AD 2012 nr 85

Grant Thornton Sweden AB (Grant Thornton) bedriver revisions- och konsultverksamhet och är ett helägt dotterbolag till moderbolaget Lindebergs Intressenter AB. H.N. var tidigare anställd som revisor hos Grant Thornton och delägare i moderbolaget Lindebergs Intressenter AB. Som delägare var H.N. bunden av ett s.k. partneravtal som löpte under perioden den 1 maj 2003–30 april 2008. Partneravtalet var träffat mellan honom och övriga delägare i Lindebergs Intressenter AB. I § 10 i partnervtalet finns en bestämmelse om att en partner vars anställning upphör och som inom viss tid efter att anställningen upphört bedriver konkurrerande revisions- eller konsultverksamhet, som anställd hos annan eller i egen verksamhet, ska betala skadestånd för klienter som övergått till den nya verksamheten. När partneravtalet löpte ut den 30 april 2008 utträdde H.N. ur partnerskapet men fortsatte att vara anställd hos Grant Thornton. H.N:s anställning upphörde den 1 augusti 2009 efter att han hade sagt upp sig själv den 29 juli 2009.

Grant Thornton väckte talan vid Varbergs tingsrätt mot H.N. och yrkade att han skulle förpliktas att betala 4 000 000 kr i skadestånd till Grant Thornton. Som grund för sin talan åberopade Grant Thornton sammanfattningsvis följande. H.N. har inom ett år efter att anställningen upphörde tagit anställning i ett bolag som bedriver konkurrerande revisionsverksamhet. I enlighet med bestämmelsen i § 10 första stycket i partneravtalet är H.N. därför skadeståndsskyldig för de kunder som han hade arbetat för hos Grant Thornton och som tillsammans med honom övergick till den nya verksamheten. Av § 10 tredje stycket i partneravtalet framgår att skadeståndsskyldigheten gäller även när partnern utträtt ur partnerskapet utan att samtidigt avsluta sin anställning. Grant Thornton, som är det bolag inom koncernen som bedriver revisionsverksamheten, har rätt enligt partneravtalet att få ersättning enligt § 10.

H.N. bestred Grant Thorntons talan och anförde till stöd för bestridandet sammanfattningsvis följande. Partneravtalet upphörde den 30 april 2008 och han var inte bunden av detta avtal när han övergick till att vara enbart anställd hos Grant Thornton. Bestämmelsen i § 10 är alltså inte tillämplig och kan inte åberopas mot honom. Han och Grant Thornton träffade den 29 juli 2009 en överenskommelse om anställningens upphörande som innebar en slutlig reglering av avtalsförhållandet mellan honom och Grant Thornton. Genom detta avtal har Grant Thornton förlorat möjligheten att framställa krav mot honom. Under alla förhållanden är bestämmelsen i § 10 oskälig och ska därför lämnas utan avseende eller i vart fall jämkas.

Tingsrätten fann i dom den 12 januari 2012 att H.N. var skadeståndsskyldig enligt bestämmelsen i § 10 i partneravtalet. Tingsrätten kom fram till att skadeståndsbeloppet skulle bestämmas till 1 425 209 kr. I samband med att tingsrätten prövade frågan om rättegångskostnadernas fördelning gjorde tingsrätten den bedömningen att tvisten inte var en arbetstvist och att rättegångskostnaderna därför skulle bestämmas med utgångspunkt i reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Tingsrätten anförde i den här delen att även om H.N. hade varit anställd hos Grant Thornton så rörde tvisten ett avtalsförhållande mellan parterna som hade sitt ursprung i delägarskapet och kunde därför inte anses utgöra en arbetstvist. Enligt anvisning av tingsrätten skulle överklagande av domen ske till Hovrätten för Västra Sverige.

Sedan båda parter hade överklagat tingsrättens dom till hovrätten uppkom där frågan om överklagandet rätteligen skulle prövas av Arbetsdomstolen och inte av hovrätten.

H.N. ansåg att tvisten var en arbetstvist och att målet därför skulle överlämnas till Arbetsdomstolen för prövning. Han anförde till stöd för den ståndpunkten bl.a. följande. Den som är delägare och part i partneravtalet måste vara anställd hos Grant Thornton. Grant Thorntons krav har aktualiserats för att H.N:s anställning hos Grant Thornton har upphört och han i samband därmed tagit anställning hos en konkurrerande revisionsbyrå. Kravet har uppkommit långt efter det att H.N. utträtt ur partnerskapet och under en period då han var enbart anställd i Grant Thorntons verksamhet. Samtliga beståndsdelar i Grant Thorntons talan vilar på den nödvändiga och grundläggande förutsättningen att det funnits ett anställningsförhållande mellan H.N. och bolaget.

Grant Thornton ansåg att tvisten inte var en arbetstvist och att hovrätten alltså var rätt forum. Till stöd för den ståndpunkten anförde bolaget bl.a. följande. Tvisten har sin grund i det partneravtal som reglerar förhållandet mellan främst ett antal revisorer om att bedriva verksamhet i bolagsform. Den omtvistade bestämmelsen blir tillämplig när en revisor överlåtit sin ägarandel i det gemensamt drivna företaget och fortsätter att utföra uppdrag åt kunder från ett annat företag. Syftet med bestämmelsen är att motverka sådana situationer och i stället främja sammanhållning och samverkan i delägarkretsen. Det är inte en tvist mellan Grant Thornton och H.N. i deras egenskaper som arbetsgivare och arbetstagare utan en tvist mellan H.N. och övriga partners i Lindebergs Intressenter AB, dvs. en tvist mellan aktieägare. Grant Thornton gör inte gällande att ett anställningsförhållande mellan parterna är en nödvändig del för bolagets anspråk eller att regler med anknytning till ett sådant förhållande har betydelse för anspråket.

Genom beslut intaget i ett protokoll den 3 maj 2012 och som meddelades den 4 maj 2012 överlämnade hovrätten målet till Arbetsdomstolen. I beslutet anförde hovrätten följande.