AD 2011 nr 5

Tvisten

C.M., som var anställd av bolaget som fotograf/redigerare hos SVT Syd i Malmö, sades upp i mars 2008 på grund av arbetsbrist. Tvisten gäller om bolaget genom att säga upp henne brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. C.M. hade nämligen längre anställningstid än två andra arbetstagare, L.E. och J.S., som inte sades upp utan omplacerades till arbeten som videojournalister. Enligt förbundet borde bolaget i stället för att säga upp C.M. ha omplacerat henne till arbete som videojournalist. Arbetsgivarparterna har hävdat att C.M. inte var tillräckligt kvalificerad för det arbetet. Tvistefrågan gäller alltså närmare bestämt om C.M., i den mening som avses i 22 § anställningsskyddslagen, haft tillräckliga kvalifikationer för arbete som videojournalist eller inte.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med C.M. samt vittnesförhör med vice ordföranden i Malmösektionen för förbundets klubb hos bolaget P.S., klubbordföranden i Göteborgssektionen M.N., tidigare fotograf/redigeraren numera sändningsproducenten N.A., videojournalisterna H.L., J-E.L. och M.P. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med redaktionschefen P.L., gruppchefen för fotograf/redigerare G.F., f.d. produktionschefen M.B.J., f.d. personalchefen C.B.E., f.d. teknikchefen hos TV 4 J.E., redaktionschefen hos SVT Smålandsnytt L.O., redaktionschefen hos SVT Nordnytt S.W., redaktionschefen hos SVT i Göteborg L-M.N., sändningsproducenten L.E. och webbredaktören J.S. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Några rättsliga utgångspunkter

Enligt 22 § anställningsskyddslagen gäller som huvudregel vid uppsägning på grund av arbetsbrist att arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt arbete framför den med kortare anställningstid. I motiven till anställningsskyddslagen anges att det är uppenbart att turordningsreglerna inte får ge det resultatet att en arbetstagare ska ha företrädesrätt till ett arbete som han inte kan sköta. Som villkor för att en arbetstagare ska få stanna kvar i arbetet måste därför gälla, antingen att han eller hon får behålla sina arbetsuppgifter eller – om detta inte är möjligt – att arbetstagaren kan ges ett arbete som han eller hon har tillräckliga kvalifikationer för. Kravet på tillräckliga kvalifikationer betyder enligt lagförarbeten och fast praxis i Arbetsdomstolen inte annat än att arbetstagaren ska ha de allmänna kvalifikationer som normalt ställs på den som söker det arbete det är fråga om. Det är alltså inte fråga om att bestämma vem av flera företrädesberättigade som är mest lämpad för arbetet. Det krävs inte heller att arbetstagaren fullt ut behärskar de nya arbetsuppgifterna från första dagen, utan arbetsgivaren får acceptera en viss inlärningstid. När det är fråga om nyinrättade befattningar eller arbeten som efter omorganisation fått ett nytt innehåll är utgångspunkten att en arbetsgivare måste ha rätt att uppställa de krav som arbetsgivaren anser lämpliga så länge dessa inte framstår som obefogade eller överdrivna (se t.ex. AD 1986 nr 58 [ NJ ] [ Karnov ] och AD 2005 nr 75). Strängare kvalifikationskrav får alltså inte ställas annat än om detta är befogat av organisatoriska eller andra sådana skäl (se t.ex. AD 1996 nr 54).

En arbetstagare som måste omplaceras för att undgå att bli uppsagd ska, som framgår ovan, ges möjlighet att inom rimlig tid lära sig de nya arbetsuppgifterna. En arbetstagare kan emellertid inte göra anspråk på arbetsuppgifter som skulle kräva omskolning eller en yrkesvana som denne inte besitter. Arbetsdomstolen har också slagit fast att en arbetsgivare i princip har en skyldighet att sörja för vidareutbildning eller kompetensutveckling av sina anställda. Någon skyldighet att tillhandahålla längre utbildningar eller utbildning av grundläggande natur för att en anställd ska kunna erhålla tillräckliga kvalifikationer i turordningssammanhang kan däremot inte anses föreligga (se t.ex. AD 1999 nr 36 och AD 2005 nr 75).

Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att arbetstagaren saknar tillräckliga kvalifikationer för ett arbete.

Närmare om tvisten och parternas ståndpunkter

Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis att det är ostridigt att C.M., till följd av neddragningarna, inte kunde beredas fortsatt arbete i bolaget som fotograf/redigerare hos SVT Syd. En förutsättning för att C.M. skulle kunna arbeta kvar var följaktligen att hon omplacerades till ett annat arbete.

Parterna är överens om att den befattning som vid tidpunkten för uppsägningen var aktuell för omplacering var arbetet som videojournalist. Numera är också ostridigt att det är enbart i förhållande till det arbetet som bedömningen av C.M:s kvalifikationer ska göras. Av utredningen framgår att arbetet som videojournalist innebar att videojournalisten skulle behärska och kunna utföra flera av de funktioner som krävs för att göra inslag, reportage och program för tv. En videojournalist skulle alltså kunna såväl fotografera och redigera som utföra reporterarbete.

Arbetsgivarparterna har inte ifrågasatt att C.M. hade tillräckliga kvalifikationer för att klara den del av arbetet som avsåg fotografering. Arbetsgivarparternas invändning om C.M:s bristande kompetens har i stället tagit sikte på hennes förmåga att redigera och att utföra reporterarbete. De har i den delen anfört sammanfattningsvis följande. C.M. klarade endast delvis av de arbetsuppgifter som innebar redigering och hon saknade helt erfarenhet av journalistiskt arbete. Av den vid tidpunkten för neddragningarna upprättade ansvarsprofilen för befattningen som videojournalist framgick att tonvikten låg på det journalistiska arbetet. Vidare framgick att erfarenhet av journalistiskt/publicistiskt arbete liksom god journalistisk kompetens och goda kunskaper i dramaturgi utgjorde kompetenskrav. Därtill ställdes vissa krav på personliga egenskaper som kreativitet, flexibilitet och omdöme. Under den tid C.M. arbetade i bolaget visade hon inte något intresse eller engagemang för det journalistiska arbetet. Hon tog inte några initiativ eller kom med idéer vid möten. Sammantaget uppfyllde C.M. inte de formella krav som uppställdes för arbetet som videojournalist. Hon hade inte heller de personliga egenskaper som var nödvändiga för att klara av arbetsuppgifterna. Däremot hade L.E. och J.S. tillräckliga kvalifikationer för arbetet som videojournalist och de var dessutom bättre lämpade för det arbetet än C.M.

Förbundet har anfört sammanfattningsvis följande. Den ansvarsprofil som bolaget hänfört sig till är inte relevant för den aktuella bedömningen av om C.M. hade tillräckliga kvalifikationer för arbete som videojournalist. Ansvarsprofilen var tänkt att användas vid kommande nyrekryteringar. Kompetenskraven som angavs i ansvarsprofilen återspeglade inte de krav som uppställdes på en arbetstagare i en omplaceringssituation. Detta visas bl.a. av att J.S. och N.A., som båda omplacerades till arbeten som videojournalist, saknade erfarenhet av journalistiskt arbete. Detta trots att sådan erfarenhet enligt bolaget alltså var ett kompetenskrav för en videojournalist. Även om ansvarsprofilen ska ligga till grund för prövningen av om C.M. hade tillräckliga kvalifikationer för arbetet som videojournalist uppfyllde hon kompetenskraven. Hon hade erforderlig utbildning och lång erfarenhet av arbete både som fotograf och redigerare. Därutöver hade hon under en period arbetat som videojournalist hos TV 4. C.M. hade både de formella förutsättningar och de personliga egenskaper som krävdes för arbete som videojournalist. Under alla förhållanden hade hon kunnat lära sig arbetet inom skälig tid. Bolaget synes för övrigt inte ha prövat arbetstagarnas kvalifikationer i turordning utan verkar ha bemannat den funktionsplan som bildade utgångspunkt för omplaceringarna utifrån vem som bedömdes vara bäst lämpad för arbetsuppgifterna. En arbetsgivare har inte möjlighet att i en turordningssituation välja den som är mest lämpad eller har bäst kompetens. En sådan tillämpning strider mot turordningsreglerna.

