AD 1994 nr 109

Nyman & Schultz

1987 års anställningsavtal för Å.L. slöts i samband med en sammanslagning av verksamheterna i dåvarande Nyman & Schultz Resebyråer AB, där Å.L. var verkställande direktör, och dåvarande Resespecialisterna Resebureau AB. Det förstnämnda bolaget var framgångsrikt, medan det sistnämnda gick med betydande förluster. Å.L., som efter sammanslagningen skulle vara verkställande direktör för det genom sammanslagningen bildade företaget, såg därför med viss osäkerhet på framtiden. Av den anledningen tillkom på hans initiativ den reglering i punkt 8 av 1987 års anställningsavtal, enligt vilken skilts mellan entledigande av honom som verkställande direktör och uppsägning av hans anställning. Regleringen skall ses mot bakgrund av Nyman & Schultz var en del av en koncern, där det var vanligt att anställda ”vandrade” mellan olika befattningar. Tanken bakom punkt 8 var att Nyman & Schultz, för det fall att bolaget inte önskade att Å.L. skulle kvarstå som dess verkställande direktör, i första hand endast skulle entlediga honom från denna funktion och en likvärdig befattning sökas för honom inom koncernen.

Innebörden av regleringen i punkt 8 av 1987 års anställningsavtal var enligt Nyman & Schultz uppfattning följande. För båda parter gällde en uppsägningstid av sex månader. För det fall att Nyman & Schultz antingen entledigade Å.L. som verkställande direktör – vilket inte innebar att han skildes från bolagets tjänst utan endast från uppdraget att vara dess verkställande direktör – eller sade upp honom från hans anställning hos bolaget skulle Å.L. ha rätt att själv välja om han ville kvarstå i tjänstgöring hos bolaget under den sex månader långa uppsägningstiden eller omgående sluta sin anställning hos bolaget mot erhållande av uppsägningslönen för sex månader. Om han i samband med ett sådant entledigande eller en sådan uppsägning erbjöds en ny befattning inom koncernen och tackade ja till denna skulle han endast erhålla de sex månadernas uppsägningslön. Detsamma skulle gälla, om han endast entledigades från uppdraget som verkställande direktör samt erbjöds en ny befattning inom koncernen, som kunde betraktas som likvärdig, men tackade nej till denna. Om han däremot sades upp från anställningen hos Nyman & Schultz och inte erbjöds någon ny och likvärdig befattning inom koncernen, skulle han utöver uppsägningslönen för sex månader kunna uppbära avgångsvederlaget om ytterligare 18 månadslöner. Detta gällde dock endast under förutsättning att uppsägningen vid en analogisk tillämpning av anställningsskyddslagen inte kunde anses sakligt grundad.

På hösten 1990 hade koncernledningen i TMG-koncernen funnit att Å.L. till följd av många års stor arbetsbörda inte längre helt uppfyllde de efter hand ökande krav som ställdes på honom som verkställande direktör för Nyman & Schultz. På grund av sin mycket stora kunnighet och erfarenhet inom affärsreseområdet var han emellertid fortsatt av stort värde för koncernen. M.W. tog vid sitt möte med Å.L. den 7 november 1990 upp dessa frågor. Han förklarade att Å.L. måste lämna posten som verkställande direktör för Nyman & Schultz, men framhöll samtidigt att koncernledningen ville diskutera andra arbetsuppgifter för honom. Å.L. blev upprörd och lämnade mötet efter att ha uppmanats att ta kontakt med TMG:s styrelseordförande J.S. Någon dag senare hade Å.L. ett samtal med J.S., varvid även denne förklarade att koncernledningen ville erbjuda Å.L. nya arbetsuppgifter inom koncernen.

