: : : :

Arbetsdomstolens domarAD 1994 nr 86

Sammanfattning :

Fråga om arbetstagares företrädesrätt till återanställning kränkts genom en förlängning av uppsägningstiden för en annan arbetstagare med kortare anställningstid.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om arbetstagares företrädesrätt till återanställning kränkts genom en förlängning av uppsägningstiden för en annan arbetstagare med kortare anställningstid.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 222/93 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5privat arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

SAF

 [] [ skiljaktig ] *

SAF

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] **

 

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1983 nr 125 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 86 ) :

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

SBAF

Bolaget

SBAF

Domskäl

Domslut

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Ulf Göran Liljebladhs skiljaktiga mening

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

Arbetsdomstolen förpliktar Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag att till T.S. utge ekonomiskt skadestånd med etthundrasjuttioentusensexhundrafjorton (171 614) kr 50 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 115 067 kr från den 15 september 1993 till och med den 2 maj 1994 och på 171 614 kr 50 öre från och med den 3 maj 1994 till dess betalning sker.

Svenska Byggnadsarbetareförbundets yrkande om allmänt skadestånd till T.S. avslås.

Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag skall utge ersättning för rättegångskostnader till Svenska Byggnadsarbetareförbundet med etthundratjugofyratusentrehundrasex (124 306) kr, varav 111 875 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I ersättningen ingår mervärdeskatt med 22 398 kr.

Referat ( AD 1994 nr 86 ) :

AD 1994 nr 86

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Byggnadsarbetareförbundet mot Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag i Söderhamn

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Tocklin, Kjerstin Nordborg, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ulf Göran Liljebladh (skiljaktig), Göran Karlsson och Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare).

Sekreterare : Susanne Sundberg (tidigare Jarnfelter)

AD 1994 nr 86    Dom den 15 juni 1994 – Direktstämt mål

Sökord : Företrädesrätt till återanställning | Förhandlingskrav | Förlängd uppsägningstid | Kollektivavtal

Rättsfall : AD 1983 nr 125

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag i Söderhamn

Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag (bolaget) är genom hängavtal med Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) bundet av vid varje tidpunkt gällande kollektivavtal mellan VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund och SBAF. Mellan sistnämnda parter har träffats det s.k. VVS-installationsavtalet och bl.a. en anställningsskyddsöverenskommelse (ÖLAS).

Bolaget, som bedrivit verksamhet i omkring 30 år, ägs med hälften vardera av A.S. och dennes son J.S. J.S. arbetar som rörmontör i bolaget och fungerar som arbetande förman. Han är inte formell ställföreträdare för bolaget.

SBAF:s medlem T.S. har varit anställd hos bolaget. Han och en annan arbetstagare hos bolaget, G.S., sades den 29 april 1992 upp från sina anställningar på grund av arbetsbrist. T.S. hade längre anställningstid hos bolaget än G.S. T.S:s uppsägningstid gick ut den 30 maj 1992 medan G.S:s uppsägningstid gick ut den 30 juni 1992. Tvisten i målet gäller huruvida en förlängning av G.S:s uppsägningstid från och med den 15 augusti 1992 inneburit att bolaget kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning.

ÖLAS innehåller bl.a. följande i målet åberopade bestämmelser.

Anställningsavtalet

--------------------

§ 4

Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

--------------------

Turordningsregler vid uppsägning

§ 21

--------------------

Anmärkningar:

--------------------

3. Vid minskning av arbetsstyrkan vid driftsenheten på grund av arbetsbrist bör vid överläggningar mellan arbetsgivare och mb-grupp vid driftsenheten beaktas parternas gemensamma intresse av att arbetare med tillräckliga kvalifikationer nödvändiga för företagets fortbestånd får behålla sina anställningar.

4. Vid ackordsarbete gäller att ackordstagare inte må skiljas från ackordsarbete på grund av turordningsreglerna så länge ackordsarbetet pågår.

5. Ovanstående regler innebär att avvikelse från turordningsreglerna kan ske efter samråd med mb-grupp vid driftsenheten.

--------------------

Företrädesrätt till återanställning m m

§ 24

Arbetstagare som blivit uppsagd från tillsvidareanställning på grund av arbetsbrist har intill 1 år förflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till förekommande ny tillsvidareanställning inom den driftsenhet han senast sagts upp.

Sådan företrädesrätt tillkommer endast arbetstagare som har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst tolv månader under de två senaste åren och som har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.

--------------------

§ 27

Om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning, bestäms turordningen dem emellan med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde.

--------------------

Förhandlingar m m

--------------------

§ 30

Anmärkningar:

1. Saknas mb-grupp sker förhandlingen med den lokala fackliga organisationen på driftsenhetens hemort.

--------------------

SBAF har yrkat att bolaget skall förpliktas att till T.S. utge ekonomiskt skadestånd med 171 614 kr 50 öre och allmänt skadestånd med 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 125 067 kr från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 15 september 1993) till och med den 2 maj 1994 samt på 181 614 kr 50 öre från och med den 3 maj 1994 till dess betalning sker. Förbundet har förbehållit sig rätt att återkomma med ytterligare skadeståndsyrkande för tiden efter huvudförhandlingen i målet.

Bolaget har bestritt yrkandena. För det fall bolaget skulle anses skyldigt att utge ekonomiskt skadestånd till T.S. har bolaget medgett att utge 15 722 kr eller i andra hand 48 271 kr. Bolaget har förklarat sig inte kunna vitsorda den timlön som SBAF lagt till grund för beräkningen och inte heller riktigheten i den avräkning av andra inkomster som gjorts. Bolaget har däremot vitsordat grunderna i övrigt för beräkningen av det ekonomiska skadeståndet, däribland den semesterlönefaktor som använts vid beräkningen, liksom ränteyrkandena.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

SBAF

Mellan bolaget och SBAF:s avdelning 27 hölls den 15 januari 1992 en förhandling angående uppsägning på grund av arbetsbrist av två arbetstagare hos bolaget, B.C. och T.O. T.O. var lärling. B.C. och T.O. sades upp i samband med förhandlingen. Deras respektive uppsägningstid löpte ut den 15 mars 1992.

