AD 2004 nr 57

Förbundet

K.H. anställdes hos SL år 1990. Sedan år 1993 arbetade han som s.k. trygghetsansvarig. Detta arbete innebar inte något chefsansvar. Hans arbetsuppgifter bestod främst av bekämpning av klotter och vandalisering. Arbetet innebar också att ta emot information om ordningsläget inom hela SL och även från SL:s underentreprenörer. K.H. hade även det övergripande ansvaret för det förebyggande arbetet vad gäller klotter och skadegörelse. Han hade i sin anställning ett stort ansvar och åtnjöt även ett stort förtroende vad gäller bl.a. arbetstider. K.H. reglerade på egen hand och med SL:s goda minne sina egna arbetstider. Han hade enligt en särskild överenskommelse inte rätt till övertid. I stället hade han enligt gällande kollektivavtal rätt till ledighet i motsvarande mån. När han hade semester anmälde han dock detta särskilt. Ingen hade under hans anställningstid några synpunkter på hur han skötte sina arbetstider utan tvärtom var SL väl medvetet om att K.H. arbetade väldigt mycket. I K.H:s arbetsuppgifter ingick även att vara sakkunnig i upphandlingar som gällde trygghetsfrågor. Han hade dock inte någon beslutanderätt i sådana frågor utan fungerade som rådgivare.

I trygghetsfrågor hade SL sedan ett antal år ett samarbete med Falck Sverige AB (Falck) som bl.a. utförde bevakningstjänster åt SL. Eftersom K.H. var trygghetsansvarig förekom det många och täta kontakter mellan honom och Falck. När K.H. började att arbeta som trygghetsansvarig blev han intresserad av hur andra bolag bekämpade klotter och annan skadegörelse. I bl.a. New York och Oslo hade civila spaningsgrupper nått mycket goda resultat. På SL:s uppdrag besökte han i mitten av 1990-talet dessa grupper och på så sätt erhöll han kunskap och erfarenhet i dessa frågor. Under år 1996 tog K.H. initiativ till att starta en civil spaningsgrupp som skulle arbeta på liknande sätt som i New York och Oslo. SL:s styrelse ställde sig bakom dessa idéer. Sedan det visade sig omöjligt för polisen att inrätta en sådan grupp vände sig K.H. för SL:s räkning till olika väktarbolag, varav ett var Falck. De kontakter som förevar med olika väktarbolag visade att Falck var det bolag som var mest intresserat av civil spaning och som hade de bästa förutsättningarna att klara av ett sådant uppdrag. Falck ansökte och erhöll efter en tid tillstånd att frångå kravet på uniform för väktare. Således inrättade Falck en civil spaningsgrupp där K.H. var kontaktperson gentemot SL. Detta skedde givetvis med SL:s vetskap och godkännande. Under arbetets gång hölls regelbundna månadsmöten där K.H. och Falck lämnade information till SL om klottersituationen inom SL och koncernen samt hos underentreprenörerna. K.H. hade även det operativa ansvaret för den civila spaningsgruppen. Falcks uppdrag vad gällde den civila spaningsgruppen var att se till att SL:s trygghetspolicy upprätthölls. Det var därför nödvändigt att Falck hölls underrättade om de diskussioner om resenärernas trygghet och bekämpning av skadegörelse som fördes inom bolaget. Syftet med detta var att SL skulle kunna leva upp till sin trygghetspolicy.

År 1996 påbörjades samarbetet mellan SL och Falck om den civila spaningen. Redan tidigare hade Falck uppdrag åt SL men då var det fråga om uniformerade vakter. Samarbetet inleddes med en sexmånaders prövotid med civil spaning och detta skedde utan något upphandlingsförfarande. År 1997 övergick uppdraget för civil spaning till SJ. Inte heller då ägde någon upphandling rum utan i stället träffades ett avtal för sex månader med möjlighet till förlängning i ytterligare sex månader. År 1998 tog Citypendeln över driften av pendeltågen och det beslutades att den civila spaningen skulle ligga under SL centralt. K.H. fick då ansvar för den totala trygghetsbudgeten. Det innebar att han tog emot de fakturor som avsåg den civila spaningen och han hade även s.k. attesträtt 1. Denna rätt innebar att han kontrollerade fakturorna och skrev sin signatur för det fall dessa stämde. Sedan attesterade K.H:s chef T.S. – som hade s.k. attesträtt 2 – fakturorna. Det var således T.S. som godkände att fakturorna betalades.