Vid styrelsemötet i Nyman & Schultz den 14 november 1990, då Å.L. entledigades från befattningen som verkställande direktör, fick M.W. i uppdrag att ta upp diskussioner med Å.L. om dennes fortsatta arbete inom koncernen. Av den anledningen träffades de båda redan påföljande dag, den 15 november. Å.L. var vid deras möte avvaktande men intresserad av fortsatt arbete inom koncernen och av vad M.W. kunde föreslå. Diskussionerna mellan dem fortskred så långt, att Å.L. samma dag för övervägande fick en skriftlig beskrivning av en föreslagen befattning som ”Vice President” hos TMG med ansvar för ”Destination and Traveller Programs”. Alternativt skulle befattningen ges formen av ett verkställande direktörsskap i ett dotterbolag med samma inriktning. Befattningen skulle ligga inom ramen för en av koncernledningen sedan tidigare beslutad internationalisering av TMG, innefattande dels förvärv av utländska affärsreseföretag, dels utbyggnad i samverkan med utländska reseföretag av koncernens service i förhållande till affärsresekunderna. Den förra delen skulle handhas av direktören K.G., medan den senare skulle handhas av Å.L. i den föreslagna befattningen.

Med anledning av vad som numera antytts från Å.L:s sida skall framhållas att det absolut inte var fråga om någon innehållslös eller konstlad befattning. Den var tvärtom av stor betydelse för TMG. Å.L. ansågs passa ”som hand i handske” för arbetsuppgifterna, eftersom dessa spände över många olika aspekter hos affärsreseverksamheten och förutsatte omfattande internationella kontakter.

Påföljande dag, den 16 november, fick M.W. per telefax motta det handskrivna meddelande från Å.L. som utgör domsbilaga 2 till tingsrättens dom. Som framgår av detta var Å.L. beredd att acceptera den erbjudna befattningen under förutsättning att han fick rätt till två årslöner även vid egen uppsägning, att han fick rätt att avgå med full pension vid fyllda 60 år, att hans befattning om den utformades som en tjänst hos TMG skulle betecknas som ”Senior Vice President” i TMG, att den skulle innebära att han ingick i koncernledningen samt att hans arbetsområde skulle betecknas med begreppet ”Travel Related Services”.

M.W. fann att samtliga krav kunde accepteras. Den 16 november var en fredag, och han var angelägen om att snarast möjligt kunna gå ut med information till TMG:s medarbetare om Å.L:s nya uppgifter och om bytet av verkställande direktör för Nyman & Schultz. Som framgår av Å.L:s nyssnämnda telefaxmeddelande ansåg även denne att det fanns behov av snabb och extern information.

M.W. tog därför omgående kontakt med Å.L. per telefon. M.W. förklarade därvid att TMG accepterade Å.L:s krav men tillade, att Å.L. inte rimligen kunde få utlösa rätten till ett avgångsvederlag om två årslöner vid egen uppsägning i princip omedelbart efter det att han hade tillträtt befattningen. Som M.W. uppfattade Å.L. höll denne med om detta. M.W. föreslog att rätten till avgångsvederlag vid Å.L:s egen uppsägning skulle inträda först efter ett års tjänstgöring, och detta accepterades av Å.L.

Då överenskommelse sålunda träffats om Å.L:s anställning hos TMG utformade M.W. omedelbart ett skriftligt meddelande till TMG:s medarbetare av följande lydelse:

M.W. ”stämde av” innehållet i meddelandet med Å.L., och när de var överens om detta distribuerades meddelandet samma dag, den 16 november.

Söndagen den 18 november hade M.W. en ny kontakt med Å.L., nu om det mera detaljerade meddelandet till hela TMG-koncernens medarbetare. I den mån Å.L. hade synpunkter på innehållet i detta, blev de beaktade och inarbetade i texten. Meddelandet distribuerades påföljande dag, måndagen den 19 november, till koncernens ca 2 000 anställda och inleddes på följande sätt:

Vidare innehöll meddelandet bl.a. en beskrivning av bakgrunden till att affärsområdet ”Travel Related Services” inrättats och av Å.L:s nya ställning i koncernens ledning. Det skall i sammanhanget nämnas att tjänstebenämningen ”Senior Vice President” var unik inom TMG och markerade en hierarkiskt mycket hög ställning direkt under koncernchefen. Befattningen ansågs av TMG vara likvärdig med Å.L:s befattning som verkställande direktör i dotterbolaget Nyman & Schultz.