Mellan samma parter hölls på nytt en förhandling den 29 april 1992. Enligt protokollet från förhandlingen behövde bolaget säga upp ytterligare två arbetstagare, nämligen G.S. och T.S., på grund av arbetsbrist. T.S. hade längre anställningstid än G.S. Parterna enades om att det fanns grund för uppsägning av två arbetstagare samt att G.S. och T.S. skulle sägas upp. Uppsägning skedde i samband med förhandlingen. G.S. hade två månaders uppsägningstid vilket innebar att hans anställning skulle upphöra den 30 juni 1992. T.S. hade en månads uppsägningstid vilket innebar att hans anställning skulle upphöra den 30 maj 1992. I protokollet antecknades vidare bl.a. att kollektivavtalets regler om återanställning skulle gälla och att om G.S. inte hann avsluta sitt arbete vid arbetsplatsen Älvåsgårdarna, där han var ackordstagare, kunde hans anställning ”förlängas med några veckor”. Sistnämnda anteckning hade sin grund i att det vid tidpunkten för förhandlingen var oklart när arbetet vid Älvåsgårdarna skulle vara avslutat.

I själva verket ville bolaget bara säga upp en arbetstagare, nämligen T.S. Bolaget ville alltså göra en turordningsavvikelse. Detta gick dock SBAF inte med på, vilket ledde till att både G.S. och T.S. sades upp.

Den 30 april 1992 gjorde T.S. anspråk på företrädesrätt till återanställning.

Den 12 juni 1992 undertecknade J.S. för bolaget och Y.D. en överenskommelse om förlängning av G.S:s uppsägningstid. Y.D. är facklig förtroendeman vid bolaget men företräder inte avdelningen. Enligt överenskommelsen gällde förlängningen till dess att arbetena vid arbetsplatserna Morkullan och Ställverksprodukter var färdigställda. Vidare angavs att arbetenas art var av sådant slag att speciella kunskaper krävdes inom svetsning varför G.S. var lämpad att utföra dessa.

Denna s.k. förlängningsöverenskommelse kom till på följande sätt. J.S. sökte upp Y.D. och uppgav att bolaget hade fått arbeten som T.S. inte kunde utföra. Enligt J.S. måste därför G.S:s uppsägningstid förlängas och för detta fordrades att en handling lämnades in till den fackliga organisationen. På grundval av de uppgifter som J.S. lämnade undertecknade Y.D. förlängningsöverenskommelsen. Han kontrollerade inte dessförinnan riktigheten av J.S:s uppgifter.

Arbetet vid Morkullan påbörjades den 26 maj 1992 och avslutades den 7 november 1992 medan arbetet vid Ställverksprodukter påbörjades den 12 juli 1992 och avslutades den 5 februari 1993. G.S. har, trots uppsägningen, ännu inte lämnat sin anställning hos bolaget. Han är och har under hela sin anställningstid varit tillsvidareanställd.

Efter sommaren 1992 fick SBAF:s avdelning 27 klart för sig att bolaget hade återanställt T.O., som hade sagts upp den 15 januari 1992. Förhandling hölls mellan bolaget och avdelningen den 25 september 1992 angående frågan huruvida bolaget genom återanställningen av T.O. hade kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning. T.S. hade längre anställningstid hos bolaget än T.O. Parterna enades om att T.O. hade fått en ungdomspraktikplats och att T.S:s företrädesrätt till återanställning inte hade kränkts.

Avdelningen upptäckte också att förlängningen av G.S:s uppsägningstid hade varat längre än några veckor som man hade diskuterat vid förhandlingen den 29 april 1992 angående uppsägningen av G.S. och T.S. Avdelningen kallade därför bolaget till en lokal tvisteförhandling, vilken hölls den 12 januari 1993. Förhandlingen rörde på nytt frågan huruvida T.S:s företrädesrätt till återanställning hade kränkts, men denna gång gällde frågan om företrädesrätten kränkts genom förlängningen av G.S:s uppsägningstid. Central tvisteförhandling hölls den 9 och 22 mars 1993. Förhandlingarna ledde inte till något resultat.

SBAF:s ståndpunkt i målet är att förlängningen av G.S:s uppsägningstid innebär att bolaget har kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning enligt ÖLAS. SBAF gör inte gällande att det skett en formell återanställning av G.S. Vad som påstås är att förlängningen kränker T.S:s företrädesrätt till återanställning på samma sätt som en återanställning hade gjort. Visserligen hade G.S. också företrädesrätt till återanställning, men om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning bestäms turordningen dem emellan med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, se § 27 ÖLAS. T.S. hade längre anställningstid hos bolaget än G.S.

SBAF vitsordar att en uppsägningstid kan förlängas några veckor utan att någon annans företrädesrätt till återanställning kränks.

Av anmärkningarna 3–5 till § 21 ÖLAS framgår att turordningsavvikelser får göras i vissa fall. Uppräkningen där är uttömmande. För att kunna gör en turordningsavvikelse måste arbetsgivaren, innan uppsägning sker, träffa överenskommelse därom med företagets mb-grupp eller, om sådan inte finns, med berörd lokalavdelning inom SBAF. En mb-grupp är ett särskilt fackligt organ vid företagen där frågor enligt medbestämmandelagen och ÖLAS behandlas. Mb-grupperna har tagit över sådana frågor som normalt handhas av SBAF:s lokalavdelningar. Hos bolaget saknas mb-grupp.

