AD 1994 nr 130

Bakgrunden

C.J., M.J. och E.R.F. var t. o. m. den 30 juni 1993 anställda som fälttjänstemän hos Ansvar. Fälttjänstemannaarbetet är reglerat i kollektivavtal. I slutet av juni 1993 träffade Ansvar två individuella avtal – betecknade ”Samarbetsavtal avseende försäljning och beståndsvård av försäkring” – det ena med AB Micrima Försäkring, ägt av C.J. och M.J. gemensamt, och det andra med Försäkringsservice ERF AB, ägt av E.R.F. Samarbetsavtalen trädde i kraft den 1 juli 1993, dvs. samtidigt som anställningarna upphörde.

En bolagsombildning har sedermera skett. AB Micrima Försäkring har ändrat namn och heter numera AB Micrima i Sala och ägs av C.J. ensam. M.J. äger ett nybildat bolag med namnet AB Micrima i Västerås. Mellan Ansvar och vart och ett av dessa bolag gäller ett samarbetsavtal.

Arbetsdomstolen väljer att i det följande för C.J., M.J. och E.R.F. använda benämningen agenter. Benämningen täcker inte bara den verksamhet de bedriver avseende försäljning och beståndsvård av försäkring inom ramen för samarbetsavtalen utan även deras egenskap av ägare till bolagen och undertecknare av samarbetsavtalen (jfr § 20 i avtalsmallen).

Tvisten

I målet vill FTF få prövat huruvida Ansvar har skyldighet att tillämpa kollektivavtalen för försäkringstjänstemän på det arbete avseende försäljning och beståndsvård av försäkring som utförs av de tre agenterna inom ramen för samarbetsavtalen. Enligt FTF:s uppfattning skall man bortse från att samarbetsavtalen formellt har träffats mellan Ansvar och agenternas aktiebolag utan anse avtalen i realiteten gällande mellan Ansvar och agenterna personligen. FTF har anfört att ett kringgående av arbetstagarbegreppet föreligger och att agenterna på grund av avtalsinnehållet och övriga omständigheter rätteligen är att anse som arbetstagare i förhållande till Ansvar, varmed följer skyldighet för Ansvar att tillämpa kollektivavtalen på deras arbete. I andra hand har FTF gjort gällande att agenterna i vart fall är jämställda uppdragstagare hos Ansvar och att på den grunden skyldighet föreligger för Ansvar att tillämpa kollektivavtalen på arbetet.

Arbetsgivarparternas inställning är följande. Samarbetsavtalen, som utformats som franchiseavtal, har av Ansvar slutits med självständiga aktiebolag. Ett aktiebolag kan inte vara arbetstagare. Aktiebolagskonstruktionen har inte tillkommit för skens skull. Kollektivavtalen är därför inte tillämpliga på det arbete som agenterna utför. Om agenterna skulle vara att betrakta som jämställda uppdragstagare, är kollektivavtalen likväl inte tillämpliga på agenternas arbete. Arbetsgivarparterna har tillagt att vid bedömningen av om ett kringgående av arbetstagarbegreppet föreligger en helhetsbedöming skall göras. Härvid skall samarbetsavtalen ses mot bakgrund av den strukturförändring som har ägt rum inom försäkringsbranschen under senare år och den allt hårdare konkurrens om dugliga säljare som försäkringsbolagen haft att möta.

Några inledande synpunkter

Den i domsbilagan återgivna avtalsmallen skall utgöra grunden för prövningen

Vid prövningen av tvisten har arbetsdomstolen inte haft tillgång till samarbetsavtalen i deras verkliga lydelse. Parterna har emellertid förklarat sig vara ense om att prövningen skall ske med utgångspunkt från innehållet i den avtalsmall som i kopia är fogad till domen som bilaga. Det är också avtalsmallen som har legat till grund för de förhandlingar som har förekommit mellan parterna rörande tvisten.