Eftersom det var bestämt att Å.L. skulle tillträda anställningen hos TMG först den 1 januari 1991 gjordes inte någon brådska med att upprätta en skriftlig handling om avtalet mellan dem. En sådan handling, med rubriken ”Anställningsavtal” översändes till Å.L. den 12 december 1990. Dess innehåll överensstämde i sak helt med vad som hade överenskommits mellan honom och M.W. Den var också klar för undertecknande men omnämndes i ett följebrev, närmast av artighetsskäl, som ett ”utkast” eftersom själva formuleringarna inte hade granskats av Å.L. Av samma skäl hade M.W. inte satt sin namnteckning under handlingen.

Vid samma tid började man hos TMG rent praktiskt förbereda Å.L:s tillträdande av befattningen. Han lämnade Nyman & Schultz lokaler vid Tegeluddsvägen och flyttade till TMG:s lokaler på Grevgatan i Stockholm. Han var där med och såg på de utrymmen som skulle byggas om till hans tjänsterum. Ombyggnaden innebar bl.a. att man fick ta bort en vägg mellan TMG:s lokaler och ett angränsande rum, som dittills hade innehafts av ett annat företag. Vidare inköptes möbler för det blivande tjänsterummet. Under tiden för ombyggnaden fick Å.L. provisoriskt disponera ett konferensrum, i vilket han också förvarade en del arbetsmaterial. Han fick nycklar till TMG:s lokaler, visitkort för befattningen som ”Senior Vice President” hos TMG och kreditkort i TMG:s namn. Det bestämdes att M.W:s sekreterare G.I. skulle fungera som sekreterare också åt Å.L. Hon ombesörjde sådant som att adresseringen på Å.L:s tjänstetidskrifter o.d. ändrades till TMG på Grevgatan, och Å.L. gav henne i uppdrag att se till att hans tjänsterum skulle var helt klart med fungerande telefoner m.m. när han tillträdde befattningen vid årsskiftet 1990/91.

Under tiden december 1990 – januari 1991 var Å.L. visserligen inte i någon större utsträckning vid TMG:s kontor på Grevgatan. Han tog en del ledigt efter avgången från Nyman & Schultz, han var enligt egen uppgift sjuk under någon tid och vidare inföll jul- och nyårshelgen. Av och till var han dock på kontoret och satt då i konferensrummet. Han gav G.I. en del mindre uppdrag såsom tid- och biljettbokningar samt höll henne underrättad om var han fanns när han inte var på kontoret. Han träffade andra befattningshavare där och talade en stund med K.G. om deras samarbete i internationaliseringsprojektet. Den 18 december 1990 deltog Å.L. i ett ledningsgruppsmöte hos TMG, som han uppenbarligen inte skulle ha kallats till om han inte varit tillträdande ”Senior Vice President” hos bolaget, samt i en efterföljande jullunch i TMG:s regi.

Formellt tillträdde Å.L. befattningen hos TMG den 1 januari 1991, dvs. i helgperioden. Nu berörda förhållanden ändrades emellertid inte nämnvärt vare sig då eller senare under januari månad. Hans lön för januari utgick från TMG.

Bakgrunden till mötet den 23 januari 1991 i Philadelphia i USA mellan TMG och det amerikanska resebyråföretaget Rosenbluth var att TMG, som ett led i sin internationalisering och då närmast inom Å.L:s ansvarsområde, avsåg att få till stånd ett samarbete med Rosenbluth. Kontakten med Rosenbluth hade knutits av Å.L. redan under hans tid som verkställande direktör i Nyman & Schultz och skulle nu vidareutvecklas.

