AD 2013 nr 80

Arbetsgivarparterna

De gemensamma försäkringsvillkoren

De kollektivavtalade försäkringarna har funnits under lång tid. Avtalssystematiken har under överskådlig tid varit densamma. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och LO träffade en huvudöverenskommelse i form av ett protokoll med bilagor innehållande dels försäkringsvillkoren, dels antagandehandlingar för förbundsparterna. De fullständiga villkoren antogs därefter på förbundsnivå och fick därigenom en normerande verkan och utgjorde en heltäckande reglering mellan förbundsparterna och deras medlemmar.

År 1978 skedde en stor förändring i och med att SAF, LO och PTK kom överens om att samordna de olika försäkringar som då fanns, de s.k. AMF-försäkringarna, varvid de bl.a. kom överens om gemensamma försäkringsvillkor för dessa försäkringar, att gälla från och med den 1 januari 1979. I § 18 i de gemensamma villkoren i dess nuvarande lydelse återfinns den skiljeklausul som parterna tvistar om.

De gemensamma villkoren innehåller två utmärkande drag genom dels garantiregeln i § 19, dels reglerna i §§ 21–24 om arbetsgivares försummelse.

I § 19 anges att om en arbetsgivare i kollektivavtal förbundit sig att ansluta sig till försäkringarna men försummat detta, ska den arbetstagare som arbetar inom det sakliga tillämpningsområdet för sådant kollektivavtal ha förmåner i samma utsträckning som om försäkringsavtal hade träffats. Garantiregeln innebär alltså att ingen enskild arbetstagare ska bli lidande av att en arbetsgivare har försummat att teckna försäkringsavtal trots att arbetsgivaren förbundit sig att göra det.

I § 21 anges att bestämmelserna i §§ 22–24 ska gälla i stället för eljest gällande system för fastställande av påföljder vid bristande fullgörande av skyldigheter. § 22 innehåller regler om vite vid en arbetsgivares underlåtenhet att teckna försäkringsavtal. Av § 22 tredje stycket framgår att berört förbund i en viss situation kan föra talan hos Arbetsdomstolen om kollektivavtalsbrott, nämligen om en förmån enligt § 19 utgetts till en anställd hos en arbetsgivare som trots anmodan från Fora underlåtit att fullgöra kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring. § 23 reglerar dröjsmålsränta vid för sent inbetalda premier. § 24 innehåller en regel om förseningsavgift. Detta sanktionssystem är uttömmande. Någon möjlighet att få allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott på sätt förbundet gör gällande i nu aktuell tvist föreligger därför inte.

Avtalshistorik

Som exempel på avtalskonstruktionen inom det aktuella försäkringsområdet före år 1978 kan nämnas huvudöverenskommelsen om särskild tilläggspension (STP) från år 1971. Den finns i förhandlingsprotokoll av den 22 juni 1971. I § 2 rekommenderar SAF och LO de anslutna förbunden att som kollektivavtal anta den bilagda planen för särskild tilläggspension (STP-planen). Överenskommelsen innehåller en skiljeklausul. Enligt § 10 ska tvister om tillämpning och tolkning av STP-planen, av förhandlingsprotokollet – med vissa angivna undantag – och av kollektivavtal på förbundsnivå avgöras genom en pensionsskiljenämnd. Även i STP-planen, vilken innehåller produktvillkoren, återfinns i § 10 en skiljeklausul. Även kollektivavtalen på förbundsnivå innehåller en skiljeklausul. Det framgår t.ex. av avtal om bl.a. särskild tilläggspension mellan Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Restauranger och Hotell- och Restauranganställdas Förbund från år 1976. På motsvarande sätt har antagandet av Avtalet om Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFY) gått till. Det fanns således en skiljeklausul inte bara i produktvillkoren utan även i kollektivavtalen på förbundsplanet samt i respektive huvudöverenskommelse.

