för vapnet. I övrigt fann man inget anmärkningsvärt.

Arbetsdomstolens överväganden

Några utgångspunkter

T.D. är yrkesofficer i Försvarsmakten. Som sådan har T.D. bl.a. utbildning i vapenhantering, han har tillgång till vapen och ammunition och han känner också till bl.a. var Försvarsmakten har utplacerat vapenförråd och annat material till skydd för landets försvar. I hans arbetsuppgifter ingår myndighetsutövning. Det är ostridigt att T.D. i sin anställning är placerad i skyddsklass 1 B enligt personalkontrollkungörelsen, vilket innebär att han i en omfattning som inte är obetydlig får del av vissa sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för landets säkerhet. Det är även ostridigt att det i anslutning till K.Å:s anmälan till Personalansvarsnämnden företogs en fördjupad personalkontroll av T.D. enligt denna kungörelse. Det synes inte råda någon oenighet om att denna kontroll, som avser att ligga till grund för en riskbedömning av betydelse för landets säkerhet, inte lett till något s.k. utfall.

När T.D. skildes från sina arbetsuppgifter i december 1994 tjänstgjorde han som plutonchef för 1. mek. kompaniet vid Livgardesbrigaden. I uppgifterna där ingick enligt vad som är ostridigt att han inför kompanichefen svarade för utbildningen av de värnpliktiga vid plutonen, vilka då uppgick till 36 personer. T.D. hade en löjtnant och två fänrikar underställda sig och ansvarade också för deras utbildning. Som plutonchef planerade T.D. all verksamhet inom plutonen och ansvarade för plutonens budget, material och tilldelade resurser i övrigt. Bl.a. planerade han och ledde plutonens skjutövningar, instruerade de värnpliktiga i vapenhantering samt redovisade och återställde vapen och ammunition i anslutning till övningarna.

Utan att gå in närmare på T.D:s uppgifter som yrkesofficer kan mot bakgrund av vad som nu har redovisats utan tvekan sägas att han innehar en anställning av utpräglad förtroendekaraktär. Det är här inte fråga bara om statens förtroende för honom såsom anställd utan också om allmänhetens förtroende för staten och dess officerare.

Uppsägningen och avstängningen av T.D. grundas på förhållanden med anknytning till dennes medlemskap i Choppers Northside. I målet har frågan väckts om dessa båda åtgärder utgjort en begränsning av T.D:s grundlagsskyddade föreningsfrihet. Som arbetsdomstolen uttalat i sin dom 1991 nr 106 [ NJ ] [ Karnov ] är det uppenbart att den enskilde arbetstagarens grundlagsskyddade fri- och rättigheter måste respekteras och att de åtgärder som en myndighet vidtar mot en anställd inte får ha karaktär av bestraffning eller något slags sanktion mot arbetstagaren för att han eller hon har utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt. Det finns inte något i målet som visar att syftet med statens avstängning och uppsägning av T.D. var att bestraffa honom eller tilldela honom en sanktion för medlemskapet i Choppers Northside eller att staten på något annat sätt med någon av dessa åtgärder syftade till att i sig förhindra eller försvåra för honom att vara verksam i denna klubb oavsett anställningsförhållandet. Något sådant synes inte heller ha gjorts gällande från SOF:s sida. Vad tvisten gäller är om uppsägningen av annat skäl inte varit sakligt grundad.

Vad staten lagt till grund för att säga upp T.D. från anställningen och omedelbart skilja honom från arbetsuppgifterna är förhållanden som är hänförliga till hans fritidsverksamhet och denna verksamhets betydelse för förtroendet för honom i anställningen. Att även förhållanden som är hänförliga till en arbetstagares fritid kan utgöra saklig grund för uppsägning har inte ifrågasatts i målet. I vad mån uppsägning också får tillgripas i ett enskilt fall är dock som arbetsdomstolen uttalat bl.a. i domen 1982 nr 29 [ NJ ] [ Karnov ] helt beroende på omständigheterna.