Har det någon betydelse om agenterna är att betrakta som jämställda uppdragstagare?

FTF:s talan tar sikte på tre skilda kollektivavtal, nämligen dels ett lokalt kollektivavtal som är träffat mellan Ansvar och Ansvars fälttjänstemannaförening, dels det numera ej längre gällande centrala fältavtalet för försäkringsbranschen, dels 1994 års avtal för tjänstemän i försäkringsbranschen om löner och allmänna anställningsvillkor. Det sistnämnda avtalet, som avlöste bl.a. fältavtalet, utgör ett gemensamt riksavtal för försäkringsbranschens tjänstemän vilka är anställda i företag som är anslutna till FAO.

Den utredning som föreligger i målet ger inte grund för något annat antagande än att vart och ett av de tre nämnda kollektivavtalen vilar på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. FTF har emellertid som en andrahandsståndpunkt gjort gällande att agenterna är att betrakta såsom jämställda uppdragstagare och att kollektivavtalen som följd därav är tillämpliga på deras arbete. Till detta vill arbetsdomstolen anföra följande.

I 1 § första stycket medbestämmandelagen anges att lagen är tillämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I paragrafens andra stycke finns emellertid en regel att i lagen anses som arbetstagare även den som utför arbete åt annan och därvid inte är anställd hos denne men har en ställning av väsentligen samma slag som en anställd. Sistnämnda grupp av personer brukar kallas jämställda uppdragstagare.

Innebörden av det sistnämnda lagrummet är att medbestämmandelagen därigenom har ett vidsträcktare tillämpningsområde än om lagen gällt endast arbetstagare i civilrättslig mening. Ett kollektivavtal som är grundat på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet har i enlighet härmed ett snävare tillämpningsområde än medbestämmandelagen och omfattar inte jämställda uppdragstagare, försåvitt avtalet inte genom en särskild bestämmelse utvidgats på motsvarande sätt som lagen. (Jämför angående den nu berörda begreppsfrågan K. Källström i F. Schmidt m.fl., Löntagarrätt rev. uppl. 1994, 2 kap. s. 61, 63 och 70.)

De kollektivavtal som målet gäller får, som redan nämnts, antas bygga på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet och det har inte gjorts gällande att avtalen skulle ha utvidgats till att innefatta även jämställda uppdragstagare. Kollektivavtalen gäller alltså inte denna persongrupp. För prövningen av FTF:s talan blir därmed utan betydelse om agenterna skulle vara att betrakta som jämställda uppdragstagare.

Betydelsen av att samarbetsavtalen har utformats som franchiseavtal

Arbetsgivarparterna har i många hänseenden hämtat stöd för sin inställning i tvisten i det förhållandet att samarbetsavtalen utformats som franchiseavtal. Som en bakgrund till denna argumentation har arbetsgivarsidan i sin sakframställning lämnat en utförlig redovisning över de system för franchising som förekommer i Sverige. Den närmare innebörden av denna särskilda form för samverkan mellan näringsidkare har också belysts av verkställande ledamoten i Svenska Franchiseföreningen advokaten S.S. i vittnesförhör på begäran av arbetsgivarsidan.

FTF:s inställning i målet är att det saknar betydelse för tvisten att samarbetsavtalen har givits formen av franchiseavtal.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt. Sannolikt förhåller det sig så att franchisetagare såsom arbetspresterande parter i allmänhet är att betrakta som självständiga företagare och inte arbetstagare i civilrättslig mening. Uttrycken franchiseavtal eller franchisetagare är emellertid inte reglerade i lag och synes inte i den praktiska tillämpningen ha någon absolut klar och entydig innebörd. Det ligger tydligtvis ingenting i själva samverkansformen som utesluter att ett franchiseavtal i det enskilda fallet kan innebära att franchisetagaren civilrättsligt är att uppfatta som arbetstagare med franchisegivaren som arbetsgivare. Detta gäller särskilt som – enligt vad S.S. har uppgivit – det speciella med franchisesystemet är att franchisegivaren hårt styr franchisetagarens verksamhet genom regler i avtalet. Utredningen i målet har givit det allmänna intrycket att franchising är en samverkansform inom näringslivet som inte är direkt anpassad till rådande gränsdragning inom civilrätten mellan självständiga företagare och arbetstagare. Det förhållandet att en arbetspresterande part i ett samverkansförhållande är att hänföra till kategorin franchisetagare innebär därför inte något i rättsligt hänseende klarläggande besked i frågan huruvida parten skall anses som självständig företagare. Med hänsyn till det anförda anser arbetsdomstolen att det inte har någon direkt betydelse för prövningen i målet att samarbetsavtalen har utformats såsom franchiseavtal.

