AD 2003 nr 21

Målet gäller huruvida A-M.D. respektive Anemon genom sitt agerande har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Frösunda.

I målet uppkommer i huvudsak följande frågor: Har A-M.D. respektive Anemon utnyttjat eller röjt information som utgjort Frösundas företagshemligheter? Har A-M.D. åsidosatt sin lojalitetsplikt gentemot Frösunda på annat sätt än genom missbruk av företagshemligheter som skyddas av FHL? Vilka skadeståndsbestämmelser är tillämpliga? Har ekonomisk skada uppkommit för Frösunda och hur stor är i så fall skadan?

Har A-M.D. respektive Anemon utnyttjat eller röjt information som utgjort Frösundas företagshemligheter?

Med företagshemlighet avses enligt 1 § FHL sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. I lagens förarbeten uttalas att begreppet information i detta sammanhang har samma betydelse som i allmänt språkbruk och fungerar som en neutral samlingsbeteckning för uppgifter, kunskaper och vetande av vilket slag som helst. I begreppet ryms således alla typer av uppgifter oberoende av om dessa är enkla och okomplicerade eller unika, komplexa eller på annat sätt kvalificerade. Begreppet information har alltså en vidsträckt innebörd. Det kan röra tekniska uppgifter, men också rent kommersiella förhållanden omfattas av begreppet. Informationen skall, för att kunna utgöra en företagshemlighet, röra affärs- och driftförhållanden i en näringsidkares rörelse. En gräns måste dras mellan sådan information om affärs- och driftförhållanden som finns i näringsidkarens rörelse och vad som kan klassas som personlig skicklighet, erfarenhet och kunskap hos någon som är anställd i näringsverksamheten (se prop. 1987/88:155 [ pdf ||  ] s. 34 [  ] f.). Det räcker inte att informationen finns inom verksamheten för att den skall kunna vara en företagshemlighet. För att något skall kunna omfattas av företagshemlighetsbegreppet i FHL krävs att informationen på något sätt är företagsspecifik. Med begreppet företagsspecifik förstås att det är fråga om något som är särskilt för just denna rörelse och alltså inte allmängods i den aktuella branschen (Christina Helgesson, Affärshemligheter i samtid och framtid, s. 275).

Kravet att näringsidkaren håller informationen hemlig skall inte förstås som ett krav på absolut hemlighållande. Informationen kan vara känd av flera men den får inte vara tillgänglig för envar som kan ha intresse av att ta del av den. Kravet på hemlighållande får anses uppfyllt då näringsidkaren klargjort eller det ändå står klart att informationen inte får spridas utanför en viss krets. Verksamhetens inriktning och former kan vara sådana att det måste stå klart för de anställda att det är fråga om hemlig information. Avsaknaden av en formellt manifesterad säkerhetsåtgärd, exempelvis föreskrift om inlåsningsrutin, bör i ett sådant fall inte föranleda att informationen inte omfattas av lagen. Just frånvaron av sådana säkerhetsåtgärder kan emellertid givetvis leda till att de anställda inte är eller bör vara medvetna om att informationen är hemlig och då inte kan drabbas av någon påföljd om de utnyttjar eller röjer hemligheten (prop. 1987/88:155 [ pdf ||  ] s. 35 [  ] f.).

Kravet att ett röjande av informationen skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende innebär att informationen skall ha ett värde i näringsidkarens hand. I detta sammanhang räcker det att situationen är sådan att ett röjande typiskt sett är av beskaffenhet att medföra skada (prop. 1987/88:155 [ pdf ||  ] s. 36 [  ] f.).

Av 2 § FHL följer att lagen endast skyddar mot obehöriga angrepp på företagshemligheter. Bestämmelsen har karaktär av generalklausul och i andra och tredje styckena ges endast exempel på situationer då angrepp på en företagshemlighet inte anses obehörigt.

Enligt 7 § FHL skall arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den, ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört tillämpas vad som ovan nämnts endast om det finns synnerliga skäl.

