AD 2010 nr 10

Tvisten

Den huvudsakliga frågan i målet är om det förelåg saklig grund för uppsägning av U.W. med hänvisning till personliga skäl. Vad som är tvistigt mellan parterna är dels frågan om det som kommunen lagt U.W. till last har styrkts och i sig skulle kunna innebära saklig grund för uppsägning, dels om kommunen gjort klart för U.W. att hans anställning äventyrades om han inte ändrade sitt beteende och dels om kommunen fullgjort sin omplaceringsskyldighet innan uppsägning skedde.

Kommunen har till stöd för att uppsägningen varit sakligt grundad gjort gällande sammanfattningsvis följande. U.W. har grovt brutit mot sina förpliktelser som habiliteringsassistent. Det framgår av den Lex Sarah-utredning som genomförts att U.W. allvarligt har brustit i utförandet av sina arbetsuppgifter och att han regelmässigt kränkt och förnedrat brukarna. U.W. har vidare, under tid då han varit avstängd från arbete, brutit mot tystnadsplikten genom att tala med anhöriga och en god man till en brukare om sådant som omfattas av tystnadsplikt. Kommunen har hållit tre korrigerande samtal med U.W. och vid det sista av dessa förklarat för honom att hans fortsatta anställning äventyrades om han inte förändrade och förbättrade sitt beteende. Någon förbättring skedde emellertid inte. Kommunen genomförde en omplaceringsutredning utan att finna något ledigt arbete som U.W. var kvalificerad för. U.W. saknade såväl utbildning och erfarenhet som personlig lämplighet för de lediga anställningar som fanns inom kommunen vid tiden för uppsägningen.

Förbundet har bestritt att det förelåg saklig grund för uppsägningen och sammanfattningsvis gjort gällande följande. U.W. har inte agerat på det sätt kommunen påstått och han kan inte heller i övrigt lastas för sitt beteende. U.W. har tagit god hand om brukarna och skött sina arbetsuppgifter på ett fullgott sätt. Kommunen har inte hållit några korrigerande samtal med U.W. och han har således inte getts någon möjlighet att förändra sitt beteende. U.W. har inte talat med andra personer om något som omfattas av tystnadsplikten och har således inte gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten. Vid tiden för uppsägningen fanns det inom kommunen lediga arbeten som U.W. var kvalificerad för. U.W. omplacerades emellertid inte till något annat ledigt arbete, trots att han var kvalificerad för ett flertal sådana, vilket innebär att kommunen inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Under inga omständigheter förelåg saklig grund för uppsägningen.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med U.W. samt vittnesförhör med J-I.M., tidigare god man för brukaren J., K.M., U.W:s f.d. flickvän, samt G. och P.W., föräldrar till brukaren D. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med C.E.A., C.L., M.B., alla tre tidigare arbetskamrater till U.W., B.R., personalsekreterare i Kungsbacka kommun, samt M.N.G., enhetschef vid Förvaltningen för handikappomsorg. Skriftlig bevisning har åberopats av båda parter.

Arbetsdomstolen behandlar inledningsvis frågan om kommunen lyckats visa de omständigheter som lagts U.W. till last och, om så är fallet, om dessa omständigheter motiverat uppsägningen. Därefter kommer domstolen att pröva om kommunen visat att den upplyst U.W. om vilka konsekvenser hans påstådda agerande kunde få. Slutligen kommer domstolen, om ställningstagandena i föregående frågor så föranleder, att pröva huruvida kommunen har uppfyllt sin omplaceringsskyldighet eller inte.

Har kommunen styrkt de omständigheter som åberopas till stöd för att uppsägningen av U.W. var sakligt grundad?

Arbetsdomstolen prövar här om kommunen lyckats visa de omständigheter som läggs U.W. till last beträffande dels de åtta angivna händelserna under år 2007, dels det påstådda brottet mot tystnadsplikten och dels U.W:s påstått oacceptabla allmänna förhållningssätt på arbetsplatsen.

Händelse 1

Kommunen har sammanfattningsvis anfört följande. U.W. var arg och skällde på brukaren J. under en bilresa. Senare samma dag sade han till J., som frågade efter en tidskrift: ”Om du inte håller käften så bryter jag ryggen av dig”.

Förbundet har bestritt att U.W. var arg under utflykten och anfört i huvudsak följande. U.W. sade till J. på ett sakligt sätt. Det var för övrigt inte möjligt att vara arg och högljudd, eftersom brukaren M. är så ljudkänslig. När J. senare under dagen frågade efter en tidskrift förklarade U.W., som talade i telefon, att han var tvungen att slutföra samtalet innan han kunde hjälpa till.

M.B., som var med vid händelserna, har vid huvudförhandlingen berättat följande. U.W. blev väldigt arg när han upptäckte att J. tagit snus utan att fråga. Under hela bussresan talade han om för J. hur besviken han var på honom, och påstod att J. aldrig lyssnade och aldrig gjorde som man sade. J. blev upprörd och bad om ursäkt upprepade gånger och ville kramas, vilket han gör när han är olycklig. Brukaren M., som också var med i bussen, började gråta och blev väldigt upprörd. När de sedan kom tillbaka till gruppbostaden frågade J. flera gånger efter en travtidning som U.W. lovat honom. Hon hörde då U.W. skrika: ”Om du inte håller käften så bryter jag ryggen av dig!”, varvid J. blev jätteupprörd.