Såvitt avser turordningsavvikelse för ackordstagare gäller som förutsättning att ackordet skall pågå väsentligt längre än uppsägningstiden. Detta framgår av ett protokoll från en central förhandling den 17 juni 1992 mellan VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund och SBAF. I protokollets § 7 har följande antecknats.

Enades parterna om följande slutgiltiga lösning.

Enligt avtalet och fast praxis omfattas inte ackordstagare av turordningen. Denna regel gäller med den begränsningen att när den tänkta uppsägningstiden för en ackordstagare vid tidpunkten för den lokala mb-förhandlingen är lika lång eller längre än den återstående tiden på ackordet, så skall ackordstagare ändock ingå i turordningen.

I det nu aktuella ärendet överskrider återstående tid på ackordet den tänkta uppsägningstiden i betydande grad.

Ackordstagarna står därför utanför turordningen vid nu aktuellt uppsägningstillfälle.

G.S:s uppsägningstid skulle ha gått ut den 30 juni 1992. SBAF har i målet godtagit att uppsägningstiden förlängdes till den 15 augusti 1992. Från och med sistnämnda datum anser SBAF att förlängningen har kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning. Det förhållandet att SBAF i målet har godtagit förlängning till den 15 augusti 1992 innebär inte att det finns en kollektivavtalsenlig rätt till sex veckors förlängning av uppsägningstiden. SBAF:s inställning i målet grundar sig enbart på processekonomiska skäl och är inte ett resultatet av en tolkning av kollektivavtalet.

När det gäller SBAF:s medgivande vid förhandlingen den 29 april 1992 till en förlängning av G.S:s uppsägningstid bör framhållas att medgivandet bara gällde arbetet vid Älvåsgårdarna som det såg ut vid den tidpunkten. Vid den muntliga förberedelsen i målet uppgav bolaget att arbetet vid Älvåsgårdarna hade beräknats att vara avslutat vid semestertid år 1992 men att tilläggsarbeten medförde att arbetet avslutades först den 8 oktober 1992. Tilläggsarbetena omfattades inte av det ursprungliga ackordet och således inte av SBAF:s medgivande vid nyssnämnda förhandling.

En sådan överenskommelse som förlängningsöverenskommelsen den 12 juni 1992 är inte giltig. Det saknas stöd i kollektivavtalet för en sådan överenskommelse. En fackliga organisation har ingen rätt att disponera över en medlems företrädesrätt till återanställning.

En förutsättning för en arbetstagares företrädesrätt till återanställning är enligt § 24 ÖLAS att denne har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen. I målet föreligger tvist huruvida T.S. hade tillräckliga kvalifikationer för den återanställning som enligt SBAF:s mening borde ha kommit till stånd. Närmare bestämt rör tvisten frågan om T.S. hade tillräckliga kvalifikationer för de svetsningsarbeten som ingick i arbetena vid Morkullan och Ställverksprodukter.

SBAF:s gör härvid i första hand gällande att T.S. hade tillräckliga kvalifikationer för de aktuella svetsningsarbetena. T.S. har en tvåårig gymnasieutbildning och en tvåårig lärlingsutbildning hos bolaget. I utbildningen ingår svetsning både som ett teoretiskt och som ett praktiskt moment. T.S. har i ett intyg utfärdat av bolaget erhållit högsta betyg (5) i yrkesskicklighet. Bolaget har också intygat att T.S. erhållit en bred och allsidig lärlingsutbildning enligt utbildningsplanen. Intyget har undertecknats av A.S.

Den typ av svetsning som utbildningen avser är sedvanlig svetsning. Därutöver förekommer det särskilt kvalificerad svetsning som det krävs visst certifikat för att få utföra. De svetsningsarbeten som är aktuella i målet krävde inte sådant.

Skulle arbetsdomstolen finna att T.S. saknade tillräckliga kvalifikationer för nämnda svetsningsarbetena gör SBAF i andra hand gällande att T.S. ändå hade tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen eftersom svetsningsarbetena kunde ha utförts av annan tillsvidareanställd personal hos bolaget.

Det bör påpekas att samtliga anställda hos bolaget är tillsvidareanställda. Det finns alltså ingen objektsanknytning i anställningen. Objektsanställning förekommer inte inom VVS-branschen.

I målet föreligger vidare tvist om vilken timlön som beräkningen av det ekonomiska skadeståndet skall grundas på. Enligt SBAF:s mening skall beräkningen grundas på den timlön som T.S. skulle ha erhållit om han hade återanställts. Som skäl för att en timlön på 96:70 kr skall tillämpas åberopar SBAF ett av bolaget utfärdat arbetsgivarintyg, i vilket nämnda belopp har angetts som timlön. Intyget har undertecknats av A.S. Från den beräknade lönen har dragits vad T.S. förvärvat i annan anställning och vad han erhållit i utbildningsbidrag. Inget avdrag har gjorts för tid då T.S. varit arbetslös. Till de sålunda framräknade beloppen har lagts semesterersättning.

SBAF:s avdelning 27 har gjort en beräkning av snittförtjänsten hos bolaget under åren 1992–93. Hos varje avdelning inom SBAF finns statistik över hur mycket lön som arbetsgivarna inom respektive avdelnings område har utbetalat. Arbetsgivarna redovisar till avdelningarna de löner som betalats ut varefter avdelningarna kontrollerar att de utbetalda lönerna är avtalsenliga. Efter en division av den sammanlagda lönesumman med det sammanlagda antalet arbetade timmar får man fram en ungefärlig snittlön hos bolaget under den angivna tidsperioden på 94:80 kr i timmen.

