: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1994 nr 109

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | | | |  ]

Kommande publika föredrag om arbetsrätt av Sören Öman :

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1994 nr 109

Sammanfattning:

Tvist om rätt för f.d. verkställande direktören A hos aktiebolaget B, vilken av B entledigats från befattningen som verkställande direktör, att av B erhålla avgångsvederlag enligt det anställningsavtal som gällt för befattningen som verkställande direktör. I målet är ostridigt att A inte har rätt till sådant avgångsvederlag för det fall att han, såsom B påstår, efter entledigandet ingått avtal med B:s moderbolag C om anställning som ”Senior Vice President” hos C. Fråga huruvida sådant anställningsavtal kommit till stånd genom vad som efter entledigandet förekommit i förhållandet mellan A och C.

Dom meddelad : Onsdagen den 7 september 1994

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 196/93 ]

Underinstans : Hemsida Fredagen den 12 november 1993

Ledamot i tingsrätten :  []

Dom meddelad :
[9 månader 25 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot** Tillfällig ersättare

[ 1 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 / 7 st. )
[ 6 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 85,7% ( 6 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 109 ) :

Nyman & Schultz

Å.L.

Domskäl

Rättegångskostnaderna

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND

KRONOLOGI

YRKANDEN OCH GRUNDER

DOMSKÄL

Kan Nyman & Schults’ entledigande av Å.L. som verkställande direktör likställas med en uppsägning av Å.L.?

DOMSLUT

Bilaga 1

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken avslår arbetsdomstolen Å.L:s käromål.

2. Med ändring av tingsrättens dom i fråga om rättegångskostnaderna befriar arbetsdomstolen Nyman & Schultz Affärsresor AB från skyldighet att ersätta Å.L:s rättegångskostnader vid tingsrätten samt förpliktar arbetsdomstolen Å.L. att ersätta Nyman & Schultz Affärsresor AB för rättegångskostnader vid tingsrätten med fyrtiotusen (40 000) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på nämnda belopp från den 12 november 1993 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Å.L. att ersätta Nyman & Schultz Affärsresor AB för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med fyrtiofyratusen (44 000) kr, varav 40 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1994 nr 109 ) :

Parter:

Nyman & Schultz Affärsresor Aktiebolag i Stockholm

mot

direktören Å.L. i Lidingö

Överklagad dom : Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom 1993‑11‑12, DT 1164

[ Ledamot : Ulla Ljunggren-Thedéen ]

Tingsrättens dom, se bilaga. – I denna har i sista stycket under rubriken KRONOLOGI antecknats att ”M.W.” den 4 februari 1991 slöt anställningsavtal med ett annat resebyråföretag. Namnet skall rätteligen vara ”Å.L.”. Vidare skall det i tredje stycket under rubriken DOMSKÄL angivna datumet ”91‑12‑18” rätteligen vara ”90‑12‑18”.

Nyman & Schultz Affärsresor AB (Nyman & Schultz) har yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom lämna Å.L:s talan utan bifall samt befria Nyman & Schultz från skyldigheten att ersätta Å.L:s rättegångskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta Å.L. att ersätta Nyman & Schultz dess rättegångskostnader där.

Å.L. har bestritt ändring. För det fall att Nyman & Schultz vadetalan i huvudsaken skulle bifallas har Å.L. beträffande rättegångskostnaderna vid tingsrätten i första hand yrkat förordnande att vardera parten skall bära sina egna kostnader samt i andra hand bestritt skyldighet att utge högre ersättning till Nyman & Schultz än vad han vitsordat vid tingsrätten, 40 000 kr avseende ombudsarvode.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Envar av parterna har vidare, för det fall att parten skulle förlora målet, yrkat förordnande att vardera parten skall bära sina egna kostnader här.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har Å.L. på nytt hörts under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör på Nyman & Schultz begäran hållits med M.W., T.O., K.G. och G.I.

Det skall antecknas att vid tiden för de i målet aktuella händelserna – slutet av år 1990 och början av år 1991 – TMG Travel Management Group AB (TMG) var moderbolag i TMG-koncernen och därmed i förhållande till Nyman & Schultz. M.W. var vid samma tid sedan den 1 januari 1987 verkställande direktör i TMG och styrelseordförande i Nyman & Schultz. Vidare skall antecknas att förhållandena inom koncernen efter träffandet av 1987 års anställningsavtal för Å.L. (tingsrättens domsbilaga 1) utvecklats så att Å.L. i november 1990 var verkställande direktör endast i Nyman & Schultz.

Tvisten i målet gäller Å.L:s rätt att av Nyman & Schultz erhålla det belopp om 18 månadslöner, som anges i 1987 års anställningsavtals punkt 8, andra stycket, andra meningen, dvs. det belopp som enligt lydelsen av nämnda punkt skall vid en uppsägning av anställningen från bolagets sida utgå utöver lön för uppsägningstiden om sex månader, under förutsättning att uppsägningen inte är grundad på vad som enligt anställningsskyddslagen är att betrakta som saklig grund. Ifrågavarande belopp om 18 månadslöner har av parterna i målet benämnts avgångsvederlag, och så sker även här. Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak följande.

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

         Parternas utveckling av talan.  ( Klicka här för att visa )

Nyman & Schultz

1987 års anställningsavtal för Å.L. slöts i samband med en sammanslagning av verksamheterna i dåvarande Nyman & Schultz Resebyråer AB, där Å.L. var verkställande direktör, och dåvarande Resespecialisterna Resebureau AB. Det förstnämnda bolaget var framgångsrikt, medan det sistnämnda gick med betydande förluster. Å.L., som efter sammanslagningen skulle vara verkställande direktör för det genom sammanslagningen bildade företaget, såg därför med viss osäkerhet på framtiden. Av den anledningen tillkom på hans initiativ den reglering i punkt 8 av 1987 års anställningsavtal, enligt vilken skilts mellan entledigande av honom som verkställande direktör och uppsägning av hans anställning. Regleringen skall ses mot bakgrund av Nyman & Schultz var en del av en koncern, där det var vanligt att anställda ”vandrade” mellan olika befattningar. Tanken bakom punkt 8 var att Nyman & Schultz, för det fall att bolaget inte önskade att Å.L. skulle kvarstå som dess verkställande direktör, i första hand endast skulle entlediga honom från denna funktion och en likvärdig befattning sökas för honom inom koncernen.

Innebörden av regleringen i punkt 8 av 1987 års anställningsavtal var enligt Nyman & Schultz uppfattning följande. För båda parter gällde en uppsägningstid av sex månader. För det fall att Nyman & Schultz antingen entledigade Å.L. som verkställande direktör – vilket inte innebar att han skildes från bolagets tjänst utan endast från uppdraget att vara dess verkställande direktör – eller sade upp honom från hans anställning hos bolaget skulle Å.L. ha rätt att själv välja om han ville kvarstå i tjänstgöring hos bolaget under den sex månader långa uppsägningstiden eller omgående sluta sin anställning hos bolaget mot erhållande av uppsägningslönen för sex månader. Om han i samband med ett sådant entledigande eller en sådan uppsägning erbjöds en ny befattning inom koncernen och tackade ja till denna skulle han endast erhålla de sex månadernas uppsägningslön. Detsamma skulle gälla, om han endast entledigades från uppdraget som verkställande direktör samt erbjöds en ny befattning inom koncernen, som kunde betraktas som likvärdig, men tackade nej till denna. Om han däremot sades upp från anställningen hos Nyman & Schultz och inte erbjöds någon ny och likvärdig befattning inom koncernen, skulle han utöver uppsägningslönen för sex månader kunna uppbära avgångsvederlaget om ytterligare 18 månadslöner. Detta gällde dock endast under förutsättning att uppsägningen vid en analogisk tillämpning av anställningsskyddslagen inte kunde anses sakligt grundad.

