EU-domstolens avgörande :
Dom av den 31 mars 1981, Jenkins, 96/80, EU:C:1981:80

jämställdhetsklausulen gäller inte om arbetsgivaren kan bevisa att en skillnad mellan en kvinnas och en mans anställningskontrakt beror på en väsentlig skillnad (som inte har samband med könstillhörighet) mellan de två fallen.

1. Kräver principen om lika lön i artikel 119 i EEG-fördraget och i artikel 1 i rådets direktiv av den 10 februari 1975 att timlönen skall vara densamma, oavsett

a) antalet arbetade timmar per vecka, eller

b) om arbetsgivaren har ett ekonomiskt intresse av att uppmuntra sina arbetstagare att arbeta så många timmar per vecka som möjligt, och följaktligen intresse av att betala en högre lön till dem som arbetar 40 timmar per vecka än till dem som arbetar mindre än 40 timmar per vecka?

2. Om fråga 1.a eller 1.b besvaras nekande,

vilka kriterier skall användas för att fastställa om principen om lika lön är tillämplig eller inte då en skillnad i timlönerna beror på det totala antalet arbetade veckotimmar?

3. Blir svaret på fråga 1.a, 1.b eller fråga 2 ett annat (och, om så är fallet, i vilket hänseende) om det visar sig att väsentligt färre kvinnor än män har möjlighet att arbeta det minsta antal timmar per vecka som krävs för att få den högre timlönen?

4. Är bestämmelserna i artikel 119 i EEG-fördraget eller i artikel 1 i nämnda direktiv direkt tillämpliga i medlemsstaterna under de omständigheter som föreligger i detta mål?

De första tre frågorna

9Av de första tre frågorna samt av skälen i beslutet om hänskjutande framgår att den nationella domstolen i huvudsak vill ha klarhet i om en skillnad i timlön för arbete som utförs på deltid och samma arbete som utförs på heltid kan anses utgöra en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 119 i fördraget om de som arbetar deltid uteslutande eller till övervägande del består av kvinnor.

10Förstådda på detta sätt skall frågorna besvaras enligt följande. Syftet med artikel 119 är att säkerställa tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete. De löneskillnader som är förbjudna enligt denna bestämmelse är följaktligen uteslutande sådana som grundas på arbetstagarnas könstillhörighet. Det faktum att deltidsarbete betalas med en lägre timlön än heltidsarbete utgör följaktligen inte i sig en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 119 i fördraget, i den mån dessa timlöner tillämpas på båda kategorierna av arbetstagare utan åtskillnad med avseende på kön.

11I avsaknad av en sådan åtskillnad är det faktum att timlönen är olika beroende på antalet arbetade timmar per vecka inte oförenligt med principen om lika lön i artikel 119 i fördraget, i den mån löneskillnaden mellan deltids- och heltidsarbete är hänförlig till faktorer som är motiverade av objektiva skäl och som inte har samband med någon form av könsdiskriminering.

12Detta kan särskilt vara fallet om arbetsgivaren, till följd av objektivt motiverade ekonomiska skäl och oberoende av arbetstagarens kön, strävar efter att uppmuntra heltidsarbete genom att betala lägre timlön för deltidsarbete än för heltidsarbete.

13Om det däremot visar sig att väsentligt färre kvinnor än män arbetar det minsta antal veckotimmar som krävs för att erhålla den timlön som betalas för heltidsarbete, så är löneskillnaden oförenlig med artikel 119 i fördraget om, mot bakgrund av kvinnornas svårigheter att nå upp till detta minsta antal veckotimmar, det ifrågavarande företagets lönepolitik inte kan förklaras av andra faktorer än könsdiskriminering.

14I sådana fall där timlönen är olika beroende på om man arbetar deltid eller heltid är det den nationella domstolens sak att i varje enskilt fall bedöma om, med beaktande av de faktiska omständigheterna, bakgrunden i fallet och arbetsgivarens syfte, en lönepolitik som den omtvistade i själva verket utgör en diskriminering på grund av arbetstagarnas kön, även om det framställs som att skillnaden beror på antalet arbetade veckotimmar.

15Svaret på de första tre frågorna blir alltså följande. En skillnad i timlönen mellan deltids- och heltidsarbete utgör inte en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 119 i fördraget i den mån den inte i själva verket indirekt syftar till att sänka lönenivån för arbetstagare som arbetar deltid på grund av att dessa uteslutande eller till övervägande del består av kvinnor.

Den fjärde frågan

16Den nationella domstolens fjärde och sista fråga går ut på om bestämmelserna i artikel 119 i fördraget är direkt tillämpliga i det förevarande fallet.

17Såsom domstolen har uttalat i sin rättspraxis (dom av den 8 april 1976 i mål 43/75 Defrenne (Rec. 1976, s. 455), dom av den 27 mars 1980 i mål 129/79 Macarthys (Rec. 1980, s. 1275) och dom av den 11 mars 1981 i mål 69/80 Lloyds) är artikel 119 i fördraget direkt tillämplig på varje form av diskriminering som kan konstateras redan med hjälp av kriterierna lika arbete och lika lön som anges i den artikeln, utan att det krävs åtgärder från gemenskapens eller medlemsstaternas sida för att närmare definiera dessa kriterier innan de tillämpas. Bland de former av diskriminering som på så sätt kan fastställas rättsligt har domstolen särskilt nämnt det fall då manliga och kvinnliga arbetstagare erhåller olika lön för lika arbete som utförs i samma privata eller offentliga verksamhet eller tjänst.

18Artikel 119 i fördraget är direkt tillämplig i det fall då en nationell domstol, utifrån kriterierna lika lön och lika arbete och utan gemenskapsåtgärder eller nationella åtgärder, kan fastställa att en lägre timlön för deltidsarbete än för heltidsarbete innebär könsdiskriminering.

Angående artikel 1 i rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975

19Den nationella domstolen har vidare ställt samma tolkningsfrågor angående artikel 1 i rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 som de som prövats ovan med avseende på artikel 119 i fördraget.

20Av det första övervägandet i ingressen i nämnda direktiv framgår att dess huvudsakliga syfte är att genomföra principen att kvinnor och män skall erhålla lika lön ”enligt fördragets artikel 119”. I detta syfte fastställs i fjärde övervägandet i ingressen att ”det är önskvärt att de grundläggande lagarna förstärks med normer som syftar till att underlätta den praktiska tillämpningen av jämställdhetsprincipen