1978 års gemensamma försäkringsvillkor träffades i enlighet med den ovan beskrivna modellen. SAF, LO och PTK träffade en huvudöverenskommelse i form av förhandlingsprotokoll med en rekommenderad antagandehandling på förbundsnivå som bilaga. Enligt § 14 i huvudöverenskommelsen ska tvister om tolkning och tillämpning av den överenskommelsen avgöras av skiljenämnd. I de gemensamma försäkringsvillkoren finns skiljeklausuler i §§ 37 och 38 motsvarande dagens § 18. Den rekommenderade förbundsöverenskommelsen innehåller skiljeklausuler i § 5, motsvarande de i förbundsöverenskommelsen om STP. § 5 A gäller frågor om tolkning och tillämpning av bestämmelser i eller fullgörande av skyldigheter enligt försäkringsvillkor och försäkringsavtal, dvs. de enskilda produktvillkoren, och § 5 B gäller övriga frågor rörande tolkning och tillämpning av avtalet i sig samt fullgörande av skyldighet att teckna försäkringsavtal. Enligt § 5 B 1 ska tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna AMF-försäkring samt övriga frågor i kollektivavtal om AMF-försäkringarna lösas i sista hand med bindande verkan av skiljenämnd.

Formuleringen ”övriga frågor i kollektivavtal om AMF-försäkringarna” avses vara heltäckande i de avseenden en fråga regleras i kollektivavtal.

När 1978 års överenskommelse träffades fanns det således en etablerad avtalsstruktur med en tydlig avsikt att samtliga uppkommande frågor med anknytning till försäkringarna – oavsett om det gällde frågor mellan huvudorganisationerna, mellan förbundsparterna eller på enskild nivå gällande rättigheter och skyldigheter kopplade till produkterna – skulle prövas genom skiljeförfarande. Varken de centrala parterna eller förbundsparterna på arbetsgivarsidan avsåg att i detta avseende införa någon ny ordning genom antagandet av de gemensamma försäkringsvillkoren.

År 1979 träffade Hotell- och Restaurangarbetsgivareföreningen och Hotell- och Restauranganställdas förbund avtal om AMF-försäkringar genom att anta den rekommenderade förbundsöverenskommelsen.

År 1981 gjordes vissa revideringar. De centrala parterna enades om ändringar och tillägg till tidigare överenskommelse om AMF-försäkringarna genom förhandlingsprotokoll den 13 maj 1981. Bland annat reviderades antagandeförfarandet. Parterna rekommenderade förbunden att ersätta de avtal som tidigare träffats med nya ”kollektivavtal om anslutning till AMF-försäkringar” som framgår av ett separat dokument. I det sistnämnda förslaget till avtal anges att som kollektivavtal mellan parterna gäller de bestämmelser som anges i vid varje tidpunkt gällande ”Regler i kollektivavtal om anslutning till AMF-försäkringarna” vilka överenskommits av SAF, LO och PTK. I dokumentet ”Regler i kollektivavtal om anslutning till AMF-försäkringarna” anges i § 1 att de gemensamma försäkringsvillkoren för AMF-försäkringarna samt försäkringsvillkoren gäller som kollektivavtal mellan förbunden liksom övriga av SAF, LO och PTK träffade överenskommelser om försäkringarna och därtill anslutande frågor.

Ändringen innebar alltså att en smidigare ordning infördes på så sätt att förbundsparterna därefter inte behövde skriva om sina överenskommelser om villkoren ändrades. I § 5 i ”Regler i kollektivavtal om anslutning till AMF-försäkringarna” återfinns skiljeklausulen. Där anges under punkten A att frågor om tolkning och tillämpning av bestämmelser i eller fullgörande av skyldigheter enligt försäkringsvillkor och försäkringsavtal ska handläggas enligt vad som stadgas i de av SAF, LO och PTK överenskomna gemensamma försäkringsvillkoren, och i punkten B att frågor rörande fullgörande av skyldighet att teckna försäkringsavtal rörande AMF-försäkringar samt övriga frågor i kollektivavtal om AMF-försäkring (domstolens kursivering) i sista hand ska lösas med bindande verka av den särskilda skiljenämnden. Skiljeklausulen i § 5 gäller därmed på förbundsnivå.

År 1981 träffades avtal om AMF-försäkringar enligt den ovan angivna modellen mellan Hotell- och Restaurangarbetsgivarna (numera Visita) och Hotell- och Restauranganställdas förbund (numera Hotell- och restaurangfacket). Genom avtalet gäller därmed som kollektivavtal mellan parterna vid varje tidpunkt gällande ”Regler i kollektivavtal om anslutning till AMF-försäkringarna” och dess skiljeklausul.

Inför 1981 års förändringar hade systemet med en gemensam skiljenämnd för både försäkringstvister och kollektivavtalstvister ifrågasatts. Parterna valde dock att stå fast vid den enhetliga och gemensamma skiljenämnden men gjorde den fakultativ för enskilda arbetstagare. Denna ändring framgår i nuvarande lydelse av § 18 tredje stycket första meningen i de gemensamma villkoren.