På hösten 1990 hade koncernledningen i TMG-koncernen funnit att Å.L. till följd av många års stor arbetsbörda inte längre helt uppfyllde de efter hand ökande krav som ställdes på honom som verkställande direktör för Nyman & Schultz. På grund av sin mycket stora kunnighet och erfarenhet inom affärsreseområdet var han emellertid fortsatt av stort värde för koncernen. M.W. tog vid sitt möte med Å.L. den 7 november 1990 upp dessa frågor. Han förklarade att Å.L. måste lämna posten som verkställande direktör för Nyman & Schultz, men framhöll samtidigt att koncernledningen ville diskutera andra arbetsuppgifter för honom. Å.L. blev upprörd och lämnade mötet efter att ha uppmanats att ta kontakt med TMG:s styrelseordförande J.S. Någon dag senare hade Å.L. ett samtal med J.S., varvid även denne förklarade att koncernledningen ville erbjuda Å.L. nya arbetsuppgifter inom koncernen.

Vid styrelsemötet i Nyman & Schultz den 14 november 1990, då Å.L. entledigades från befattningen som verkställande direktör, fick M.W. i uppdrag att ta upp diskussioner med Å.L. om dennes fortsatta arbete inom koncernen. Av den anledningen träffades de båda redan påföljande dag, den 15 november. Å.L. var vid deras möte avvaktande men intresserad av fortsatt arbete inom koncernen och av vad M.W. kunde föreslå. Diskussionerna mellan dem fortskred så långt, att Å.L. samma dag för övervägande fick en skriftlig beskrivning av en föreslagen befattning som ”Vice President” hos TMG med ansvar för ”Destination and Traveller Programs”. Alternativt skulle befattningen ges formen av ett verkställande direktörsskap i ett dotterbolag med samma inriktning. Befattningen skulle ligga inom ramen för en av koncernledningen sedan tidigare beslutad internationalisering av TMG, innefattande dels förvärv av utländska affärsreseföretag, dels utbyggnad i samverkan med utländska reseföretag av koncernens service i förhållande till affärsresekunderna. Den förra delen skulle handhas av direktören K.G., medan den senare skulle handhas av Å.L. i den föreslagna befattningen.

Med anledning av vad som numera antytts från Å.L:s sida skall framhållas att det absolut inte var fråga om någon innehållslös eller konstlad befattning. Den var tvärtom av stor betydelse för TMG. Å.L. ansågs passa ”som hand i handske” för arbetsuppgifterna, eftersom dessa spände över många olika aspekter hos affärsreseverksamheten och förutsatte omfattande internationella kontakter.

Påföljande dag, den 16 november, fick M.W. per telefax motta det handskrivna meddelande från Å.L. som utgör domsbilaga 2 till tingsrättens dom. Som framgår av detta var Å.L. beredd att acceptera den erbjudna befattningen under förutsättning att han fick rätt till två årslöner även vid egen uppsägning, att han fick rätt att avgå med full pension vid fyllda 60 år, att hans befattning om den utformades som en tjänst hos TMG skulle betecknas som ”Senior Vice President” i TMG, att den skulle innebära att han ingick i koncernledningen samt att hans arbetsområde skulle betecknas med begreppet ”Travel Related Services”.

M.W. fann att samtliga krav kunde accepteras. Den 16 november var en fredag, och han var angelägen om att snarast möjligt kunna gå ut med information till TMG:s medarbetare om Å.L:s nya uppgifter och om bytet av verkställande direktör för Nyman & Schultz. Som framgår av Å.L:s nyssnämnda telefaxmeddelande ansåg även denne att det fanns behov av snabb och extern information.

M.W. tog därför omgående kontakt med Å.L. per telefon. M.W. förklarade därvid att TMG accepterade Å.L:s krav men tillade, att Å.L. inte rimligen kunde få utlösa rätten till ett avgångsvederlag om två årslöner vid egen uppsägning i princip omedelbart efter det att han hade tillträtt befattningen. Som M.W. uppfattade Å.L. höll denne med om detta. M.W. föreslog att rätten till avgångsvederlag vid Å.L:s egen uppsägning skulle inträda först efter ett års tjänstgöring, och detta accepterades av Å.L.

Då överenskommelse sålunda träffats om Å.L:s anställning hos TMG utformade M.W. omedelbart ett skriftligt meddelande till TMG:s medarbetare av följande lydelse:

Å.L., VD i Nyman & Schultz Affärsresor, kommer att tillträda en befattning inom TMG kopplad till TMG’s internationalisering och lämnar därmed sin tjänst som VD. Närmare detaljer om denna nya befattning lämnas i början på nästa vecka.

Till ny VD har utsetts - - -.

Jag önskar Å.L. och - - - lycka till med sina nya uppgifter. Till Å.L., som därmed lämnar Nyman & Schultz efter 27 år i bolaget, vill jag som styrelseordförande rikta mitt varma tack för ett uppoffrande och inspirerande arbete, särskilt för de fem åren som VD under vilka två fusioner framgångsrikt genomförts.

Med vänlig hälsning

M.W.

1990‑11‑16

M.W. ”stämde av” innehållet i meddelandet med Å.L., och när de var överens om detta distribuerades meddelandet samma dag, den 16 november.

Söndagen den 18 november hade M.W. en ny kontakt med Å.L., nu om det mera detaljerade meddelandet till hela TMG-koncernens medarbetare. I den mån Å.L. hade synpunkter på innehållet i detta, blev de beaktade och inarbetade i texten. Meddelandet distribuerades påföljande dag, måndagen den 19 november, till koncernens ca 2 000 anställda och inleddes på följande sätt:

Å.L. blir Senior Vice President i TMG

Enligt tidigare meddelande övergår Å.L. till TMG och lämnar därmed VD-posten i Nyman & Schultz Affärsresor AB. Å.L. förstärker koncernledningen genom att tillträda en post i TMG’s moderbolag som Senior Vice President – Travel Related Services.

Vidare innehöll meddelandet bl.a. en beskrivning av bakgrunden till att affärsområdet ”Travel Related Services” inrättats och av Å.L:s nya ställning i koncernens ledning. Det skall i sammanhanget nämnas att tjänstebenämningen ”Senior Vice President” var unik inom TMG och markerade en hierarkiskt mycket hög ställning direkt under koncernchefen. Befattningen ansågs av TMG vara likvärdig med Å.L:s befattning som verkställande direktör i dotterbolaget Nyman & Schultz.

Eftersom det var bestämt att Å.L. skulle tillträda anställningen hos TMG först den 1 januari 1991 gjordes inte någon brådska med att upprätta en skriftlig handling om avtalet mellan dem. En sådan handling, med rubriken ”Anställningsavtal” översändes till Å.L. den 12 december 1990. Dess innehåll överensstämde i sak helt med vad som hade överenskommits mellan honom och M.W. Den var också klar för undertecknande men omnämndes i ett följebrev, närmast av artighetsskäl, som ett ”utkast” eftersom själva formuleringarna inte hade granskats av Å.L. Av samma skäl hade M.W. inte satt sin namnteckning under handlingen.