Bestämmelsen i 8 § FHL skiljer sig från övriga ansvarsstadganden i FHL bl.a. på så sätt att den riktar sig till envar som kommer i kontakt med företagshemligheter, som har angripits enligt FHL. Det krävs sålunda inte något bakomliggande avtalsförhållande eller någon föregående kontakt.

Enligt 9 § FHL skall vid bestämmande av skadestånd hänsyn tas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Frösunda har i denna del gjort gällande att A-M.D. uppsåtligen har utnyttjat och röjt företagshemligheter, som hon fått del av i sin anställning hos Frösunda under sådana förhållanden att hon insett eller bort inse att hon inte fick nyttja eller avslöja dem. Det rör sig om företagshemligheter i form av information om Frösundas brukare, deras speciella förhållanden, behov och önskemål, villkoren i Frösundas avtal med brukarna samt den information om hur Frösunda bedriver sin verksamhet, som sammanställts i en manual som internt hos Frösunda går under beteckningen ”Bettans lilla röda”. Beträffande innehållet i ”Bettans lilla röda” har Frösunda särskilt pekat på att uppgiften om assistanspengens storlek utgör en företagshemlighet.

A-M.D. har bestritt att hon utnyttjat eller röjt någon Frösundas företagshemlighet. Hon har också gjort gällande att det i Frösundas verksamhet inte förekom någon information som utgjorde företagshemlighet i den mening som avses i FHL.

När det gäller innehållet i ”Bettans lilla röda” kan konstateras att det består av relevanta författningstexter och kollektivavtal, diverse checklistor, avtalsmallar och beskrivningar av administrativa rutiner. Innehållet har, enligt Arbetsdomstolens mening, huvudsakligen så allmän prägel att det inte kan sägas vara utmärkande för just Frösundas verksamhet och utgör därför inte någon sådan företagsspecifik information som avses i FHL. Av förhöret med A-M.D. har framkommit att ”Bettans lilla röda” förvarades i en hylla på kollegan R.E:s arbetsrum och att den var tillgänglig för envar som vistades på kontoret samt att hon varken fått några instruktioner om att innehållet var hemligt eller hur den skulle handhas, t.ex. att den skulle hållas inlåst. Mot den bakgrunden är det inte heller visat att Frösunda hållit ”Bettans lilla röda” hemlig på sådant sätt att dess innehåll är att anse som en företagshemlighet i FHL:s mening. Beträffande assistanspengens storlek framgår av utredningen att Frösunda i en cirkulärskrivelse som skickades ut till samtliga brukare informerade om att storleken på densamma skulle sänkas från fem till två kronor, varför inte heller den uppgiften kan omfattas av företagshemlighetsbegreppet i FHL.

Villkoren i Frösundas avtal med brukarna kan, enligt Arbetsdomstolens mening, i vissa delar utgöra sådan företagsspecifik information som avses i FHL. Arbetsdomstolen anser dock, i likhet med tingsrätten, att det i målet inte är utrett att ett röjande av dessa villkor skulle vara ägnat att medföra sådan skada i konkurrenshänseende att avtalsvillkoren är att anse som företagshemligheter i FHL:s mening.

Ett företags kundregister har i praxis ansetts utgöra sådan information som avses i FHL (se AD 1998 nr 80). Informationen om Frösundas brukare, deras speciella förhållanden, behov och önskemål är, enligt Arbetsdomstolens mening, information som är jämförbar med innehållet i ett kundregister och utgör därför företagshemligheter enligt de i 1 § FHL uppställda kriterierna. När det gäller Frösundas påstående om att A-M.D. utnyttjat och röjt företagshemligheter som hon fått del av i sin anställning kommer i det följande att framgå att Arbetsdomstolen inte finner styrkt att A-M.D. under sin anställningstid hos Frösunda tagit kontakt med brukarna för att förmå dem att säga upp sina avtal med Frösunda. Mot den bakgrunden och då det inte heller i övrigt har framkommit någon omständighet som styrker Frösundas påstående i denna del föreligger inte någon skadeståndsskyldighet på den angivna grunden.