Betydelsen av att samarbetsavtalens parter på den arbetspresterande sidan är aktiebolag

Som framgår av den inledningsvis i domskälen lämnade redovisningen för tvisten har det förhållandet att samarbetsavtalens parter på den arbetspresterande sidan är aktiebolag av arbetsgivarparterna tillmätts särskild betydelse. Frågeställningen skall ses mot bakgrund av det självklara förhållandet att en juridisk person – vare sig det är fråga om ett handelsbolag, ett aktiebolag eller någon annan form av juridisk person – inte kan vara arbetstagare i civilrättslig mening. En arbetsgivar/arbetstagarrelation kan föreligga endast under förutsättning att man kan komma fram till att det aktuella avtalsförhållandet på ett eller annat sätt är att uppfatta på det sättet att det finns en fysisk person som är arbetspresterande part.

Diskussionen om hur man vid gränsdragningen självständig företagare/arbetstagare skall se på avtal i vilka en juridisk person anges som arbetspresterande part kan lämpligen ha som utgångspunkt ett avsnitt i medbestämmandelagens förarbeten som rör frågan om kringgående av arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal (se SOU 1975:1 [ pdf | ] s. 739 [  ]). Avsnittet har följande lydelse:

Det nu återgivna avsnittet ur medbestämmandelagens förarbeten ger uttryck för uppfattningen att åtgärder som syftar till ett kringgående av tvingande arbetsrättslig lagstiftning eller av kollektivavtal kan åtkommas i rättstillämpningen genom den metod som numera används för gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare, dvs. en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I sin praxis har arbetsdomstolen givit sin anslutning till denna uppfattning. Det finns heller inte anledning till någon invändning mot vad som anförs sist i det åberopade avsnittet om att domstol ”härvid”, dvs. vid sammanvägningsproceduren, givetvis har att bortse från den omständigheten att ett av den arbetspresterande parten bildat bolag inskjutits som part i avtalet, om detta skett för skens skull. Arbetsdomstolen anser emellertid att detta uttalande inte får läsas motsättningsvis och uppfattas på det sättet att en ”genomsyn” av den juridiska personen skulle kunna ifrågakomma endast om själva bolagsbildningen kan anses ha tillkommit för skens skull. Det avgörande är om omständigheterna ger stöd för att avtalsförhållandet utformats i syfte att kringgå tvingande lagstiftning eller kollektivavtal. (Ett annat synsätt kommer måhända till uttryck i Olof Bergqvist-Lars Lunning, Medbestämmandelagen, 2:a uppl., s. 47, och i Lars Lunning, Anställningsskydd, 7:e uppl., s. 17.)

Även i ett fall när en juridisk person anges som arbetspresterande part är det alltså ändamålsenligt att använda den sedvanliga sammanvägningsproceduren. Härigenom ges en lösning på problemet att avgöra huruvida det är befogat att anse den fysiska person vilken står bakom bolagsbildningen som arbetstagare i förhållande till huvudannen i avtalsförhållandet. Det är emellertid viktigt att understryka att det förhållandet att ett aktiebolag – med den ingående reglering och kontroll i skilda hänseenden som gäller för en sådan juridisk person – angivits som arbetspresterande part i avtalet utgör en omständighet som med betydande tyngd talar emot att ett arbetstagarförhållande föreligger. I fall av förevarande slag bör vid helhetsbedömningen och sammanvägningen av de skilda omständigheterna särskild vikt tillmätas sådana omständigheter som talar för eller emot att ett kringgående av tvingande lagstiftning eller kollektivavtal föreligger.

