EU-domstolens avgörande :
Dom av den 30 mars 2000, JämO, C‑236/98, EU:C:2000:173

angående tolkningen av artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117–120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136–143 EG) och av rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT L 45, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 78),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna R. Schintgen (referent), C. Gulmann, J.-P. Puissochet och F. Macken,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

– Jämställdhetsombudsmannen, genom L. Svenaeus, biträdd av Lord Lester of Herne Hill, QC, och L. Bergh, ställföreträdande jämställdhetsombudsman,

– Örebro läns landsting, genom G. Bergström, arbetsrättchef, och A. Barav, barrister,

– Finlands regering, genom ambassadören H. Rotkirch, chef vid utrikesministeriets rättsavdelning, och lagstiftningsrådet T. Pynnä, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske chefsrådgivaren K. Oldfelt och M. Wolfcarius, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 21 oktober 1999 av: Jämställdhetsombudsmannen, företrädd av L. Svenaeus, biträdd av Lord Lester of Herne Hill, Örebro läns landsting, företrätt av G. Bergström och A. Barav, Finlands regering, företrädd av juridiske rådgivaren E. Bygglin, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av K. Oldfelt,

och efter att den 16 december 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

10I enlighet med 46 § jämställdhetslagen får JämO, i tvister om tillämpningen av 18 §, föra talan för en enskild arbetstagare eller arbetssökande, om den enskilde medger det och om JämO finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller det annars finns särskilda skäl för det.

11Kollektivavtalet Allmänna bestämmelser 95 (nedan kallat AB 95 eller kollektivavtalet) är tillämpligt i målet vid Arbetsdomstolen.

12I § 8 i kollektivavtalet föreskrivs följande:

13§ 13 i kollektivavtalet har följande lydelse:

14I § 14 i kollektivavtalet föreskrivs att arbetstagare erhåller lön för kalendermånad (månadslön) som fast kontant lön enligt överenskommelse.

15Enligt § 32 i kollektivavtalet erhåller arbetstagare, vars tjänstgöringsskyldighet fastställes enligt turlista eller därmed jämförlig handling och som fullgjort sådan effektiv tjänstgöring på obekväm tid, som inte utgör övertidsarbete, tillägg för obekväm arbetstid.

Tvisten vid Arbetsdomstolen

16JämO har väckt talan vid Arbetsdomstolen för två barnmorskors räkning och yrkat att landstinget skall förpliktas att till dessa två barnmorskor betala allmänt skadestånd för lönediskriminering under perioden från och med den 1 januari 1994 till och med den 30 juni 1996 samt ekonomiskt skadestånd avseende löneskillnaden mellan dem och en klinikingenjör, som erhöll högre lön, med motiveringen att de utfört likvärdigt arbete.

17Barnmorskorna i det förevarande målet, Kristina Ellmén och Kia Wetterberg, och klinikingenjören, Lennart Persson, är anställda vid regionsjukhuset i Örebro. Deras lön- och anställningsförhållanden regleras i kollektivavtal, i synnerhet AB 95.

18Kristina Ellmén och Kia Wetterberg har erhållit en grundlön om 17 400 SEK respektive 16 600 SEK per månad medan Lennart Perssons grundlön varit 19 650 SEK per månad.

19Ersättningen för obekväm arbetstid regleras i ett kollektivavtal och följer samma beräkningsgrunder för samtliga berörda arbetstagare. Ersättningen varierar efter tiden på dagen och med hänsyn till om timmarna arbetas på en söndag eller helgdag. Ersättningen för obekväm arbetstid utges i allmänhet endast för arbetstid mellan kl. 19.00 och kl. 06.00 på vardagar. Barnmorskorna har regelbundet uppburit denna ersättning, till skillnad från klinikingenjören som inte arbetat på tid som berättigar till ersättning för obekväm arbetstid.

20Barnmorskorna arbetar kontinuerligt treskift, vilket innehåller tre arbetspass, från kl. 07.00 till kl. 15.30, från kl. 14.00 till kl. 22.00 och från kl. 21.30 till kl. 07.30. Schemat läggs för 15 veckor i taget. JämO har gjort gällande att den enda yrkesgrupp som arbetar treskift inom vårdsektorn i Sverige är barnmorskor på förlossningsavdelning.