U.W. har för sin del uppgett att han, när han upptäckte att J. tagit snus, frågade ”vad sjutton han höll på med”, men att det var lugnt i bussen. Enligt U.W. kan det omöjligen ha varit på annat sätt eftersom brukaren M., som också var med, var så ljudkänslig och i så fall skulle ha reagerat. Senare under dagen, när de kommit tillbaka till gruppbostaden, frågade J. efter en tidskrift. Eftersom han talade i telefon bad han J. att vänta.

U.W:s berättelse har varit allmänt hållen och hans svar tämligen diffusa i de centrala frågorna. Det han berättat har inte bidragit till att bringa någon klarhet i vad som verkligen hände vid utflykten och senare under dagen. Det har inte framkommit några omständigheter som tyder på att M.B. falskeligen skulle vilja anklaga U.W. för olika typer av brister i hans sätt att utföra sina arbetsuppgifter. Vad gäller händelsen i bussen finner domstolen att M.B:s berättelse, som för rätten framstått som trovärdig och nyanserad, ska ligga till grund för bedömningen. Domstolen finner det därigenom visat att U.W. under bussresan har skällt på brukaren J. på det sätt som kommunen påstått.

När det sedan gäller händelsen senare samma dag konstaterar domstolen inledningsvis att U.W. inte ens har förnekat det påstådda uttalandet till J., innebärande att han skulle ”bryta ryggen” av honom. Även i denna del finner domstolen att M.B. framstått som trovärdig och hennes uppgifter som tillförlitliga. Domstolen saknar skäl att ifrågasätta M.B:s uppgifter, vilka därför ska ligga till grund för bedömningen även i denna del. Det får härigenom anses visat att U.W. betett sig på det sätt kommunen påstått.

Händelse 2

Kommunen har gjort gällande att U.W. vid detta tillfälle brustit i omvårdnaden av brukaren K. genom att inte ta upp henne ur sängen, inte ge henne lunch och inte byta blöja på henne.

Förbundet har bestritt kommunens påståenden och gjort gällande att U.W. skötte om K. väl och i enlighet med gällande rutiner. Enligt förbundet gav U.W. K. mat och bytte blöja på henne.

M.B. har berättat att hon vid tillfället var på utflykt och blev uppringd av en vikarie som undrade över K:s rutiner med anledning av att K. fortfarande låg kvar i sängen trots att klockan var mellan halv fyra och fyra på eftermiddagen. Vikarien var enligt M.B. upprörd, särskilt eftersom K:s blöja var mycket blöt och hade läckt i sängen.

U.W. har för sin del i allmänna ordalag berättat att K. äter med speciella bestick som alltid diskas för hand, och att det därför inte fanns någon disk lämnad efter K:s måltider.

Domstolen noterar att U.W. inte ens påstått att han tagit upp K. ur sängen. Även i övrigt har han lämnat en knapphändig berättelse. Mot bakgrund av vad som framkommit av utredningen får det i vart fall anses visat att U.W. vid det aktuella tillfället inte tog upp K. ur sängen. Kommunens påståenden i övrigt bygger dels på de uppgifter som M.B. fått från en vikarie, dels på rena antaganden om vad som kan ha hänt. Det kan inte anses klarlagt om U.W. gett K. lunch eller inte. Inte heller kan det med någon säkerhet sägas om U.W. underlåtit att byta blöja på K. I denna del kan således anses visat endast att U.W. inte tagit upp K. ur sängen.

Händelse 3

Kommunen har gjort gällande att U.W. under arbetstid låg och halvsov i en soffa. Förbundet har bestritt kommunens påstående.

Habiliteringsassistenten C.L. har uppgett följande. När hon vid 14-tiden påbörjade sitt pass låg U.W. och blundade i en soffa och reagerade inte när hon gick förbi. Enligt hennes uppfattning sov han. Habiliteringsassistenten B.A., som arbetat under dagen, berättade för henne att U.W. legat på soffan och sovit. En stund senare kom U.W. till C.L. och klagade på astmabesvär, varvid hon sade åt honom att gå hem om han var sjuk.

U.W. har för sin del uppgett att han inte kan påminna sig att han halvsovit i en soffa under arbetstid.

Arbetsdomstolen noterar att U.W. inte förnekat påståendet att han skulle ha legat och halvsovit på en soffa under arbetstid. C.L. har framstått som trovärdig och hennes uppgifter som tillförlitliga. Domstolen saknar skäl att ifrågasätta hennes berättelse och lägger således hennes uppgifter till grund för bedömningen i denna del. Det får härigenom anses visat att U.W. har legat och halvsovit på en soffa under arbetstid.

Händelse 4

Kommunen har lagt U.W. till last att han inte hjälpt J. att sätta på sig skorna trots att denne på grund av ett fysiskt funktionshinder behövde hjälp med det. Vidare påstås att J. inte vågade be U.W. om hjälp eftersom han var rädd för att denne skulle bli arg och därför i stället vände sig till den andra habiliteringsassistenten som var i tjänst.