Frösunda har vidare gjort gällande att det med hänsyn till A-M.D:s särskilda förtroendeställning som verksamhetsledare hos Frösunda föreligger synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet även avseende tiden efter det att hennes anställning hos Frösunda upphörde, vilket A-M.D. bestritt.

Som kommer att framgå i det följande är det genom utredningen klarlagt att brukarna vänt sig till A-M.D. och tecknat avtal med Anemon först sedan A-M.D. slutat sin anställning hos Frösunda. Det förefaller naturligt att hon i det sammanhanget använt sig av sådan information om brukarnas förhållanden som hon fått kännedom om i sin anställning hos Frösunda. Den nämnda informationen, för vilken tystnadsplikt i och för sig gällt till förmån för brukarna själva, utgör enligt vad Arbetsdomstolen funnit företagshemligheter. Mot bakgrund av att brukarna själva fritt kunnat disponera över denna information och då det inte har framkommit något som tyder på att informationen röjts eller utnyttjats utan brukarnas samtycke anser Arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, att A-M.D:s utnyttjande av informationen inte kan anses utgöra ett obehörigt angrepp på Frösundas företagshemligheter.

När det gäller Frösundas påstående om att Anemon fått tillgång till och utnyttjat Frösundas företagshemligheter samt att Anemon insett eller bort inse att dessa hade angripits i strid mot bestämmelserna i FHL finner Arbetsdomstolen mot bakgrund av den bedömning som gjorts i det föregående att Frösundas påstående i denna del inte är styrkt.

Sammanfattningsvis delar alltså Arbetsdomstolen den bedömning som tingsrätten gjort, dvs. att det inte är visat att A-M.D. eller Anemon utnyttjat eller röjt information som utgjort företagshemligheter i Frösundas verksamhet under sådana förhållanden som kan medföra skadeståndsskyldighet. Därmed kan Frösundas yrkande om förpliktande för Anemon att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd inte bifallas. Ändringsyrkandet i den delen skall alltså avslås.

Har A-M.D. åsidosatt sin lojalitetsplikt gentemot Frösunda på annat sätt än genom missbruk av företagshemligheter som skyddas av FHL?

I ett anställningsförhållande krävs av arbetstagaren att denne är lojal mot arbetsgivaren. Lojalitetskravet ingår som ett led i anställningsavtalet. Den grundläggande synpunkten är att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Gemensamt för de skilda aspekterna på kravet på lojalitet är tanken att anställningsavtalet inte enbart består i ett utbyte av vanliga förmögenhetsrättsliga prestationer, utan att det skapar ett personligt förhållande mellan parterna. Anställningen grundar förpliktelser som går längre än vad som gäller i kontraktsförhållanden i allmänhet; de ligger vid sidan av själva arbetsprestationen och skulle därför kunna karakteriseras som biförpliktelser. Skall man söka ange en gemensam synpunkt är det att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen där han kan komma i pliktkollision (Folke Schmidt, Löntagarrätt, 1994 s. 257 f. och AD 1993 nr 18).

Att mer allmängiltigt beskriva innebörden i det lojalitetskrav som anses ingå i ett anställningsförhållande är emellertid svårt. Som Arbetsdomstolen tidigare har uttalat är det dock oomtvistligt att en anställd i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet om han medan anställningen består driver med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet som måste vara ägnad att tillfoga arbetsgivaren en inte obetydlig skada eller som eljest sker under sådana omständigheter att den bör uppfattas som illojal (se bl.a. AD 1977 nr 118 [ NJ ] [ Karnov ], AD 1980 nr 82 [ NJ ] [ Karnov ] och AD 1998 nr 80).

Bedömningen av om en arbetstagare överträtt konkurrensförbudet uppkommer ibland i samband med att arbetstagaren för talan mot att ha blivit uppsagd eller avskedad. Arbetsdomstolen gör då, liksom i övriga anställningsskyddstvister en helhetsbedömning ”med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet” (se t.ex. AD 1977 nr 118 [ NJ ] [ Karnov ]). Av betydelse härvidlag är bl.a. arbetstagarens ställning i företaget.