Samma år genomförde SL en stor upphandling av ordningsvaktstjänster. Upphandlingen sköttes av SL Tunnelbanan för SL:s räkning. I den upphandlingen deltog många väktarbolag, bl.a. Falck. Falck som tidigare hade uppdraget för uniformerade vakter förlorade denna upphandling. Falck fick dock fortsätta med uppdraget gällande den civila spaningen. År 1998 skrevs det således ett kontrakt mellan SL och Falck men det var SL Tunnelbanan som undertecknade avtalet. Detta avtal löpte i två år, till november 2000. Avtalet innehöll en möjlighet till förlängning i ett år. Även om det var SL Tunnelbanan som slöt avtalet med Falck var det emellertid fortfarande K.H. som hade det operativa ansvaret. År 1999 övertog Connex driften av tunnelbanan vilket innebar att Connex även övertog nyss nämnda avtal. År 2000 löpte ett antal avtal rörande väktartjänster ut. K.H. var mycket kritisk till hur Connex hade skött sitt uppdrag och han deklarerade detta öppet. K.H. försökte förmå SL:s ledning att genomföra en ny upphandling rörande framför allt de uniformerade väktarna. K.H. hade genom samarbetet med Falck idéer om hur väktaruppgifterna skulle kunna utformas och hans chefer var väldigt intresserade av detta. SL beslöt under försommaren 2000 att förlänga alla väktaravtal med ett år på grund av att ett upphandlingsförfarande inte hanns med under året. Således förlängde Connex på uppdrag av SL avtalen med ett år. SL:s ledning beslöt även att förlänga avtalet rörande den civila spaningen i enlighet med det avtal som möjliggjorde en förlängning om ett år. Tanken var att arbetet med upphandlingen rörande den civila spaningen skulle inledas år 2001 men så blev dock inte fallet. Avtalet förlängdes därefter i ytterligare ett år utan att det fanns något stöd för det i avtalet. Först i början av år 2002 inleddes upphandlingsförfarandet. En upphandlingsgrupp inrättades där K.H. ingick som sakkunnig. K.H. hade inga kontakter med Falck angående själva upphandlingsfrågan utan det fanns en särskilt utsedd kontaktperson. K.H. uppmärksammade SL:s ledning på den situationen att han var såväl operativt ansvarig för den civila spaningen som sakkunnig i upphandlingsförfarandet. Ledningen hade dock inte något att erinra mot detta. När K.H. avskedades pågick upphandlingen fortfarande.

K.H. var hela tiden av den uppfattningen att Falck var det bolag som bäst klarade av uppdraget med civil spaning. Denna uppfattning grundade sig på lång erfarenhet och kontakter med Falck och andra bolag. Detta var också känt och accepterat av SL. Inget av de e-postmeddelanden som givits in i målet härrör från någon tidpunkt då upphandling pågick med Falck.

SL Infrateknik AB började under hösten 2000 att ta fram underlag för ett upphandlingsförfarande angående s.k. skalskydd för spåranläggningar. I mars 2001 skickade detta bolag ut en anbudsinbjudan. Det tillsattes en utvärderingsgrupp i vilken K.H. ingick. Den 21 augusti 2001 fattade denna grupp ett officiellt beslut om att bolaget Compatec hade vunnit upphandlingen. Upphandlingsprotokoll skrevs den 24 augusti 2001 och den 19 september samma år gjordes beställningen till Compatec. I den upphandlingen deltog inte Falck. Redan någon gång mellan den 13 och den 17 augusti 2001 ringde G.G. på SL Infrateknik AB till Compatecs VD M.H. och meddelade att Compatec hade vunnit upphandlingen.

Det är i ljuset av nu redovisade upphandlingar och tidsperspektiv som de i målet aktuella e-postmeddelandena skall ses.

K.H. hade en arbetsdator i hemmet. Den använde han när han arbetade hemma vilket förekom såväl på dagtid som kvällstid. Han använde datorn bl.a. för att skriva e-postmeddelanden men även för att via internet leta efter s.k. klottersidor i syfte att följa utvecklingen. Han använde internet privat omkring två timmar per vecka. Även hans sambo använde datorn för privat bruk. Det bestrids dock att omfattningen, såsom arbetsgivarparterna påstår, skulle ha uppgått till fyra timmar per dag. De regler om internetanvändning som getts in i målet har K.H. inte sett under sin anställningstid. Dessa regler kan inte utan att delges den anställde bli en del av regelverket i anställningsavtalet. K.H. var inte medveten om att han inte fick använda internet privat hemifrån. Ingen från SL hade någon invändning mot omfattningen av hans användande av internet. SL var medvetet om att K.H. arbetade mycket hemifrån.