Förbundet har gjort gällande att J. klarade av att utföra vardagliga sysslor och att det därför inte var konstigt att U.W. lade fram J:s. jacka och ställde fram hans skor så att han kunde klä på sig själv.

C.E.A. har uppgett att hon vid tillfället i fråga hörde J. tyst ropa på hjälp med att klä sig eftersom han var rädd för att U.W. skulle höra honom, och att hon då hjälpte honom. Hon har vidare berättat att det var mycket viktigt att J:s. skor satt rätt och var ordentligt spända, samt att J. ibland klarade detta själv, men ibland, beroende på vilket skick han var i, behövde hjälp.

U.W. har berättat att det i den nya arbetsgruppen inte fanns någon kunskap om J. och att den nya personalen inte kände till de framsteg J. gjort bl.a. när det gällde att klä sig själv. Han har vidare berättat att han vissa dagar, när J. var stel, hjälpte J. att klä sig, men att J. normalt sett klarade detta själv.

Det är ostridigt att U.W. inte hjälpte J. med påklädningen. Parterna har emellertid dragit olika slutsatser av denna omständighet. Enligt domstolens mening kan det inte anses utrett att U.W. vid detta tillfälle gjorde sig skyldig till bristande omvårdnad av J.

Händelse 5

Kommunen har påstått att U.W., vid ett tillfälle då J. hade varit ledsen och ville få krama personalen, skrikit till denne: ”Ser du inte att jag pratar i telefon, gå härifrån!”

Förbundet har gjort gällande att U.W., som var upptagen med ett telefonsamtal, sade åt J. att han inte hade tid att kramas just då. Enligt förbundet har U.W. uppfört sig korrekt och kan inte lastas för sitt agerande.

C.E.A. och C.L. har vid huvudförhandlingen samstämmigt berättat att U.W. på ett bryskt sätt avvisade J. med hänvisning till att han talade i telefon, och att J. blev mycket ledsen.

U.W. själv har uppgett att han kan ha bett J. vänta tills han var klar med det telefonsamtal han var upptagen med, samt att han brukar krama J. och hade gjort det säkert 30 gånger den dagen.

Det är utrett att U.W. talade i telefon och avvisade J. Domstolen finner inte skäl att ifrågasätta C.L:s och C.E.A:s samstämmiga uppgifter och finner härigenom visat att U.W. avvisade J. på ett bryskt sätt.

Händelse 6

J. skulle gå på en Halloweenfest på kvällen, när det upptäcktes att han inte hade sin ansiktsmask med sig. J. blev då mycket ledsen och upprörd. Enligt kommunen hade detta kunnat undvikas om U.W. hämtat masken eller ordnat med en ny mask. I Lex Sarah-anmälan påstås vidare att J. åt för mycket under festen och kräktes, samt att U.W. borde ha sett till att J., som har svårt att själv sätta gränser, inte åt för mycket. Det påstås också att U.W. skällde på J. för att han kräktes.

Förbundet har gjort gällande att U.W. tog hand om J. på ett fullgott sätt under festen och inte i något avseende kan lastas för sitt agerande.

U.W. har uppgett att han såg det som sin uppgift att få J. på andra tankar och inte vara ledsen över masken samt att han inte kunde lämna J. på festen för att leta efter masken eller åka och köpa en ny mask. U.W. har vidare berättat att J. hade väldigt trevligt på festen och bl.a. vann en tävling. Enligt honom är det inte riktigt att J. kräktes på festen och han vet inte var det påståendet kommer från.

Arbetsdomstolen kan konstatera att händelseförloppet i stora drag är ostridigt. Det är således klarlagt att J. inte hade med sin mask till festen och att U.W. inte hämtade den eller såg till att den hämtades eller att någon annan mask skaffades fram. Parterna har dock olika uppfattningar om huruvida U.W. härigenom brast i omvårdnaden av J. eller inte. Enligt domstolens mening kan det inte anses utrett att så var fallet. Vad gäller frågan om J:s intag av mat och dryck under festen finner domstolen att det mot U.W:s bestridande inte är visat att denne betett sig klandervärt.

Händelse 7

C.E.A. körde M.B. och en brukare in till Kungsbacka, varefter hon och en annan brukare åkte till simhallen. Kommunen har påstått att U.W. under tiden de övriga var borta lät brukaren K. sitta ensam i ett mörkt rum, utan radio eller TV, medan han var på kontoret. Kommunen gör vidare gällande att U.W. gav J. behovsmedicin, dessutom utan att dokumentera detta.

Förbundet har bestritt påståendena.

C.E.A. har berättat följande. När de kom tillbaka till gruppbostaden, fann hon K. sittande ensam i mörkret. Hon upplevde det som att K. placerats där. U.W. uppgav sedan att J. sov, trots att det var tidigt på kvällen. Hon misstänkte därför att U.W. medicinerat J.

M.B. har på ett liknande sätt berättat att K. satt ensam i ett mörkt rum, medan U.W. var på kontoret. Enligt hennes uppfattning hade K. troligen suttit där under hela den tid de varit borta, drygt två och en halv timme. När M.B. frågade U.W. var J. var fick hon svaret att J. lagt sig, vilket hon tyckte var ovanligt tidigt. J. kom sedan ut till dem och betedde sig märkligt. Hon tyckte inte att det kändes bra och hon misstänkte att U.W. gett J. behovsmedicin utan att dokumentera detta.

