AD 2005 nr 46

Förbundet

Bolaget hade under år 2004 planer på att hyra in arbetskraft från de baltiska länderna efter det att dessa länder blivit EU-medlemmar den 1 maj samma år. EU-inträdet underlättade möjligheterna för svenska företag att hyra in arbetskraft från Baltikum.

På begäran av P.J. medverkade J.G., klubbens dåvarande ordförande, och M.L., klubbens dåvarande vice ordförande, vid ett informellt möte den 10 maj 2004. Metallklubben kände dessförinnan inte till bolagets planer på inhyrning av arbetskraft. Vid mötet presenterade P.J. följande förslag, benämnt ”ÖVERENSKOMMELSE”.

Det av bolaget framlagda förslaget, som alltså innebar att bolaget skulle ha rätt att utnyttja bemanningsföretag närhelst man ville detta, diskuterades. Klubbrepresentanterna uppgav dock att de ville återkomma i frågan efter att ha närmare granskat förslaget. Det som diskuterades vid mötet var enbart förslaget till överenskommelse. Något annat avhandlades inte vid detta tillfälle.

J.G. kontaktade därefter ombudsmannen vid förbundets avdelning, L.A. De kom vid samtalet fram till att det för klubbens del inte var acceptabelt att skriva på överenskommelsen.

Den 11 maj 2004 meddelade J.G. P.J. klubbens inställning till förslaget.

P.J. kallade därefter, den 12 maj 2004, in J.G. och M.L. till kontoret och informerade om att det förhållandet att klubben hade valt att inte skriva på förslaget skulle få konsekvenser på så sätt att vissa arbetstidsöverenskommelser skulle sägas upp, att frivillig övertid skulle dras in, att de arbetstagare som var anställda på viss tid inte skulle få fortsätta arbeta m.m. Klubben ändrade dock inte sin inställning till bolagets förslag.

Bolaget meddelade därefter klubbrepresentanterna att det ville få till stånd ytterligare diskussioner. Den 14 maj 2004 ägde också ytterligare en överläggning mellan klubben och bolaget rum. Vid detta möte fördes protokoll. Av protokollet framgår att bolaget vid mötet framförde att övertalighet skulle uppstå i rådande organisation, att bolaget presenterade ett förslag till ny organisationsplan samt att Metallklubben meddelade att den inte satte tilltro till företagets uppgifter och att central förhandling påkallades i frågan.

Påföljande vecka erhöll J.G. en handling, benämnd ”Information till personal vid Vreten AB”, från P.J. med följande innehåll.

En allmän oro uppstod därefter bland de anställda. Det gick rykten på företaget om att det skulle komma arbetstagare från andra länder. Den 28 eller den 29 maj 2004 anlände också fem litauiska arbetstagare till bolaget. Varken Metallklubben eller bolagets anställda visste vid tillfället vilket företag som arbetstagarna kom ifrån. Det framkom att de fem litauiska arbetstagarna skulle få arbeta med svetsning och andra förekommande arbetsuppgifter hos bolaget, men vad de skulle uppbära i lön var oklart.

Det företag som hade lånat ut de fem arbetstagarna var utländskt och var i förhållande till dessa arbetstagare inte bundet av något kollektivavtal. Metallklubben försökte ta reda på vilket företag det var fråga om, men detta visade sig vara besvärligt. Det var först efter en skriftlig framställning som bolaget lämnade klubben närmare uppgifter i en handling daterad den 8 juni 2004. I handlingen angavs att det var fråga om ett företag som hette Onuris. Vidare angavs företagets adress samt kontaktperson och verkställande direktör. Vidare angavs beträffande de fem arbetstagarna att det på grund av säkerhetsskäl inte lämnades några uppgifter, eftersom det kunde antas att dessa personers familjer kunde bli utsatta för olagliga påtryckningar i hemlandet.

Förbundet försökte på olika sätt komma i kontakt med företaget och dess kontaktpersoner i syfte att träffa kollektivavtal, men lyckades inte. Så småningom meddelades dock att Onuris hade fått tillfälligt medlemskap i Teknikarbetsgivarna. Förbundet har fått uppgift om att de fem arbetstagarnas löner uppgick till 38 kr i timmen. Övriga villkor är inte kända för förbundet. Bolaget lär dock ha bistått arbetstagarna bl.a. genom att tillhandahålla livsmedel.

Bolaget har sedan maj 2004 i stort sett fortlöpande anlitat minst fem arbetstagare från Onuris. För närvarande anlitar bolaget åtta arbetstagare. Talan i målet avser anlitandet av fem arbetstagare från slutet av maj t.o.m. utgången av augusti 2004.