Partsavsikten

Parternas avsikt var att ha ett sammanhållet system för försäkringarna, där samtliga uppkomna frågor hanteras. Detta framgår, utöver av systemets utformning, av att det inrättats partsgemensamma funktioner och en gemensam skiljenämnd. Tvister ska prövas i skiljenämnden, utom i de fall det finns uttryckliga undantag. Tre sådana undantag finns där talan kan väckas i domstol. Det första undantaget gäller situationen att ersättning har utgått till en anställd enligt garantiregeln trots att försäkring inte tecknats varvid berört förbund kan väcka talan i Arbetsdomstolen mot arbetsgivaren om kollektivavtalsbrott. Det andra undantaget gäller enskilda arbetstagare där skiljeförfarandet är fakultativt. Det sista undantaget gäller vållandeprövningen i TFA-försäkringen.

Skiljenämnden är behörig att pröva aktuell tvist

Förbundet har gjort gällande att förbundet inte kan föra aktuell talan i skiljenämnden. I antagna bestämmelser för skiljenämnd för AMF-försäkringar m.m. från år 1979 och år 1993 anges inte något om att nämnden skulle sakna behörighet att pröva vissa typer av yrkanden eller talan av vissa parter. Skiljenämnden regleras i övrigt av lagen om skiljeförfarande. Något avsteg från vad som gäller enligt den lagen anges inte. Det finns således inte några sådana av förbundet påstådda begränsningar vad gäller skiljenämndens behörighet.

Att skiljenämnden inte tidigare har prövat en fråga om allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtal har att göra med att någon sådan påföljd inte finns enligt överenskommelserna.

En gemensam struktur

Förutom skiljenämnden finns enligt § 17 a i de gemensamma villkoren särskilda nämnder, bl.a. Försäkringsnämnden för arbetsmarknadsförsäkringar, som ska svara för tolkningen av försäkringsöverenskommelserna samt i övrigt vara rådgivande till försäkringsgivarna och Fora.

Som anförts ovan finns i § 22 regler om vite när en arbetsgivare underlåtit att teckna försäkring trots att en sådan förpliktelse finns enligt kollektivavtal. Det är Försäkringsnämnden som fattar beslut om vitesföreläggande och skiljenämnden prövar frågan om förfallet vite. Vitet tillfaller Fora. I en särskild arbetsordning finns anvisningar för den praktiska hanteringen hos Fora inför ett vitesföreläggande. Av den framgår att flera åtgärder ska vidtas för att försöka förmå arbetsgivaren att teckna försäkring. Det framstår som egendomligt om det skulle vara möjligt att i andra situationer gå hårdare fram än vad arbetsordningen anger. Parterna har inte avsett en sådan ordning.

Sammanfattning av grunderna för avvisningsyrkandet

I § 18 i de gemensamma villkoren anges att tvist om ”kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna försäkringarna samt övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna” ska hanteras i sista hand av skiljenämnd. Förbundets anspråk omfattas av formuleringen ”övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna”. Tvisten omfattas alltså av nämnda skiljeklausul. Därmed föreligger rättegångshinder. Förbundets talan ska därför avvisas.

Förbundet

Kollektivavtalsbrott

Bolaget skulle under åren 2005–2011 rätteligen ha anmält mellan 42 och 220 anställda till Fora samt erlagt premier för dessa. Bolaget har i stället anmält och betalat premier för ett väsentligt lägre antal anställda. År 2009 anmälde bolaget 13 anställda till Fora och betalade premier för detta antal. Antalet anställda var dock 100. År 2010 anmälde bolaget 17 anställda och betalade premier för detta antal medan det verkliga antalet anställda var 149. År 2011 anmälde bolaget 17 anställda och betalade premier för detta antal. Det året fanns det 220 anställda hos bolaget.

Bolagets agerande kom till förbundets kännedom under hösten 2011, varvid förbundet påkallade lokal förhandling. Efter att tvist uppstått har bolaget justerat uppgifterna om antalet anställda till Fora och betalat visst belopp avseende uteblivna premier. Vid talans väckande uppgick beloppet avseende obetalda premier för enbart år 2011 till 1,3 miljoner kr. Om bolagets agerande inte hade upptäckts så hade bolaget undanhållit avgifter om flera miljoner kr.