Liksom i avtalsförhållanden i allmänhet får det i anställningsförhållanden anses föreligga en generell skyldighet att i viss utsträckning upplysa medkontrahenten om viktiga förhållanden. Upplysningsplikten kan anses följa av det allmänna lojalitetskravet på att fullgöra en arbetsinsats som tillgodoser arbetsgivarens intressen. Arbetstagaren skulle bl.a. ha att rapportera störningar i arbetsprocessen på grund av brist på råmaterial, fel på råvaror eller verktyg, ävensom hotande faror. Upplysningsplikten beror på vilka arbetsuppgifter arbetstagaren anförtrotts. Den som tillhör företags- eller arbetsledningen får antas ha att rapportera alla oegentligheter som han observerar samt att ingripa för att hindra skada (Folke Schmidt, Löntagarrätt, 1994, s. 260 f. och Hans Nicander, Juridisk Tidskrift 1/1995–96 s. 39).

Frösunda har inte gjort gällande att A-M.D. gjort sig skyldig till kollektivavtalsbrott. I målet är dock ostridigt att de allmänna förhållningsreglerna i det inom Privatvårdens Arbetsgivarförbund gällande kollektivavtalet utgjort en del av A-M.D:s enskilda anställningsavtal med Frösunda. Av § 2 i avtalet framgår följande. Förhållandet mellan arbetsgivare och anställd grundar sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende. Anställd ska iaktta diskretion rörande arbetsgivarens angelägenheter, såsom driftsförhållanden, affärsangelägenheter o dyl. Av mom 1 i nämnda bestämmelse följer bl.a. att en anställd inte får utföra arbete eller direkt eller indirekt bedriva ekonomisk verksamhet som konkurrerar med arbetsgivaren. Avtalet ger enligt Arbetsdomstolens mening inte uttryck för något annat än vad som även utan uttryckliga regler anses gälla i fråga om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden.

Frösunda har i denna del till en början gjort gällande att A-M.D. uppsåtligen har åsidosatt den lojalitetsplikt som hon enligt anställningsavtalet och allmänna avtalsrättsliga principer haft att iaktta i förhållande till Frösunda genom att hon under anställningstiden anskaffat Anemon i syfte att bedriva med Frösunda konkurrerande verksamhet samt att hon med utnyttjande av sin ställning som verksamhetsledare och platschef vid Frösundas Lundakontor tagit kontakt med Frösundas brukare för att förmå dem att säga upp sina avtal med Frösunda och i stället anlita Anemon som assistansanordnare.

I målet är ostridigt att A-M.D. sade upp sin anställning som verksamhetsledare på Frösundas kontor i Lund genom ett brev daterat den 11 juni 1999 och att hon slutade anställningen den 31 juli 1999 samt att hon hade semester under tiden den 24 eller 25 juni – den 11 juli 1999. Det är vidare ostridigt att Frösunda vid tidpunkten för A-M.D:s uppsägning hade 31 brukare och att 20 av dessa sade upp sina avtal med Frösunda under tiden den 14 juni – 30 juni 1999, varav fyra brukare redan den 14 juni 1999.