Det anförda innebär sammanfattningsvis följande. Bolaget önskade träffa en överenskommelse med Metallklubben om att slippa förhandlingsskyldigheten. När bolaget inte lyckades med att träffa en sådan överenskommelse försökte bolaget, under hot om uppsägningar, förmå klubben att skriva under överenskommelsen. Bolaget har därefter, när inte heller det lyckades, hyrt in arbetskraft från Litauen samt har därvid medvetet i strid med 38 § medbestämmandelagen underlåtit att först förhandla med klubben om åtgärden. Det som förekom den 10 maj 2004 utgjorde nämligen ingen förhandling. Bolaget kallade klubbrepresentanterna till sammanträde utan att ens klargöra vad som skulle diskuteras, och vid sammanträdet lämnades inga uppgifter om det litauiska företaget. Det har framkommit att det i fråga om de anlitade litauiska arbetarna saknades kollektivavtal och att deras lönenivå var låg. Det kan antas att inte heller deras övriga anställningsvillkor överensstämmer med vad som är normalt på den svenska arbetsmarknaden. Omständigheterna var sådana att förbundet mycket väl hade kunnat utnyttja sin vetorätt enligt 39 § medbestämmandelagen. Mot den bakgrunden har bolaget på ett graverande sätt brutit mot 38 § medbestämmandelagen. Det av förbundet yrkade skadeståndsbeloppet skall ses mot bakgrund av uttalandena i förarbetena till medbestämmandelagen om att det inte skall löna sig att åsidosätta reglerna om förhandlingsskyldighet.

Arbetsgivarparterna

Sedan lång tid tillbaka har bolaget och Metallklubben skött förhandlingsfrågor på ett informellt sätt. P.J. och J.G. har oftast klarat av förhandlingsfrågor genom informella samtal, antingen i verkstaden eller på P.J:s kontor. Endast i undantagsfall har förhandlingar föregåtts av skriftliga framställningar om förhandling. Protokoll har upprättats endast vid några enstaka tillfällen då bolaget och Metallklubben har förhandlat om löner. I övrigt har det inte upprättats protokoll vid MBL-förhandlingar. Vidare har bolaget under lång tid hyrt in personal från närbelägna bemanningsföretag och entreprenörer inom samma bransch. Dessa inhyrningar har skett efter informella samtal vid vilka P.J. talade med J.G. för att höra om det fanns några invändningar mot inhyrningen respektive entreprenaden.

Det är riktigt att bolaget under sommaren 2004 hyrde in arbetstagare från det litauiska bemanningsföretaget Onuris. Tanken på att hyra in personal från detta företag var inte ny. Bolaget hade redan under år 2003 fått kontakt med företrädare för Onuris genom en av bolagets anställda, som hade kontakter i Litauen. Bolaget var i behov av kvalificerade svetsarbetare. Dessutom var det önskvärt för bolaget att sänka sina kostnader. Bolaget erbjöd fem svetsarbetare från Onuris att komma hit och arbeta för bolaget. Eftersom Litauen då inte var EU-medlem krävdes emellertid att arbetstagarna erhöll uppehålls- och arbetstillstånd för att de skulle kunna komma hit och arbeta. Förbundet, som var remissinstans i denna process, avstyrkte ansökningarna eftersom Onuris inte ville teckna kollektivavtal. De blanketter avseende arbetsplatserbjudanden som låg till grund för ansökningarna om uppehålls- och arbetstillstånd hade undertecknats av J.G. i egenskap av företrädare för Metallklubben. Ansökningarna hade även föregåtts av en diskussion mellan P.J. och J.G., varvid P.J. informerade J.G. om bl.a. den tilltänkta åtgärden att hyra in svetsare från Litauen, vilket bolag som skulle anlitas, vilket arbete som avsågs, hur länge inhyrningen skulle vara o.s.v. Under hösten 2003 stod det klart att de fem litauiska arbetstagarna inte hade beviljats uppehålls- och arbetstillstånd. Denna tanke om att hyra in arbetskraft från Litauen levde dock kvar. P.J. följde noga utvecklingen i fråga om vilka länder som stod på tur att bli EU-medlemmar och vilka övergångsbestämmelser som därvid skulle gälla samt talade med J.G. om detta.

Under våren 2004 konkretiserades planerna på att anlita arbetstagare från Onuris på nytt. Planerna avsåg samma slags arbeten och en lika lång tidsperiod som under hösten 2003. Vid flera tillfällen diskuterade P.J. inhyrningsfrågan med klubbordföranden J.G. P.J. och J.G. talade därvid även i allmänna ordalag om hur framtida inhyrningar skulle kunna hanteras. Vid dessa samtal uppfattade P.J. det som att han och J.G. var överens om såväl den aktuella inhyrningen av de fem litauiska arbetstagarna som framtida inhyrning av arbetskraft.