I mötet deltog från TMG:s sida M.W. och K.G., vilka sedan en tid befunnit sig i USA, samt Å.L. Å.L. som kommit till USA och Philadelphia dagen före mötet. Vid mötet presenterades TMG:s nya organisation, med bl.a. Å.L:s övergång till TMG samt hans nya befattning där och roll inom koncernen. Å.L. blev ingalunda nonchalerad eller eljest åsidosatt vid mötet. Däremot reagerade M.W. inom sig över att Å.L. föreföll oengagerad och över att han hade lagt sina resplaner så, att de tre på TMG:s sida inte fick tillfälle att träffas vare sig före mötet eller vid t.ex. en middag efter detta.

Några dagar senare, den 27 januari 1991, kontaktades M.W. per telefon av Å.L., som meddelade att han ville lämna TMG. Han bekräftade sedan detta skriftligt genom ett den 28 januari dagtecknat brev, ställt till M.W. som direktör för TMG och innehållande bl.a. att Å.L. inte längre önskade ”kvarstå i TMG”. Vidare åberopade Å.L. 1987 års anställningsavtal som det för honom gällande. Med hänvisning till att han hade blivit entledigad som verkställande direktör för Nyman & Schultz begärde han omgående utbetalning av bl.a. 24 månadslöner enligt punkt 8 i 1987 års avtal, dock med avdrag för 2,5 månadslöner motsvarande tiden sedan entledigandet.

Det är då att märka att Å.L. inte vid något enda tillfälle före detta brev, vare sig i ord eller i handling, hade på minsta sätt antytt annat än att han sedan november 1990 ansåg sig anställd som ”Senior Vice President” hos TMG enligt det avtal som hade träffats mellan honom och M.W. Denne trodde i själva verket inte heller efter att ha läst brevet, att Å.L. var av någon annan uppfattning, utan antog att denne bara missuppfattat sin rätt till avgångsvederlag. I sammanhanget skall nämnas att M.W. inte haft anledning att reagera över att Å.L. ännu inte hade återsänt det skriftliga anställningsavtalet med TMG undertecknat. De båda hade i november 1990 blivit överens om anställningen hos TMG, något som också hade bekräftats av Å.L:s handlande och uppträdande alltsedan dess. Undertecknandet av avtalet brådskade inte heller, eftersom det bara var fråga om att Å.L. övergått till en annan anställning inom koncernen. Helger och resor hade kommit emellan, och M.W. hade redan i november uppmanat Å.L. att under en tid ta det lugnt och vila upp sig ordentligt. Det var vidare klart att de inom en snar framtid måste träffas för överläggningar om Å.L:s arbete, eftersom det var fråga om att dra igång ett helt projekt.

Kort efter händelserna i slutet av januari 1991 kom förklaringen till att Å.L. inte ville kvarstå i anställningen hos TMG. Han hade kontaktats av ägarna till det bolag som var Nyman & Schultz största svenska konkurrent inom affärsreseområdet, och han tillträdde redan den 4 februari 1991 befattningen som verkställande direktör för detta konkurrerande bolag.

Nyman & Schultz ståndpunkter är följande.

Å.L. har sedan han entledigats från befattningen som verkställande direktör i Nyman & Schultz erbjudits, accepterat och tillträtt en ny anställning hos TMG med villkor enligt vad som överenskommits mellan honom och M.W. Han har därefter ”sagt upp sig” från denna anställning. 1987 års anställningsavtal har därvid inte varit gällande. Å.L. är följaktligen inte berättigad till avgångsvederlag enligt det avtalet.

För det fall att Å.L. inte skulle anses ha accepterat villkoren i det av TMG erbjudna anställningsavtalet, så har han i vart fall accepterat och tillträtt en ny anställning hos TMG. 1987 års anställningsavtal har inte varit tillämpligt för denna, varför Å.L. inte har rätt till avgångsvederlag enligt det avtalet.