A-M.D. har i förhör förnekat såväl att hon anskaffat Anemon i syfte att bedriva med Frösunda konkurrerande verksamhet som att hon uppmanat brukarna att säga upp avtalen med Frösunda och gå över till Anemon. Genom förhöret har vidare framkommit bl.a. följande. Orsaken till att hon sade upp sig var bl.a. hennes arbetssituation och att hon var utarbetad. Under hösten 1999 planerade hon att starta egen verksamhet. Hon hade för avsikt att skriva en ny upplaga av den bok som hon givit ut under 1997, arbeta med de utbildningsuppdrag hon fått med anledning av boken samt eventuellt sköta några goda vänners assistans. Före uppsägningen den 11 juni 1999 hade hon sagt upp sig tre gånger tidigare på grund av att hon varit utbränd och att hon känt sig illa behandlad. Varje tidigare gång hade hon dock blivit övertalad att stanna kvar, vilket dock inte skedde denna gång. När K.I. kontaktade henne några dagar efter den nu aktuella uppsägningen informerade hon honom om sina planer för hösten. I samband med att hon hade kontakt med brukarna och de diskuterade assistansen för hösten föll det sig naturligt att hon talade om att hon skulle sluta på Frösunda. Några av de sex-sju brukare som hon talade med blev ledsna och någon frågade om hon inte kunde fortsätta att anordna assistans till hösten. Under helgen som följde på den 11 juni 1999, då hon undertecknade och postade uppsägningen, berättade hon om uppsägningen för de fyra brukare som den 14 juni 1999 sade upp sina avtal med Frösunda och som för övrigt är goda vänner till familjen sedan många år. Innan hon gick på semester hade hon kontakt med M.M. och talade då om att hon skulle sluta sin anställning hos Frösunda. M.M. uppgav att hon inte ville ha kvar Frösunda som assistansanordnare om A-M.D. slutade. A-M.D. gjorde en anteckning om att M.M. sade upp avtalet muntligt, men talade samtidigt om för henne att hon ville ha en skriftlig uppsägning antingen från samma dag eller från det datum då hon rent faktiskt undertecknade uppsägningen. När A-M.D. den 12 juli 1999 kom tillbaka från sin semester och såg högen med uppsägningar förstod hon att hon betydde mycket för brukarna. Det var också flera brukare som ringde och ville ha hennes hjälp med att anordna assistans till hösten. I takt med att hon blev tillfrågad av brukarna om att ta hand om deras assistans sedan hon slutat på Frösunda väcktes tanken på att hon kunde anordna assistans för ett fåtal av dem. Brukaravtalen med Anemon är daterade den 12 augusti 1999. Under veckan innan ingick hon muntliga avtal om assistans med de brukare som sagt upp sin assistans hos Frösunda. Den 8 augusti 1999 gjorde hon en avtalsmall. Hon skickade ut avtalen till brukarna och daterade dem den 12 augusti 1999 eftersom hon förväntade sig att få tillbaka avtalen undertecknade detta datum.

Vid bedömningen av orsaken till brukarnas uppsägningar måste, som tingsrätten konstaterat, beaktas att det ofta torde uppstå ett personligt förhållande mellan den som ansvarar för den personliga assistansen och brukaren. Genom förhören med K.J., E.J., A.N. och M.M., vars uppgifter Arbetsdomstolen saknar anledning att ifrågasätta, har sålunda framgått att de valde att säga upp avtalen med Frösunda när de fick kännedom om A-M.D:s uppsägning. Det har vidare genom förhören framkommit att de vid uppsägningstidpunkten inte hade klart för sig vem som skulle handha assistansen från och med hösten 1999 och att det först i augusti 1999 blev bestämt att de skulle flytta assistansen till Anemon. I sammanhanget skall även, vilket framgår av utredningen, beaktas att flera av de aktuella brukarna sedan länge var personligt bekanta med A-M.D.

Mot den angivna bakgrunden och då det inte presenterats någon utredning som talar mot A-M.D:s bestridande i denna del är det, enligt Arbetsdomstolens mening, styrkt att brukarna sedan de fått kännedom om att A-M.D. sagt upp sin anställning hos Frösunda, valt att säga upp sina avtal med Frösunda även om det vid tidpunkten för respektive uppsägning inte stod klart vem som skulle handha assistansen från och med hösten 1999. När det gäller de närmare omständigheterna kring uppsägningen av F.M:s avtal är det genom förhören med A-M.D., M.M. och M.S. klarlagt att avtalet först sades upp muntligt och att en skriftlig bekräftelse av uppsägningen gjordes den 3 september 1999. Utredningen i denna del ger således inte stöd för Frösundas påstående om att försök gjorts att förmå M.M. att retroaktivt säga upp avtalet med Frösunda.