Vid samma tid började man hos TMG rent praktiskt förbereda Å.L:s tillträdande av befattningen. Han lämnade Nyman & Schultz lokaler vid Tegeluddsvägen och flyttade till TMG:s lokaler på Grevgatan i Stockholm. Han var där med och såg på de utrymmen som skulle byggas om till hans tjänsterum. Ombyggnaden innebar bl.a. att man fick ta bort en vägg mellan TMG:s lokaler och ett angränsande rum, som dittills hade innehafts av ett annat företag. Vidare inköptes möbler för det blivande tjänsterummet. Under tiden för ombyggnaden fick Å.L. provisoriskt disponera ett konferensrum, i vilket han också förvarade en del arbetsmaterial. Han fick nycklar till TMG:s lokaler, visitkort för befattningen som ”Senior Vice President” hos TMG och kreditkort i TMG:s namn. Det bestämdes att M.W:s sekreterare G.I. skulle fungera som sekreterare också åt Å.L. Hon ombesörjde sådant som att adresseringen på Å.L:s tjänstetidskrifter o.d. ändrades till TMG på Grevgatan, och Å.L. gav henne i uppdrag att se till att hans tjänsterum skulle var helt klart med fungerande telefoner m.m. när han tillträdde befattningen vid årsskiftet 1990/91.

Under tiden december 1990 – januari 1991 var Å.L. visserligen inte i någon större utsträckning vid TMG:s kontor på Grevgatan. Han tog en del ledigt efter avgången från Nyman & Schultz, han var enligt egen uppgift sjuk under någon tid och vidare inföll jul- och nyårshelgen. Av och till var han dock på kontoret och satt då i konferensrummet. Han gav G.I. en del mindre uppdrag såsom tid- och biljettbokningar samt höll henne underrättad om var han fanns när han inte var på kontoret. Han träffade andra befattningshavare där och talade en stund med K.G. om deras samarbete i internationaliseringsprojektet. Den 18 december 1990 deltog Å.L. i ett ledningsgruppsmöte hos TMG, som han uppenbarligen inte skulle ha kallats till om han inte varit tillträdande ”Senior Vice President” hos bolaget, samt i en efterföljande jullunch i TMG:s regi.

Formellt tillträdde Å.L. befattningen hos TMG den 1 januari 1991, dvs. i helgperioden. Nu berörda förhållanden ändrades emellertid inte nämnvärt vare sig då eller senare under januari månad. Hans lön för januari utgick från TMG.

Bakgrunden till mötet den 23 januari 1991 i Philadelphia i USA mellan TMG och det amerikanska resebyråföretaget Rosenbluth var att TMG, som ett led i sin internationalisering och då närmast inom Å.L:s ansvarsområde, avsåg att få till stånd ett samarbete med Rosenbluth. Kontakten med Rosenbluth hade knutits av Å.L. redan under hans tid som verkställande direktör i Nyman & Schultz och skulle nu vidareutvecklas.

I mötet deltog från TMG:s sida M.W. och K.G., vilka sedan en tid befunnit sig i USA, samt Å.L. Å.L. som kommit till USA och Philadelphia dagen före mötet. Vid mötet presenterades TMG:s nya organisation, med bl.a. Å.L:s övergång till TMG samt hans nya befattning där och roll inom koncernen. Å.L. blev ingalunda nonchalerad eller eljest åsidosatt vid mötet. Däremot reagerade M.W. inom sig över att Å.L. föreföll oengagerad och över att han hade lagt sina resplaner så, att de tre på TMG:s sida inte fick tillfälle att träffas vare sig före mötet eller vid t.ex. en middag efter detta.

Några dagar senare, den 27 januari 1991, kontaktades M.W. per telefon av Å.L., som meddelade att han ville lämna TMG. Han bekräftade sedan detta skriftligt genom ett den 28 januari dagtecknat brev, ställt till M.W. som direktör för TMG och innehållande bl.a. att Å.L. inte längre önskade ”kvarstå i TMG”. Vidare åberopade Å.L. 1987 års anställningsavtal som det för honom gällande. Med hänvisning till att han hade blivit entledigad som verkställande direktör för Nyman & Schultz begärde han omgående utbetalning av bl.a. 24 månadslöner enligt punkt 8 i 1987 års avtal, dock med avdrag för 2,5 månadslöner motsvarande tiden sedan entledigandet.

Det är då att märka att Å.L. inte vid något enda tillfälle före detta brev, vare sig i ord eller i handling, hade på minsta sätt antytt annat än att han sedan november 1990 ansåg sig anställd som ”Senior Vice President” hos TMG enligt det avtal som hade träffats mellan honom och M.W. Denne trodde i själva verket inte heller efter att ha läst brevet, att Å.L. var av någon annan uppfattning, utan antog att denne bara missuppfattat sin rätt till avgångsvederlag. I sammanhanget skall nämnas att M.W. inte haft anledning att reagera över att Å.L. ännu inte hade återsänt det skriftliga anställningsavtalet med TMG undertecknat. De båda hade i november 1990 blivit överens om anställningen hos TMG, något som också hade bekräftats av Å.L:s handlande och uppträdande alltsedan dess. Undertecknandet av avtalet brådskade inte heller, eftersom det bara var fråga om att Å.L. övergått till en annan anställning inom koncernen. Helger och resor hade kommit emellan, och M.W. hade redan i november uppmanat Å.L. att under en tid ta det lugnt och vila upp sig ordentligt. Det var vidare klart att de inom en snar framtid måste träffas för överläggningar om Å.L:s arbete, eftersom det var fråga om att dra igång ett helt projekt.

Kort efter händelserna i slutet av januari 1991 kom förklaringen till att Å.L. inte ville kvarstå i anställningen hos TMG. Han hade kontaktats av ägarna till det bolag som var Nyman & Schultz största svenska konkurrent inom affärsreseområdet, och han tillträdde redan den 4 februari 1991 befattningen som verkställande direktör för detta konkurrerande bolag.

Nyman & Schultz ståndpunkter är följande.

Å.L. har sedan han entledigats från befattningen som verkställande direktör i Nyman & Schultz erbjudits, accepterat och tillträtt en ny anställning hos TMG med villkor enligt vad som överenskommits mellan honom och M.W. Han har därefter ”sagt upp sig” från denna anställning. 1987 års anställningsavtal har därvid inte varit gällande. Å.L. är följaktligen inte berättigad till avgångsvederlag enligt det avtalet.

För det fall att Å.L. inte skulle anses ha accepterat villkoren i det av TMG erbjudna anställningsavtalet, så har han i vart fall accepterat och tillträtt en ny anställning hos TMG. 1987 års anställningsavtal har inte varit tillämpligt för denna, varför Å.L. inte har rätt till avgångsvederlag enligt det avtalet.

För det fall att det skulle anses att Å.L. inte heller har accepterat den nya anställningen hos TMG, så gällde i och för sig 1987 års anställningsavtal alltjämt mellan honom och Nyman & Schultz när han i slutet av januari 1991 lämnade koncernen. Han är emellertid inte berättigad till avgångsvederlag enligt avtalets punkt 8,

1. eftersom han ”får anses ha sagt upp sig själv”,

2. eftersom Nyman & Schultz inte sagt upp honom från anställningen hos Nyman & Schultz utan endast entledigat honom från befattningen som verkställande direktör, en åtgärd som enligt avtalets punkt 8 inte utlöser rätt till avgångsvederlag när han erbjudits en likvärdig befattning inom koncernen men avstått från denna, samt slutligen

3. eftersom det under alla förhållanden – dvs. även om entledigandet från befattningen som verkställande direktör anses vara att likställa med en uppsägning från bolagets sida av hans anställning – skulle på sätt som avses i 36 § avtalslagen vara oskäligt att kräva att Nyman & Schultz utger avgångsvederlag till honom trots att han efter entledigandet inte lidit någon ekonomisk skada; avgångsvederlaget enligt punkt 8 har endast varit avsett att täcka sådan skada.

Å.L.

