AD 2010 nr 68

Frågan om prövningstillstånd

Arbetsdomstolen finner skäl att meddela prövningstillstånd.

Avvisningsfrågan

Enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken ska en ansökan om stämning i tvistemål innehålla bl.a. ett bestämt yrkande, en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet samt uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Om stämningsansökan inte uppfyller dessa föreskrifter eller i övrigt är ofullständig ska rätten enligt 3 § samma kapitel förelägga käranden att avhjälpa bristen. Om käranden sålunda har beretts tillfälle att inkomma med kompletteringar, men ansökan trots detta är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång, stadgas i kapitlets 4 § att ansökan ska avvisas.

Frågan om hur den ovannämnda avvisningsregeln är avsedd att tillämpas har berörts i bl.a. prop. 1983/84:78 [ pdf ||  ] s. 74 f. En eventuell underlåtenhet att redan i stämningsansökan ange en preciserad bevisuppgift anses i allmänhet inte kunna utgöra en sådan brist som kan föranleda avvisning, och Arbetsdomstolen finner inget skäl att i detta fall göra en annan bedömning. Avgörande för den vidare prövningen blir därvid i vad mån I.N. kan anses ha angett sina yrkanden och grunder på ett tillräckligt precist och fullständigt sätt.

En utgångspunkt för vilka krav som måste ställas på angivande av yrkanden och grunder är att dessa ska vara så preciserade att det är möjligt för rätten att bedöma dels eventuella frågor om lis pendens eller res judicata (se 13 kap. 6 § respektive 17 kap. 11 § rättegångsbalken), dels – om detta blir aktuellt – möjligheterna att meddela en tredskodom på grundval av ansökan. Det bör också krävas att stämningsansökan är så fullständig att den på ett effektivt sätt kan fylla sin uppgift att utgöra grundvalen för den fortsatta rättegången. I detta ligger bl.a. att svaranden i princip bör få del av ett så fullständigt material att han vid avgivande av svaromål enligt reglerna i 42 kap. 7 § rättegångsbalken kan ange dels om han medger eller bestrider kärandens yrkanden, dels – i den mån de bestrids – grunden för detta.

Utöver de absolut grundläggande kraven på en stämningsansökan avses, enligt förarbetena, genom uttrycket ”utan väsentlig olägenhet” ett processekonomiskt moment bli involverat i avvisningsprövningen. Detta utvecklas närmare på så sätt att även om många brister i en stämningsansökan kan avhjälpas genom materiell processledning vid ett fortsatt förberedelseförfarande, så bör rätten göra en bedömning av hur pass komplicerat och tidsödande detta kan komma att bli. Om förberedelsen kan bedömas bli alltför utdragen till följd av att käranden inte har fullständigat sina uppgifter, ska ansökan avvisas.

I.N:s talan vid tingsrätten har i allt väsentligt bestått av påståenden om att Göteborgs Universitet har förfarit felaktigt, lagstridigt och till nackdel för honom i ett flertal avseenden, rörande bl.a. diskriminering i lönehänseende och genom nedvärdering av akademiska meriter, upphovsrätt, tillgång till allmänna handlingar, obetalda löner och andra ersättningar samt ogiltig uppsägning. Han har först efter tingsrättens andra kompletteringsföreläggande uttryckligen angivit några bestämda yrkanden. Dessa har följande lydelse.

I förhållande till de grunder som kan låta sig utläsa av I.N:s skrifter till tingsrätten kan, förutom yrkandet i punkt 6 om ersättning för rättegångskostnader, endast yrkandet i punkt 5 om ogiltighetsförklaring av uppsägning jämte därtill hörande skadeståndskrav anses vara tillräckligt klart preciserat för att i sig kunna läggas till grund för en fortsatt rättegång. Enligt Arbetsdomstolens mening måste emellertid avvisningsprövningen enligt 42 kap. 4 § rättegångsbalken avse kärandens talan i dess helhet. Vid sådant förhållande delar Arbetsdomstolen tingsrättens bedömning att I.N:s ansökan är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång.

Såvitt särskilt avser I.N:s klagomål rörande det förhållandet att tingsrätten inte lät översätta hans skrifter från engelska till svenska kan anmärkas att det enligt tillämplig bestämmelse i 33 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken är rätten som avgör om det finns behov av en översättning. Därvid, och då det inte finns något som tyder på att tingsrätten har missuppfattat eller inte har kunnat tillgodogöra sig innehållet i I.N:s skrifter, saknar hans klagomål i denna del betydelse vid prövningen av överklagandet.

Av det ovan anförda följer att tingsrättens beslut ska fastställas.