När det gäller den tid under vilken det ekonomiska skadeståndet skall utgå förhåller det sig så att det ekonomiska skadeståndet skall försätta den skadelidande i samma situation som om den skadegörande handlingen inte vidtagits. T.S. skulle om han hade återanställts alltjämt ha varit anställd hos bolaget eftersom G.S. är det. Därför skall ekonomiskt skadestånd utgå även för tiden efter den 5 februari 1993.

Det yrkade allmänna skadeståndet har medvetet satts mycket lågt på grund av att två fackliga företrädare inte uppträtt tillräckligt stringent i detta ärende.

Bolaget

Bolaget hade i början av 1990-talet, före år 1992, mellan fem och åtta anställda samt en årsomsättning på 5–6 milj. kr. I början av år 1992 drabbades bolaget av bristande orderingång. Vid en förhandling den 15 januari sades två rörmontörer upp på grund av arbetsbrist. Under våren 1992 arbetade T.S. med lagerarbete, dvs. icke ackordsarbete. G.S. var ackordstagare vid Älvåsgårdarna, som är ett bostadskomplex där arbetet hade pågått sedan sommaren 1991. Krisen i bolaget tilltog under våren 1992. Vid en förhandling den 29 april sades T.S. och G.S. upp på grund av arbetsbrist. G.S. hade två månaders uppsägningstid medan T.S. hade en månads uppsägningstid. För att säkerställa att G.S. fick göra klart arbetet vid Älvåsgårdarna antecknades i protokollet följande: ”Om G.S. inte hinner avsluta sitt arbete på Älvåsgårdarna, där han är ackordstagare, kan dennes anställning förlängas med några veckor.” Något definitivt slutdatum angavs alltså inte.

I maj 1992 erhöll bolaget arbetet vid Morkullan. Det var ett bostadsobjekt av relativt begränsad omfattning med Skanska som huvudentreprenör och beställare i förhållande till bolaget. Arbetet bestod i konventionella rörarbeten och avancerad gassvetsning i en undercentral. Skanska krävde att G.S. skulle utföra arbetet.

I början av juni 1992 erhöll bolaget arbetet hos Ställverksprodukter, ett företag som är underleverantör till Electrolux. Arbetet bestod i gassvetsning av tubrör som satt i ett tak. Rören skulle tåla tryckluft.

De kvarvarande arbetstagarna hos bolaget, S.S. och Y.D., kunde inte komma i fråga för de nämnda svetsningsarbetena. S.S. hade problem med ögonen vid svetsning och Y.D. var upptagen av annat arbete.

J.S. visste inte hur han skulle agera i den uppkomna situationen och sökte därför upp ombudsmannen D.L. vid SBAF:s avdelning 27. Bolaget hade nämligen ett gott förhållande till avdelningen och brukade vända sig dit för råd i olika personalfrågor. D.L. och J.S. kom vid besöket överens om en förlängning av G.S:s uppsägningstid. D.L. och J.S. kom också överens om att J.S. skulle skriva ned överenskommelsen samt därefter söka upp Y.D. och erhålla dennes underskrift, vilket J.S. gjorde. Han talade om för Y.D. vad han och D.L. hade kommit överens om varefter Y.D. undertecknade handlingen. Y.D. hade ingen erinran mot den överenskomna lösningen. Sedan Y.D. hade undertecknat handlingen överlämnade J.S. denna till SBAF:s avdelning 27 där originalet alltjämt torde finnas kvar. D.L. hade inga invändningar mot formuleringarna i handlingen.

Den 30 juni 1992, när G.S. uppsägningstids egentligen skulle ha gått ut, hade denne utfört 24 procent av ackordsarbetet vid Morkullan.

Den 9 september 1992 gjorde D.L. en påskrift på förlängningsöverenskommelsen. Han skrev: ”Gassvetsning som endast G.S. klarar.” Bolaget känner inte till vad som föranledde D.L. att göra påskriften. Möjligen hade någon ifrågasatt den långa förlängningen av G.S:s uppsägningstid. Avdelningen tog dock inte någon kontakt med bolaget vid den tiden.

Som SBAF angett hölls den 25 september 1992 en förhandling mellan parterna angående frågan om T.S:s företrädesrätt till återanställning hade kränkts genom att bolaget tagit sig an en ungdomspraktikant. Förhandlingsresultatet blev som nämnts att man kom överens om att det inte var fråga om en kränkning. Vid förhandlingen nämndes inget om G.S.

Den 8 oktober 1992 avslutades arbetet vid Älvåsgårdarna. Besiktningsarbeten hade medfört att arbetet dragit ut på tiden.

Den 7 november 1992 var arbetet vid Morkullan färdigställt.

Under december 1992 blev J.S. uppringd av D.L., som frågade hur det förhöll sig med G.S. J.S. svarade att arbetet hos Ställverksprodukter inte skulle vara klart förrän i början av år 1993. D.L. ville ha en förhandling i frågan och det bestämdes vid telefonsamtalet att man skulle hålla en förhandling, vilket man gjorde den 12 januari 1993. Enligt protokollet från förhandlingen angav SBAF:s avdelning 27 att man ansåg att den överenskommelse som gjorts för att förlänga G.S:s anställning inte längre gällde och att T.S:s förtur till återanställning i stället skulle träda i kraft.

Den 5 februari 1993 var arbetet hos Ställverksprodukter klart.

Vid den centrala förhandlingen, som hölls den 9 och 22 mars 1993, framförde SBAF att det inte var fråga om någon förlängning av G.S:s uppsägningstid utan en återanställning av denne.

Det är riktigt att G.S. fortfarande är anställd hos bolaget. Anledningen till detta är följande. Vid den centrala förhandlingen frågade J.S. vad han skulle göra med G.S. Han fick beskedet av C.B., som är ombudsman i SBAF, att G.S. skulle vara kvar hos bolaget till dess tvisten hade lösts.