Omständigheter i detta fall som talar för eller emot att ett kringgående av lagstiftning eller kollektivavtal föreligger

Betydelsen av att de tre agenterna före tillkomsten av samarbetsavtalen varit anställda hos Ansvar

En omständighet som brukat uppfattas som tecken på att ett kringgående av lag eller kollektivavtal kan föreligga är att den arbetspresterande parten tidigare har varit anställd hos huvudmannen. Det finns därför anledning att rikta uppmärksamheten på situationen då de tre agenterna vid halvårsskiftet 1993 lämnade sina anställningar hos Ansvar och samarbetsavtalen kom till stånd. Härom har framkommit följande i målet.

Dåvarande personalchefen hos Ansvar L.N. har berättat bl.a. följande. Sedan förfrågningar kommit från ett antal fälttjänstemän hos Ansvar om möjligheten att få arbeta som egna företagare förhörde sig Ansvar om intresset för detta hos företagets samtliga fälttjänstemän. Ett tiotal fälttjänstemän anmälde intresse. Dessa ”synades” av Ansvar. Alla accepterades inte som möjliga franchisetagare. Det gjorde bara de som var framgångsrika som säljare och som Ansvar ansåg ha förutsättningar att lyckas som franchisetagare. Ansvars bolagsjurist utarbetade under medverkan av utomstående expertis ett utkast till franchiseavtal som de berörda fälttjänstemännen fick del av. Avtalets slutliga utformning är resultatet av en dialog mellan Ansvar och de berörda fälttjänstemännen. Att erbjuda fälttjänstemän möjlighet att sälja försäkringar som egna företagare har inte varit ett sätt för Ansvar att bli av med personal. Det finns sålunda ingen koppling mellan franchiseverksamheten och de rationaliseringar och personalnedskärningar som har företagits inom Ansvar.

C.J. har berättat att han redan innan han fick erbjudande om att bli franchisetagare hade velat arbeta med försäkring som egen företagare. Både han och E.R.F. har som en särskild fördel med franchiseverksamheten angett att de fått möjlighet att koncentrera sig på själva försäljningsverksamheten eftersom de kunnat lägga över allt ”pappersarbete” på anställd personal. Som anställda fälttjänstemän hos Ansvar fick de sköta allt sådant arbete själva. Såväl C.J. som E.R.F. har uppgett att de påverkat samarbetsavtalens slutliga utformning.

Utredningen ger enligt arbetsdomstolens mening klart vid handen att C.J., M.J. och E.R.F. själva eftersträvat en annan form av relation till Ansvar än ett anställningsförhållande. Det finns inget som tyder på att de skulle ha tvingats eller övertalats att träffa samarbetsavtalen.

En fråga som har diskuterats i målet är i vad mån det kan föreligga risk för att ett franchisesystem utnyttjas på det sättet att fälttjänstemän som Ansvar av olika anledningar inte anser ”hålla måttet” och därför vill bli av med erbjuds att bli franchisetagare. Annat har emellertid inte framkommit i målet än att de fälttjänstemän som fick möjlighet att sälja försäkringar för Ansvar på franchisebasis var framgångsrika säljare hos Ansvar.

Arbetsdomstolen finner att det förhållandet att de tre agenterna före tillkomsten av samarbetsavtalen varit anställda som fälttjänstemän hos Ansvar inte i och för sig ger något stöd för att syftet från Ansvars sida varit att kringgå kollektivavtalen.

I vilken utsträckning innefattar samarbetsavtalen personliga förpliktelser för agenterna gentemot Ansvar rörande arbetets utförande?