21Enligt AB 95 är den ordinarie arbetstiden för heltidsanställda i genomsnitt 40 timmar per vecka, utom i fall där arbetstiden är förlagd till söndagar och/eller helgdagar, då arbetstiden i genomsnitt är 38 timmar och 15 minuter per vecka, och i fall där arbetstiden är förlagd enligt treskiftssystem, då arbetstiden är 34 timmar och 20 minuter per vecka.

22JämO har i Arbetsdomstolen gjort gällande att Kristina Ellméns och Kia Wetterbergs arbete borde betraktas som likvärdigt med det arbete som utförs av klinikingenjören och att de därför borde erhålla lika lön. JämO har beträffande lönejämförelsen mellan de berörda arbetstagarna anfört att varken ersättningen för obekväm arbetstid eller värdet av arbetstidsförkortningen skall beaktas. JämO har gjort gällande att klinikingenjören under den aktuella tiden arbetade dagtid och inte utförde arbete på obekväm arbetstid. Barnmorskorna arbetade för det mesta kontinuerligt treskift, men tvåskift (dag/kväll) och ren nattjänstgöring förekom också. Enligt JämO är den fasta kontanta månadslönen densamma oavsett arbetstidsförläggningen, medan ersättningen för obekväm arbetstid varierar med hänsyn till förläggningen av arbetstiden.

23Landstinget har däremot gjort gällande att barnmorskornas arbete inte är likvärdigt med klinikingenjörernas arbete. Även om dessa två slag av arbeten skulle betraktas som likvärdiga, föreligger det ändå inte diskriminering, eftersom anställningsvillkoren för barnmorskorna jämförda med villkoren för klinikingenjören varken direkt eller indirekt har haft samband med de berörda arbetstagarnas könstillhörighet. Landstinget har gjort gällande att i vart fall ersättningen för obekväm arbetstid och värdet av arbetstidsförkortningen skall ingå i underlaget för lönejämförelsen och att det inte föreligger någon löneskillnad till nackdel för barnmorskorna om underlaget beräknas på detta sätt.

24Under dessa omständigheter yrkade JämO att Arbetsdomstolen genom mellandom skulle fastställa att landstinget hade tillämpat lägre lön för barnmorskorna än för klinikingenjören.

25Landstinget har bestritt JämO:s argument med åberopande av bland annat artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117.

Tolkningsfrågorna

26Arbetsdomstolen anser att det – utan att ta ställning till om barnmorskornas arbete är likvärdigt med klinikingenjörens arbete, men för att kunna fastställa huruvida landstinget har tillämpat lägre lön för barnmorskorna än för klinikingenjören – är nödvändigt att vända sig till domstolen med frågan huruvida ersättningen för obekväm arbetstid och värdet av arbetstidsförkortningen ingår i de löner som skall jämföras. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning ger varken artikel 119 i fördraget eller direktiv 75/117 något entydigt svar på dessa frågor, vilket för övrigt inte heller domstolens rättspraxis ger, särskilt dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88, Barber (REG 1990, s. I-1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407).

27Med hänsyn till det anförda har Arbetsdomstolen förklarat målet vilande och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

Relevansen av de frågor som ställts

28Landstinget har hävdat att domstolen inte kan besvara de frågor som ställts utan att först fastställa om arbetena i det förevarande fallet är likvärdiga. Eftersom barnmorskornas arbete enligt landstinget inte är jämförbart med klinikingenjörens arbete, kan det inte vara fråga om en överträdelse av artikel 119 i fördraget.

29Vid sammanträdet gjorde JämO gällande att Arbetsdomstolen hade beslutat att hänskjuta målet till domstolen utan att ta ställning till frågan om arbetena är likvärdiga av det skälet att denna fråga skulle kräva komplicerade och kostsamma undersökningar.

30Domstolen erinrar i detta hänseende om att artikel 177 i fördraget anger ramarna för ett nära samarbete mellan de nationella domstolarna och domstolen, grundat på en inbördes fördelning av uppgifterna. Av andra stycket i denna artikel framgår det klart att det tillkommer den nationella domstolen att avgöra i vilket skede av rättegången som den skall hänskjuta en fråga för förhandsavgörande (se dom av den 10 mars 1981 i de förenade målen 36/80 och 71/80, Irish Creamery Milk Suppliers Association m.fl., REG 1981, s. 735, punkt 5; svensk specialutgåva, volym 6, s. 29).

31Eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen, krävs det visserligen att denna klargör den rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs. Ur det perspektivet kan det i vissa fall vara lämpligt att sakförhållandena är klarlagda och att de frågor som uteslutande skall bedömas enligt nationell rätt är avgjorda när ärendet hänskjuts till domstolen, så att den kan få kännedom om alla faktiska och rättsliga omständigheter som kan ha betydelse för dess tolkning av gemenskapsrätten (se domen i det ovannämnda målet Irish Creamery Milk Suppliers Association m.fl., punkt 6).

32Dessa överväganden begränsar dock inte på något vis det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer den nationella domstolen, som är den enda instansen med direkt kunskap om de faktiska omständigheterna i målet och om parternas argument, som har ansvaret för det rättsliga avgörandet och som följaktligen är mest lämpad att bedöma såväl i vilket skede av rättegången ett förhandsavgörande är nödvändigt som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se i detta hänseende dom av den 27 oktober 1993 i mål C-127/92, Enderby, REG 1993, s. I-5535, punkt 10; svensk specialutgåva, volym 14).

33I föreliggande fall ingår Arbetsdomstolens begäran om tolkning av gemenskapsrätten, betraktad i sin helhet, i en verklig tvist, och domstolen förfogar över de uppgifter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt besvara de frågor som ställts till den.

34Även om det i det föreliggande fallet finns brister i beskrivningen av de faktiska och rättsliga omständigheterna som förhindrar domstolen att behandla olika aspekter av frågorna med önskvärd precision, ger dock de uppgifter som framgår av handlingarna i målet domstolen möjlighet att meddela ett avgörande som är användbart för den nationella domstolen. Med hänsyn till omständigheterna kan domstolen emellertid se sig nödsakad att inte ta ställning till vissa aspekter av de frågor som ställts (se i detta hänseende domstolens dom av den 18 juni 1998 i mål C-266/96, Corsica Ferries France, REG 1998, s. I-3949, punkt 25).

De tre första frågorna

35Arbetsdomstolen har ställt de tre första frågorna, vilka lämpligen bör behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida ersättningen för obekväm arbetstid skall ingå i beräkningen av underlaget för lönejämförelsen i enlighet med artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117.

36Det skall inledningsvis erinras om att artikel 119 i fördraget uppställer principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller för arbete som tillerkänns lika värde. Följaktligen skall samma lön utges för ett arbete som är lika eller som tillerkänns lika värde, oavsett om det utförs av en man eller en kvinna. Denna princip utgör en av gemenskapens grundvalar, enligt vad domstolen har fastställt i dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne II (REG 1976, s. 455, punkt 12; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59).

37Domstolen har även slagit fast att artikel 1 i direktiv 75/117, vilken huvudsakligen är avsedd att underlätta den faktiska tillämpningen av den likalönsprincip som uppställs i artikel 119 i fördraget, på intet sätt påverkar räckvidden och innebörden av denna princip, såsom den definieras i sistnämnda bestämmelse (dom av den 31 mars 1981 i mål 96/80, Jenkins, REG 1981, s. 911; svensk specialutgåva, volym 6, s. 53).

38För att ge Arbetsdomstolen ett användbart svar, måste det först undersökas om den ersättning för obekväm arbetstid som utges till en arbetstagare i enlighet med kollektivavtalet AB 95 omfattas av artikel 119 i fördraget och därmed av direktiv 75/117.

39Begreppet lön, i den mening som avses i artikel 119 andra stycket i fördraget, omfattar alla förmåner, i form av kontanter eller naturaförmåner, aktuella eller framtida, som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får från arbetsgivaren på grund av anställningen (se domen i det ovannämnda målet Barber, punkt 12).

40Ersättningen i det förevarande fallet utgör en form av lön som arbetstagaren har rätt till på grund av sin anställning. Ersättningen betalas ut till arbetstagaren eftersom han eller hon arbetar under obekväm arbetstid och för att kompensera det besvär och de störningar som följer därav.

41Vad beträffar det sätt på vilket lönerna förhandlas inom landstinget står det klart att artikel 119 i fördraget, eftersom den är tvingande, är tillämplig inte bara på lagar och andra författningar utan även på kollektivavtal och anställningsavtal (dom av den 15 december 1994 i de förenade målen C-399/92, C-409/92, C-425/92, C-34/93, C-50/93 och C-78/93, Helmig m.fl., REG 1994, s. I-5727, punkt 18).