Enligt bolagets uppfattning har T.S:s företrädesrätt till återanställning inte kränkts. Det fanns en giltig överenskommelse mellan bolaget och SBAF:s avdelning 27 från den 12 juni 1992 om en förlängning av G.S:s uppsägningstid. Överenskommelsen var ett resultat av en överläggning mellan dessa parter och gav uttryck för parternas vid den tidpunkten gemensamma tolkning av ÖLAS. J.S. och förmodligen också avdelningen var, när förlängningsöverenskommelsen träffades, av den uppfattningen att en ackordstagare inte fick skiljas från ackordsarbetet så länge detta pågick, jfr anmärkning 4 till § 21 ÖLAS.

Om denna överenskommelse inte skulle förtjäna beaktande utan förlängningen av G.S:s uppsägningstid skall anses som en återanställning, såsom SBAF hävdade vid den centrala tvisteförhandlingen den 9 och 22 mars 1993, gör bolaget gällande att det varit en återanställning till två objektsanställningar, nämligen Morkullan och Ställverksprodukter, och inte till en tillsvidareanställning. Enligt förlängningsöverenskommelsen gällde förlängningen två särskilt angivna objekt. En objektsanställning hade inte stridit mot ÖLAS, i vart fall inte såvitt avser Ställverksprodukter. Arbetet där var av särskild beskaffenhet för bolaget. Om bolaget inte hade lyckats få till stånd en förlängningsöverenskommelse hade bolaget försökt att hitta ett annat sätt att lösa problemet på än att tillsvidareanställa någon. Det är riktigt att G.S. var tillsvidareanställd vid uppsägningstidens utgång. Därefter har G.S:s uppsägningstid förlängts och därmed också hans tillsvidareanställning. G.S. blev inte anställd för visst arbete men han borde ha blivit det eftersom arbetet vid Morkullan och Ställverksprodukter var av särskild beskaffenhet. I fråga om återanställning till en objektsanställning gäller inte företrädesrätten. Enligt § 24 ÖLAS har en arbetstagare som blivit uppsagd från en tillsvidareanställning på grund av arbetsbrist bara företrädesrätt till ny tillsvidareanställning.

Om arbetsdomstolen skulle finna att förlängningen av G.S:s uppsägningstid skall anses som en tillsvidareanställning och inte som två objektsanställningar hävdar bolaget att T.S., även om han hade formella kvalifikationer, inte hade tillräckliga kvalifikationer för denna anställning enligt 25 § ÖLAS.

Om även denna inställning skulle underkännas medger bolaget att till T.S. utge 15 722 kr avseende utebliven lön för tiden efter färdigställandet av Älvåsgårdarna, vilket ägde rum 8 oktober 1992, till och med den 5 februari 1993 då Ställverksprodukter avslutades med avräkning för vad T.S. förvärvat på annat håll.

För det fall angivna tidberäkning inte skulle godtas utan utgångspunkten för beräkningen befinnes vara den 15 augusti 1992 medger bolaget att till T.S. utge 48 271 kr avseende utebliven lön för tiden den 15 augusti 1992 – den 5 februari 1993 med avräkning för vad T.S. förvärvat på annat håll.

Utgångspunkten för dessa beräkningar av bolaget är en timlön på 88:15 kr. Bolaget vitsordar att det i arbetsgivarintyget har angetts 96:70 kr som timlön för T.S. Detta gjordes dock av välvilja från A.S:s sida och utan tanke på att det kunde användas mot bolaget. En timlön på 96:70 kr är dock för hög för en icke ackordsarbetande arbetstagare. Som tidigare har nämnts arbetade T.S. under år 1992 före uppsägningen med lagerarbete. Han hade då en timlön på 86:50 kr. Den timlön på 88:15 kr som bolaget har använt i sina beräkningar är en slags norm för icke ackordsarbete som SBAF har presenterat för bolaget.

Enligt bolagets mening går det inte att komma fram till ett belopp som är helt rätt. Den snittlön som SBAF har räknat fram förefaller inte orimlig. Det bör dock noteras att enligt bolagets uppfattning hade T.S. inte kunnat beredas ackordsarbete hos bolaget om han återanställts. Han hade inte kunnat erhålla arbetet vid Morkullan eller Ställverksprodukter utan fått fortsätta med lagerarbete.

Enligt bolagets mening skall under alla förhållanden något allmänt skadestånd inte utgå.

SBAF

Det bestrids att SBAF skulle ha godkänt förlängningen av G.S:s uppsägningstid fram till den lokala tvisteförhandlingen den 12 januari 1993. Även om ett godkännande skulle ha skett saknar detta relevans. Som tidigare har nämnts kan en facklig organisation inte disponera över en medlems företrädesrätt till återanställning.

Det bestrids också att C.B. sagt att bolaget skulle ha kvar G.S. i anställning till dess tvisten hade lösts. Under alla förhållanden saknar en sådan uppgift betydelse i målet. SBAF kunde inte göra något åt G.S:s anställning utan endast kräva skadestånd av bolaget för brott mot ÖLAS.

Bolaget har hävdat att T.S. saknat företrädesrätt till återanställning på grund av att G.S:s återanställning skulle ha varit en återanställning till två objektsanställningar. SBAF gör i första hand gällande att denna invändning inte skall prövas av arbetsdomstolen utan avvisas med stöd av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen då tvisteförhandling rörande denna fråga inte ägt rum. I andra hand hävdar SBAF att det saknar betydelse för återanställningsrätten om annan anställningsform kunde ha valts; en annan anställningsform har de facto inte valts. G.S. var och är tillsvidareanställd. Om arbetsdomstolen skulle finna bolagets resonemang om objektsanställning relevant hävdar SBAF för det tredje att arbetet vid Morkullan och Ställverksprodukter inte var av särskild beskaffenhet. Vidare hävdar SBAF att en objektsanställd skall arbeta vid ett objekt; i detta fall var det fråga om två objekt. Dessutom arbetade G.S. även vid Älvåsgårdarna under den aktuella tiden.