K.H. deltog i en konferens i Oslo från torsdagen den 24 till söndagen den 27 augusti 2000. Konferensen var ordnad av Falck och föranledd av att Falck köpt det bolag i Oslo som K.H. tidigare besökt för att skaffa kunskaper om hur man framgångsrikt arbetade med klotterbekämpning. Det var G.P. – tidigare ägare till det bolag, Security Concept, som Falck köpte – som bjöd in K.H. För konferensen fanns ett program där det diskuterades strategi och arbetsledning m.m. K.H. höll ett föredrag som bl.a. handlade om situationen i Stockholm. Eftersom inbjudan skedde med kort varsel var det inte möjligt att iaktta de vanliga rutiner som gällde för tjänsteresor. I vanliga fall skulle en reseanmälan lämnas till SL för godkännande av VD. Detta förfarande brukade ta mellan en och två veckor. I detta fall talade K.H. i stället med sin chef T.S. som godkände resan. Såvitt K.H. minns betalade han själv för resan och Falck betalade för hotellrummet. Under vistelsen i Oslo ringde K.H. och G.P. till T.S. och berättade om programmet och vad de hade gjort. Efter resan rapporterade K.H. och en tjänsteman på Falck vid ett månadsmöte om resultatet av resan. Vid detta möte var bl.a. T.S. närvarande. Ingen framförde några kritiska synpunkter angående resans innehåll eller genomförande.

I januari 2002 erhöll K.H. en inbjudan av OECD till en konferens i Paris om vandalisering och säkerhet i offentliga passagerartransporter. K.H. inbjöds personligen som talare och det framgick av inbjudan att han skulle få en kostnadsersättning och att OECD skulle stå för resekostnaden. Det framgick dock inte hur stor kostnadsersättningen skulle vara. K.H. skrev i enlighet med regelverket en reseanmälan vilken även godkändes av SL:s VD. Han fick beskedet att han skulle återkomma i frågan om kostnadsersättning senare. Det var en självklarhet för såväl SL som K.H. att resan till Paris var en resa i tjänsten. Såvitt K.H. minns uppgick kostnadsersättningen till omkring motsvarande 2 400 kr. Pengarna lämnades kontant till samtliga föreläsare som deltog i konferensen. K.H. hade inte för avsikt att behålla pengarna personligen. K.H. försökte såväl innan som efter resan få klarhet i hur dessa pengar skulle redovisas. Han hänvisades till SL:s internrevisor M.N. men inte heller hon visste hur kostnadsersättningen skulle redovisas. K.H. avvaktade besked och sedan föll det hela i glömska. K.H. uppmanades varken skriftligen eller muntligen att betala detta belopp. På grund av K.H:s höga arbetsbelastning under år 2002 redovisade han inte resan till Paris förrän i oktober samma år. Den reseräkning som han då upprättade kontrollerades mot underlag på lönekontoret och attesterades av ekonomichefen. Ersättningen betalades ut i november 2002. Inte heller då tog någon upp frågan om kostnadsersättningen från OECD. K.H. var hela tiden, och är fortfarande, villig att betala tillbaka kostnadsersättningen.