Om det vid prövningen kan konstateras att agenterna har personliga förpliktelser rörande arbetets utförande direkt gentemot Ansvar, är detta givetvis en omständighet som talar för att agenterna är arbetstagare i förhållande till Ansvar och att bolagsbildningen tillkommit i syfte att kringgå kollektivavtalen. FTF har gjort gällande i målet att det föreligger långtgående sådana förpliktelser. Detta har förnekats av arbetsgivarparterna.

I § 7 i samarbetsavtalet finns en bestämmelse om att ”agenturen” skall bedrivas på heltid. Enligt FTF:s mening innebär denna bestämmelse att agenterna skall göra en personlig arbetsinsats på heltid. Att FTF lägger denna innebörd i bestämmelsen synes bero på att FTF anser att det reellt sett föreligger en identitet mellan samarbetsavtalens begrepp agenturen och agenturens ägare. Arbetsgivarparterna delar inte detta synsätt och anser att bestämmelsen i § 7 över huvud taget inte reglerar agenternas arbetstid. Enligt arbetsgivarsidans uppfattning har bestämmelsen endast den innebörden att verksamheten skall bedrivas med full kraft. Syftet med bestämmelsen från Ansvars sida har enligt arbetsgivarsidans mening varit att man velat försäkra sig om att en effektiv bearbetning av marknaden äger rum.

L.N. har i den nu aktuella frågan lämnat följande uppgifter. De tre agenterna har full rätt att låta någon annan utföra försäljningsarbetet. Det föreligger alltså inte någon personlig arbetsskyldighet för någon av agenterna. Inte heller är de skyldiga att vara verksamma på heltid. Det finns inget som hindrar dem från att ta uppdrag inom t.ex. kompetensutveckling. Från Ansvars sida bygger samarbetsavtalen på antagandet att agenterna i egenskap av ägare och företagsledare skall se till att verksamheten går bra.

Arbetsdomstolen konstaterar att den omtvistade bestämmelsen i § 7 i samarbetsavtalen har formulerats något oklart. Ordet heltid för onekligen tanken till att bestämmelsen utgör en föreskrift om arbetstiden för anställda, medan det förhållandet att det är agenturens situation som regleras i bestämmelsen ger stöd för att det är sättet för verksamhetens bedrivande som avses. Enligt domstolens mening talar övervägande skäl för att uppfatta bestämmelsen i enlighet med det senare alternativet. Detta innebär att bestämmelsen inte kan anses utgöra något belägg för att agenterna skulle ha en personlig på samarbetsavtalet grundad arbetsskyldighet. Avtalets innehåll i övrigt stödjer inte heller FTF:s inställning i det nu aktuella hänseendet. Särskilt finns anledning att peka på att det i avtalet förutsätts att även andra än agenturens ägare skall kunna utföra försäljningsarbete (jfr §§ 5 och 14).

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att det inte kan anses att någon personlig, på samarbetsavtalet grundad arbetsskyldighet föreligger för agenterna gentemot Ansvar.

I sammanhanget bör även framhållas följande. Samarbetsavtalen måste naturligen antas vila på förutsättningen att agenterna skall göra en betydande personlig arbetsinsats vid verksamhetens bedrivande och att de själva skall svara för en huvudsaklig del av försäljningsarbetet. Förhören med C.J. och E.R.F. har också bekräftat att verksamheten kommit att utövas på detta sätt. Detta förhållande är emellertid, enligt domstolens bedömande, en närmast självklar sak i ett nystartat tjänsteföretag av mycket begränsad storlek och kan inte i och för sig uppfattas som ett uttryck för någon personlig bindning mellan agenterna och Ansvar.

Arbetsdomstolens sammanfattande omdöme blir att några personliga förpliktelser för agenterna direkt gentemot Ansvar rörande arbetets utförande inte kan anses föreligga.