SBAF:s uppfattning är att företrädesrätten till återanställning enligt § 24 ÖLAS för en tillsvidareanställd omfattar all slags anställning. Annars skulle en tillsvidareanställd ha en sämre företrädesrätt än en arbetstagare med annan anställningsform vilket naturligtvis inte varit avsikten. Bestämmelsen har fått en olycklig formulering.

Domskäl

T.S. sades den 29 april 1992 upp av bolaget och hans uppsägningstid löpte ut den 30 maj och sedan dess har han inte arbetat åt bolaget. Samtidigt med T.S. sades en annan arbetstagare, G.S., upp och dennes uppsägningstid löpte ut den 30 juni 1992. T.S. hade längre anställningstid hos bolaget än G.S. G.S. kom emellertid att fortsätta att arbeta hos bolaget även sedan hans uppsägningstid löpt ut. Till att börja med berodde detta på att G.S. vid tidpunkten för uppsägningarna var ackordstagare vid arbetsplatsen Älvåsgårdarna och att hans anställning därför kunde, som det antecknades i ett förhandlingsprotokoll, ”förlängas med några veckor”. SBAF har mot bakgrund därav inte gjort gällande att någon kränkning av T.S:s företrädesrätt skett genom att G.S. arbetade hos bolaget fram till den 15 augusti 1992. Men G.S. fortsatte även därefter att arbeta hos bolaget och ännu vid tidpunkten för arbetsdomstolens huvudförhandling i målet arbetade han hos bolaget.

SBAF har gjort gällande att bolaget genom att även efter den 15 augusti 1992 förlänga uppsägningstiden för G.S., som hade kortare anställningstid hos bolaget än T.S., kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning och ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till honom.

En kränkning av en arbetstagares företrädesrätt till återanställning sker vanligen genom att arbetsgivaren anställer någon annan än den i första hand företrädesberättigade. Företrädesrätten har emellertid också ansetts kunna kränkas genom att uppsägningstiden förlängs för en annan arbetstagare än den i första hand företrädesberättigade, även om t.ex. en kortare sådan förlängning inte kan betraktas som en sådan kränkning (AD 1983 nr 125 [ Zeteo ] [ Karnov ]). När den som fått sin uppsägningstid förlängd inte heller senare slutar sin anställning kan det givetvis ifrågasättas om inte i stället rätten till fortsatt anställning kränkts, dvs. att reglerna om turordning vid uppsägning har åsidosatts. Arbetsgivaren kan ju från början ha varit inställd på att inte fullfölja uppsägningen av den arbetstagare som skulle ha sagts upp om turordningen följts. Arbetsdomstolen anser dock inte att det finns anledning att i detta mål närmare uppehålla sig vid gränsdragningen mellan dessa olika brott mot anställningsskyddslagen.

Bolaget har inte bestritt att en kränkning av företrädesrätten till återanställning kan ske genom att uppsägningstiden för en annan arbetstagare förlängs men gjort andra invändningar mot SBAF:s påstående att T.S:s företrädesrätt till återanställning kränkts.

Bolaget har invänt att någon kränkning av T.S:s rätt inte föreligger bl.a. därför att det fanns en giltig överenskommelse mellan bolaget och SBAF:s avdelning 27 från den 12 juni 1992 om en förlängning av G.S:s uppsägningstid. SBAF synes vilja göra gällande att det inte förelegat någon sådan överenskommelse utan endast en handling som undertecknats av J.S. som företrädare för bolaget och av den facklige förtroendemannen vid bolaget Y.D.

Genom de vittnesmål som avgivits av J.S. och avdelningsombudsmannen D.L. och som i allt väsentligt är överensstämmande finner arbetsdomstolen följande utrett i denna del. J.S. tog kontakt med D.L. med anledning av att bolaget ytterligare ville förlänga G.S:s anställningstid sedan bolaget fått arbete att utföra vid arbetsplatserna Morkullan och Ställverksprodukter. J.S. kom sedan till avdelningens expedition och överlämnade en den 12 juni 1992 dagtecknad samt av honom och Y.D. undertecknad handling rubricerad ”Förlängning av uppsägningstid för G.S.”. I handlingen angavs ”Förlängning gäller till Morkullan i Bollnäs och Ställverksprodukter är färdigställda. Jobbens art är av sådant slag att speciella kunskaper krävs inom svetsarbeten att G.S. är lämpad att utföra dessa.”. Olika uppgifter har lämnats om huruvida J.S. då sade att arbetena skulle ta några veckor. Klart är dock att D.L. inte gjorde några erinringar mot innehållet i handlingen. D.L. har också uppgett att han den 9 september 1992 på handlingen antecknade ”Gassvetsning som endast G.S. klarar”, att anteckningen troligen gjorts för att man börjat diskutera varför G.S. då fortfarande var kvar samt att det kan vara riktigt som J.S. uppgett att han kontaktade denne först under december 1992.

Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit behöver det inte betvivlas att man hos bolaget hyste uppfattningen att det förelåg en överenskommelse mellan bolaget och arbetstagarorganisationen, även om bolaget felaktigt utgått från att det var förbundet och inte avdelningen som på arbetstagarsidan var part i denna överenskommelse. Även inom avdelningen torde man ha ansett att det förelåg en överenskommelse i saken. SBAF har emellertid också gjort gällande att en arbetstagares företrädesrätt till återanställning inte kan avtalas bort genom en sådan överenskommelse som bolaget och avdelningen ansett föreligga.