De formuleringar i punkt 8 av 1987 års anställningsavtal som talar dels om ”entledigande från befattningen som verkställande direktör”, dels om uppsägning, tillkom inte på Å.L:s initiativ och utformades inte heller på något sätt av honom. Efter diskussioner – såväl om annat som om vad som skulle gälla för den händelse han skulle få lämna anställningen – lades avtalet fram för hans underskrift. Han reflekterade inte över vad M.W. kunde ha åsyftat med att använda olika termer. Detta framstår också som oklart när man läser punkt 8. Bolagets beskrivning av vad avtalsbestämmelsen skulle innebära framstår som helt främmande för honom. Å.L. var anställd som verkställande direktör hos Nyman & Schultz och hade inte någon skyldighet att arbeta som något annat hos bolaget. Såväl ett ”entledigande” som en ”uppsägning” av honom har därför inneburit, att han av Nyman & Schultz sagts upp från sin anställning hos bolaget

Det vitsordas att Å.L. inte är berättigad till avgångsvederlag enligt 1987 års anställningsavtal avseende anställningen hos Nyman & Schultz för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att det, såsom Nyman & Schultz påstår, mellan honom och TMG träffats avtal om anställning hos TMG. Påståendet därom bestrids emellertid.

M.W:s besked till Å.L. vid deras möte den 7 november 1990, att Nyman & Schultz avsåg att entlediga honom från anställningen som bolagets verkställande direktör, kom som en chock för Å.L. Han såg bara detta enda, att han efter sammanlagt 26 års anställning i Nyman & Schultz-sfären blev ”sparkad” från branschens mest betydelsefulla post. När han reste sig för att gå fick han av M.W. uppmaningen att kontakta TMG:s styrelseordförande J.S., som enligt M.W. var införstådd med vad som skett vid mötet. Ett par dagar senare talade Å.L. med J.S. och argumenterade då för att han borde få kvarstå som verkställande direktör, men förgäves. J.S. var dock mycket vänlig, framhöll hur värdefull Å.L. var för koncernen och förklarade att man skulle söka ett arbete åt honom i moderbolaget TMG. Samtalet slutade med att han fick veta att J.S. och M.W. skulle diskutera hans framtid.

Å.L. kunde knappt förstå vad som höll på att hända, men trodde att det hela på något sätt skulle ordna upp sig. Han arbetade vidare och reste bl.a. till Bryssel i tjänsten. När han den 14 november 1990 fick veta att han samma dag verkligen entledigats tog han detta mycket hårt. Det var som om hans hjärta slutat slå. Han hade ”fått sparken”, han ”var ingenting”.

På förmiddagen påföljande dag, den 15 november, hade Å.L. ett samtal med M.W. Även denne uppehöll sig vid hur värdefull Å.L. var och hur bra allt skulle bli. Å.L. var i och för sig beredd att diskutera en ny anställning inom koncernen, eftersom han älskade arbetet i branschen och sammanhanget, men det fick inte bli fråga om någon anställning som bara blev ”ett tomt skal”.

M.W. drevs vid ifrågavarande tid av en önskan att internationalisera TMG-koncernen; tanken var att den skulle finnas representerad i minst 12 länder. Han hade nyligen till TMG rekryterat en av Å.L:s nära medarbetare, Nyman & Schultz datachef K.G., som gjorts till totalansvarig för internationaliseringen. Den befattning hos TMG som M.W. nu skisserade för Å.L. skulle alltså utgöra ett ”ingrepp” i Knut Gangstads område. Befattningen betraktades säkert som viktig av M.W., något som denne också framhöll vid deras samtal. För Å.L., som intill ett par dagar tidigare varit exekutiv chef för ett företag med 1 500 anställda, framstod den tänkta befattningen däremot både arbetsmässigt och känslomässigt som likgiltig. Det bestämdes dock att han skulle studera skissen till befattningsbeskrivning och en redogörelse för TMG:s internationella strategi. Till bilden hör att han ägde aktier i TMG till ett icke föraktligt värde och därmed var ekonomiskt hårt knuten till TMG:s och Nyman & Schultz framtid.

Efter att ha läst igenom de nyss nämnda handlingarna bestämde sig Å.L. för att acceptera den föreslagna befattningen under vissa förutsättningar, som han angav i sitt telefaxmeddelande till M.W. den 16 november (tingsrättens domsbilaga 2). Det är troligt att Å.L. informerades om det meddelande till TMG:s medarbetare, som distribuerades samma dag. Meddelandet sade inte något annat än vad som faktiskt var ”på gång” och förespeglades Å.L.

Enligt Å.L:s minnesbild var det först söndagen den 18 november som han och M.W. vid ett möte dem emellan gick igenom Å.L:s telefaxmeddelande från den 16 november. Det var ett lågmält möte, där båda var försiktiga och berörde olika punkter utan att ställa saker på sin spets och framkalla diskussioner. Å.L. fick emellertid uppfattningen att M.W. för TMG:s räkning accepterade samtliga de krav som Å.L. hade ställt i sitt telefaxmeddelande och att de blev helt överens om dessa.

Å.L. kan inte säkert erinra sig när han sedan fick utkastet till det skriftliga anställningsavtalet. När han läste igenom detta kunde han emellertid konstatera att hans krav på avgångsvederlag om två årslöner även vid egen uppsägning inte hade accepterats utan ändrats så, att den ifrågavarande rätten skulle gälla först efter ett års anställning. Han tyckte att det var lumpet gjort av M.W. att ”köra in” ändringen på detta sätt. Å.L. hade inte haft någon avsikt att lämna TMG mer eller mindre omedelbart; som nyss nämndes hade han även ekonomiska intressen i koncernen.

Eftersom han är optimist tänkte Å.L. emellertid att det nog skulle ordna sig på något sätt, att han skulle få tillfälle att träffa M.W. för en diskussion om den tvistiga punkten i avtalet.

Något sådant tillfälle kom dock aldrig. Å.L. var vid denna tid i dåligt skick på grund av chocken efter entledigandet. Han ”flöt mest omkring” och försökte ”komma upp till ytan”. Han var sjukskriven en tid, han fullföljde en del gamla åtaganden, det var semestrar och helger. Det är riktigt att han deltog i mötet med TMG:s ledningsgrupp den 18 december 1990 och i den efterföljande jullunchen. Hans deltagande berodde emellertid endast på att han var Å.L., inte på någon anställning hos TMG, och detta var inte något bra tillfälle att ta upp en diskussion med M.W. I övrigt såg han knappast till denne före mötet i Philadelphia den 23 januari 1991.

Å.L. kunde självfallet inte stanna kvar i Nyman & Schultz lokaler på Tegeluddsvägen sedan han fått lämna anställningen som verkställande direktör. Hos TMG visade man honom ett rum som hörde till en arkitektfirma, som skulle flytta, och sade att där skulle han kunna sitta. Han deltog varken i planeringen av hur rummet skulle inredas eller i beställningen av möbler. Tills vidare fick han disponera ett konferensrum, där han ställde upp några pärmar och även vistades då och då. Han torde under tiden efter den 14 november 1990 och fram till slutet av januari 1991 dock inte ha varit i TMG:s lokaler mer än sammanlagt tre–fyra timmar. Han visste att det var tänkt att M.W:s sekreterare G.I. skulle fungera även som hans sekreterare; möjligen bokade hon någon flygresa åt honom. Troligen bytte han också några ord, närmast artighetsfraser, med K.G. Det är riktigt att Å.L. fick nycklar till TMG:s lokaler, visitkort som ”Senior Vice President” hos TMG och kreditkort i TMG:s namn.