U.W. har uppgett följande. Han gick in med K. till hennes rum just som telefonen ringde, varvid han sprang och svarade. I samband med detta kom de andra tillbaka till gruppbostaden. Han tror att K. inte satt ensam i rummet i mer än en minut. Vad beträffar J. har han inte någonsin under den tid han arbetat med J. gett denne behovsmedicin. J. kände sig dålig när han kom från sitt arbete. J. lade sig därför att vila.

Enligt Arbetsdomstolens mening framstår de förklaringar som U.W. vid huvudförhandlingen lämnat angående denna händelse inte som så osannolika att de redan av den anledningen kan lämnas utan avseende. Det har inte presenterats någon annan bevisning som närmare belyst händelsen än det som nu redovisats. Under dessa förhållanden kan det inte anses visat att U.W. agerat på det sätt kommunen påstått.

Händelse 8

U.W. skulle klä brukaren K. och torka hennes hår, varvid C.E.A. kom in i rummet. Det är ostridigt att C.E.A. då tog över omvårdnaden av K. Kommunen har påstått att U.W. var för hårdhänt mot K. och att han uttryckte att kvinnor är bättre än män på att sätta på damer behå.

Förbundet har bestritt påståendet att U.W. var hårdhänt mot K. och gjort gällande att han agerade på ett korrekt sätt i omvårdnaden av henne.

C.E.A. har vid huvudförhandlingen omvittnat att U.W. agerat och uttryckt sig i enlighet med kommunens påstående.

U.W. har uppgett att han inte fick någon utbildning i omvårdnad av K., vars vårdbehov skilde sig från J:s. som han tagit hand om tidigare. Han har vidare uppgett att han i början kände sig klumpig i omvårdnaden av K. och att han var rädd för att vara för hårdhänt, varför han var extra försiktig när han tog hand om henne.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan utredningen i denna del anses visa att det fanns vissa, av honom själv medgivna, brister i U.W:s förmåga att hantera K. på ett välavvägt och lämpligt sätt. Domstolen finner däremot inte att kommunen, mot U.W:s bestridande, lyckats visa att denne ska ha behandlat K. hårdhänt.

Brott mot tystnadsplikten

Kommunen har gjort gällande att U.W., under tid då han var avstängd från arbetet, talat med anhöriga och god man till brukare på gruppbostaden om sådant som omfattas av tystnadsplikt. Kommunen har till stöd för sin ståndpunkt åberopat en skriftlig handling tillställd U.W. från makarna W.

Förbundet har å sin sida gjort gällande att U.W. inte har talat om sådant som omfattas av tystnadsplikten.

Det är ostridigt att U.W. under tid då han varit avstängd i och för sig talat med G. och P.W., föräldrar till brukaren D., samt J-I.M., f.d. god man för brukaren J. U.W. har vid huvudförhandlingen uppgett att han med nämnda personer inte har talat om något som omfattas av tystnadsplikten. J-I.M., G. och P.W. har samtliga förnekat att U.W. skulle ha talat om något som omfattas av tystnadsplikten. De har vidare uppgett att U.W. sade ifrån om de frågade om något som han med anledning av tystnadsplikten inte kunde tala om.

Makarna W. och J-I.M. har samtliga, av förklarliga skäl, haft kontakt med brukare och personal, bl.a. U.W., på gruppbostaden. Det synes därmed naturligt att de haft en viss inblick i vad som utspelade sig där. Den handling som i sammanhanget åberopats av kommunen ger inte ensam vid handen att U.W. med anhöriga och god man till brukare på gruppbostaden talat om sådant som omfattas av tystnadsplikten. Domstolen finner vid en samlad bedömning att det, mot U.W:s bestridande, inte kan anses visat att han gjort sig skyldig till brott mot sin tystnadsplikt.

U.W:s påstått oacceptabla förhållningssätt i arbetet och brister i utförandet av sina arbetsuppgifter

Kommunen har, utöver de händelser som behandlats ovan, lagt U.W. till last att han haft ett oacceptabelt förhållningssätt på arbetsplatsen, att han brustit i utförandet av sina arbetsuppgifter och regelmässigt kränkt och förnedrat brukare genom att inte iaktta deras grundläggande rättigheter och krav på respekt, självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Förbundet har bestritt dessa påståenden.

C.E.A. har berättat att U.W. uttryckte sig högljutt och i hårda ordalag mot både brukarna och personalen, att han använde sig av bestraffningar mot brukarna i stället för att samtala med dem, att viss personal och troligen även J. kände rädsla för U.W., att brukare blev ”uppspelta” efter U.W:s arbetspass och var lugnare när han inte arbetade. Enligt hennes uppfattning saknade U.W. empati och han var ingen bra förebild för brukarna.

C.L. har uppgett att U.W. enligt hennes uppfattning var mycket dominant och hade ett oberäkneligt humör, vilket hon upplevde påverkade brukarna negativt. Hon var själv rädd för honom. Enligt henne använde U.W. en onödigt hög röst mot brukarna, särskilt mot J., som verkade vara rädd för U.W. Hon upplevde att J. blev ”upptrissad” och lättretlig efter U.W:s arbetspass. Hon anser inte att U.W. passar för arbete med människor.