Föreligger arbetsledning, direktivrätt, kontroll eller liknande från Ansvars sida gentemot agenterna rörande arbetets utförande?

FTF har som en sammanfattande beskrivning över agenturernas verksamhet anfört att agenturen ställer agentens arbetskraft till Ansvars förfogande. Det är något osäkert vad FTF lägger i detta uttalande. FTF synes dock mena att agenterna i sitt försäljningsarbete är underställda Ansvars arbetsledning och underkastade Ansvars direktiv och närmare kontroll. Agenterna skulle alltså inte själva, synes FTF mena, kunna bestämma om exempelvis sättet för arbetets utförande, arbetstiden och platsen för arbetets utförande.

Arbetsgivarparterna har bestritt att Ansvar utövar någon arbetsledning eller liknande gentemot agenterna. C.J. och E.R.F. har redovisat samma uppfattning.

Rörande försäljningsverksamhetens och beståndsvårdens bedrivande bör följande bestämmelser i samarbetsavtalen uppmärksammas i detta sammanhang.

Agenturen skall marknadsföra och nyteckna försäkringar för Ansvar i enlighet med den försäljningsbudget och de försäljningsmål som överenskommits med Ansvar samt med tillämpning av Ansvars tariffer och andra bestämmelser (§ 7). Agenturens marknadsföring skall genomföras enligt Ansvars marknadsföringsplan och parterna skall inför varje kalenderår komma överens om marknadsbearbetningen och förslag till budget för agenturen (§ 8). I fråga om arbetsplats anges att agenturen på egen bekostnad skall etablera och upprätthålla fast kontor/arbetsplats inom verksamhetsområdet och anskaffa erforderliga inventarier (§ 12). Det föreskrivs vidare att det skall vara möjligt att nå agenturen under normal kontorstid och att ett minimikrav är fungerande telefonsvarare och uppringning till kunden samma dag (§ 12).

Vad särskilt gäller regeln att marknadsföringen skall genomföras enligt Ansvars marknadsföringsplan har genom förhören med C.J. och E.R.F. framkommit att det inte är fråga om någon strikt och detaljerad planering. E.R.F. har sagt sig inte känna sig förhindrad att vid sidan av det marknadsföringsmaterial som tillhandahålls av Ansvar ta fram och distribuera broschyrer rörande den egna verksamheten.

När det gäller skyldigheten att tillämpa Ansvars tariffer har arbetsgivarparterna gjort gällande att en sådan skyldighet föreligger för alla som förmedlar försäkringar, oavsett om förmedlaren är anställd fälttjänsteman, franchisetagare eller mäklare. Arbetsgivarparterna har understrukit att det alltid ytterst måste vara försäkringsbolaget som bestämmer försäkringsvillkoren och priset för försäkringarna. Vad arbetsgivarparterna sålunda anfört har inte bestritts av FTF.

Enligt arbetsdomstolens mening ger den nu lämnade redovisningen stöd för att Ansvar genom skilda bestämmelser i samarbetsavtalen har tillförsäkrat sig ett långtgående inflytande över försäljningens bedrivande. Till en inte ringa del synes detta visserligen sammanhänga med försäkringsverksamhetens speciella karaktär och det ansvar för verksamheten som ytterst vilar på företaget såsom försäkringsgivare. Även bortsett härifrån måste konstateras att Ansvar genom regler i avtalet skaffat sig instrument för att kunna dirigera försäljningsverksamheten i bolagen. Detta betyder dock inte att situationen är att uppfatta på det sättet att Ansvar genom avtalen kan utöva arbetsledning över agenterna eller att dessa är ställda till Ansvars förfogande för efter hand uppkommande arbetsuppgifter. Utredningen i målet ger tvärt om intrycket av att agenterna har en ganska långtgående frihet att självständigt organisera försäljningsverksamheten samt på egen hand planera och genomföra sina arbetsuppgifter.