Enligt 27 § i gröna riksavtalet ska arbetsgivaren teckna och vidmakthålla vissa närmare angivna försäkringar. Bolaget har förbundit sig att tillämpa kollektivavtalet för samtliga anställda inom avtalsområdet, enligt 1 § i gröna riksavtalet. Eftersom bolaget har underlåtit att tillämpa och vidmakthålla kollektivavtalet avseende ett flertal anställda har det gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. Bolaget är därför skyldigt att, enligt medbestämmandelagen, betala allmänt skadestånd till förbundet.

Enligt § 7 i de gemensamma villkoren omfattar försäkringsavtalet samtliga anställda. Samtliga anställda hos bolaget har enligt garantiregeln rätt till förmåner enligt försäkringarna som om bolaget hade anmält rätt antal anställda och betalat premie för dessa. Trots detta har bolagets agerande fått negativa konsekvenser. När det gäller avtalspensionen för SAF/LO ska arbetsgivaren betala en individuell premie som ska placeras och förvaltas. Den anställde får här göra vissa val angående försäkringen. Även om bolaget nu har anmält samtliga anställda så har de anställda som inte tidigare varit anmälda gått miste om möjlighet till avkastning och högre pension. Såvitt gäller personer som inte längre är anställda hos bolaget är det sannolikt så att det finns personer som inte fått del av de försäkringsförmåner som de har haft rätt till. Det är dock i princip ogörligt att närmare utreda detta.

Skiljeklausulen är inte tillämplig

Skiljeklausulen i § 18 i de gemensamma villkoren är inte tillämplig på nu aktuell tvist.

Av ordalydelsen framgår att tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna försäkringarna samt övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna i sista hand ska lösas med bindande verkan av en särskild skiljenämnd. Den aktuella tvisten är inte en tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna försäkringarna. Bolaget har tecknat försäkringen men anmält får få anställda.

Det är tolkningen av skrivningen ”övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna” som är tvistig i målet. Enligt förbundet är förevarande tvist inte en tvist om övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna. Tvisten avser inte försäkringsvillkor, villkor eller bestämmelser för AFA-försäkringarna, omställningsförsäkring eller avtalspension SAF-LO.

För att förstå den omtvistade ordalydelsen måste man beakta även den materiella regleringen i de gemensamma villkoren.

Systemet med arbetsmarknadsförsäkringar är särpräglat. De centrala parterna har bildat ett gemensamt försäkringsbolag som försäkringsgivare, arbetstagarna är de försäkrade och arbetsgivarna betalar premierna. Systemet regleras av såväl försäkringsvillkor som kollektivavtalsvillkor. Detta är viktiga faktorer vid tolkningen av bestämmelserna. Försäkringsvillkoren består av dels de gemensamma villkoren, dels de s.k. produktvillkoren – villkoren för var och en av försäkringarna.

§ 2 i de gemensamma villkoren hänvisar till svensk rätt. Med detta åsyftas försäkringsavtalslagen. En bestämmelse i ett förbundsavtal om att arbetsgivaren ska teckna och vidmakthålla vissa angivna försäkringar utgör inte ett försäkringsvillkor och faller således utanför tillämpningen för försäkringsavtalslagen.

I de gemensamma villkoren finns särskilda regler för det fall arbetsgivaren inte tecknar försäkringsavtal, vilka faller utanför försäkringsavtalslagen. Gemensamma villkor består således dels av försäkringsvillkor, dels av en reglering om vad som händer om arbetsgivaren inte tecknar försäkringsavtal.

I de gemensamma villkoren finns också regler om påföljder vid en arbetsgivares försummelse.

Påföljder vid en arbetsgivares försummelser

Den första arbetsmarknadsförsäkringen, grupplivförsäkringen, tillkom år 1962. Därefter träffades avtal om ytterligare arbetsmarknadsförsäkringar. Parterna ansåg så småningom att det förelåg ett behov av en gemensam reglering för hela försäkringsområdet.

De centrala parterna träffade överenskommelser, vilka de anslutna förbunden sedan rekommenderades att anta som kollektivavtal. Detta framgår bl.a. av § 2 i förhandlingsprotokoll daterat den 22 juni 1971 mellan SAF och LO. Överenskommelsen gällde den s.k. STP-planen. Av § 8 andra stycket i samma protokoll framgår att SAF och LO skulle uppta överläggningar avseende hela det gemensamma försäkringsområdet rörande frågan om tvångsmedel och påföljder då arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal om STP-planen inte fullgör sin skyldighet att teckna försäkringsavtal. De överläggningar som därefter hölls resulterade i den lösning som framgår av §§ 40 och 41 i 1978 års överenskommelse.