För det fall att det skulle anses att Å.L. inte heller har accepterat den nya anställningen hos TMG, så gällde i och för sig 1987 års anställningsavtal alltjämt mellan honom och Nyman & Schultz när han i slutet av januari 1991 lämnade koncernen. Han är emellertid inte berättigad till avgångsvederlag enligt avtalets punkt 8,

1. eftersom han ”får anses ha sagt upp sig själv”,

2. eftersom Nyman & Schultz inte sagt upp honom från anställningen hos Nyman & Schultz utan endast entledigat honom från befattningen som verkställande direktör, en åtgärd som enligt avtalets punkt 8 inte utlöser rätt till avgångsvederlag när han erbjudits en likvärdig befattning inom koncernen men avstått från denna, samt slutligen

3. eftersom det under alla förhållanden – dvs. även om entledigandet från befattningen som verkställande direktör anses vara att likställa med en uppsägning från bolagets sida av hans anställning – skulle på sätt som avses i 36 § avtalslagen vara oskäligt att kräva att Nyman & Schultz utger avgångsvederlag till honom trots att han efter entledigandet inte lidit någon ekonomisk skada; avgångsvederlaget enligt punkt 8 har endast varit avsett att täcka sådan skada.

Å.L.

De formuleringar i punkt 8 av 1987 års anställningsavtal som talar dels om ”entledigande från befattningen som verkställande direktör”, dels om uppsägning, tillkom inte på Å.L:s initiativ och utformades inte heller på något sätt av honom. Efter diskussioner – såväl om annat som om vad som skulle gälla för den händelse han skulle få lämna anställningen – lades avtalet fram för hans underskrift. Han reflekterade inte över vad M.W. kunde ha åsyftat med att använda olika termer. Detta framstår också som oklart när man läser punkt 8. Bolagets beskrivning av vad avtalsbestämmelsen skulle innebära framstår som helt främmande för honom. Å.L. var anställd som verkställande direktör hos Nyman & Schultz och hade inte någon skyldighet att arbeta som något annat hos bolaget. Såväl ett ”entledigande” som en ”uppsägning” av honom har därför inneburit, att han av Nyman & Schultz sagts upp från sin anställning hos bolaget

Det vitsordas att Å.L. inte är berättigad till avgångsvederlag enligt 1987 års anställningsavtal avseende anställningen hos Nyman & Schultz för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att det, såsom Nyman & Schultz påstår, mellan honom och TMG träffats avtal om anställning hos TMG. Påståendet därom bestrids emellertid.

M.W:s besked till Å.L. vid deras möte den 7 november 1990, att Nyman & Schultz avsåg att entlediga honom från anställningen som bolagets verkställande direktör, kom som en chock för Å.L. Han såg bara detta enda, att han efter sammanlagt 26 års anställning i Nyman & Schultz-sfären blev ”sparkad” från branschens mest betydelsefulla post. När han reste sig för att gå fick han av M.W. uppmaningen att kontakta TMG:s styrelseordförande J.S., som enligt M.W. var införstådd med vad som skett vid mötet. Ett par dagar senare talade Å.L. med J.S. och argumenterade då för att han borde få kvarstå som verkställande direktör, men förgäves. J.S. var dock mycket vänlig, framhöll hur värdefull Å.L. var för koncernen och förklarade att man skulle söka ett arbete åt honom i moderbolaget TMG. Samtalet slutade med att han fick veta att J.S. och M.W. skulle diskutera hans framtid.

Å.L. kunde knappt förstå vad som höll på att hända, men trodde att det hela på något sätt skulle ordna upp sig. Han arbetade vidare och reste bl.a. till Bryssel i tjänsten. När han den 14 november 1990 fick veta att han samma dag verkligen entledigats tog han detta mycket hårt. Det var som om hans hjärta slutat slå. Han hade ”fått sparken”, han ”var ingenting”.

På förmiddagen påföljande dag, den 15 november, hade Å.L. ett samtal med M.W. Även denne uppehöll sig vid hur värdefull Å.L. var och hur bra allt skulle bli. Å.L. var i och för sig beredd att diskutera en ny anställning inom koncernen, eftersom han älskade arbetet i branschen och sammanhanget, men det fick inte bli fråga om någon anställning som bara blev ”ett tomt skal”.