M.B. har uppgett att hon ogillade U.W:s förhållningssätt mot brukarna, särskilt mot J., men har förnekat att hon skulle ha en personlig konflikt med U.W. U.W. var enligt henne högljudd och burdus och fällde kränkande anmärkningar om brukarna, vilket gjorde dem stressade och oroliga. Enligt henne satt U.W. ofta framför TV:n och datorn. Även hon har uppfattningen att U.W. inte bör arbeta med människor.

M.N.G. har uppgett att flera anställda framförde klagomål mot U.W. Hon har vidare uppgett följande. Klagomålen gällde U.W:s förhållningssätt mot brukare och personal liksom hans beteende i övrigt. Det framfördes också att han inte följde gällande rutiner på gruppboendet. – I samband med sammanslagningen av gruppbostäderna anordnade de en utvecklingsdag för att diskutera förhållningssätt och bemötande. U.W. avvek emellertid utan förklaring och dök upp först senare under dagen. – Ingen av de anställda som inte undertecknade Lex Sarah-anmälan invände mot den bild av U.W:s förhållningssätt som framkom genom den utredning som vidtogs med anledning av anmälan.

B.R. har uppgett att hon först kontaktades med anledning av att den förra chefen för Blåklintsvägen, A., hade bekymmer med U.W. och dennes förhållningssätt, vilket bl.a. yttrade sig på så sätt att han ifrågasatte A. vid arbetsplatsträffar. Hon har vidare berättat följande. Hon gav A. rådet att vara ”tydlig” i sin roll som chef till U.W., men fick veta att det inte hade någon effekt. Hon fick intrycket att U.W. oroade sig inför sammanslagningen av gruppboenden eftersom han då skulle riskera att förlora den frihet han tidigare haft. Efter det att hon kontaktades av M.N.G. under våren 2007 hade de båda kontinuerlig kontakt med varandra angående situationen vid Måå och klagomålen mot U.W. Det framfördes bl.a. att situationen var sådan att vikarier inte ville komma tillbaka dit samt att brukarna var uppskrämda.

U.W. själv har uppgett att det uppstod problem på gruppbostaden när M.B., C.E.A. och C.L. anställdes. Han har vidare uppgett följande. Personkemin mellan honom och M.B. stämde inte och det förekom hårda ord och kritik mellan dem. Problemen bottnade i att de nyanställda försökte få till stånd stora förändringar i verksamheten mycket snabbt, vilket han var emot. – Han kritiserade M.B. för att hon vid flera tillfällen underlåtit att ge brukare medicin och han påtalade att hon skulle skriva en rapport angående detta. M.B. rapporterade emellertid inte händelserna, varför han i stället tog kontakt med M.N.G., troligen den 3 eller 4 november 2007. Två dagar senare fick han en anmälan om avstängning från arbetet. – Han har aldrig använt svordomar eller hårda ord mot J. Det är dock viktigt att vara tydlig med J., vilket de nyanställda på Måå inte förstod. Han har inte framfört kvinnoförnedrande åsikter eller sexistiska skämt. Personalen och brukarna har inte varit rädda för honom. Han har inte fört felaktig dokumentation eller gjort kränkande anmärkningar i dokumentationen. Han har inte upplevt att övrig personal har behövt kontrollera hur han skött sina arbetsuppgifter. Han tittade aldrig på TV under arbetstid, men det förekom att han använde datorn, vilket alla anställda gjorde. Normalt skedde datoranvändning på kvällen när det var lite lugnare.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning i denna del.

Enligt förbundet saknas grund för kritiken mot U.W., och han själv har antytt att kritiken bottnade i vad som närmast kan beskrivas som en personlig vendetta mot honom. Det har av utredningen inte framkommit några sådana omständigheter som ger stöd åt U.W:s uppfattning i denna del. Det förefaller, enligt domstolens mening, i sig inte särskilt sannolikt att fyra av U.W:s kollegor, varav tre hörda i målet, utan grund skulle framföra förhållandevis allvarlig kritik och därtill göra en Lex Sarah-anmälan mot honom. I stället synes det vara så att kritiken mot honom föranleddes av att kollegorna C.E.A., C.L. och M.B. upplevde ett verkligt problem med U.W:s agerande och förhållningssätt på arbetsplatsen. Domstolen finner inte anledning att ifrågasätta C.E.A:s, C.L:s och M.B:s uppgifter, vilka därför ska ligga till grund för bedömningen. Domstolen finner det sålunda visat att U.W. på arbetsplatsen har haft ett förhållningssätt och ett agerande som medfört att brukare blivit stressade och oroliga i samband med hans arbetspass. U.W. har, enligt vad som ovan funnits visat, agerat på ett sådant sätt att brukarnas rätt till respekt och värdighet vid dessa tillfällen inte har tillgodosetts. Det har vidare framkommit att delar av personalen haft stora svårigheter att samarbeta med U.W. och att vissa anställda t.o.m. hyst viss rädsla för honom på grund av hans beteende. Det har också, redan genom U.W:s egna uppgifter, framkommit att han haft en annan uppfattning än ledningen om hur vården på den sammanslagna gruppbostaden skulle bedrivas, och att han ifrågasatt ledningen och underlåtit att efterfölja de instruktioner ledningen gett.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning i frågan om U.W:s agerande

Det ankommer på arbetsgivaren att visa att det förelegat saklig grund för uppsägning. Detta innebär, när det som i förevarande fall råder tvist om förekomsten av de omständigheter som läggs till grund för uppsägningen, att arbetsgivaren har att styrka dessa omständigheter.