Vid en samlad bedömning kommer Arbetsdomstolen sålunda till den slutsatsen att det i målet inte är styrkt att A-M.D. under sin anställning hos Frösunda försökt förmå Frösundas brukare att säga upp sina avtal och gå över till Anemon. Det är inte heller styrkt att A-M.D. anskaffat Anemon i något annat syfte än det hon själv uppgett. Att A-M.D. under anställningstiden anskaffat Anemon kan vid sådant förhållande inte utgöra stöd för Frösundas påstående att A-M.D. brutit mot sin lojalitetsplikt.

Frösunda har vidare gjort gällande att A-M.D. åsidosatt sin lojalitetsplikt genom att hon övertalat sina underlydande, M.S. och R.E., att gå över till Anemon.

A-M.D. har i denna del bestritt att hon övertalat M.S. och R.E. att börja arbeta hos Anemon. A-M.D. har i förhör uppgett att hon kontaktades av M.S., som efterträdde henne som verksamhetsledare på Frösundas kontor i Lund, först sedan M.S. lämnat sin anställning hos Frösunda samt att hon anställde M.S. eftersom hon var i behov av personal då många brukare hört av sig till henne.

M.S., som åberopats av båda partssidorna, har såvitt gäller henne själv bekräftat A-M.D:s uppgifter. Frösunda har inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående beträffande R.E. Det är alltså inte styrkt att A-M.D. övertalat M.S. och R.E. att gå över till Anemon.

Frösunda har slutligen gjort gällande att A-M.D. agerat illojalt genom att underlåta att underrätta Frösundas ledning om brukarnas uppsägningar och den oro som arbetsledarna känt för kontorets fortsatta verksamhet i och med uppsägningarna. A-M.D. har bestritt att hon agerat illojalt.

I målet är ostridigt att de veckorapporter som varje fredag skulle redovisas till verksamhetsledningen skulle innehålla uppgift om antalet inskrivna brukare, antalet anställda assistenter och antalet timmar som verksamheten utförde per vecka samt att det inte fanns några uttryckliga instruktioner eller direktiv om hur brukarnas uppsägningar skulle redovisas. Det är vidare ostridigt att A-M.D. när hon den 12 juli 1999 återkom från semestern fick kännedom om att 20 av de totalt 31 brukarna sagt upp sina avtal med Frösunda samt att Frösundas ledning först i och med den veckorapport som är daterad den 13 augusti 1999 informerades om uppsägningarna. I rapporten angavs dock antalet uppsägningar till 17 stycken. Det är också ostridigt att uppsägningarna orsakade oro bland de anställda på kontoret.

Genom förhöret med A-M.D. har framkommit bl.a. följande. Hon hade delegerat ansvaret att redovisa veckorapporterna till R.E. eftersom hon var ledig på fredagarna. När hon kom tillbaka från semestern och såg högen med uppsägningar försökte hon att nå K.I., men fick endast tag på M.B., som hon uppfattade som ekonomiansvarig på Frösunda. Av henne fick hon beskedet att brukarnas uppsägningar skulle rapporteras när de var ett faktum, dvs. när uppsägningstiden löpt ut och avtalet upphörde. På grund av detta besked och då det inte fanns några instruktioner eller direktiv om hur och när brukarnas uppsägningar skulle rapporteras till ledningen ansåg hon inte att det var nödvändigt att göra några ytterligare ansträngningar för att försöka underrätta K.I. eller P.S. Hon hade inte heller en tanke på att underrätta dem om den oro som uppsägningarna gav upphov till på kontoret eftersom de inte varit något stöd i sådana situationer tidigare.

Av förhöret med P.S. har framkommit bl.a. följande. Massuppsägningarna kom som en fullständig chock för honom. När han den 13 augusti 1999 fick kännedom om dem startade han genast en utredning angående vad som låg till grund för dem. Det fanns inga rutiner för hur massuppsägningar skulle rapporteras eftersom det aldrig tidigare inträffat något liknande. Massuppsägningarna var dock en extraordinär händelse i verksamheten som det ålegat A-M.D. att rapportera till verksamhetsledningen så snart hon fått kännedom om dem. Om han fått vetskap om uppsägningarna i ett tidigt skede hade Frösunda haft en möjlighet att upprätta kontakter med brukarna och fått en förklaring till varför de valt att säga upp sig. Frösunda hade då haft en chans att rädda verksamheten i Lund. M.B. arbetar på lönekontoret och har inget att göra med veckorapporterna.