M.W. drevs vid ifrågavarande tid av en önskan att internationalisera TMG-koncernen; tanken var att den skulle finnas representerad i minst 12 länder. Han hade nyligen till TMG rekryterat en av Å.L:s nära medarbetare, Nyman & Schultz datachef K.G., som gjorts till totalansvarig för internationaliseringen. Den befattning hos TMG som M.W. nu skisserade för Å.L. skulle alltså utgöra ett ”ingrepp” i Knut Gangstads område. Befattningen betraktades säkert som viktig av M.W., något som denne också framhöll vid deras samtal. För Å.L., som intill ett par dagar tidigare varit exekutiv chef för ett företag med 1 500 anställda, framstod den tänkta befattningen däremot både arbetsmässigt och känslomässigt som likgiltig. Det bestämdes dock att han skulle studera skissen till befattningsbeskrivning och en redogörelse för TMG:s internationella strategi. Till bilden hör att han ägde aktier i TMG till ett icke föraktligt värde och därmed var ekonomiskt hårt knuten till TMG:s och Nyman & Schultz framtid.

Efter att ha läst igenom de nyss nämnda handlingarna bestämde sig Å.L. för att acceptera den föreslagna befattningen under vissa förutsättningar, som han angav i sitt telefaxmeddelande till M.W. den 16 november (tingsrättens domsbilaga 2). Det är troligt att Å.L. informerades om det meddelande till TMG:s medarbetare, som distribuerades samma dag. Meddelandet sade inte något annat än vad som faktiskt var ”på gång” och förespeglades Å.L.

Enligt Å.L:s minnesbild var det först söndagen den 18 november som han och M.W. vid ett möte dem emellan gick igenom Å.L:s telefaxmeddelande från den 16 november. Det var ett lågmält möte, där båda var försiktiga och berörde olika punkter utan att ställa saker på sin spets och framkalla diskussioner. Å.L. fick emellertid uppfattningen att M.W. för TMG:s räkning accepterade samtliga de krav som Å.L. hade ställt i sitt telefaxmeddelande och att de blev helt överens om dessa.

Å.L. kan inte säkert erinra sig när han sedan fick utkastet till det skriftliga anställningsavtalet. När han läste igenom detta kunde han emellertid konstatera att hans krav på avgångsvederlag om två årslöner även vid egen uppsägning inte hade accepterats utan ändrats så, att den ifrågavarande rätten skulle gälla först efter ett års anställning. Han tyckte att det var lumpet gjort av M.W. att ”köra in” ändringen på detta sätt. Å.L. hade inte haft någon avsikt att lämna TMG mer eller mindre omedelbart; som nyss nämndes hade han även ekonomiska intressen i koncernen.

Eftersom han är optimist tänkte Å.L. emellertid att det nog skulle ordna sig på något sätt, att han skulle få tillfälle att träffa M.W. för en diskussion om den tvistiga punkten i avtalet.

Något sådant tillfälle kom dock aldrig. Å.L. var vid denna tid i dåligt skick på grund av chocken efter entledigandet. Han ”flöt mest omkring” och försökte ”komma upp till ytan”. Han var sjukskriven en tid, han fullföljde en del gamla åtaganden, det var semestrar och helger. Det är riktigt att han deltog i mötet med TMG:s ledningsgrupp den 18 december 1990 och i den efterföljande jullunchen. Hans deltagande berodde emellertid endast på att han var Å.L., inte på någon anställning hos TMG, och detta var inte något bra tillfälle att ta upp en diskussion med M.W. I övrigt såg han knappast till denne före mötet i Philadelphia den 23 januari 1991.