Bolagets överväganden inför omplaceringarna till videojournalist

Av utredningen har följande framkommit i fråga om de överväganden som bolaget gjorde inför de omplaceringar som skulle göras med anledning av neddragningarna och som ledde fram till att C.M. inte tilldelades fortsatt arbete som videojournalist.

C.B.E., som vid tidpunkten för omorganisationen var personalchef hos SVT Syd i Malmö, och M.B.J., som då var produktions- och resurschef där, har uppgett sammanfattningsvis följande. De fick i uppdrag av ledningschefen att arbeta fram en funktionsplan, dvs. en plan över det antal arbeten som skulle finnas efter neddragningarna och vilken eller vilka funktioner som skulle rymmas inom varje arbete. I uppdraget ingick också att fördela personalen på de olika funktionerna. I samråd med gruppcheferna gjorde de en analys av den kompetens, vilja och drivkraft som fanns inom de olika yrkeskategorierna. Det togs också fram ansvarsprofiler för de olika befattningarna. Funktionsplanen reviderades ett flertal gånger och antog slutligen den utformning som benämnts final och som är den som är aktuell i tvisten. M.B.J. har uppgett att det inte gick att upprätthålla kraven enligt ansvarsprofilerna i turordningssituationerna. C.B.E. har berättat att hon, baserat på de omdömen som cheferna lämnat, gjorde bedömningen att J.S. och L.E. med lätthet skulle kunna omplaceras till videojournalister. Hon ansåg dock inte att C.M. hade tillräckliga kvalifikationer för det arbetet. M.B.J. har uppgivit att han inte var närmare bekant med varken J.S., L.E. eller C.M. I egenskap av resurschef var han dock väl förtrogen med deras yrkesmässiga kompetenser genom den information han fått från gruppchefer och producenter. Enligt hans uppfattning var det rätt givet hur arbetstagarna skulle placeras in i funktionsplanen. M.B.J. har vidare berättat att enligt hans uppfattning var man helt överens om att L.E. och J.S. var mest lämpliga för arbete som videojournalist. Enligt den information han hade om C.M. hade det inte varit möjligt att placera henne som videojournalist. Han är vidare tveksam till om hon hade klarat av att lära sig arbetet efter en rimlig utbildningsperiod. C.B.E. har tillagt att vid de turordningsöverläggningar som hölls med förbundet diskuterades inte om C.M. skulle kunna omplaceras till arbete som videojournalist.

De uppgifter som C.B.E. och M.B.J. har lämnat stöds av P.L:s uppgifter. P.L., som var redaktionschef, har sålunda uppgett bl.a. följande. Han var med vid framtagandet av funktionsplanen och ansvarsbeskrivningarna. Däremot var han inte speciellt inblandad i själva bemanningen av de arbeten som upptogs i funktionsplanen utan den ombesörjdes huvudsakligen av C.B.E. Han fick dock tillfälle att reagera på de förslag som lämnades. Enligt det sista förslaget, funktionsplan final, var både J.S. och L.E. placerade som videojournalister. Han gjorde bedömningen att båda dessa skulle passa mycket bra som detta. Såvitt han minns var det aldrig tal om att C.M. skulle omplaceras till videojournalist.

Den beskrivning som lämnats av bolagets representanter har även bekräftats av P.S., som var vice ordförande i förbundets Malmösektions klubb hos bolaget. Han har uppgett följande. Han deltog i förhandlingarna som rörde omorganisationen och övertalighetssituationen. Efter att funktionsplan final hade slagits fast presenterade bolaget ett antal ansvarsprofiler. Förbundet uppfattade dem som fantasifulla och från bolagets sida kallades de för ”dreamworld”. Ansvarsprofilerna utgjorde ”platsannonser” och det ställdes inget krav på att den befintliga personalen skulle leva upp till dessa beskrivningar. Enligt bolagets ursprungliga förslag skulle J.S. placeras som inslagsproducent. C.M. var tänkt att placeras i en resursgrupp som låg utanför funktionsplanen och som kallades ”inte inne i bemanning”. Den bemanning av funktionsplanen som slutligen kom att ske utgjorde en kompromiss i syfte att ”rädda” så många arbetstagare som möjligt och komma så långt ner i turordningslistan som möjligt. Förbundet gjorde aldrig bedömningen att C.M. inte skulle kunna placeras som videojournalist eller att hon saknade tillräckliga kvalifikationer för det arbetet.