År 1978 träffade de centrala parterna ett avtal med de första gemensamma villkoren för AMF-försäkringarna. I §§ 39–43 finns bestämmelser om arbetsgivarens försummelser i vissa angivna situationer. Av de gemensamma försäkringsvillkoren, § 39, framgår att i stället för eljest gällande system för fastställande av påföljder vid bristande fullgörande av skyldigheter ska, enligt vad som särskilt stadgats i kollektivavtal, bestämmelserna i §§ 40–43 gälla.

I § 40 behandlas möjligheten att vitesförelägga en arbetsgivare som inte tecknat försäkringsavtal. I § 41 anges att berört fackförbund i en viss situation kan föra talan i Arbetsdomstolen mot arbetsgivaren om kollektivavtalsbrott. Det gäller när ersättning har utgått till en anställd enligt den s.k. garantiregeln och arbetsgivaren trots framställning har underlåtit att fullgöra den kollektivavtalsenliga skyldigheten att teckna försäkringsavtal.

I § 42 finns bestämmelser om bl.a. ränta och indrivningskostnader i det fallet att en arbetsgivare inte betalat premie i rätt tid eller inte tecknat försäkring vid i kollektivavtalet angiven tidpunkt. I § 43 anges att en arbetsgivare som inte kommer in med ”vederbörliga uppgifter” vid vite kan föreläggas att inkomma med uppgifterna.

I de nu gällande gemensamma villkoren återfinns reglerna om arbetsgivares försummelse i §§ 21–24. I § 21 stadgas att i stället för eljest gällande system för fastställande av påföljder vid bristande fullgörande av skyldigheter ska, enligt vad som särskilt föreskrivs i kollektivavtal, bestämmelserna i §§ 22–24 gälla. Med uttrycket ”bristande fullgörande av skyldigheter” avses uppenbarligen de försummelser som anges i §§ 22–24. Andra försummelser från arbetsgivarens sida omfattas alltså inte av regleringen. Det är således inte, som arbetsgivarsidan gjort gällande, fråga om en uttömmande reglering. I andra fall av försummelser än de angivna är en arbetstagarorganisation oförhindrad att väcka talan om allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

De försummelser som regleras i bestämmelserna är följande. Underlåtelse att teckna försäkringsavtal och underlåtenhet att inkomma med uppgifter enligt § 16, dvs. de uppgifter som påkallas för utredning av rätten till förmåner, premieberäkning m.m. (§ 22 första och fjärde stycket), försummelse att i rätt tid betala premie eller försummelse att i rätt tid teckna försäkring (§ 23) samt underlåtelse att i rätt tid lämna debiteringsunderlag för slutlig årspremie eller de uppgifter i övrigt som erfordras för att kunna fastställa slutlig premie (§ 24). De påföljder som kan följa är vite, dröjsmålsränta enligt räntelagen och förseningsavgift om 1 000 kr.

§ 22 tredje stycket i de gemensamma villkoren har sin motsvarighet i § 41 i 1978 års överenskommelse. I den sistnämnda bestämmelsen anges att berört fackförbund kan föra talan hos Arbetsdomstolen om kollektivavtalsbrott när förmån har utgetts till en anställd enligt garantiregeln och arbetsgivaren, trots anmodan från Fora, har underlåtit att fullgöra kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring. Bestämmelsen är alltså ett undantag från undantaget.

Inte någon av bestämmelserna i §§ 21–24 om påföljd för arbetsgivares försummelse är tillämplig i nu aktuellt fall. Förbundet har alltså rätt att väcka talan om kollektivavtalsbrott.

Tre organ är av särskilt intresse, nämligen skiljenämnden, Fora och Försäkringsnämnden.

Foras uppdrag är att företräda försäkringsgivarna gentemot arbetsgivarna. Fora sköter administrationen av försäkringarna. Reglerna i de gemensamma villkoren om arbetsgivares försummelse hänger nära samman med det uppdrag som Fora har fått av parterna. Fora har hand om fakturering av premierna grundad på de uppgifter Fora fått av arbetsgivarna. I Foras uppdrag ingår inte att undersöka och övervaka att de uppgifter som arbetsgivare lämnar är fullständiga och korrekta.