I slutet av oktober 2002 fick K.H. ett e-postmeddelande från T.S. Denne meddelade att han och chefen för affärsenheten, L.N., ville ha ett möte med K.H. den 5 november. På mötet deltog K.H., personalchefen J.H. och advokaten Jens Tillqvist. Man redogjorde för att SL under en längre tid hade granskat K.H:s datoranvändning samt gått igenom hans arbetsuppgifter och rutiner och påstod att detta visade att K.H. hade gjort sig skyldig till oegentligheter. Enligt SL hade han lämnat ut hemliga uppgifter till Falck och rest privat på SL:s bekostnad m.m. En i förväg upprättad underrättelse om avskedande överlämnades till K.H. och han fick lämna ifrån sig telefon och nycklar m.m. K.H. fick ingen möjlighet att förklara sig. Beslutet att varsla om avskedande var redan fattat av SL. K.H. hade inte i förväg fått veta vad mötet skulle handla om och SL hade inte kallat något fackligt ombud. Ingen från SL hade tidigare framfört kritik mot K.H:s sätt att sköta arbetet. J.H. meddelade att K.H. även skulle lämna ifrån sig sin hemdator. Eftersom K.H:s sambo hade arbetat på natten och sov i rummet där datorn fanns bad K.H. att få överlämna datorn senare under dagen. J.H. krävde dock att den skulle hämtas omedelbart. När K.H. ringde hem för att varsko sin sambo om att de var på väg blev han tillsagd att han inte fick ringa några samtal. K.H. fullföljde ändå samtalet. J.H. skulle åka med K.H. hem för att hämta datorn. Utanför kontoret stod en bil som K.H. inte sett tidigare och vid bilen stod två män som han inte heller kände igen. När K.H. tvekade att följa med föstes han in i bilens baksäte av en av de okända männen som även stängde och låste dörren om honom. Dörren gick därefter inte att öppna inifrån. När de kom till K.H:s adress parkerades bilen på gångbanan utanför huset. En av de okända männen öppnade bildörren eftersom den fortfarande var låst. Männen följde med K.H. upp till hans lägenhet men släpptes inte in. Därefter överlämnade K.H. datorn.

Det sätt K.H. behandlades på chockerade honom och händelsen väckte stor uppmärksamhet bland grannarna. Händelsen väckte även stor uppmärksamhet i media eftersom SL samma dag skickade ut ett pressmeddelande med detaljerad information om avskedandet och vad K.H. enligt SL hade gjort sig skyldig till. Den 12 november 2002 polisanmälde SL K.H. och påstod att han hade gjort sig skyldig till bl.a. ekonomiska oegentligheter. Anmälan spreds genom SL:s försorg till media. Polisanmälan har hittills inte lett till att någon delgivits misstanke om något brott. K.H. har inte heller kallats till några förhör. Samma dag blev K.H. sjukskriven med diagnosen reaktiv depression.

I polisanmälan hänvisades till ett stort antal e-postmeddelanden som framför allt K.H. hade skrivit. Dessa bifogades till anmälan och åberopades under tvisteförhandlingarna. Förbundet begärde såväl under den lokala som den centrala förhandlingen att få ta del av dessa e-postmeddelanden men SL vägrade. Förbundet förklarade sig även villigt att motta handlingarna med tystnadsplikt. E-postmeddelandena har nu givits in i målet och samtliga har det gemensamt att de är av äldre datum. Det gör att det är svårt för K.H. att minnas bakgrunden till att de skrevs.

SL avstängde K.H. utan lön under tiden den 5 november till den 21 november 2002. Enligt ett mellan parterna gällande kollektivavtal skall en sådan avstängning föregås av överläggning om inte särskilda skäl föreligger. SL kallade inte till någon sådan överläggning, vare sig före eller omedelbart efter avstängningen. Särskilda skäl förelåg inte och SL hade således inte rätt att stänga av K.H. från arbetet. Den tolkningen stämmer även överens med hur SL har brukat tillämpa bestämmelsen i kollektivavtalet.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att SL inte ens haft saklig grund för uppsägning gör förbundet gällande att kollektivavtalet har den innebörden att rätten att stänga av en arbetstagare utan lön endast kan utövas om överläggning förevarit före avstängningen. K.H. har således även på den grunden rätt att återfå de innehållna löneförmånerna.

Grunderna för talan

K.H. har inte gjort sig skyldig till några oegentligheter i sin anställning eller på något sätt brutit mot sitt anställningsavtal. K.H. har alltid agerat med SL:s och SL:s resenärers bästa för ögonen. Det mesta som arbetsgivarparterna åberopar i målet är relativt gammalt. K.H. har inte fått tillfälle att förklara sig. K.H. har avskedats från anställningen utan att det ens har funnits saklig grund för uppsägning. SL har inte försökt att omplacera K.H. Avskedandet skall således ogiltigförklaras och SL är skyldigt att utge allmänt skadestånd till honom. Det sätt på vilket K.H. har behandlats i samband med och efter underrättelsen om avskedandet och den uppmärksamhet som händelsen väckt har skadat honom svårt. Hans sjukskrivning är en direkt följd av SL:s agerande. Dessa omständigheter skall påverka storleken av det allmänna skadeståndet.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat saklig grund för uppsägning av K.H. gör förbundet i andra hand gällande att det i vart fall inte förelegat laglig grund för avskedande. SL är därför skyldigt att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till K.H.