Saknade C.M. tillräckliga kvalifikationer för arbete som videojournalist?

Som framgått av det ovan anförda är utgångspunkten i en övertalighetssituation att arbetsgivaren måste pröva om den arbetstagare som står överst i turordningen har tillräckliga kvalifikationer för ett tilltänkt arbete. Detta gäller trots att en annan arbetstagare, med sämre turordning, måhända skulle kunna utföra arbetet bättre. En arbetsgivare kan alltså, för att säkerställa att turordningsreglerna efterlevs, vara tvungen att acceptera en tillfällig sänkning av kvalitén på arbetet. Arbetsgivarens arbetsledningsrätt är följaktligen begränsad i detta hänseende. Av detta följer att en arbetsgivare inte kan tillsätta ett arbete utifrån sin mer eller mindre välgrundade uppfattning om vem som bäst skulle kunna fullgöra uppgifterna i befattningen. Som Arbetsdomstolen har framhållit i tidigare avgöranden är det inte lagens innebörd att arbetsgivaren har frihet att träffa ett val med ledning av sådana överväganden (se AD 1994 nr 1 och AD 1995 nr 59).

Som angetts ovan innebar arbetet som videojournalist att arbetstagaren skulle kunna sköta såväl fotografering och redigering som själva reporterarbetet. Arbetsgivarparterna har inte bestritt att C.M. var tillräckligt kvalificerad för att utföra fotografuppgifterna men har, som redovisats, invänt att hennes kvalifikationer inte var fullt tillräckliga för redigeringsarbetet och alls inte tillräckliga för reporteruppgifterna.

När det gäller redigeringsuppgifterna framgår det av utredningen att C.M. visserligen arbetade enbart som fotograf inledningsvis men att hon sedermera också började redigera och den tillsvidareanställning hon hade vid uppsägningen var som fotograf/redigerare. Den utredning som har förebringats om hennes kvalifikationer i den delen ger enligt Arbetsdomstolens mening inte belägg för att hennes kompetens i redigering inte skulle vara tillräcklig för arbetet som videojournalist.

Vad arbetsgivarparterna framför allt anfört är dock att C.M. saknade erforderliga kvalifikationer för de reporteruppgifter som ingick i arbetet som videojournalist. Enligt Arbetsdomstolens mening saknas det anledning att ifrågasätta vad arbetsgivarparterna har hävdat om att tanken var att tyngdpunkten i arbetet som videojournalist hos SVT i Malmö skulle ligga på reporterdelen. Detta påstående ligger också väl i linje med innehållet i den åberopade ansvarsprofilen för befattningen som videojournalist. Av de ovan redovisade uppgifterna från bolagets förhörspersoner framgår att ansvarsprofilerna emellertid inte synes ha spelat någon avgörande roll i den aktuella övertalighetssituationen för bedömningen av personalens kvalifikationer för kvarvarande befattningar. Det har inte ifrågasatts att C.M. uppfyllde de mera formella utbildningskraven för videojournalistarbetet. Avgörande för bolagets bedömning av henne var i stället att hon, enligt arbetsgivarparterna, saknade erfarenhet av reporterarbete och inte hade de personliga kvalifikationer i form av bl.a. kreativitet, intresse och ”driv” som reporteruppgifterna förutsatte. Den utredning som har förebringats om C.M:s erfarenheter av eget reporterarbete ger enligt Arbetsdomstolens mening vid handen att dessa nog får bedömas som mycket begränsade. Det kan emellertid konstateras att J.S., som alltså placerades som videojournalist, inte heller synes ha haft någon egentlig reportererfarenhet och att N.A., en annan arbetstagare som hade placerats som videojournalist, visserligen var erfaren tv-medarbetare i övrigt men som, enligt vad han själv uppgett, saknade erfarenhet som reporter. Erfarenhet av reporterarbete förefaller alltså inte ha varit så avgörande för bolaget vid bedömningen av de anställdas kvalifikationer för videojournalistarbetet att det kan anses visat att C.M. inte var tillräckligt kvalificerad bara därför att hon inte hade sådan erfarenhet. I sammanhanget kan tilläggas att det av utredningen framgår att det bland dem som vid andra enheter inom SVT arbetar som videojournalister både finns sådana som ursprungligen arbetat enbart som fotograf och redigerare och sådana som arbetat bara som reporter. De utbildningsinsatser som i dessa fall gjorts har, såvitt framkommit, hållit sig inom ramen för vad som brukar betecknas som rimliga i omplaceringssammanhang.