P.J. kallade Metallklubben till en förhandling den 10 maj 2004 enligt 38 § medbestämmandelagen i frågan om anlitande av det litauiska bemanningsföretaget Onuris under sommaren 2004. Inför förhandlingen upprättades det av förbundet angivna förslaget till överenskommelse utifrån vad P.J. uppfattade att han och J.G. redan tidigare varit överens om. Vid förhandlingen den 10 maj deltog till skillnad från tidigare förhandlingar mellan bolaget och klubben sammanlagt fyra personer, nämligen bolagsrepresentanterna P.J. och B.A. samt klubbrepresentanterna J.G. och M.L. Förhandlingen varade i 30–40 minuter. P.J. och B.A. presenterade därvid bolagets förslag om anlitande av det litauiska bemanningsföretaget Onuris. Tanken var att fem arbetstagare skulle hyras in. Av dessa skulle fyra utföra svetsarbeten och den femte skulle utföra monteringsarbeten. Härigenom skulle de mer kvalificerade och omväxlande svetsarbetena förbehållas bolagets anställda. Vid mötet den 10 maj redogjorde bolagsrepresentanterna även för bakgrunden till den föreslagna åtgärden. P.J. och B.A. informerade därvid klubbrepresentanterna om att det var svårt att få tag på kvalificerad svetspersonal i trakten. De anförde också att bolaget liksom andra företag i samma bransch var utsatt för mycket hård konkurrens från låglöneländer, att bolaget hade lönsamhetsproblem, att bolaget ville slippa flytta sin verksamhet till t.ex. Baltikum och i stället skapa en möjlighet att anlita det litauiska bemanningsföretaget samt att bolaget avsåg att i första hand avsluta pågående inhyrningar för att så långt som möjligt undvika att säga upp den tillsvidareanställda personalen. Den av bolaget föreslagna överenskommelsen innebar en sorts anställningsgaranti för bolagets anställda. Såväl P.J. som B.A. uppfattade det som att bolaget och klubben var överens om den kommande inhyrningen. Vid mötet stod det dock klart att klubbrepresentanterna, för säkerhets skull, ville kontakta Metallavdelningen beträffande det skriftliga förslaget till överenskommelse. Något protokoll upprättades inte vid förhandlingen.

Ett par dagar efter mötet återkom klubbrepresentanterna till P.J. med beskedet att klubben ansåg att överenskommelsen innebar lönedumpning. De klargjorde att klubben inte ville medverka till detta genom att skriva under överenskommelsen.

Det stod därmed klart för bolaget att dess lönsamhetsproblem skulle kvarstå. P.J. kallade därför Metallklubben till en förhandling den 14 maj 2004 enligt 11 § medbestämmandelagen angående driftsinskränkning och omorganisation. Denna förhandling var under rådande förhållanden nödvändig och utgjorde alltså inte någon påtryckningsåtgärd från bolagets sida.

I slutet av april 2004 hölls en central förhandling rörande viss anställningsfråga. Vid detta tillfälle fick såväl bolaget som Metallklubben påpekanden från de centrala parterna om att bolaget och klubben borde dokumentera sina överenskommelser skriftligen. Eftersom ingen av de berörda hade någon vana vid att skriva protokoll vid lokala förhandlingar och klubben inte heller begärde detta upprättades inte något protokoll vid förhandlingen den 10 maj 2004. Däremot upprättades som nämnts ett protokoll vid förhandlingen den 14 maj 2004 sedan klubben framställt en begäran om detta hos P.J.

Sammanfattningsvis anser bolaget att det har uppfyllt sina skyldigheter enligt 38 § medbestämmandelagen i frågan om inhyrning av de fem litauiska arbetstagarna. Om Arbetsdomstolen skulle finna att så inte har varit fallet bör det dock vid skadeståndsprövningen beaktas att det vid bolaget rådde en tradition som innebar att förhandlingar mellan bolaget och klubben genomfördes på ett informellt sätt. Vidare bör beaktas följande. Bolaget utgick ifrån att bolaget och klubben den 10 maj 2004 hade träffat en överenskommelse i frågan om inhyrning. Sedan bolaget hade fått klart för sig att det fanns en motsättning i fråga om såväl den aktuella som den framtida inhyrningen av arbetstagare väntade bolaget med att hyra in de fem litauiska arbetstagarna till dess att tvåveckorsfristen för påkallande av central förhandling hade löpt ut. Någon oenighet kunde inte anses föreligga i frågan sedan fristen hade löpt ut. Vid angivna förhållanden skall ett eventuellt skadestånd jämkas till noll.

Förbundet

Det är riktigt att bolaget under år 2003 hade tillkännagivit att det ville använda sig av arbetstagare från Baltikum. Att företaget Onuris därvid skulle ha diskuterats med Metallklubben stämmer dock inte. I den av arbetsgivarparterna åberopade handlingen som är benämnd ”Arbetserbjudande” fanns Onuris namn inte angivet. Det var först den 8 juni 2004, dvs. när Metallklubben erhöll ett brev från P.J., som klubben fick kännedom om Onuris.

Eftersom någon förhandling enligt 38 § medbestämmandelagen inte har ägt rum i frågan om inhyrning av de fem litauiska arbetstagarna har förbundet inte försuttit någon tvåveckorsfrist, under vilken central förhandling i frågan skulle ha påkallats.

När förbundet fick kännedom om att inhyrningen av de fem litauiska arbetstagarna hade verkställts togs även denna fråga upp vid den centrala förhandling som kom att äga rum i frågan om driftsinskränkning och omorganisation.