SL avstängde K.H. utan lön under tiden den 5 november till den 14 december 2002 då han avskedades. K.H. var sjukskriven från den 12 november 2002 och från den 26 november 2002 erhöll han ersättning från försäkringskassan. Enligt gällande kollektivavtal skall en sådan avstängning föregås av en överläggning om det inte finns särskilda skäl. SL kallade inte till någon sådan överläggning vare sig före eller omedelbart efter avstängningen. Det har inte heller funnits några särskilda skäl för att inte göra det. Bestämmelsen i kollektivavtalet har den innebörden att rätten att stänga av en arbetstagare bara kan utövas om man dessförinnan har kallat till överläggning. K.H. har således även på den grunden rätt att återfå de innehållna löneförmånerna. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att SL avskedat K.H. utan att det ens förelegat saklig grund för uppsägning är SL redan på den grunden enligt kollektivavtalet skyldigt att utge de innehållna löneförmånerna.

Genom att inte iaktta bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i kollektivavtalet har SL gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott och är därför skyldigt att utge allmänt skadestånd till förbundet.

Under tvisteförhandlingarna har SL vägrat att hålla åberopade handlingar tillgängliga för förbundet och genom detta har SL brutit mot 18 § medbestämmandelagen. SL är skyldigt att för detta brott utge allmänt skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparterna

K.H. anställdes hos SL år 1990. Organisatoriskt tillhörde han kontraktsavdelningen där det arbetar omkring 15 tjänstemän. K.H:s närmaste chef var T.S. som var underställd affärsenhetschefen L.N. Denne var i sin tur direkt underställd VD. K.H:s arbetsuppgifter bestod huvudsakligen i att motverka skadegörelse och klotter. K.H. var även sakkunnig i samband med SL:s upphandlingar. Han arbetade självständigt och åtnjöt ett stort förtroende från T.S:s och L.N:s sida. Däremot var K.H., precis som övriga tjänstemän inom bolaget, skyldig att iaktta regler om arbetstid etc. Han hade alltså inte rätt att själv planera sin arbetstid och sin semester. K.H. hade anförtrotts rätten att attestera fakturor.

Den 1 januari 1994 trädde lagen (1992:1528) om offentlig upphandling i kraft. Det innebar en stor förändring för hela SL-koncernen. SL:s upphandling av väktartjänster omfattar hundratals miljoner kronor. I fråga om dessa upphandlingar var, som redan nämnts, K.H. sakkunnig och hade till uppgift att ta fram beslutsunderlag samt att i övrigt förbereda upphandlingarna på ett korrekt sätt.

Under oktober 2002 uppmärksammade SL att K.H. begått en mängd oegentligheter i sin tjänst. Detta uppmärksammades till följd av en internutredning som leddes av internrevisorn M.N. Utredningen fortgår alltjämt. En del av utredningen rör K.H. och en del rör Falck och Compatec. Dessa bolag genomförde under ett antal år en överdebitering gentemot SL. Bolagen har i takt med att utredningen fortskridit tvingats att betala tillbaka ersättning till SL. K.H. hade en stor roll i detta förfarande. Av utredningen framkom att K.H. hade haft otillbörliga kontakter med Falck och Compatec. Under utredningen påträffades ett antal e-postmeddelanden i K.H:s dator. Av dessa framgår att K.H. inte tillvaratog SL:s intressen i samband med de kontakter som förevar med ovan nämnda bolag. K.H. agerade illojalt och försåg Falck och Compatec med hemlig och konfidentiell information. Upphandlingarna genomfördes inte på det sätt som lagen om offentlig upphandling föreskriver. Konkurrensen mellan de olika anbudsgivarna blev därigenom snedvriden.

Delar av internutredningen lämnades över till polisen där utredningen fortgår alltjämt. För att säkerställa bevisning genomförde polisen en husrannsakan hos Falck. Två chefstjänstemän på Falck avskedades med anledning av att dessa hade haft otillbörliga kontakter med K.H.