Frågan är då om C.M., som arbetsgivarparterna har hävdat, saknat de nödvändiga personliga förutsättningarna för att utföra, eller inom rimlig tid lära sig att utföra, det reporterarbete som krävs av en videojournalist. Det finns i och för sig inte skäl att betvivla att reporteruppgiften ställer andra krav på bl.a. kreativitet, idérikedom och självständigt tänkande än den renodlade uppgiften som fotograf eller redigerare. Det är dock enligt Arbetsdomstolens mening svårt att i den förebringade utredningen hitta några närmare hållpunkter för i vilka hänseenden och på vilket sätt C.M. skulle ha uppvisat sådana brister i fråga om den sortens egenskaper att hon därmed också måste anses sakna tillräckliga kvalifikationer för arbetet. I detta ligger att Arbetsdomstolen inte anser att man av det förhållandet att C.M., när hon utförde sitt arbete som fotograf och redigerare, måhända inte förmedlade intrycket att hon var intresserad av reporterarbete kan dra slutsatsen att hon inte hade – som arbetsgivarparterna uttryckt det – fallenhet för det arbetet. Det kan här tilläggas att H.L. och M.P., som berättat om sitt samarbete med C.M. i hennes roll som fotograf och redigerare, har beskrivit henne i ordalag som att hon var idérik, ofta kom med ”input” och hade ett redaktionellt helhetstänkande.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen fram till att utredningen inte ger stöd för någon annan slutsats än att arbetsgivarparterna inte har styrkt att C.M. saknat i anställningsskyddslagens mening tillräckliga kvalifikationer för arbetet som videojournalist. Mycket tyder i stället på att bolaget, vid valet att ge J.S. och L.E. företräde till arbete som videojournalist framför C.M., har haft som en utgångspunkt att dessa två hade bäst förutsättningar att klara arbetet. Som Arbetsdomstolen konstaterat har arbetsgivaren inte frihet att göra sådana överväganden. En sådan tillämpning är nämligen inte förenlig med lagens turordningsregler.

Arbetsdomstolen finner alltså att bolaget genom att säga upp C.M. i stället för att omplacera henne har brutit mot bestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen.

Skadestånd

Genom sitt åsidosättande av turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen har bolaget ådragit sig skyldighet att betala allmänt och ekonomiskt skadestånd till C.M. Arbetsgivarparterna har yrkat att såväl det ekonomiska som det allmänna skadeståndet ska jämkas, i första hand till noll.

Arbetsdomstolen, som konstaterar att arbetsgivarparterna inte har anfört några särskilda skäl för jämkning av skadestånden, finner inte anledning att jämka dessa. Bolaget ska därför åläggas att betala ekonomiskt skadestånd med det yrkade beloppet som har vitsordats i och för sig. Det yrkade beloppet i allmänt skadestånd är inte vitsordat. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden innebär att förbundet i allt väsentligt fått framgång med sin talan. Arbetsgivarparterna ska därför som förlorande parter förpliktas att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Det yrkade beloppet är inte tvistigt.