Enligt vad som framgår ovan har domstolen funnit att kommunen styrkt sina påståenden beträffande ett antal av de omständigheter som åberopats till stöd för uppsägningen. Det är sålunda visat att U.W. skällt på brukaren J. och uttalat att han skulle ”bryta ryggen” av honom om han inte var tyst (händelse 1), att han låtit brukaren K. ligga kvar i sängen trots att han skulle ha tagit upp henne (händelse 2), att han halvsovit under arbetstid (händelse 3) och att han på ett bryskt sätt avvisat en brukare och underlåtit att ta hänsyn till dennes behov (händelse 5). U.W. har således vid nämnda händelser gjort sig skyldig till flera förseelser, varav några får anses vara allvarliga med hänsyn till vad som ålegat U.W. i hans arbete som habiliteringsassistent. Förseelserna kan emellertid, enligt domstolens mening, inte var för sig ensamma anses utgöra saklig grund för uppsägningen. Den utredning som lagts fram i målet får emellertid anses visa att U.W. även rent allmänt haft ett olämpligt förhållningssätt gentemot brukare och personal och även i övrigt agerat på ett sätt som föranleder kritik, inte minst genom vad som får uppfattas som en ovilja att samarbeta med övrig personal och ledning i fråga om vårdens bedrivande. Domstolens bedömning görs mot bakgrund av att det måste kunnas ställas stora krav vad gäller förhållningssätt på den som i ett arbete som det aktuella har ansvaret för människor med olika typer av fysiska och psykiska funktionshinder.

Fråga är därmed om det som funnits utrett om U.W:s agerande kan anses utgöra saklig grund för uppsägning.

Det uttalas i förarbetena till lagen om anställningsskydd att bedömningen av om saklig grund föreligger vid arbetstagares misskötsamhet bör inriktas på de slutsatser om arbetstagarens fortsatta lämplighet som kan dras av det inträffade, snarare än på vad som förekommit i det särskilda fallet (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 124 [  ]). Frågan om vilka slutsatser som kunde dras om U.W:s fortsatta lämplighet är avhängig frågan om kommunen klargjort för U.W. att hans beteende äventyrade anställningen. Arbetsdomstolen kommer i det följande att ta ställning till dessa frågor.

Har kommunen gjort klart för U.W. att hans anställning äventyrades om han inte förbättrade sitt beteende?

Det är utrett att M.N.G. såsom företrädare för arbetsgivaren under år 2007 har hållit tre särskilda samtal med U.W. Vid de två första samtalen, som hölls i maj respektive juli, var endast de båda närvarande. Vid det tredje samtalet, som ägde rum i september, deltog även kommunens personalsekreterare B.R. Parterna har emellertid olika uppfattningar om vad som sades vid dessa möten.

Kommunen har gjort gällande att det var fråga om korrigerande samtal och att U.W. vid det sista av samtalen informerades om att hans anställning äventyrades om han inte förbättrade sitt beteende. Förbundet har bestritt dessa påståenden och gjort gällande att det inte framfördes kritik mot U.W. och att han därför inte haft möjlighet att vidta rättelse.

M.N.G. har uppgett följande. Vid de tre mötena tog hon upp U.W:s beteende på arbetsplatsen och den kritik som framförts mot honom. De talade om bemötande och förhållningssätt, varvid hon framförde kritik från kollegerna innebärande att han var burdus och saknade respekt mot brukare och personal. U.W. svarade dock undvikande och med motfrågor. Hon uppfattade att U.W. inte var intresserad av innehållet i kritiken utan i stället ville veta vem som sagt vad.

B.R., som var med vid det tredje samtalet, har bekräftat att M.N.G. tog upp kritik mot U.W. beträffande kränkningar av brukare och kollegor, och att hon även lämnade exempel på sådant beteende när U.W. uppgav att han inte förstod vad det var som var fel. Hon har vidare bl.a. berättat att de båda förklarade för U.W. att han riskerade sin anställning om ingen förbättring skedde, men att U.W. inte tycktes ta till sig det som sades.

U.W. har uppgett att det vid samtalet i maj inte framfördes någon kritik mot honom. Beträffande samtalet i juli har han vidgått att M.N.G. berättade att det framförts klagomål mot honom och att hon sade: ”Ser du inte vad du gör för gruppen?” Han har även vidgått att det framfördes kritik mot honom vid samtalet i september; emellertid har han uppgett att kritiken inte specificerades och att han inte heller fick några förslag på hur han kunde bättra sig.

Därutöver har C.L. och M.B. uppgett att M.N.G., efter att de till henne framfört klagomål mot U.W., berättat för dem att hon hållit korrigerande samtal med U.W.

Arbetsdomstolen gör följande ställningstagande.