42Eftersom ersättningen för obekväm arbetstid således omfattas av begreppet lön i den mening som avses i artikel 119 i fördraget, skall det undersökas om denna ersättning skall beaktas vid jämförelsen av barnmorskornas och klinikingenjörernas lön.

43Såvitt gäller metoden för att kontrollera efterlevnaden av principen om lika lön med anledning av en sådan jämförelse har domstolen redan slagit fast att domstolskontrollen skulle bli svår att utföra, och den ändamålsenliga verkan av artikel 119 skulle försvagas, om de nationella domstolarna var tvungna att företa en värdering och jämförelse av alla de förmåner av varierande art som alltefter omständigheterna beviljats kvinnliga eller manliga arbetstagare. Härav följer att en verklig öppenhet, som möjliggör en effektiv kontroll, endast kan uppnås om principen om lika lön är tillämplig på varje enskild del av den lön som kvinnorna respektive männen erhåller (domen i det ovannämnda målet Barber, punkt 34).

44För att säkerställa en större öppenhet och för att garantera kravet på effektivitet enligt direktiv 75/117, skall man i det förevarande fallet jämföra barnmorskornas grundlön per månad med klinikingenjörernas grundlön per månad.

45Det förhållandet att ersättningen för obekväm arbetstid varierar från månad till månad, beroende på vilken tid på dagen som arbetet har utförts, försvårar möjligheten att göra en meningsfull jämförelse mellan å ena sidan en barnmorskas sammanlagda lön och ersättningar och, å andra sidan, jämförelsepersonens grundlön.

46Den finska regeringen har påpekat att det är enkelt att göra en lönejämförelse när personer av olika kön utför samma eller nästan samma arbete under liknande omständigheter och enligt samma arbetstidssystem. Den finska regeringen har emellertid hävdat att ju större skillnaden är mellan arbetena, desto svårare är det såväl att jämföra de enskilda lönedelarna som att bedöma likvärdigheten. I sådana situationer kan det vara möjligt att jämföra de krav som är förknippade med arbetsuppgifterna, exempelvis genom att använda sig av en icke diskriminerande metod för att bedöma dessa krav.

47Det skall i detta hänseende erinras om att domstolen inom ramen för föreliggande förfarande inte har ombetts att uttala sig om frågor som rör begreppet arbete av lika värde.

48Det ankommer på den nationella domstolen, som är ensam behörig att göra en bedömning av omständigheterna, att med hänsyn till de faktiska omständigheterna vad gäller det utförda arbetets art och de omständigheter under vilka arbetet har utförts bedöma om dessa kan tillmätas lika värde (dom av den 31 maj 1995 i mål C-400/93, Royal Copenhagen, REG 1995, s. I-1275, punkt 42).

49Om så är fallet, anser domstolen att en jämförelse mellan barnmorskornas och klinikingenjörernas grundlön per månad visar att barnmorskorna erhåller lägre lön.

50Av detta följer att den nationella domstolen, för att avgöra huruvida det strider mot artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117 att betala lägre lön till barnmorskorna, måste kontrollera om den statistik som finns tillgänglig visar att en betydligt större andel kvinnor än män arbetar som barnmorskor. Om så är fallet föreligger det en indirekt könsdiskriminering, såvida inte åtgärden i fråga motiveras av sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön (se i detta hänseende dom av den 9 februari 1999 i mål C-167/97, Seymour-Smith och Perez, REG 1999, s. I-623, punkt 65).

51Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om en lagbestämmelse, ett avtal som kollektivt reglerar avlönat arbete eller en åtgärd som en arbetsgivare ensidigt vidtar gentemot sin personal, som tillämpas oberoende av arbetstagarens kön men som i själva verket drabbar en betydligt större procentandel kvinnor än män, är motiverad av sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön (se i detta hänseende domen i det ovannämnda målet Seymour-Smith och Perez, punkt 67, och dom av den 21 oktober 1999 i mål C-333/97, Lewen, REG 1999, s. I-7243, punkt 26).

52Det ankommer även på den nationella domstolen att, med beaktande av de faktiska omständigheterna vad gäller det utförda arbetets art och de omständigheter under vilka arbetet utförs, avgöra om dessa omständigheter kan anses utgöra sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön och som kan berättiga till eventuella löneskillnader.