K.I. har i förhör uppgett bl.a. följande. Som verkställande direktör hade han kontroll över verksamheten genom de veckorapporter som varje fredag skulle lämnas av lokalkontoren. På grundval av rapporterna förde han varje vecka statistik över resultatet. Frösunda hade med stor säkerhet kunnat påverka ett antal av brukarna att stanna kvar hos Frösunda om han i ett tidigt skede fått kännedom om uppsägningarna. A-M.D:s påstående att hon inte skulle behöva informera arbetsgivaren om att 80 procent av omsättningen är borta faller på sin egen orimlighet.

Vid bedömningen av om A-M.D. brustit i sin lojalitetsplikt gentemot bolaget då hon inte redovisade de aktuella uppsägningarna och oron bland personalen till ledningen beaktar Arbetsdomstolen att hon som verksamhetsledare på Frösundas kontor i Lund hade ett självständigt ansvar för verksamheten, vilket bl.a. innebar tecknande av brukaravtal och personalansvar för såväl arbetsledare som assistenter. A-M.D. har, enligt Arbetsdomstolens mening, haft en sådan ställning i Frösunda att särskilt stora krav på lojalitet har kunnat ställas på henne. Vid sådant förhållande har det ålegat A-M.D. att omgående till ledningen rapportera alla väsentliga förändringar i verksamheten. I målet är ostridigt att A-M.D. när hon den 12 juli 1999 återkom från semestern fick vetskap om att 20 av kontorets 31 brukare sagt upp sina avtal. Nämnda uppsägningar har oavsett att det saknades direktiv och instruktioner om hur uppsägningar skulle rapporteras, enligt Arbetsdomstolens mening, tveklöst inneburit en sådan väsentlig händelse i verksamheten som hon omgående haft att rapportera till ledningen. Det besked som A-M.D. påstått att hon fått av M.B. om när uppsägningarna skulle rapporteras föranleder ingen annan bedömning. I den aktuella situationen kan de ansträngningar som A-M.D. sagt sig ha gjort för att kontakta ledningen inte anses tillräckliga för att hon skall anses ha fullgjort sin upplysningsplikt. Det kan inte heller den kontakt hon påstått sig haft med M.B. Arbetsdomstolen finner, vid en samlad bedömning av omständigheterna, styrkt att A-M.D. har åsidosatt sin lojalitetsplikt enligt anställningsavtalet när hon underlåtit att utan dröjsmål till ledningen rapportera om brukarnas uppsägningar och den oro bland personalen som uppsägningarna gav upphov till.

Vilka skadeståndsregler är tillämpliga i målet?

Arbetsdomstolen har alltså kommit fram till att A-M.D. åsidosatt sin lojalitetsplikt enligt anställningsavtalet när hon underlåtit att till Frösundas ledning rapportera om brukarnas uppsägningar samt den oro bland personalen som nämnda uppsägningar förorsakade. Frösunda har däremot inte gjort gällande att A-M.D. också skulle ha gjort sig skyldig till kollektivavtalsbrott. Det är alltså inte fråga om skadestånd för brott mot medbestämmandelagen eller kollektivavtal och som framgått i det föregående inte heller om skadestånd enligt FHL. De skadeståndsregler som kan komma i fråga är de som återfinns i skadeståndslagen.