Det var vid mötet med det amerikanska resebyråföretaget Rosenbluth i Philadelphia den 23 januari 1991 som Å.L. slutligt förstod att en framtid hos TMG, såsom den föreslagits honom, inte skulle komma att innebära något av inflytande eller värde för honom. Såväl han som M.W. och K.G. kom till Philadelphia den 22 januari, men någon kontakt togs inte med honom den dagen, utan de träffades först dagen därpå i hotellobbyn när det var dags att bege sig till mötet. Rosenbluth var egentligen hans kontakt, som han hade knutit redan som verkställande direktör för Nyman & Schultz, och det var han som kände Rosenbluths företrädare. Vid mötet blev emellertid uppenbart att det inte var Å.L. som ”körde”. Han behandlades vid mötet som ”inget” av M.W. och K.G. Genast efter mötets slut lämnade han därför Rosenbluths kontor och återvände sedan snarast till Sverige, djupt besviken och oroad. I samband med mötet var det inte tillfälle att diskutera anställningsfrågan med M.W., men Å.L. hyste fortfarande förhoppningen att allt skulle ordna sig.

I resebyråbranschen hade det blivit känt att Å.L. lämnat posten som verkställande direktör för Nyman & Schultz. Efter återkomsten till Sverige blev han plötsligt kontaktad av den s.k. SARA-gruppen och inviterad till ett möte. Vid detta möte, som ägde rum den 25 januari 1991, erbjöds och accepterade han tjänsten som verkställande direktör för Bennett Resebureau. Anställningen bekräftades den 26 januari och tillträddes den 1 februari.

Den 27 januari tog Å.L. kontakt med M.W. och meddelade denne, att han inte längre var intresserad av den föreslagna befattningen hos TMG. Självfallet togs kontakten med M.W., som ju var den som han fört diskussionerna om en anställning hos TMG med. Följande dag, den 28 januari, sände han till M.W. brevet med sitt krav om utbetalning av uppsägningslön och avgångsvederlag enligt 1987 års anställningsavtal.

Å.L:s ståndpunkter är följande.

Nyman & Schultz entledigande av honom den 14 november 1990 innebar att han sades upp från sin anställning hos bolaget. De diskussioner som därefter fördes om en anställning hos TMG resulterade inte i något anställningsavtal, eftersom han inte accepterade villkoret om att avgångsvederlag vid uppsägning från hans sida skulle utgå först efter ett års anställning. Det kan inte anses att han genom s.k. konkludent handlande bundits vid ett anställningsavtal med TMG; han kan inte i högre grad än M.W. lastas för att frågan om det nyss nämnda villkoret inte hade tagits upp före den 27 januari 1991. Nyman & Schultz har inte ens påstått att uppsägningen grundats på skäl som motsvarar saklig grund enligt anställningsskyddslagen. Bolaget är följaktligen, enligt punkt 8 i 1987 års anställningsavtal, skyldigt att till honom utge yrkat avgångsvederlag. Det bestrids att det, oavsett att Å.L. erbjudits annan anställning inom TMG-koncernen, skulle kunna anses vara oskäligt mot Nyman & Schultz att utkräva ett avgångsvederlag motsvarande 18 månadslöner till en uppsagd verkställande direktör med sammanlagt 26 års anställningstid i företaget.

Domskäl

Nyman & Schultz entledigade den 14 november 1990 Å.L. Å.L. från hans befattning som bolagets verkställande direktör. Tvisten i målet gäller huruvida Å.L. som en följd därav är berättigad att av Nyman & Schultz utfå avgångsvederlag enligt punkt 8, andra stycket, andra meningen i 1987 års anställningsavtal (tingsrättens domsbilaga 1).

Mellan parterna är ostridigt att Å.L. inte har rätt till sådant avgångsvederlag för det fall att han, såsom Nyman & Schultz påstår, efter entledigandet ingått avtal med dess moderbolag TMG om anställning som ”Senior Vice President” hos TMG med ansvar för arbetsområdet ”Travel Related Services”. Å.L. har bestritt att ett sådant anställningsavtal har kommit till stånd.

Arbetsdomstolen gör i denna fråga följande bedömning.

Det är ostridigt att M.W. som koncernchef och företrädare för TMG vid ett möte mellan honom och Å.L. den 15 november 1990, dagen efter entledigandet, erbjöd Å.L. en befattning som ”Vice President” hos TMG med ansvar för ”Destination and Traveller Programs”. Vidare är ostridigt att Å.L. i ett handskrivet telefaxmeddelande till M.W. den 16 november (tingsrättens domsbilaga 2) förklarade sig acceptera erbjudandet under vissa förutsättningar, bl.a. att befattningen betecknades ”Senior Vice President”, att arbetsområdet betecknades ”Travel Related Services” och att Å.L. fick rätt till ett avgångsvederlag om två årslöner även vid uppsägning från hans sida. I fråga om vad som närmast därefter hände går uppgifterna dock isär.

M.W. har sålunda uppgett att han redan den 16 november per telefon tog kontakt med Å.L., att de därvid kom överens om att Å.L. anställdes hos TMG och om anställningsvillkoren samt att de därefter vid ett möte den 18 november diskuterade innehållet i det mera detaljerade meddelande om förändringarna som påföljande dag distribuerades till samtliga anställda i koncernen. Å.L. har däremot uppgett att de först vid mötet den 18 november gick igenom hans telefaxmeddelande och därvid enades om hans anställning hos TMG och om anställningsvillkoren.

Det låter sig inte med någon säkerhet avgöras vem av M.W. och Å.L. som har den rätta minnesbilden när det gäller tidpunkten för avslutandet av deras kontakter rörande anställningsvillkoren. Det skriftliga meddelande till TMG:s medarbetare, som daterats den 16 november och enligt vilket Å.L. skulle tillträda en befattning inom TMG, ger visserligen stöd åt M.W:s uppgift att det förekommit en kontakt mellan dem den dagen och att Å.L. därvid ställt sig positiv till den föreslagna befattningen. Detta utesluter dock inte att frågan om anställningsvillkoren behandlats närmare först vid mötet den 18 november. Det bör konstateras att den omständigheten, att deras uppgifter skiljer sig åt beträffande den ifrågavarande tidpunkten, således inte ger grund för antagande att den enes uppgifter skulle vara mindre tillförlitliga än den andres. I övrigt saknar den nu berörda frågan betydelse för bedömningen.

Av större intresse är att såväl M.W. som Å.L. har uppgett att de båda vid tillfället blev helt överens om Å.L:s anställning som ”Senior Vice President” hos TMG och om villkoren för denna. De har emellertid lämnat skilda uppgifter om vad som därvid överenskommits. M.W. har sålunda uppgett att han accepterade samtliga de krav som Å.L. ställt i sitt telefaxmeddelande, dock med det tillägget att rätten till ett avgångsvederlag om två årslöner vid uppsägning från Å.L:s sida skulle gälla först om uppsägningen skedde efter ett års anställning. M.W. har vidare uppgett att han fick uppfattningen att Å.L. accepterade detta tillägg. Å.L. har däremot uppgett att han för sin del fick uppfattningen att M.W. accepterade samtliga Å.L:s krav utan det av M.W. påstådda tillägget.

Det är ostridigt att M.W. någon tid senare – enligt honom den 12 december 1990 – till Å.L. översände en skriftlig handling med rubriken ”Anställningsavtal”, innehållande villkor för en anställning som ”Senior Vice President” hos TMG och förberedd för undertecknande av Å.L. och av M.W. som företrädare för TMG. I denna handling fanns upptaget bl.a. villkoret att Å.L. efter ett års anställning hos TMG hade rätt att vid egen uppsägning uppbära ett avgångsvederlag motsvarande två årslöner.