I och för sig torde det inte föreligga något hinder mot att parterna i ett anställningsavtal, på arbetstagarsidan eventuellt genom arbetstagarorganisationen, träffar en överenskommelse om en förlängning av en arbetstagares uppsägningstid. Men genom en sådan överenskommelse kan man inte enligt anställningsskyddslagens regler disponera över en annan arbetstagares företrädesrätt till anställning. Det här tillämpliga kollektivavtalet, ÖLAS, ger inte heller vare sig arbetstagarförbundet eller dess avdelning möjlighet att i en situation som denna träffa en överenskommelse som innebär att man disponerar över en uppsagd arbetstagares företrädesrätt till återanställning. Slutsatsen av detta är att den överenskommelse som bolaget anser ha träffats i vart fall inte kan göras gällande mot T.S.

Bolaget har också invänt att G.S:s fortsatta anställning varit att betrakta som två objektsanställningar och att företrädesrätten enligt ÖLAS inte gäller annat än tillsvidareanställning. SBAF har gjort gällande att denna invändning inte skall prövas av arbetsdomstolen utan avvisas med stöd av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen då den inte behandlats i tvisteförhandlingarna. I andra hand har SBAF gjort gällande G.S. faktiskt har varit tillsvidareanställd och att det saknar betydelse om en annan anställningsform kunde ha valts. SBAF har också gjort gällande att företrädesrätten gäller även objektsanställning och att ÖLAS endast fått en olycklig formulering på denna punkt.

Förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen innebär ett krav på att förhandlingar skall ha ägt rum innan kärandens talan upptas till prövning. Däremot kan bestämmelsen inte leda till några begränsningar i svarandens möjligheter att göra invändningar mot kärandens talan. Arbetsdomstolen lämnar därför SBAF:s avvisningsyrkande utan avseende.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte anledning att i detta mål gå in på tolkningen av ÖLAS. Av utredningen framgår nämligen att G.S. faktiskt hela tiden innehaft en tillsvidareanställning och det ter sig främmande att nu betrakta honom som objektsanställd. Dessutom får utredningen anses visa att det inte funnits möjlighet att tillämpa objektsanställning i den situation som förelåg. ÖLAS innehåller, enligt vad parterna i målet är ense om, inte någon avvikelse från anställningsskyddslagen när det gäller utrymmet för tillämpning av objektsanställning. Avtal om en sådan tidsbegränsad anställning får träffas endast under förutsättning att det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. De arbeten som G.S. kom att utföra sedan hans uppsägningstid förlängts var såvitt utredningen visar sådana arbeten som normalt utförs av hos bolaget tillsvidareanställda arbetstagare och därmed kan arbetena inte anses ha varit av särskild beskaffenhet vid detta bolag.

Bolaget har även invänt att T.S. inte hade tillräckliga kvalifikationer för det arbete som skulle ha blivit aktuellt vid en återanställning av honom vilket, enligt vad parterna är ense om, är en förutsättning för att han skall anses ha haft företrädesrätt. Bolaget har inte ifrågasatt att T.S. har de allmänna kvalifikationer som krävs av en rörmontör. Däremot har bolaget gjort gällande att T.S. inte har tillräckliga kvalifikationer för vissa svetsningar av rör som ingick i arbetet främst vid arbetsplatsen Ställverksprodukter men också i viss mån vid arbetsplatsen Morkullan. Utredningen i målet, inte minst vad T.S. själv uppgett om sina möjligheter att klara av svetsarbetena vid Ställverksprodukter, ger enligt arbetsdomstolens mening vid handen att bolagets uppfattning har fog för sig såvitt gäller dessa arbeten. Däremot finns det inget som talar emot att T.S. har tillräckliga kvalifikationer för övriga arbetsuppgifter som fanns under den aktuella tiden. Utredningen ger inte heller stöd för något annat än att arbetet, om T.S. hade återanställts, kunde ha organiserats så att han sysselsattes med andra arbetsuppgifter än svetsningsarbetena vid Ställverksprodukter och att dessa i stället utfördes av någon annan montör, t.ex. Y.D. Inte heller bolagets invändning om T.S:s kvalifikationer kan alltså leda till slutsatsen att denne inte hade företrädesrätt till återanställning.

Det hittills anförda leder till slutsatsen att bolaget har ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till T.S. Detta gäller oavsett om man betraktar bolagets åtgärder som ett brott mot anställningsskyddslagen eller som ett brott mot ÖLAS. Arbetsdomstolen anser det därför inte nödvändigt att gå in på frågan vilket regelsystem som skall anses tillämpligt.

SBAF:s yrkande om ekonomiskt skadestånd avser tiden fr.o.m. den 15 augusti 1992 till dagen för huvudförhandlingen i målet, den 3 maj 1994. Bolagets inställning är att ekonomiskt skadestånd skall utgå för en på olika sätt begränsad del av denna tid. Innebörden i det tidigare anförda är emellertid att T.S:s återanställningsrätt har kränkts genom att G.S:s anställning har förlängts. Den förlängningen har ostridigt bestått under hela den tid SBAF:s yrkande avser. Bolaget har visserligen gjort gällande att detta berott på de besked man fått från avdelningen och SBAF under tvisteförhandlingarna. Även om det förhåller sig så kan inte detta – och inte heller vad bolaget i övrigt anfört i denna del – leda till att bolagets skyldighet gentemot T.S. att utge skadestånd begränsas i tiden.

Bolaget har också gjort invändning mot den timförtjänst som SBAF lagt till grund för beräkningen av skadeståndet. Stor osäkerhet råder visserligen om vilken timförtjänst T.S. skulle ha uppnått om han hade återanställts. Den timförtjänst som lagts till grund för yrkandet är dock hämtad från det av bolaget utfärdade arbetsgivarintyget. Det är alltså en av bolaget lämnad uppgift som lagts till grund för yrkandet. Under sådana omständigheter bör det ankomma på bolaget att visa att någon annan timförtjänst bör läggas till grund för beräkningen av det ekonomiska skadeståndet. Detta har bolaget inte förmått göra.