Skadeståndslagens regler är tillämpliga när ej annat följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (se 1 kap. 1 §). Några från skadeståndslagen avvikande regler återfinns inte i A-M.D:s anställningsavtal. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen är arbetstagaren ansvarig för skada som han eller hon vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Som framgår av lagtexten är det en förutsättning för tillämpning av denna regel att det är fråga om en skada som arbetstagaren har vållat genom fel och försummelse i tjänsten. Med det sistnämnda uttrycket har lagstiftaren velat skapa en avgränsning mot fall där arbetstagaren handlar som privatperson eller för annans än arbetsgivarens räkning (se prop. 1972:5 [ pdf ||  ] s. 555 [  ]). Det skadeståndsgrundande agerande som sålunda skall bedömas med stöd av skadeståndslagen är A-M.D:s underlåtenhet att till Frösundas ledning rapportera om brukarnas massuppsägningar och personalens oro till följd härav. Den underlåtna rapporteringsskyldigheten får anses utgöra fel eller försummelse i tjänsten. Mot bakgrund av uppsägningarnas omfattning och A-M.D:s ställning som verksamhetsledare i Frösunda föreligger, enligt Arbetsdomstolens mening, sådana synnerliga skäl som anges i 4 kap. 1 § skadeståndslagen. Det anförda innebär att A-M.D. är skyldig att ersätta Frösunda för den skada som kan visas ha uppkommit som en följd av det brott mot anställningsavtalet som hennes underlåtenhet utgör (jfr AD 1998 nr 80 och AD 2002 nr 38).

Även om det i tingsrättens dom antecknats att det enligt Frösunda var A-M.D:s missbruk av Frösundas företagshemligheter som gjorde Frösunda berättigat att erhålla ett allmänt skadestånd, kan Frösundas talan förstås så att A-M.D. skall förpliktas att utge allmänt skadestånd även för det fall skadeståndsskyldighet enligt bestämmelserna i FHL inte föreligger. Som framgått i det föregående är dock inte skadeståndsbestämmelserna i medbestämmandelagen eller FHL tillämpliga. Skadeståndslagen, som alltså är tillämplig, innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i medbestämmandelagen och FHL om att det vid bestämmande av skadestånd skall tas hänsyn även till omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse. Det saknas därmed rättslig grund för yrkandet om allmänt skadestånd, som alltså inte kan bifallas.

Har ekonomisk skada uppkommit hos Frösunda som en följd av brottet mot anställningsavtalet och hur stor är i så fall den skadan?

När det gäller frågan om vilken skada som i anledning av A-M.D:s agerande kan ha uppkommit hos Frösunda, har bolaget lagt fram samma utredning som vid tingsrätten samt A-M.D. redovisat samma ståndpunkt som där.

Det är alltså A-M.D:s underlåtenhet att rapportera om brukarnas uppsägningar som kan vara skadeståndsgrundande. Frösundas ståndpunkt är att Frösunda, om uppsägningarna rapporterats utan dröjsmål, skulle ha haft möjlighet att påverka brukare som sagt upp sina avtal och förmå dem att stanna hos Frösunda. K.I. har som sin mening uttalat att Frösunda kunnat påverka ett antal av brukarna.

Vid bedömningen i denna del måste beaktas att ett ekonomiskt bortfall uppstod enligt vad utredningen visar helt enkelt därför att A-M.D. valde att lämna företaget. De anhöriga till brukare som har hörts i målet har som framgått i det föregående sagt upp avtalen med Frösunda av det skälet att A-M.D. lämnade Frösunda. Det finns ingen utredning som visar att några brukare skulle kunna ha förmåtts att fortsättningsvis anlita Frösunda om Frösunda tidigare än som blev fallet kunnat kontakta dem med anledning av deras uppsägningar.

Den slutsats som Arbetsdomstolen drar av det anförda är att utredningen inte ger vid handen att det finns ett sådant samband mellan A-M.D:s underlåtenhet att omedelbart rapportera om brukarnas uppsägningar och det ekonomiska bortfall som Frösunda orsakades som en följd av uppsägningarna att hon kan förpliktas ersätta något av detta. Frösundas skadeståndsyrkande i denna del kan därför inte heller bifallas.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Frösundas ändringsyrkanden skall alltså lämnas utan bifall och tingsrättens domslut fastställas. Vid denna utgång skall Frösunda ersätta A-M.D. och Anemon för deras rättegångskostnader även i Arbetsdomstolen. Om beloppen råder ingen tvist.