Parentetiskt skall nämnas att det nämnda villkoret getts en ordalydelse som kan uppfattas så, att Å.L. skulle ha bundit sig för en minsta anställningstid hos TMG av ett år plus tre månaders uppsägningstid. Parterna har emellertid på särskild fråga förklarat sig vara ense om att villkoret endast skulle innebära att rätten till det nämnda avgångsvederlaget gjordes beroende av att uppsägningen inte skedde förrän efter ett års anställning. Villkoret innebar alltså inte någon ”karantänsbestämmelse” i annan mening än att Å.L. skulle sakna rätt till det särskilda avgångsvederlaget för den händelse att han sade upp anställningen hos TMG före ettårstidens utgång.

I enlighet med vad som tidigare har redovisats är det Å.L:s ståndpunkt, att den skriftliga avtalshandlingens innehåll genom förekomsten av ettårsregeln avvek från vad som tidigare överenskommits mellan honom och M.W., medan denne har förnekat att så skulle vara fallet. Det framstår visserligen som föga troligt, att M.W. varit beredd att gå med på ett villkor som skulle ha inneburit att Å.L. efter en helt kort anställningstid hos TMG kunnat på egen begäran lämna anställningen med ett avgångsvederlag om två årslöner. Å andra sidan kan emellertid inte uteslutas att M.W. inte förrän i samband med upprättandet av den skriftliga avtalshandlingen uppmärksammat vad Å.L:s krav sålunda skulle ha kunnat innebära. Domstolen anser sig följaktligen inte heller i nu berört hänseende ha grund för att sätta tilltro till den enes uppgifter framför den andres.

Man kan därför ställa frågan hur saken varit att bedöma, om Å.L. efter att ha mottagit handlingen vänt sig till TMG och förklarat att det aktuella villkoret enligt hans uppfattning avvek från vad han och M.W. tidigare hade enats om och att han inte accepterade denna avvikelse. Om någon överenskommelse rörande villkoret eller en ändring av detta därvid inte kunnat träffas är det sannolikt att ett bindande anställningsavtal inte skulle anses ha blivit träffat, för det fall att TMG eller Å.L. velat hävda att så inte skett. I annat fall skulle det ha blivit fråga om att fastställa, ytterst med tillämpning av vanliga tolkningsregler, innebörden av överenskommelsen i november 1990 mellan Å.L. och M.W. som företrädare för TMG.

Händelseutvecklingen blev emellertid en helt annan. Å.L. har sålunda själv uppgett att han efter att ha mottagit den skriftliga avtalshandlingen inte snarast tog kontakt med M.W. – eller någon annan företrädare för TMG – för att diskutera den ifrågavarande avvikelsen från vad som enligt hans mening hade överenskommits i november 1990. Enligt Å.L. berodde detta på att han räknade med att han på annat sätt skulle få tillfälle att tala med M.W. och att frågan då skulle kunna klaras ut.

Det skall framhållas att vad Å.L. sålunda uppgett i själva verket kan uppfattas så, att han i och för sig godtog att ett bindande anställningsavtal hade kommit till stånd men att han för sin del ansåg att frågan, när hans rätt till avgångsvederlag från TMG vid egen uppsägning skulle inträda, redan var reglerad i enlighet med hans mening eller att frågan därom alltjämt stod öppen. Domstolen saknar emellertid anledning att vidare uppehålla sig vid detta spörsmål.

Av utredningen i målet framgår nämligen att man på TMG:s sida alltsedan den 16 november 1990 utgått från att Å.L. och TMG träffat avtal om att han anställts som ”Senior Vice President” hos bolaget med formellt tillträde den 1 januari 1991, och att man såväl på Å.L:s som på TMG:s sida även handlat som om så varit fallet. Det är sålunda klarlagt att Å.L. redan före årsskiftet 1990/91 började vistas i TMG:s lokaler på Grevgatan, att han deltog i TMG:s ledningsgruppsmöte den 18 december 1990 vid vilket även M.W. var närvarande, samt att han fick nycklar till TMG:s lokaler, visitkort som ”Senior Vice President” hos TMG och kreditkort i TMG:s namn. Vidare är klarlagt att man hos TMG började iordningställa ett tjänsterum åt Å.L., vilket krävde visst ombyggnadsarbete, och att Å.L. var fullt medveten om detta. Det saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av vittnet G.I:s uppgifter om att Å.L. gett henne i uppdrag att se till att tjänsterummet var färdigställt med fungerande telefoner o.d. när han skulle tillträda befattningen hos TMG och att han även i övrigt gav uttryck för att han betraktade henne som sin sekreterare. Slutligen är klarlagt att Å.L. tillsammans med M.W. och K.G. deltog i mötet i Philadelphia den 23 januari 1991 med det amerikanska resebyråföretaget Rosenbluth, varvid han enligt M.W:s och K.G:s obestridda uppgifter presenterades som dåmera varande ”Senior Vice President” hos TMG med därtill hörande uppgifter inom TMG:s koncernledning.

Vad sålunda förekommit talar naturligtvis med styrka för att även Å.L. ansåg att avtal träffats mellan honom och TMG om hans anställning som ”Senior Vice President” hos bolaget. Även om man godtar hans ståndpunkt att så inte var fallet, är det emellertid tydligt att Å.L. inte kan ha undgått att inse att man på TMG:s sida utgick från att ett sådant anställningsavtal kommit till stånd. Vidare är tydligt att han inte kan ha undgått att inse att hans faktiska handlande inte var ägnat att rubba, utan tvärtom att befästa, denna uppfattning på TMG:s sida. Han har sålunda själv uppgett bl.a. att den omständigheten att han inte någon gång tog upp frågan om den förut nämna ettårsregeln ”troligtvis” inneburit att M.W. utgått från att de var överens om att Å.L. anställts hos TMG och om anställningsvillkoren. Det skall framhållas att Å.L. uppenbarligen inte saknat möjligheter att med M.W. eller någon annan företrädare för TMG ta upp den nämnda frågan. Inte heller har påståtts – och i vart fall inte visats – att Å.L. under tiden efter sitt entledigande befunnit sig i ett så dåligt psykiskt tillstånd att detta skulle kunna inverka på bedömningen.

På grund av det anförda kan arbetsdomstolen inte komma till annan slutsats än att det mellan TMG och Å.L. uppkommit ett för dem bindande avtal om Å.L:s anställning fr.o.m. den 1 januari 1991 som ”Senior Vice President” hos TMG. Det skall tilläggas att denna bedömning – med hänsyn till vad som nyss redovisats om dessa parters agerande under december 1990 och januari 1991 – inte rubbas av att den skriftliga avtalshandlingen ostridigt aldrig blev undertecknad. Det kan följaktligen lämnas öppet vilken betydelse denna omständighet kunnat få för den händelse det på båda sidor inte förekommit annat än passivitet sedan handlingen tillställts Å.L. Vidare kan lämnas öppet hur ifrågavarande avtal varit att tolka med avseende på frågan om Å.L:s rätt till avgångsvederlag från TMG vid egen uppsägning. Även om denna fråga skulle anses ha förblivit oreglerad mellan dem, hindrar detta inte att ett anställningsavtal får anses ha blivit ingånget de villkor i övrigt som de ostridigt varit ense om.

Som inledningsvis har konstaterats är det mellan parterna i målet ostridigt, att Å.L. vid den nu gjorda bedömningen inte kan på 1987 års anställningsavtal grunda någon rätt att av Nyman & Schultz erhålla det omtvistade avgångsvederlaget. Hans käromål skall alltså, med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken, avslås.

Rättegångskostnaderna

Det föreligger inte skäl att med tillämpning av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad vare sig vid tingsrätten eller i arbetsdomstolen. Å.L. skall därför såsom förlorande part ersätta Nyman & Schultz för rättegångskostnader i båda instanserna.