Närmare om uppsägningen

Vad staten närmare lagt till grund för att säga upp T.D. och skilja honom från arbetsuppgifterna är den risk som enligt staten följer med hans anknytning till och – som staten uttryckt det – bristande insikt om Choppers Northside/MC Sweden och Hell’s Angels och om den brottsliga verksamhet som enligt staten är förknippad med den sistnämnda organisationen. Även om staten i målet har presenterat en utredning som kunde tolkas så att polisen gjort vissa iakttagelser som pekar på att det finns brottslig verksamhet knuten till Choppers Northside har arbetsdomstolen inte uppfattat det så att staten i målet gör gällande att det förekommit organiserad brottslig verksamhet hos den klubben. Arbetsdomstolen har i stället uppfattat det så att staten gör gällande att det finns organiserad brottslig verksamhet knuten till Hell’s Angels eller att det i vart fall finns brottslig verksamhet med anknytning till den organisationen och att det hos såväl Choppers Northside/MC Sweden som Hell’s Angels finns kriminellt belastade medlemmar. Det har inte gjorts gällande från statens sida att T.D. själv deltagit i eller främjat någon brottslig verksamhet.

Vad staten närmare stöder sin talan på är att T.D. genom dels sin klubbs ansökan om medlemskap i Hell’s Angels, dels det förhållandet att klubben är s.k. prospect till Hell’s Angels befinner sig i en sådan situation att Försvarsmakten inte längre har något förtroende för honom som officer. Uppsägningen och avstängningen av T.D. grundar sig ytterst på vad staten uppger sig ha fått information om under ärendets handläggning inom Försvarsmakten.

Vad gäller denna information har staten i arbetsdomstolen åberopat förhören med K.Å. och G.H.

De åtgärder och överväganden som låg till grund för K.Å:s agerande är föredömligt väl dokumenterade. K.Å. har också under förhöret i arbetsdomstolen på ett klart och tydligt sätt redogjort för sina ställningstaganden under de olika skeendena i händelseförloppet och om de motiv han haft för sina åtgärder. Av K.Å:s redogörelse framgår att han i sina ställningstaganden fallit tillbaka på information från den militära säkerhetstjänsten och polisen om motorcykelklubbarna. Innehållet i denna information har dock inte återgetts och – såvitt gäller informationen från säkerhetstjänsten – inte heller förebragts på annat sätt i målet. Vad gäller upplysningarna från polisens sida har K.Å. hänvisat till G.H.

G.H. har hörts upplysningsvis. De uppgifter som han har lämnat är allmänt hållna och redovisar endast i stora drag polisens erfarenheter av de s.k. outlawklubbarna, ett uttryck som enligt uppgift skall tolkas som klubbar som står utanför samhället. I målet påstås att Hell’s Angels är en sådan klubb. Vad uttrycket står för är dock inte närmare klarlagt. G.H. har uppgett att dessa klubbar enligt polisens kännedom har regler som i mycket svarar mot de normer som förekommer i samhället i övrigt, låt vara att klubbarna uppenbarligen är mycket slutna, något som i och för sig inte heller är ovanligt bland andra sammanslutningar i landet.

Någon utredning som visar att Choppers Northside/MC Sweden organiserar brottslig verksamhet finns inte. Detta synes som redan sagts inte heller ha påståtts i målet. T.D. har själv uppgett att det hos Choppers Northside finns två medlemmar dömda för misshandel och en för främjande av flykt, men att han inte därutöver känner till att det skulle finnas kriminellt belastade medlemmar i klubben. G.H. har uppgett att han inte kunnat erinra sig ytterligare känd kriminalitet bland medlemmarna där. Arbetsdomstolen utgår därför i denna del ifrån de uppgifter som T.D. har lämnat.

Av den redogörelse som G.H. lämnat om polisens erfarenheter av och kunskaper om motorcykelklubbarna framgår att Hell’s Angels – liksom Choppers Northside – utgör en av de 25–30 motorcykelklubbar av totalt omkring 350 klubbar som polisen funnit anledning att särskilt intressera sig för och att det förekommit att polisen företagit husrannsakan hos Hell’s Angels-klubbar; en åtgärd som får tillgripas endast i särskilt angivna fall enligt rättegångsbalken. Arbetsdomstolen ifrågasätter inte dessa uppgifter. Domstolen ifrågasätter inte heller G.H:s uppgifter att det vid Hell’s Angels etablering i Danmark på 1980-talet inträffade s.k. gängkrig med ett antal döda som resultat och att det i anslutning till att en svensk klubb senare för första gången blev s.k. hang around till Hell’s Angels också inträffade sammandrabbningar som ledde till att en medlem i den svenska klubben dödades och att medlemmar i den och andra motorcykelklubbar kom till skada. Vad G.H. i övrigt uppgett ger enligt arbetsdomstolen inte underlag för en bedömning av just Hell’s Angels verksamhet.