53I enlighet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, ankommer det på arbetsgivaren att, i en situation där diskriminering synes föreligga, visa att det finns sakliga skäl som berättigar till den konstaterade löneskillnaden. Arbetstagarna skulle nämligen berövas möjligheten att göra gällande likalönsprincipen vid den nationella domstolen om den omständigheten att de förebringat uppgifter som visar att diskriminering synes föreligga inte fick till följd att bevisbördan för att löneskillnaden i praktiken inte är diskriminerande övergick på arbetsgivaren (se domen i det ovannämnda målet Enderby, punkt 18).

54De tre första frågorna skall följaktligen besvaras så, att ersättning för obekväm arbetstid inte skall ingå i beräkningen av underlaget för lönejämförelsen i enlighet med artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117. Om det har fastställts att det föreligger en löneskillnad mellan de två jämförelsegrupperna och om den statistik som finns tillgänglig visar att det finns en betydligt större andel kvinnor än män i den missgynnade gruppen, är arbetsgivaren enligt artikel 119 i fördraget skyldig att visa att denna skillnad är berättigad på grund av sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.

Den fjärde och den femte frågan

55Arbetsdomstolen har ställt den fjärde och den femte frågan, vilka lämpligen bör behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida arbetstidsförkortning – i betydelsen skillnaden i arbetstidsmått för dagtid och kontinuerligt treskift -, eller värdet av denna arbetstidsförkortning, skall beaktas vid beräkningen av underlaget för lönejämförelsen i enlighet med artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117.

56Landstinget har i detta hänseende hävdat att lönejämförelsen skall göras utifrån ersättningen per faktiskt arbetad timme. Värdet av arbetstidsförkortningen, som landstinget har uppskattat till 11,4 procent av grundlönen, skall således inkluderas i månadslönen vid jämförelsen.

57JämO har gjort gällande att, för att en arbetstagare enligt AB 95 skall erhålla en veckas grundlön för heltidsarbete, såväl en barnmorska som en klinikingenjör måste arbeta den veckoarbetstid som stipuleras i kollektivavtalet för heltidsanställd. JämO har förklarat att veckoarbetstiden för en heltidsanställd barnmorska som arbetar kontinuerligt treskift enligt kollektivavtalet är 34 timmar och 20 minuter, medan klinikingenjören arbetar 40 timmar under dagtid från måndag till fredag. Enligt JämO utsätts de arbetstagare som arbetar kontinuerligt treskift för avsevärt större påfrestningar och drabbas i större utsträckning av trötthet till följd av de oregelbundna arbetstider som treskiftsarbetet innebär. Detta är skälet till att AB 95 sätter ett högre värde på en arbetstimme som fullgörs under kontinuerligt treskiftsarbete än på en arbetstimme som utförs under normal dagtid från måndag till fredag.

58Om Arbetsdomstolen skall kunna få ett användbart svar, måste det enligt vad som framgår av punkt 38 i denna dom först undersökas om den arbetstidsförkortning som föreskrivs i AB 95 omfattas av artikel 119 i fördraget, och därmed av direktiv 75/117.

59Domstolen har redan slagit fast att den omständigheten att fastställandet av vissa arbetsvillkor kan få ekonomiska konsekvenser inte är ett tillräckligt skäl för att dessa villkor skall anses ingå i tillämpningsområdet för artikel 119, som grundas på ett nära samband mellan arbetsprestationens art och lönens storlek (dom av den 15 juni 1978 i mål 149/77, Defrenne III, REG 1978, s. 1365, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 4, s. 127).

60Arbetstidsförkortningen gäller således arbetsvillkoren och omfattas därmed av direktiv 76/207 (se i detta hänseende domen i det ovannämnda målet Seymour-Smith och Perez, punkt 37).

61Eventuella skillnader i arbetstider för de två jämförelsegrupperna kan emellertid utgöra sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön och som kan berättiga till en skillnad i lön.

62Enligt vad som framgår av punkt 53 i denna dom ankommer det på arbetsgivaren att visa att sådana sakliga skäl verkligen föreligger.

63Den fjärde och den femte frågan skall följaktligen besvaras så, att arbetstidsförkortning, i betydelsen skillnaden i arbetstidsmått för dagtid och kontinuerligt treskift, eller värdet av denna arbetstidsförkortning, inte skall beaktas vid beräkningen av underlaget för lönejämförelsen i enlighet med artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117. En sådan arbetstidsförkortning kan emellertid utgöra ett sakligt skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön och som kan berättiga till en skillnad i lön. Det ankommer på arbetsgivaren att visa att så verkligen är fallet.