Ger samarbetsavtalen agenterna utrymme att verka som självständiga företagare eller ligger det närmare till hands att uppfatta dem som jämställda med arbetstagare?

I detta avsnitt av domskälen tar domstolen upp till granskning ett antal olika frågeställningar som rör frågan om agenterna vid en bedömning med utgångspunkt från innehållet i samarbetsavtalen och omständigheterna i övrigt kan betraktas som självständiga företagare eller om det ligger närmare till hands att uppfatta dem som i ekonomiskt och socialt hänseende jämställda med arbetstagare.

Karaktäristiskt för den verksamhet som agenterna har att utöva enligt samarbetsavtalen är den mycket starka bindning som föreligger i förhållande till Ansvar. Det kontor som avtalsenligt skall upprättas skall framträda som ett Ansvar-kontor (§ 13 första stycket). Verksamheten får inte utan Ansvars medgivande avse annan verksamhet än försäljning och beståndsvård av Ansvars försäkringsprodukter (§ 7 tredje stycket). Agenternas bolag blir inte ägare till upparbetat eller förvaltat försäkringsbestånd utan detta tillhör Ansvar (24 §). Ansvar har rätt att ta del av redovisningen i agenternas bolag (§ 17). Agenterna skall äga bolagen och aktier i dessa får inte överlåtas utan Ansvars medgivande (§ 20). Samarbetsavtalet kan av Ansvar sägas upp med omedelbar verkan om agenten går i konkurs eller i övrigt kan antas vara på obestånd eller om agenten avlider (§ 21).

De nu anförda omständigheterna ger vid handen att agenterna inte disponerar över sin verksamhet på det sätt som får anses vara typiskt för det fria företagandet inom näringslivet. Det förhåller sig emellertid otvivelaktigt på det sättet att många företagare inom skilda branscher – inte minst vid franchising – i egenskap av arbetspresterande parter verkar under former som innefattar en bindning som är av jämförlig art och omfattning som den som gäller för agenternas bolag. Och detta förekommer utan att det med fog kan göras gällande att företagaren i själva verket intar ställningen av arbetstagare.

Vid bedömningen skall vägas in även ett antal olika omständigheter som talar för att agenterna driver verksamhet i sina bolag som företagare. De har satsat ett inte obetydligt eget kapital i verksamheten och står affärsrisk. I bolagen har byggts upp en självständig administration innefattande bl.a. etablerande och upprätthållande av ett fast kontor samt anskaffande av erforderliga inventarier för verksamheten. Enligt samarbetsavtalen är det tänkt att agenternas bolag skall kunna ha även andra anställda än agenturens ägare. Detta förekommer också i viss utsträckning. Verksamheten bedrivs under egen firma. Visitkort och brevpapper är utformade på sådant sätt att det går att se att verksamheten är fristående i förhållande till Ansvar. Bolagen svarar själva för i stor sett alla kostnader i verksamheten. Ersättningen från Ansvar för försäljningen och beståndsvården utgår enbart till bolagen och utgår i form av ren provision utan något inslag av garanterad ersättning. Provisionssatsen ligger på en helt annan nivå än som gäller för säljare anställda hos Ansvar.

Innefattar Ansvars åtgärd att träffa aktuella samarbetsavtal med fälttjänstemännen en sådan avvikelse från vad som förekommer inom branschen som kan tyda på ett syfte från Ansvars sida att kringgå gällande kollektivavtal?

Vardera partssidan har från sina utgångspunkter lämnat en redovisning över den utveckling med entreprenörsföretag knutna till försäkringsbolagen som har förekommit inom branschen under särskilt de sista femton åren.

Utan att gå närmare in på vad som har anförts i förevarande hänseende konstaterar arbetsdomstolen att Ansvars åtgärd att träffa samarbetsavtal med fälttjänstemän inte innefattar någon avvikelse från vad som tidigare har förekommit och varit accepterat inom branschen. En granskning av Ansvars handlande betraktat mot bakgrund av utvecklingen inom branschen ger inget belägg för att syftet från Ansvars sida varit att kringgå gällande kollektivavtal. Utredningen synes ge stöd för att även andra bolag ansett att det funnits anledning att av marknadsskäl knyta självständiga entreprenörsföretag till verksamheten.