I samband med utredningen upptäcktes även att K.H. använde sin hemdator på ett otillåtet sätt. K.H. hade en s.k. ISDN-koppling till sin hemdator. Det innebar att han kunde använda datorn hemma på samma sätt som om han var på arbetet. Av SL:s datapolicy framgår att en ISDN-koppling inte får användas för privat internetanvändning. Detta gäller även för anhöriga till de anställda. Vidare följer av denna policy att privat internetanvändning skall följa allmänna etiska regler. Datapolicyn är en ordningsföreskrift som arbetsgivaren har utfärdat och som samtliga anställda skall känna till och följa. Datapolicyn går att finna bl.a. på SL:s intranät som är tillängligt för alla som använder datorer. Vad gäller K.H:s användning av SL:s dator kan konstateras att denne använde internet i genomsnitt fyra timmar per dag. På SL:s uppdrag kartlade företaget Computer Forensics K.H:s användning av internet. Enligt den utredningen framkom att K.H. huvudsakligen ägnade denna tid åt att besöka internetadresser med pornografiskt innehåll. Det var inte fråga om någon arbetsrelaterad internetanvändning. Dessutom var det K.H. själv som kontrollattesterade fakturorna för ISDN-abonnemanget även om det sedan var T.S. som godkände fakturorna för betalning.

Vad gäller K.H:s resa till Oslo den 24 till den 27 augusti 2000 gör arbetsgivarparterna gällande följande. K.H. var under denna tid frånvarande från kontoret. Det visade sig senare att han i stället arbetade för Falck i Oslo. Han deltog i ett arrangemang som Falck ordnade. K.H. erhöll betalning genom att Falck betalade hans hotellrum. K.H. meddelade inte T.S. var han befann sig.

Vad sedan gäller K.H:s resa till Paris i april 2002 gör arbetsgivarparterna gällande följande. Under april 2002 besökte K.H. en konferens i Paris som var anordnad av OECD. Inför resan fyllde K.H. i en reseanmälan av vilken framgick att OECD skulle betala resan. Det visade sig senare att arrangören i samband med konferensen betalade ut ersättning till K.H. K.H. mottog medlen för SL:s räkning men underlät att redovisa detta för SL. I slutet av april samma år informerade M.N. K.H. om hur han skulle redovisa den ersättning som han mottagit av OECD. SL har ännu inte erhållit denna ersättning från K.H.

Så snart SL kunde överblicka i vart fall vissa delar av utredningen underrättades K.H. den 5 november 2002 om avskedande. Underrättelsen lämnades av bolagets personalchef J.H. Den redogörelse som förbundet lämnat för det faktiska händelseförloppet, där underrättelsen om avskedandet utmålas som relativt dramatiskt, är till i vart fall viss del felaktig. I samband med underrättelsen om avskedandet fick K.H. beskedet att han var avstängd från arbetsplatsen. Samtidigt underrättades han om att han i enlighet med kollektivavtalets regler var avstängd utan löneförmåner. Därefter höll parterna överläggningar med anledning av varslet om avskedande. Även tvisteförhandlingar hölls utan att parterna kunde enas.

Vad gäller frågan huruvida SL brutit mot 18 § medbestämmandelagen genom att inte ha visat e-postmeddelandena gör arbetsgivarparterna gällande följande. Det är riktigt att förbundet inte fick ta del av e-postmeddelandena som var en bilaga till polisanmälan. SL var dock inte skyldigt att visa dessa e-postmeddelanden. Vid tidpunkten pågick det en polisutredning och SL frågade polisen om handlingarna kunde lämnas ut. Polisens svar var att de måste vara sekretessbelagda med hänsyn till den s.k. kollusionsfaran. SL ombads av polisen att inte lämna ut e-postmeddelandena. SL fattade alltså sitt beslut att inte lämna ut handlingarna efter samtal med polisen.

Det är riktigt att förbundet inte kallades till överläggning i fråga om avskedande och avstängning innan K.H. den 5 november 2002 erhöll underrättelse om avskedande och avstängning. Av kollektivavtalet framgår att arbetsgivaren äger fatta beslut om avstängning före överläggning om särskilda skäl föreligger. Enligt SL:s mening förelåg det sådana särskilda skäl. Det kan tilläggas att förbundet informerades samma dag och att förbundet omedelbart påkallade varselöverläggning.

Grunderna för talan

K.H. har grovt brutit mot sitt anställningsavtal och det har förelegat grund för att genom avskedande omedelbart skilja honom från anställningen. K.H. har haft otillbörliga illojala kontakter med SL:s underleverantörer Falck och Compatec. Vid dessa kontakter har K.H. inte tillvaratagit SL:s intressen. K.H. har även använt SL:s dator på ett otillåtet sätt. Han har dessutom agerat på ett otillåtet sätt i samband med två resor, en till Oslo och en till Paris. SL har inte gjort sig skyldigt till brott mot gällande kollektivavtal eller mot 18 § medbestämmandelagen.