Det har av utredningen framgått att det vid i vart fall samtalen i juli och september framfördes kritik mot U.W:s beteende på arbetsplatsen. U.W. har dock påstått att kritiken inte specificerades närmare och att han inte fick veta hur han skulle förändra sitt beteende. Det har emellertid inte framkommit några omständigheter som tyder på att M.N.G. och B.R. skulle fara med osanning beträffande vad som sades vid samtalen med U.W. I stället vinner deras uppgifter stöd av vad C.L. och M.B. berättat. M.N.G. och B.R. har även omvittnat att U.W. fokuserade mer på vem som sagt vad än kritiken i sig, en omständighet som möjligen skulle kunna kasta visst ljus över varför U.W. har en annan uppfattning om vad som förekom vid samtalen. Rätten finner inte skäl att ifrågasätta M.N.G:s och B.R:s uppgifter, som därför ska ligga till grund för bedömningen. Det får härigenom anses visat att U.W. gjorts medveten om att hans anställning äventyrades om han inte vidtog förbättringar i sitt beteende på arbetsplatsen.

Har U.W. förändrat sitt beteende efter de korrigerande samtalen?

Kommunen har gjort gällande att U.W. inte förändrade sitt beteende till det bättre efter de korrigerande samtalen. Inte heller förbundet har, i konsekvens med sin inställning avseende samtalen, påstått att det skedde någon förändring i detta avseende.

C.E.A. och M.B. har uppgett att de upplevde att U.W. inte tog klagomålen och kritiken på allvar. Av deras berättelser framgår att U.W. direkt efter samtalen på ett ”överdrivet” och närmast ironiskt sätt frågade övrig personal vad han skulle göra och hur han skulle bete sig. Av utredningen i målet framgår att vissa av de händelser som läggs U.W. till last har, enligt vad domstolen nyss funnit visat, ägt rum efter det att samtalen med U.W. hållits och sålunda efter det att han varnats om att hans anställning var i fara. Arbetsdomstolen finner det härigenom visat att U.W. inte vidtog någon allvarligt menad förändring av sitt förhållningssätt i arbetet.

Har kommunen haft rätt att skilja U.W. från anställningen som habiliteringsassistent?

Arbetsdomstolen har sammanfattningsvis funnit visat att U.W. gjort sig skyldig till ett flertal förseelser, även efter det att han av ledningen gjorts medveten om att hans anställning äventyrades. Hans beteende har således inte förändrats till det bättre. Utöver de angivna händelserna har det även framträtt en bild av U.W:s allmänna förhållningssätt på arbetsplatsen, vilket i flera avseende framstår som klart olämpligt. Det har vidare framkommit att U.W. visat en ovilja att i samverkan med övriga anställda följa de instruktioner och rutiner som ledningen för den sammanslagna gruppbostaden gett för hur arbetet ska bedrivas. Vid en samlad bedömning av vad som förevarit i målet finner domstolen att kommunen hade fog för sin uppfattning att U.W. inte var lämplig för en fortsatt anställning som habiliteringsassistent på gruppbostaden. Kommunen har således, med bortseende från omplaceringsfrågan, haft godtagbara skäl för att skilja U.W. från anställningen.

För att uppsägningen ska anses vara sakligt grundad krävs emellertid också att kommunen uppfyllt sin omplaceringsskyldighet. Arbetsdomstolen kommer i det följande att ta ställning till denna fråga.

Har kommunen uppfyllt sin omplaceringsskyldighet?

Förbundet har anfört sammanfattningsvis följande. Kommunen har inte uppfyllt sin omplaceringsskyldighet. Vid uppsägningstillfället fanns ett flertal lediga anställningar, dels de som återfinns i kommunens omplaceringsutredning, dels vissa ytterligare anställningar. U.W. hade tillräckliga kvalifikationer för dessa arbeten. U.W. har stor erfarenhet av omvårdnadsarbete och har de kvalifikationer som krävs för denna typ av arbete. U.W. har också erfarenhet av arbete inom storhushåll och är kvalificerad för arbete som ekonomibiträde. Förbundet menar därtill att upplärning inom det sistnämnda yrket normalt sker på arbetsplatsen.

Kommunen har gjort gällande att den uppfyllt sin omplaceringsskyldighet och har därutöver anfört följande. U.W. var inte kvalificerad för de lediga arbeten som fanns vid uppsägningstillfället. Varken förbundet eller U.W. själv har uppvisat handlingar som utvisar vilka kvalifikationer U.W. har. U.W. saknar, mot bakgrund av vad som lagts honom till last, personlig lämplighet för arbeten som innefattar omvårdnad. Den eventuella erfarenhet U.W. kan ha av arbete inom storhushåll är så begränsad och ligger så långt tillbaka i tiden att den inte ska tillmätas något värde. U.W. har även under sin anställning hos kommunen visat en oförmåga – och ovilja mot – att utföra köksarbete.

Arbetsdomstolen gör följande ställningstagande.

Enligt 7 § anställningsskyddslagen är en uppsägning inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. I lagens förarbeten nämns som exempel på fall där det inte är skäligt att kräva omplacering, att han eller hon har varit grovt misskötsam eller att flera omplaceringsförsök redan gjorts utan framgång (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 243 [  ]). Det finns emellertid i Arbetsdomstolens praxis exempel på fall där omplaceringsskyldighet anses ha förelegat trots att arbetstagaren gjort sig skyldig till allvarliga förseelser (t.ex. AD 1989 nr 102 [ NJ ] [ Karnov ]).

Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet omfattar arbeten som är lediga vid uppsägningstillfället. I viss mån omfattas även arbeten som arbetsgivaren har att räkna med kommer att bli lediga under uppsägningstiden. En förutsättning för omplaceringsskyldigheten är att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den aktuella anställningen. Med tillräckliga kvalifikationer menas, enligt förarbetena och fast praxis i Arbetsdomstolen, att arbetstagaren har de allmänna kvalifikationer som normalt krävs för den aktuella anställningen. Arbetsgivaren har att acceptera en viss rimlig upplärningstid. En arbetsgivare som gör gällande att en arbetstagare inte har kvalifikationer för en viss tjänst har bevisbördan härför. Om det är oklart huruvida en omplacering kunnat ske, bör det normalt anses att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord (t.ex. AD 2002 nr 26).

Kommunen har upprättat en omplaceringsutredning innefattande de arbeten som enligt kommunen var lediga vid uppsägningen och vilka krav som uppställdes för dessa. Vad beträffar dessa arbeten gör Arbetsdomstolen följande bedömning. Det torde vara ostridigt att U.W. inte hade adekvat utbildning eller erfarenhet för arbetena som fritidsassistent, förskollärare, specialpedagog, utvecklingsledare, systemansvarig, barnskötare, upphandlare, verksamhetschef, undersköterska, överförmyndarsekreterare, arrangemangstekniker och planerare/informatör. Kommunen var således inte skyldig att omplacera U.W. till någon av dessa anställningar. Det fanns emellertid även lediga arbeten som personlig assistent och ekonomibiträde. Enligt vad Arbetsdomstolen funnit ovan finns det skäl att rikta allvarlig kritik mot U.W:s förhållningssätt och beteende i övrigt i arbetet som habiliteringsassistent. Arbetsdomstolen anser i likhet med kommunen att U.W. härigenom visat sig sakna den personliga lämplighet som krävs för arbete som innefattar omvårdnad. Det kan därför inte skäligen krävas att kommunen skulle ha omplacerat U.W. till någon sådan anställning. Frågan är då om U.W. haft tillräckliga kvalifikationer för arbete som ekonomibiträde. Enligt förbundet har U.W. viss erfarenhet av arbete inom storhushåll. Av omplaceringsutredningen framgår att för arbete som ekonomibiträde krävs utbildning i storhushåll/restaurang eller erfarenhet från arbete i kök.

Omplaceringsskyldigheten innebär att arbetsgivaren har att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan. Det kan även finnas anledning att utreda arbetstagarens kvalifikationer för de lediga arbetena (se AD 2002 nr 75). Det har av utredningen framkommit att kommunen före uppsägningen inte efterfrågade vilka kvalifikationer U.W. hade, utan nöjde sig med att konstatera att kommunen inte hade några handlingar utvisande hans kvalifikationer. Det kan inte anses uppenbart att U.W. saknade kvalifikationer för arbete som ekonomibiträde. Det kan inte heller anses uppenbart att U.W. inte skulle ha kunnat uppfylla ställda kvalifikationskrav inom en viss rimlig upplärningsperiod. Arbetsdomstolen finner att kommunen i denna situation borde ha utrett U.W:s kvalifikationer för arbetet som ekonomibiträde. Så har emellertid inte skett. Kommunen har alltså inte uppfyllt sin omplaceringsskyldighet.

Under dessa förhållanden föreligger inte saklig grund för uppsägningen av U.W. Uppsägningen ska därför ogiltigförklaras.

Allmänt skadestånd

U.W. är även berättigad till allmänt skadestånd för den kränkning som uppsägningen inneburit. Vid bestämmande av det allmänna skadeståndets storlek bör, enligt Arbetsdomstolens mening, beaktas att kommunen i allt väsentligt haft fog för sin uppfattning att det beteende som U.W. uppvisat inneburit att en uppsägning av personliga skäl i och för sig varit motiverad, men att saklig grund för uppsägning ändå inte förelegat eftersom kommunen inte uppfyllt sin omplaceringsskyldighet. Vid dessa förhållanden finner Arbetsdomstolen att U.W. får anses ha medverkat till den uppkomna situationen i sådan grad att skadeståndsbeloppet bör sättas till ett betydligt lägre belopp än vad som normalt är fallet. Arbetsdomstolen finner att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 40 000 kr.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Den bedömning som Arbetsdomstolen gjort i det föregående innebär att kommunen, genom att omplaceringsskyldigheten inte ansetts uppfylld, sagt upp U.W. utan att saklig grund härför förelåg. Det anförda innebär att förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen ska bifallas. U.W. ska också tillerkännas ett allmänt skadestånd, som bestämts till ett lägre belopp än vad som normalt utgår vid uppsägning utan saklig grund. Vid denna utgång ska förbundet tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader.

Förbundet har yrkat ersättning för rättegångskostnader med totalt 305 448 kr, varav 255 830 kr avser ombudsarvode, alla belopp inklusive mervärdesskatt. Kommunen har vitsordat 187 500 kr avseende ombudsarvode som skäligt i och för sig, och i övrigt vitsordat yrkade belopp.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det av förbundet yrkade beloppet skäligt.