Den utredning som sålunda förebragts i målet ger inte stöd för påståendet att Hell’s Angels organiserar brottslighet, att det inom organisationen förekommer organiserad brottslighet eller att det inom denna organisation – med undantag för de nyssnämnda tre medlemmarna i dåvarande Choppers Northside – finns medlemmar med kriminell belastning.

Det förhållandet att Hell’s Angels och dess mer eller mindre fullvärdiga medlemsklubbar tillhör de få motorcykelklubbar som är föremål för polisens särskilda intresse och att det kring Hell’s Angels och dess etablering i Danmark och Sverige funnits inslag av våld, även med dödlig utgång, utgör emellertid skäl för misstankar om att det förekommer brottslig verksamhet med anknytning till Hell’s Angels. Den närmare tyngden i dessa misstankar låter sig emellertid inte bestämmas på grundval av den tillgängliga utredningen. Vad gäller T.D:s insikter om verksamheten inom Hell’s Angels – såvitt här är av intresse – har endast kommit fram att han inte varit obekant med den i massmedia spridda uppfattningen om att Hell’s Angels är en motorcykelorganisation där det förekommer bl.a. våld och hot om våld.

Staten har i målet generellt påstått att Försvarsmakten inte kan ha förtroende för en officer som är medlem i en Hell’s Angels-klubb, vilket får uppfattas så att staten hävdar att en sådan officer inte kan ha kvar sin anställning. Även med beaktande av det behov som Försvarsmakten i egenskap av arbetsgivare otvivelaktigt har av att kunna känna förtroende för sina officerare anser arbetsdomstolen att staten inte med stöd av de här redovisade misstankarna och den mer allmänt spridda uppfattning som finns om Hell’s Angels och dess verksamhet har visat fog för en sådan generell inställning. Inte heller kan hänsyn till allmänhetens förtroende för Försvarsmakten såvitt framgår av den utredning som finns i målet motivera en sådan allmän slutsats.

Avgörande för frågan om Försvarsmakten haft saklig grund för att säga upp T.D. är i stället vilka omständigheter som föreligger i just dennes fall. En utgångspunkt för en arbetstagares anställningstrygghet måste vara att den anställde inte kan skiljas från sitt arbete eller arbetsuppgifter på grund av enbart en misstanke om brott. Detsamma måste anses gälla om en arbetstagare är medlem i en förening som är misstänkt för att ha anknytning till brottslig verksamhet, vare sig föreningen organiserar brott, har kriminellt belastade medlemmar knutna till sig eller klubben endast har eller söker samröre med någon annan organisation hos vilken brottslig verksamhet misstänks förekomma (jfr AD 1958 nr 38).

Hur långt denna huvudregel sträcker sig är det inte möjligt att entydigt ange. Arbetsdomstolen har i den tidigare nämnda domen 1991 nr 106 [ NJ ] [ Karnov ], som gällde omplacering av en vårdare på ett häkte vilken var medlem i en sammanslutning med namnet 30-novemberföreningen, gett uttryck för att det rimligen finns fall i vilka det med hänsyn till omständigheterna får anses godtagbart att exempelvis en arbetstagare med utpräglad förtroendeställning och direkt ansvar för myndighetens beslut omplaceras till en annan arbetsplats eller andra arbetsuppgifter – åtminstone om arbetsförhållandena och anställningsvillkoren i övrigt inte förändras på något för arbetstagaren ingripande sätt – om arbetstagaren sympatiserar med en öppet rasistisk organisation utan att därmed göra sig skyldig till brott. Domstolen framhöll samtidigt att det knappast var möjligt att säga något allmängiltigt om hur en myndighet får och bör handla i olika tänkbara fall av denna art och uttalade också att de rättsliga förutsättningarna även för en åtgärd av det nyssnämnda slaget kunde saknas i andra fall.