Å.L. kunde självfallet inte stanna kvar i Nyman & Schultz lokaler på Tegeluddsvägen sedan han fått lämna anställningen som verkställande direktör. Hos TMG visade man honom ett rum som hörde till en arkitektfirma, som skulle flytta, och sade att där skulle han kunna sitta. Han deltog varken i planeringen av hur rummet skulle inredas eller i beställningen av möbler. Tills vidare fick han disponera ett konferensrum, där han ställde upp några pärmar och även vistades då och då. Han torde under tiden efter den 14 november 1990 och fram till slutet av januari 1991 dock inte ha varit i TMG:s lokaler mer än sammanlagt tre–fyra timmar. Han visste att det var tänkt att M.W:s sekreterare G.I. skulle fungera även som hans sekreterare; möjligen bokade hon någon flygresa åt honom. Troligen bytte han också några ord, närmast artighetsfraser, med K.G. Det är riktigt att Å.L. fick nycklar till TMG:s lokaler, visitkort som ”Senior Vice President” hos TMG och kreditkort i TMG:s namn.

Det var vid mötet med det amerikanska resebyråföretaget Rosenbluth i Philadelphia den 23 januari 1991 som Å.L. slutligt förstod att en framtid hos TMG, såsom den föreslagits honom, inte skulle komma att innebära något av inflytande eller värde för honom. Såväl han som M.W. och K.G. kom till Philadelphia den 22 januari, men någon kontakt togs inte med honom den dagen, utan de träffades först dagen därpå i hotellobbyn när det var dags att bege sig till mötet. Rosenbluth var egentligen hans kontakt, som han hade knutit redan som verkställande direktör för Nyman & Schultz, och det var han som kände Rosenbluths företrädare. Vid mötet blev emellertid uppenbart att det inte var Å.L. som ”körde”. Han behandlades vid mötet som ”inget” av M.W. och K.G. Genast efter mötets slut lämnade han därför Rosenbluths kontor och återvände sedan snarast till Sverige, djupt besviken och oroad. I samband med mötet var det inte tillfälle att diskutera anställningsfrågan med M.W., men Å.L. hyste fortfarande förhoppningen att allt skulle ordna sig.

I resebyråbranschen hade det blivit känt att Å.L. lämnat posten som verkställande direktör för Nyman & Schultz. Efter återkomsten till Sverige blev han plötsligt kontaktad av den s.k. SARA-gruppen och inviterad till ett möte. Vid detta möte, som ägde rum den 25 januari 1991, erbjöds och accepterade han tjänsten som verkställande direktör för Bennett Resebureau. Anställningen bekräftades den 26 januari och tillträddes den 1 februari.

Den 27 januari tog Å.L. kontakt med M.W. och meddelade denne, att han inte längre var intresserad av den föreslagna befattningen hos TMG. Självfallet togs kontakten med M.W., som ju var den som han fört diskussionerna om en anställning hos TMG med. Följande dag, den 28 januari, sände han till M.W. brevet med sitt krav om utbetalning av uppsägningslön och avgångsvederlag enligt 1987 års anställningsavtal.

Å.L:s ståndpunkter är följande.

Nyman & Schultz entledigande av honom den 14 november 1990 innebar att han sades upp från sin anställning hos bolaget. De diskussioner som därefter fördes om en anställning hos TMG resulterade inte i något anställningsavtal, eftersom han inte accepterade villkoret om att avgångsvederlag vid uppsägning från hans sida skulle utgå först efter ett års anställning. Det kan inte anses att han genom s.k. konkludent handlande bundits vid ett anställningsavtal med TMG; han kan inte i högre grad än M.W. lastas för att frågan om det nyss nämnda villkoret inte hade tagits upp före den 27 januari 1991. Nyman & Schultz har inte ens påstått att uppsägningen grundats på skäl som motsvarar saklig grund enligt anställningsskyddslagen. Bolaget är följaktligen, enligt punkt 8 i 1987 års anställningsavtal, skyldigt att till honom utge yrkat avgångsvederlag. Det bestrids att det, oavsett att Å.L. erbjudits annan anställning inom TMG-koncernen, skulle kunna anses vara oskäligt mot Nyman & Schultz att utkräva ett avgångsvederlag motsvarande 18 månadslöner till en uppsagd verkställande direktör med sammanlagt 26 års anställningstid i företaget.