Skiljeklausulen

För att utröna parternas avsikt beträffande vilka tvister som ska handläggas av skiljenämnden bör man också gå tillbaka till den första arbetsmarknadsförsäkringen om grupplivförsäkring från år 1962.

Till överenskommelsen om grupplivförsäkring mellan SAF och LO finns bilagd en handling benämnd ”Bestämmelser som skola ingå i försäkringsavtalet”. I § 17 i bilagan föreskrivs att tvister om tolkning eller tillämpning av dessa försäkringsvillkor avgörs av skiljemän enligt lag. Syftet med regleringen var att få till stånd en instans som kunde lösa försäkringssituationen genom att tolka försäkringsvillkoren.

Även när parterna år 1971 träffade överenskommelsen om särskild tilläggspension såg parterna behov av en sådan instans, varför man inrättade en pensionsskiljenämnd. Detta framgår av § 10 i överenskommelsen. Skiljeklausulen gällde försäkringsvillkor.

Regleringen i § 38 i 1978 års överenskommelse om gemensamma villkor överensstämmer i stort med regleringen i § 18 första stycket i nu gällande gemensamma villkor. I § 38 anges att tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna AMF-försäkring samt övriga frågor i kollektivavtal om AMF-försäkringarna ska lösas i sista hand med bindande verkan av den i 37 § nämnda skiljenämnden. I 37 § anges att tvist om tillämpning av försäkringsavtal eller försäkringsvillkor eller andra av AMF fastställda bestämmelser avgörs av en särskild skiljenämnd. Skiljenämnden har alltså samma uppgift som år 1962, nämligen att lösa försäkringssituationen genom att tolka försäkringsvillkoren.

Tvister hos skiljenämnden

Det är parterna i överenskommelsen om de gemensamma villkoren och produktvillkoren, dvs. centralorganisationerna, som enligt § 18 första stycket kan ta en fråga om tolkning av försäkringsvillkoren till skiljenämnden. Detta har skett två gånger, dels år 1993 då skiljenämnden tolkade ersättningsbestämmelser i kollektivavtal om trygghetsförsäkring vid arbetsskada m.m., dels år 1997 gällande fråga om rätt till ersättning från avtalsgruppsjukförsäkringen. Parterna i detta mål är överens om att det i skiljenämnden aldrig har förekommit en tvist där en facklig organisation begärt skadestånd av en arbetsgivare för kollektivavtalsbrott. Talan i skiljenämnden är alltid en fastställelsetalan, med undantag för talan om utdömande av vite. Skiljenämnden kan inte pröva en fullgörelsetalan som förs av ett förbund mot en arbetsgivare.

Därutöver kan Fora ta ett ärende till skiljenämnden och en enskild arbetstagare har också rätt att välja att gå till skiljenämnden.

§ 18 tredje stycket samt §§ 17 och 17 a i de gemensamma villkoren, tar sikte på s.k. individärenden. Ordningen är följande. En enskild arbetstagare kan enligt § 17 hos försäkringsbolaget begära omprövning av försäkringsbolagets beslut. Om det vid omprövningen uppkommer en principiellt viktig fråga kan centralorganisationerna enligt § 17 a begära att någon av nämnderna för produktvillkoren tolkar aktuellt försäkringsvillkor. För det fall arbetstagaren är missnöjd med försäkringsbolagets omprövningsbeslut har vederbörande rätt att välja mellan att föra talan i domstol och att begära prövning hos skiljenämnden. Det sistnämnda är innebörden av § 18 tredje stycket första meningen.

Sammanfattning av bestridandegrunden avseende avvisningsyrkandet

Skiljeklausulen i § 18 i de gemensamma villkoren omfattar tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetsgivare att teckna försäkringarna samt övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna. Förevarande tvist är inte en tvist ”om skyldighet att teckna försäkringarna”. Bolaget har tecknat försäkring, men under flera år inte anmält och betalat premie för rätt antal anställda. Tvisten är inte heller en tvist om ”övriga frågor i kollektivavtal om försäkringarna”. Tvisten avser nämligen inte försäkringsvillkor, villkor eller bestämmelser för försäkringarna. Skiljeklausulen utgör därmed inte hinder för Arbetsdomstolen att pröva förbundets talan. Avvisningsyrkandet ska alltså avslås.