Sammanfattande synpunkter; ställningstagande till FTF:s talan

Arbetsdomstolen har i det föregående med utgångspunkt från innehållet i samarbetsavtalen och under beaktande av förhållandena i övrigt granskat föreliggande omständigheter och därvid riktat uppmärksamheten särskilt på sådant som kan tala för eller emot att ett kringgående av kollektivavtalen föreligger.

I sistnämnda hänseende har enligt domstolens uppfattning följande kunnat konstateras.

Agenterna övergick direkt från att vara anställda som fälttjänstemän hos Ansvar till att bedriva försäljning och beståndsvård av försäkringar i egna aktiebolag men i nära samverkan med Ansvar enligt de regler som är uppställda i samarbetsavtalen. Övergången skedde såvitt utredningen visar helt frivilligt från agenternas sida och var i själva verket eftersträvad av dem. Inte heller i övrigt föreligger något förhållande i anslutning till själva övergången som ger anledning till antagande att syftet från Ansvars sida var att kringgå kollektivavtalen. Det skall framhållas att arbetsgivarparterna har lämnat en utförlig redogörelse för motiven från Ansvars sida för att träffa samarbetsavtalen. Det finns enligt arbetsdomstolens bedömande inte någon grund för att anta att de sålunda uppgivna motiven inte skulle vara de verkliga. Vad FTF har gjort gällande om att samarbetsavtalen skulle ha kommit till stånd som ett led i en personalneddragning från Ansvars sida och att syftet i enlighet härmed skulle ha varit att skapa flexibilitet i försäljningsverksamheten vinner inte stöd i utredningen.

Arbetsdomstolen har vidare funnit att det inte föreligger någon på samarbetsavtalen grundad personlig arbetsskyldighet för agenterna gentemot Ansvar eller eljest några personliga förpliktelser mot företaget som kan föra tanken till att agenterna reellt sett har ställningen som arbetstagare i förhållande till Ansvar. Någon arbetsledning, kontroll eller liknande från Ansvars sida gentemot agenterna föreligger inte, utan intrycket är tvärtom att agenterna har en betydande frihet att självständigt organisera försäljningsverksamheten och på egen hand planera och genomföra arbetsuppgifterna.

Domstolen har ställt frågan om samarbetsavtalen ger agenterna utrymme att bedriva verksamhet som företagare eller om det ligger närmare till hands att uppfatta dem som jämställda med arbetstagare. Domstolen har funnit att en mycket stark bindning i förhållande till Ansvar föreligger i den verksamhet som agenterna har att utöva enligt samarbetsavtalen. Detta förhållande skall ställas mot att det finns ett antal olika omständigheter som talar för att agenterna är att uppfatta som företagare. Särskilt märks att agenterna själva bär affärsrisk, att det i bolagen har byggts upp en självständig administration med ett fast kontor, att verksamheten utåt bedrivs på ett sådant sätt att den ter sig fristående i förhållande till Ansvar samt att bolagen själva svarar för i stort sett alla kostnader i verksamheten.

Vid en sammanvägning av såväl de nu anförda omständigheterna som vad i övrigt framkommit och under särskilt beaktande av att de arbetspresterande parterna enligt samarbetsavtalen utgörs av aktiebolag kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att C.J., M.J. och E.R.F. inte är att anse som arbetstagare hos Ansvar och att Ansvar alltså inte är skyldigt att tillämpa kollektivavtalen på det arbete som de utför enligt samarbetsavtalen.

FTF:s talan skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången är FTF skyldigt att ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. FTF har inte haft någon erinran mot arbetsgivarparternas ersättningsyrkande.