Nyman & Schultz yrkade vid tingsrätten ersättning för rättegångskostnader med 89 000 kr utgörande ombudsarvode. Å.L. har bestritt skyldighet att i angivet hänseende utge högre ersättning än 40 000 kr, och med hänsyn till målets relativt enkla beskaffenhet får bolaget anses skäligen tillgodosett med det belopp som sålunda vitsordats av Å.L.

I arbetsdomstolen har Nyman & Schultz yrkat ersättning med 87 000 kr utgörande ombudsarvode samt med 25 000 kr för utlägg avseende ersättning till vittnena M.W. och K.G. för tidsspillan. Det har upplysts att beloppet fördelar sig med hälften på var och en av dem. Å.L. har förklarat sig kunna vitsorda 40 000 kr som skälig ersättning för ombudsarvode, och med hänsyn till vad som nyss sagts kan inte komma i fråga att i det hänseendet tillerkänna bolaget högre ersättning än som sålunda vitsordats. När det gäller vittnesersättningen har Å.L. vitsordat ett belopp om 2 000 kr som i och för sig skäligt för vart och ett av de nämnda vittnena. De yrkade beloppen framstår som uppenbart för höga. Då Nyman & Schultz inte förebringat någon utredning om de båda vittnenas förluster, finner sig arbetsdomstolen inte skäligen böra bestämma ifrågavarande ersättning till högre belopp än som vitsordats.

Domslut

1. Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken avslår arbetsdomstolen Å.L:s käromål.

2. Med ändring av tingsrättens dom i fråga om rättegångskostnaderna befriar arbetsdomstolen Nyman & Schultz Affärsresor AB från skyldighet att ersätta Å.L:s rättegångskostnader vid tingsrätten samt förpliktar arbetsdomstolen Å.L. att ersätta Nyman & Schultz Affärsresor AB för rättegångskostnader vid tingsrätten med fyrtiotusen (40 000) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på nämnda belopp från den 12 november 1993 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Å.L. att ersätta Nyman & Schultz Affärsresor AB för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med fyrtiofyratusen (44 000) kr, varav 40 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1994‑09‑07, målnummer B‑196‑1993

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Michaël Koch, Palle Landin, Torkel Unge, Lennart Aspegren, Göte Larsson och Lena Moberg-Lindwall (enhetschef i Statstjänstemannaförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Anne-Christine Maderud

BILAGA

Tingsrättens dom fredagen den 12 november 1993

[ Ledamot : Ulla Ljunggren-Thedéen ]

BAKGRUND

Nyman & Schultz Affärsresor AB, i fortsättningen kallat Nyman & Schultz, driver resebyrårörelse. Å.L. har arbetat drygt 20 år inom Nyman & Schultz-koncernen. Å.L. tillträdde 87‑03‑01 enligt avtalet, domsbilaga 1, en befattning som verkställande direktör. Då var han sedan 1985 VD för Nyman & Schultz som 1987 tog över Resespecialisten AB. Nyman & Schultz gick år 1987 med ungefär 20 miljoner i vinst, medan Resespecialisten gick med ungefär motsvarande belopp i förlust. Efter 1987 övertog Nyman & Schultz även all reseverksamhet som drivits av Statens järnvägars resebyrå.

KRONOLOGI

90‑11‑07 Å.L. underrättades av styrelseordföranden M.W. vid ett möte om att Å.L. skulle lämna VD-posten. M.W. talade om andra lämpliga uppgifter för Å.L. inom koncernen. Å.L. lämnade mötet i stor brådska och ingick inte på diskussion

90‑11‑09 talade Å.L. med J.S., VD i moderbolaget Travel Management Group, TMG, som bekräftade M.W:s uppgifter

90‑11‑14 entledigades Å.L. som VD vid ett extra styrelsemöte i Nyman & Schultz

90‑11‑15 diskuterade Å.L. och M.W. en fortsatt anställning för Å.L. inom TMG

90‑11‑15 sände M.W. med bud en arbetsbeskrivning rörande den anställningen till Å.L.

90‑11‑16 sände Å.L. ett fax, domsbilaga 2 (uteslutes här), till M.W.

90‑11‑16 sände Nyman & Schultz ut ett meddelade till cirka 1 500 anställda inom koncernen att Å.L. skulle avträda som VD och tillträda en befattning inom TMG

90‑11‑18 ”söndagen efter faxet” (90‑11‑18) samtalade M.W. enligt honom själv med Å.L. M.W. uppger att Å.L. var införstådd med att han inte skulle ha rätt att säga upp sig från sin nya befattning i TMG förrän efter 1 år. Å.L. uppger att något sådant villkor inte diskuterats alls

90‑11‑19 gick det ut ännu ett meddelade från TMG till personalen i Nyman & Schultz-koncernen där det bl.a. angavs att Å.L. skulle förstärka koncernledningen genom sin nya post som Senior Vice President

90‑12‑12 mottog Å.L. bl.a. ett skrivet förslag, ej undertecknat, till anställningsavtal med namnförtydliganden för honom själv och M.W. I avtalsförslaget utsägs att Å.L. har rätt att fr.o.m. 92‑01‑01 säga upp sin anställning med rätt till avgångsvederlag. Avtalsförslaget kom inte att undertecknas av någon av de tilltänkta avtalskontrahenterna

90‑12‑18 höll TMG ledningsmöte. Å.L. var närvarande vid mötet liksom vid en jullunch samma dag i TMG:s regi

91‑01‑23–24 träffade Å.L. bl.a. M.W. i USA där Å.L. skulle presentera bl.a. M.W. för en tilltänkt amerikansk partner i resebyråbranschen. Å.L. uppger att han agerade för svarandebolaget ”som var operativt”. Nyman & Schultz anser att Å.L. representerade TMG i samtalet med USA-partnern

90‑01‑27 Å.L. meddelade muntligt M.W. att han inte var intresserad av fortsatt arbete inom koncernen

91‑01‑28 sände Å.L. ett brev till M.W. under rubriken PERSONLIGT där han bekräftade att han inte längre önskade kvarstå i TMG. Å.L. refererade till sitt gällande anställningsavtal, domsbilaga 1, och begärde bl.a. utbetalning av 24 månadslöner ”då jag blivit entledigad som verkställande direktör för Nyman & Schultz Affärsresor AB”

91‑02‑04 slöt Å.L. anställningsavtal med ett annat resebyråföretag

YRKANDEN OCH GRUNDER

Å.L. har yrkat förpliktande för Nyman & Schultz att till honom utge 874 500 kr motsvarande 18 månaders uppsägningslön, efter visst avdrag, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 16 maj 1991 till dess betalning sker.

Nyman & Schultz har bestritt betalningsskyldighet och i andra hand yrkat jämkning till 0 kr i enlighet med 36 § avtalslagen.

Nyman & Schultz har vitsordat att fordrat belopp motsvarar det vederlag med gjort avdrag som Å.L. haft rätt att fordra om han blivit uppsagd från Nyman & Schultz. Å.L. har åberopat punkt 8 i anställningsavtalet, domsbilaga 1, som grund för käromålet och påstått att entledigandet av honom 90‑11‑14 från VD-posten också är att anse som en uppsägning utan saklig grund av hans anställning, eftersom Nyman & Schultz tagit bort det väsentliga innehållet i anställningsavtalet, nämligen arbetet som verkställande direktör.