Som arbetsdomstolen redan uttalat innehar T.D. en anställning av utpräglad förtroendekaraktär. I förevarande mål har staten som en särskild omständighet till stöd för uppsägningen pekat på dennes ansvar för och deltagande i de värnpliktigas utbildning. Som redan redovisats är det ostridigt i målet att T.D. skött sina uppgifter i anställningen mycket bra och utan anmärkningar. Det finns inte något i utredningen som ger stöd för att T.D. låtit sitt medlemskap i Choppers Northside på något vis påverka värnpliktsutbildningen eller att han sökt intressera de värnpliktiga för klubbens eller Hell’s Angels verksamhet. Tvärtom har K.J., som tjänstgjort som befäl under T.D. och som nu är ställföreträdande chef för dennes tidigare pluton, uppgett att något sådant inte förekommit under den tid som han arbetade tillsammans med T.D. Med beaktande av den utredning som finns i målet anser arbetsdomstolen att det inte finns anledning att utgå ifrån att dessa förhållanden skulle ändras, om T.D. får fortsatt ansvar för värnpliktsutbildning. Tillräckliga skäl för att anta att de värnpliktiga inte skulle kunna känna förtroende för T.D. som utbildare finns därför inte. I detta ligger att arbetsdomstolen inte heller anser att det finns omständigheter som berättigar allmänheten att inte känna förtroende för T.D. som utbildare.

Så som arbetsdomstolen uppfattat Försvarsmakten är det främst T.D:s tillgång till vapen och annan krigsmateriel samt hans kunskaper om tillgång till och hantering av sådan materiel som haft betydelse för de beslut som fattades. Vad staten främst synes ha lagt till grund för sina beslut är risken för att T.D. skulle kunna utsättas för påtryckningar att bistå Hell’s Angels med vapen eller upplysningar om var vapen finns att tillgå och hur de hanteras samt också att T.D. inte själv insett denna risk eller velat inse den.

De risker som är förenade med vapen, ammunition och annan krigsmateriel och Försvarsmaktens ansvar vad gäller dessa risker får anses utgöra ett generellt problem som ytterst handlar om hur Försvarsmakten skall kunna skydda sig och allmänheten mot att krigsmateriel kommer i orätta händer. Risken för att en enskild officer kan komma att delta i en illegal verksamhet med militära vapen inblandade är ytterst beroende av det regelsystem som finns vad gäller tillgång till samt handhavande och förvaring av vapnen och de åtgärder som vidtas för att uppfylla regelsystemet. Det är uppenbart att inte minst de ekonomiska ramar som Försvarsmakten har att handla inom sätter en gräns för vilka åtgärder som faktiskt kan vidtas för att skydda krigsmateriel från att komma i orätta händer.

Frågan hur Försvarsmakten med hänsyn bl.a. till sitt ansvar för krigsmaterielen skall agera i förhållande till en officer som har samröre med en organisation som misstänks ha anknytning till brottslig verksamhet måste med nödvändighet bli beroende av flera olika faktorer, där frågan om åtgärder direkt inriktade på att skydda materielen endast är en av flera. I en situation då en uppsägning övervägs kommer framför allt i förgrunden vilket närmare innehåll farhågorna har för att vapnen kommer i orätta händer och hur befogade dessa farhågor ter sig. Härvid måste en avvägning ske med utgångspunkt i å ena sidan farhågornas innehåll och styrka och å andra sidan den berörde officerens ställning och ansvar.

Statens inställning i målet får uppfattas så att ingen annan utväg fanns än att säga upp T.D. och att skälet härför är den säkerhetsrisk som arbetsgivaren ansåg att denne utgjorde. Arbetsdomstolen vill här inflika att domstolen inte uppfattat det så att staten hävdar att T.D. utgjort en risk för landets säkerhet, dvs. att fråga varit om en sådan situation som kunnat föranleda åtgärder enligt 31 § lagen om offentlig anställning. Det har i vart fall inte i målet kommit fram några omständigheter som ger stöd för att T.D. utgjort en sådan säkerhetsrisk. Vad statens talan i målet tagit sikte på är risken för att T.D. skulle kunna bli inblandad i annan brottslig verksamhet med anknytning till Hell’s Angels.

Den utredning som har förebragts om Choppers Northside och om Hell’s Angels verksamhet i Sverige är begränsad till vad G.H. upplysningsvis berättat om. Som redan framgått ger dessa uppgifter underlag endast för allmänt hållna misstankar om att det förekommer brottslig verksamhet med anknytning till Hell’s Angels. Även med beaktande av att T.D. innehar en anställning av utpräglad förtroendekaraktär kan inte dessa misstankar och den utredning i övrigt som arbetsdomstolen fått tillgång till i målet anses utgöra saklig grund för att säga upp T.D. från dennes anställning som officer. SOF:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas. Arbetsdomstolen återkommer till skadeståndsyrkandet i det följande.

Närmare om avstängningen

Staten har bestritt att T.D. avstängts i strid med lagen. Enligt statens uppfattning var T.D. och K.Å. den 5 december 1994 överens om att T.D. skulle avvakta Personalansvarsnämndens beslut i hemmet. Till stöd för Personalansvarsnämndens avstängningsbeslut har staten åberopat att det fanns en risk för att de farhågor som låg bakom uppsägningsbeslutet skulle ha kunnat besannas under uppsägningstiden, om inte T.D. avstängdes.

T.D. har förnekat att han träffade någon överenskommelse med K.Å. den 5 december 1994 om att han i hemmet skulle avvakta Personalansvarsnämndens prövning. Innehållet och utformningen av den order som T.D. fick mottaga på morgonen den 5 december 1994 talar också mot att så var fallet. Arbetsdomstolen finner därför visat att T.D. genom ordern samma dag avstängts i strid med anställningsskyddslagen.

Vad så gäller Personalansvarsnämndens avstängningsbeslut gör arbetsdomstolen följande överväganden.

Efter vad som uttalats i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 181 [  ]), vilka i denna del alltjämt har aktualitet, kan avstängning ske bl.a. när arbetsgivaren på grund av anställningens särskilda beskaffenhet har ett legitimt behov av att omedelbart kunna stänga av arbetstagaren från tjänsten. Avstängning kan också ske om det framstår som mer eller mindre uppenbart att uppsägningen är sakligt grundad.

Vid tiden för Personalansvarsnämndens beslut förelåg en ännu inte färdigutredd anmälan mot T.D. om misshandel och brott mot den s.k. knivlagen. Det har inte i målet gjorts gällande att denna anmälan i sig motiverade en avstängning av T.D. Arbetsdomstolen utgår därför ifrån att det var den samlade bilden av misstankar hänförliga till Hell’s Angels och den anmälda misshandeln som låg till grund för uppsägningen och avstängningsbeslutet. Enligt staten fanns det en risk förenad med att låta T.D. gå kvar i arbete under uppsägningstiden. Påståendet har inte utvecklats närmare.

Den huvudfråga som Personalansvarsnämnden hade att ta ställning till vid sin prövning, dvs. frågan om uppsägning av T.D., var visserligen svårbedömd. Detta förhållande motiverar emellertid inte i sig ett beslut om avstängning. Vad som förekommit i arbetsdomstolen visar inte att nämnden hade ett legitimt behov av att omedelbart kunna stänga av T.D. från arbetet. Även detta beslut om avstängning står därför i strid mot lagen.

Arbetsdomstolen återkommer i det följande till SOF:s yrkande om skadestånd i dessa avseenden.

Yrkandena om skadestånd för brott mot 11 § medbestämmandelagen

Staten har, som dess talan får förstås, vitsordat att T.D. inte underrättades om den planerade uppsägningen inom den tid som anges i 30 § anställningsskyddslagen. För detta brott mot lagen är staten skadeståndsskyldigt.

Staten har vidare vitsordat att arbetstagarparten inte kallades till någon förhandling innan T.D. genom K.Å:s order avstängdes från sitt arbete den 5 december 1994. Staten har också vitsordat att det inte hade gått fjorton dagar mellan den tid då den fackliga organisationen varslades och beslutet om uppsägning fattades av Personalansvarsnämnden.

K.Å. har i denna del berättat följande. Han tog kontakt med de lokala arbetstagarorganisationernas representanter vid två tillfällen och informerade dem på ett tidigt stadium om det kommande säkerhetsingripandet. Det första mötet ägde rum den 25 november 1994. Alla uttryckte oro över situationen. Arbetstagarrepresentanterna framförde sina synpunkter och K.Å. kom överens med dem om hur man skulle göra. Den lokala företrädaren för SOF A.Ö. sade att han skulle kontakta förbundet och informera detta. SOF återkom därefter och begärde förhandling. K.Å. föreslog att förhandlingen skulle äga rum den 2 december 1994 men SOF kunde inte delta i någon förhandling förrän på eftermiddagen den 5 december. Han kallade då i stället de lokala arbetstagarrepresentanterna till ett möte den 2 december. Under mötet diskuterade de hur de skulle göra den 5 december på förmiddagen när T.D. skulle lämna sitt svar. Arbetstagarrepresentanterna lämnade flera konstruktiva förslag, bl.a. föreslogs vissa tillägg till det då föreliggande utkastet till skriftlig order, om denna skulle komma att utdelas. Efter mötet var de helt överens om hur Försvarsmakten skulle agera när T.D. hade bestämt sig. På eftermiddagen, dvs. efter det att ordern hade överlämnats till T.D., höll K.Å. en förhandling med SOF.

A.Ö., ordförande i den lokala SACO-sektionen och lokal företrädare för SOF, har bekräftat att två möten ägde rum innan T.D. avstängdes på morgonen den 5 december och vidare uppgett följande. K.Å., som informerat öppet vid alla tillfällen, ville vid det andra mötet diskutera innehållet i den skriftliga ordern och hur de skulle driva ärendet. K.Å. kallade på A.Ö. och vid samtalet som följde sade denne att förhandlingen skulle ske med SOF, eftersom han redan vid det första mötet hade meddelat K.Å. att han inte ansåg sig tillräckligt kunnig i frågan. Mötena med K.Å. var informella och några protokoll fördes inte. Det märktes enligt A.Ö. på språket att det var frågan om information och inte om förhandlingar.

Utredningen i målet ger inte belägg för att något av de möten som hölls mellan K.Å. och de fackliga företrädarna utgjorde en sådan förhandling som avses i 11 § medbestämmandelagen. Det är därför styrkt att avstängningsbeslutet den 5 december 1994 inte föregicks av någon sådan förhandling, trots att så borde ha skett och att staten därför är skadeståndsskyldig gentemot förbundet. Det står dock samtidigt klart att K.Å. haft en öppen och mycket nära kontakt med de lokala fackliga företrädarna och samrått med dem innan han utformade sin skriftliga order. Skadeståndets storlek bör därför bestämmas med beaktande av de särskilda förhållanden som förevarit.

Vad så gäller det försenade varslet till förbundet före beslutet om uppsägning framgår av utredningen att parterna höll en överläggning i frågan den 16 december 1994, dvs. innan uppsägningsbeslutet fattades. Eftersom syftet med varslet uppnåtts och det inte gjorts gällande att förbundet kom i tidsnöd vid förberedandet av förhandlingen finner arbetsdomstolen inte skäligt att staten skall åläggas någon skadeståndsskyldighet till förbundet i denna del.

Skadeståndsbelopp

Sammanfattningsvis skall staten förpliktas att utbetala skadestånd till T.D. dels för uppsägning utan saklig grund och utan föregående underrättelse om den tilltänkta uppsägningen, dels för att denne avstängts i strid med lagen.

Arbetsdomstolen finner skäligt bestämma skadeståndet såvitt avser den felaktiga uppsägningen och bristen på underrättelse dessförinnan till 50 000 kr, jämte ränta.

T.D. har varit avstängd från arbetet alltsedan den 5 december 1994. Avstängningen innebar att han med omedelbar verkan fick lämna sin tjänstgöring som plutonchef och därmed bl.a. en pågående utbildning av en grupp värnpliktiga som han annars skulle ha haft ansvaret för fram till juni 1995. Arbetsdomstolen anser att skadeståndsbeloppet i denna del skall utgå med yrkat belopp, dvs. 50 000 kr jämte ränta.

Staten skall dessutom betala skadestånd till förbundet för att beslutet den 5 december 1994 om avstängning inte föregicks av förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. Arbetsdomstolen finner skäligt bestämma skadeståndet till 10 000 kr.

Rättegångskostnader

Vad SOF med rättegångsbalkens terminologi ”tappat” i målet får anses vara av endast ringa betydelse. Förbundet bör därför enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken erhålla full ersättning för sin rättegångskostnad. Staten har vitsordat vad förbundet yrkat i ersättning.