Slutligen har bolaget ifrågasatt om avräkningen för inkomster som T.S. uppburit från annat håll är riktigt gjord. SBAF har upplyst att avräkning har gjorts med vad T.S. förvärvat i annan anställning och vad han erhållit i utbildningsbidrag men däremot inte med vad han erhållit som arbetslöshetsersättning. Ett sådant sätt att beräkna ekonomiskt skadestånd står i överensstämmelse med arbetsdomstolens praxis, som innebär att avräkning inte görs med ersättning som utgått från arbetslöshetskassa. Bolaget har inte heller i övrigt anfört något som leder till att skadeståndet skall beräknas på annat sätt än SBAF gjort.

Arbetsdomstolen har med hänsyn till att arbetstagarorganisationen i viss mån medverkat till att bolaget försatt sig i en besvärlig situation och till de svåra följder som ett skadestånd av den här aktuella storleken kan få för ett litet företag övervägt möjligheten att jämka det ekonomiska skadeståndet. Det måste emellertid konstateras att något medvållande inte kan läggas den skadeståndsberättigade T.S. till last. Något utrymme för att jämka det ekonomiska skadeståndet finns därmed inte. Omständigheterna är emellertid sådana att något allmänt skadestånd inte bör utgå.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att yrkandet om ekonomiskt skadestånd skall bifallas och yrkandet om allmänt skadestånd lämnas utan bifall. Vad SBAF tappat är endast av ringa betydelse. SBAF bör därför erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader.

Domslut

Arbetsdomstolen förpliktar Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag att till T.S. utge ekonomiskt skadestånd med etthundrasjuttioentusensexhundrafjorton (171 614) kr 50 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 115 067 kr från den 15 september 1993 till och med den 2 maj 1994 och på 171 614 kr 50 öre från och med den 3 maj 1994 till dess betalning sker.

Svenska Byggnadsarbetareförbundets yrkande om allmänt skadestånd till T.S. avslås.

Söderhamns Rör & Svets Aktiebolag skall utge ersättning för rättegångskostnader till Svenska Byggnadsarbetareförbundet med etthundratjugofyratusentrehundrasex (124 306) kr, varav 111 875 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I ersättningen ingår mervärdeskatt med 22 398 kr.

Dom 1994‑06‑15, målnummer A‑222‑1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Kjerstin Nordborg, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ulf Göran Liljebladh (skiljaktig), Göran Karlsson och Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Susanne Jarnfelter

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Ulf Göran Liljebladhs skiljaktiga mening

En av de faktorer som påverkar turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist är enligt § 21 A tredje punkten i ÖLAS att vederbörande har ”tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”. Bolagets uppfattning är att Söderlund inte hade erforderliga kvalifikationer när det gällde gassvetsning. Detta förhållande hade särskild betydelse för arbetet vid Ställverksprodukter, där svetsarbetet var tekniskt komplicerat eftersom det avsåg ledningar för tryckluft, monterade på fem meters höjd över golvet och bara några decimeter under innertaket, vilket försvårade arbetet att få svetsfogarna täta. Söderlund hade vid ett tidigare mer konventionellt svetsarbete avseende varmvattenrör – vilka är lättare att svetsa än tryckluftsledningar – misslyckats med detta arbete så att läckage uppstått. Bolagets bedömning har gjorts av J.S., som själv är utbildad rörmontör och tjänstgör som arbetande förman vid bolaget, och den bestyrks av vad Y.D., arbetskamrat till Söderlund och facklig förtroendeman på företaget, uppgett nämligen att Söderlund flera gånger förklarat att han på grund av bristande erfarenhet inte behärskade svetsning. Även SBAFs ombudsman i Söderhamn D.L. har uppgett att Söderlund förklarat att han hade sysslat mycket litet med svetsning eftersom han inte hade utfört rörarbeten av den typ som fordrar svetsarbete. Söderlund själv har vitsordat bolagets uppgifter om det svetsarbete han vid ett tillfälle utfört och som hade måst göras om. Han har visserligen uppgett att han anser att han skulle ha klarat arbetet vid Ställverksprodukter men själv villkorat detta av att han då skulle ha ”fått hålla på och nött och nött”.

Vad beträffar arbetet vid Morkullan syns detta till mindre del ha omfattat svetsningsarbete av komplicerad art. Arbetet bedrevs emellertid i viss utsträckning i tiden parallellt med arbetet vid Ställverksprodukter och det kan därför inte skäligen krävas av bolaget att detta skulle ha organiserat arbetet på speciellt sätt bara för Söderlunds skull.

Vad slutligen beträffar det utbildningscertifikat avseende genomgången lärlingsutbildning vilket har åberopats i målet måste observeras, att det är utfärdat 1988 och endast utgör ett generellt omdöme om Söderlunds yrkeskunnighet i allmänhet men inte säger något om hans förmåga att svetsa. Härtill kommer att – som har framhållits i målet – färdighet i svetsning måste underhållas kontinuerligt genom att montören fortlöpande arbetar med sådana rörarbeten som kräver svetsning. Så har inte skett i Söderlunds fall. Av hans egen utsaga framgår också att hans praktiska kunskaper i svetsning var begränsade till följd av bristande övning.

Vi anser därför att utredningen i målet visar att Söderlund inte haft tillräckliga kvalifikationer på sätt föreskrivs i avtalets § 21, varför han ej haft företrädesrätt framför G.S.

Överröstade i denna fråga har vi övrigt ingen annan mening än majoriteten.