Nyman & Schultz har som grund för sitt bestridande anfört: Å.L. blev entledigad 90‑11‑14 från sin VD-post, men han blev inte uppsagd från sin anställning i svarandebolaget. 90‑11‑18 träffade Å.L. nämligen en överenskommelse med M.W., vilken innebar att Å.L. tillträdde en ny befattning i TMG. Punkt 8 i avtalet, domsbilaga 1, ger inte Å.L. rätt till avgångsvederlag. Avtalet skiljer nämligen på uppsägning och entledigande. Om tingsrätten skulle anse att Å.L. enligt punkten 8 skulle ha rätt till avgångsvederlag skall detta jämkas eftersom Å.L. ”gått in i” en ny anställning i TMG. Å.L. har således inte lidit någon ekonomisk skada, vilket förutsatts för att avgångsvederlag skall utgå.

Å.L. har bestritt att han tillträtt någon befattning inom TMG samt bestritt att skäl för jämkning föreligger.

Det bestrids att ekonomisk skada är en förutsättning för avgångsvederlag.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

I målet har hållits förhör under sanningsförsäkran med Å.L. på dennes begäran samt vittnesförhör på Nyman & Schultz’ begäran med M.W., T.O., K.G. samt G.I.

Följande är ostridigt.

I december 1990 flyttade Å.L. från Nyman & Schultz’ lokaler i Frihamnen, Stockholm till TMG:s lokaler på Grevgatan i Stockholm. X.X:s sekreterare, som arbetade på Grevgatan, biträdde Å.L. med vissa smärre göromål. Å.L. vistades tillfälligt i ett av konferensrummen i TMG:s lokaler. På TMG påbörjade man iordningställandet av ett nytt rum för Å.L. Å.L. fick nycklar och kreditkort av TMG. I januari 1991 betalades Å.L:s lön ut från TMG medan lönen för februari – juni 1991 betalades ut av svarandebolaget. – Punkt 8 i avtalet, domsbilaga 1, skiljer mellan uppsägning och entledigande samt stadgar att avgångsvederlag endast skall utgå vid uppsägning. Nyman & Schultz har inte ens påstått att Å.L. 1990 utförde arbete för TMG i annan mån än att han var närvarande vid ledningsmötet 90‑12‑18 och att Å.L. vid besöket hos det amerikanska resebyråföretaget representerade TMG.

Kan Nyman & Schults’ entledigande av Å.L. som verkställande direktör likställas med en uppsägning av Å.L.?

Sedan Å.L. entledigats från VD-posten förberedde Nyman & Schultz-koncernen en ny befattning för Å.L. och förhandlingar ägde rum om bl.a. tjänstens innehåll och Å.L:s anställningsvillkor. Å.L. protesterade inte mot avtalsförslaget men avvaktade enligt vad han själv berättat med undertecknandet i hopp om att han skulle få igenom sitt krav på att avgångsvederlag skulle utgå genast och inte först efter vad han uppfattade som en ”karantän-tid” för att han skulle ägna sig åt annat, vilket skulle försämra hans värde i resebyråbranschen.

Det åligger Nyman & Schultz som bär fulla nyttan av en sådan karantänbestämmelse att styrka att överenskommelse om en sådan klausul träffats. Nyman & Schultz har inte mot Å.L:s bestridande styrkt att sådan karantäntid överenskommits.

Å.L. har vidare uppgett: Han lämnade i förtid M.W. och övriga vid sammanträdet med det amerikanska resebyråföretaget, eftersom det var uppenbart att ingen var intresserad av eller lyssnade till vad han hade att säga. Han förstod då till fullo att Nyman & Schultz med sitt erbjudande till honom om en vice presidentbefattning etc. endast haft för avsikt att hålla honom i karantän och ansåg det meningslöst att närvara vid sammanträdet. Han förstod att allt var en chimär. 91‑01‑27 (jämför kronologin) meddelade han M.W. att han inte avsåg att arbeta inom TMG.

Nyman & Schultz har, såvitt tingsrätten förstått, förnekat ”karantänavsikt” men i övrigt inte motsagt Å.L:s påstående att hans ord vägde fjäderlätt vid sammanträdet med det amerikanska resebyråföretaget.

Å.L. har vidare främst genom vad som framkommit om hur han behandlats vid sammanträdet med det amerikanska resebyråföretaget visat att han genom sitt entledigande från VD-posten i svarandebolaget berövats allt väsentligt arbete som följde av anställningsavtalet, domsbilaga 1. Tingsrätten finner på grund av vad som utretts i målet utrett att Å.L., som inte utfört något nämnvärt arbete för TMG, inte fått någon befattning eller tjänst inom TMG. Å.L. är därför att anse som uppsagd då han entledigades. Å.L. är således berättigad till avgångsvederlag.

Vid ovan gjord prövning och eftersom yrkandet om jämkning grundas på att Å.L. tillträtt en ny befattning inom TMG, vilket tingsrätten funnit inte vara fallet, skall jämkningsyrkandet lämnas utan bifall.

Nyman & Schultz skall ersätta Å.L. dennes rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Nyman & Schultz Affärsresor Aktiebolag skall genast till Å.L. betala åttahundrasjuttiofyratusenfemhundra (874 500) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 16 maj 1991 till dess betalning sker

2. Nyman & Schultz Affärsresor Aktiebolag skall ersätta Å.L. dennes rättegångskostnader med femtiotusen (50 000) kr, varav 10 000 kr i mervärdesskatt, samt ränta på 50 000 kronor enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker

Bilaga 1

ANSTÄLLNINGSAVTAL

1. Å.L. tillträdde befattningen som verkställande direktör för TMG Resebyråer AB 1987‑03‑01.

2. Å.L. är även VD för Nyman & Schultz Resebyråer AB sedan 1985‑03‑11 och för Resespecialisterna Resebureau AB sedan 1987‑03‑01, intill den tidpunkt då dessa bolag enligt plan upphör att vara rörelsedrivande.

3. Å.L:s månadslön utgör 40 000 kronor fr o m 1987‑01‑01.

Å.L:s löneförmåner skall revideras årligen per 1 januari.

Överenskommelse om tantiem skall ske årligen. Utbetalning sker efter fastställt bokslut vid tidpunkt som bestäms mellan Å.L. och bolaget.

4. Bolaget tillhandahåller fri bil i klass 4 alternativt 2 500 kronor per månad i bilersättning. Tjänstebilen får kostnadsfritt användas för personligt bruk.

5. Bolaget erlägger fr o m 1 januari 1987 premie för pensionsförsäkring i privat försäkringsbolag motsvarande den enligt arbetsmarknadens parter överenskomna ITP-planen.

6. Sjuklön utgår i enlighet med de bestämmelser som vid varje tidpunkt gäller för tjänstemän inom SAF-området avseende resebyråbranschen.

7. Semester utgår med 30 arbetsdagar per år.

8. Detta avtal löper tills vidare med sex (6) månaders uppsägningstid från båda parters sida.

Skulle bolaget entlediga Å.L. som verkställande direktör eller uppsäga hans anställning, skall Å.L. i eget val äga rätt att, i stället för tjänstgöring hos bolaget under ovan angiven uppsägningstid, omgående sluta sin anställning mot erhållande av uppsägningslön för sex månader. Därutöver skall om uppsägningen inte är grundad på vad som enligt lagen om anställningsskydd är att betrakta som saklig grund, Å.L. utfå ytterligare uppsägningslön för arton månader, baserat på Å.L:s senaste månadslön. Å.L. är efter eventuell uppsägning oförhindrad att ta anställning hos annan arbetsgivare vid valfri tidpunkt.

Uppsägningslönen skall om Å.L. så önskar betalas ut i rater.

9. I övrigt tillerkänns Å.L. gällande anställningsförmåner för i bolaget fast anställd personal.

10. Detta avtal har upprättats i 2 exemplar och utväxlats. Stockholm den 26 mars 1987

(M M.W.) (Å.L.)

M.W. Å.L.

Styrelseordf VD

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter