AD 2002 nr 102

Tvisten i målet gäller i huvudsak frågan om bolaget har åsidosatt sin skyldighet att utreda och vidta åtgärder med anledning av uppgifter om sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Sif har gjort gällande att J.R. utsatts för sexuella trakasserier av sin närmaste chef, säkerhetschefen C.D., och att bolaget sedan det fått höra talas om detta försummat att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och att vidta åtgärder för att förhindra ytterligare sexuella trakasserier. Sif har vidare gjort gällande att avslutandet av provanställningen från bolagets sida har skett som en följd av att J.R. anmält till ledningen vad hon blivit utsatt för och att detta hävande av provanställningen varit otillåtet. I anslutning till dessa påståenden har Sif framställt skadeståndsanspråk med hänvisning till att bolagets förhållningssätt strider mot 22 och 22 a §§ jämställdhetslagen samt grunderna för 6 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna har förklarat att de inte kan vitsorda att det har förekommit sexuella övergrepp eller trakasserier av sådant slag som Sif påstår. Bolaget har enligt deras uppfattning i alla händelser inte underlåtit att snabbt utreda omständigheterna och vidta åtgärder. Avslutandet av J.R:s provanställning har enligt arbetsgivarparternas mening inte haft något att göra med det faktum att hon uppgett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På Sif:s begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med J.R. samt vittnesförhör med hennes tidigare arbetskamrat A.R., chefen för kasinot i Sundsvall K.E., sekreteraren M.G., specialisten i allmän psykiatri och rättspsykiatri L.A. och konsulten från kasinot i Holland B.V. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören M.T. samt vittnesförhör med personalchefen C.S., projektledaren B.L., sekreteraren S.M. och före detta säkerhetschefen C.D.

Den rättsliga bakgrunden

En arbetsgivare som får kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier av en annan arbetstagare skall enligt 22 a § jämställdhetslagen utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier.

I förarbetena till den nu berörda bestämmelsen anges bl.a. följande om arbetsgivarens närmare skyldigheter. Utredningsåtgärderna skall syfta till att ta reda på de närmare omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna. En första förutsättning för att arbetsgivaren skall vara skyldig att vidta åtgärder är att arbetsgivaren får kännedom om att arbetstagaren anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Arbetsgivaren är dock inte vid skadeståndsansvar skyldig att vidta åtgärder utan att arbetstagaren bekräftar att hon eller han anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Vilka utredningsåtgärder som skall vidtas får bedömas från fall till fall och är beroende av händelseförloppet i det enskilda fallet. En arbetsgivare skall dock utan dröjsmål ta reda på de närmare omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna. Detta bör ske i första hand genom samtal med den som anser sig sexuellt trakasserad. Lämpligen bör frågan även utredas genom samtal med den eller de som utpekas som trakasserande. Arbetsgivaren kan inte låta utredningen stanna vid att konstatera att ord står mot ord. Arbetsgivaren bör bilda sig en egen uppfattning om riktigheten av de uppgivna sexuella trakasserierna. I arbetsgivarens utredningsskyldighet kan dock inte anses ingå att ta ställning till vem av de båda parterna som talar sanning, i de fall arbetstagarna lämnar helt oförenliga uppgifter och förhållandena även i övrigt är för oklara. I utredningsskyldigheten ingår att följa utvecklingen och medverka i det utredningsarbete som kan följa. Förutom den inledande utredningsskyldigheten är arbetsgivaren också skyldig att i förekommande fall av sexuella trakasserier vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Vid fall av sexuella trakasserier är det angeläget att arbetsgivaren seriöst lyssnar på den utsatta arbetstagarens berättelse om hur hon eller han själv ser på sin arbetssituation. Med ledning av detta och med beaktande av de önskemål arbetstagaren kan ha om frågans fortsatta hantering bör arbetsgivaren överväga vilka åtgärder som kan bli aktuella. Behovet av stöd- och hjälpinsatser bör särskilt uppmärksammas. Vilka åtgärder som skäligen kan krävas är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet som t.ex. trakasseriernas art och omfattning, arbetsplatsens storlek och utformning samt arbetsstyrkans sammansättning. Det är angeläget att arbetsgivaren fortlöpande håller de aktuella arbetstagarna informerade om vilka åtgärder arbetsgivaren har för avsikt att vidta och om de ställningstaganden denne gör. I detta ingår att naturligtvis också lämna besked, om arbetsgivaren inte avser att vidta några ytterligare åtgärder (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 140 [  ] f.). Det kan antas att den som sexuellt trakasserat en arbetskamrat i vissa fall upphör med sina trakasserier av den anledningen att arbetsgivaren får kännedom om trakasserierna. Skadeståndsskyldighet inträder inte i de fall trakasserierna slutar i och med att arbetsgivaren får denna kännedom (anf. prop. s. 142).

I förarbetena uttalas sammanfattningsvis att en arbetsgivare inte har brutit mot 22 a § jämställdhetslagen om arbetsgivaren gör vad som rimligen kan begäras för att få klarhet i förhållandena och vid fall av sexuella trakasserier gör vad som skäligen kan krävas för att få slut på dessa missförhållanden (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 119 [  ]).

Händelseförloppet

Det är ostridigt att J.R. och C.D. tillsammans gjorde en tjänsteresa till Sundsvall den 7 februari 2001, bara någon vecka efter det att J.R. hade tillträtt sin provanställning hos bolaget. Enligt Sif gjorde sig C.D. därvid skyldig till allvarliga sexuella trakasserier mot J.R. Arbetsgivarparterna har förklarat att de inte kan vitsorda dessa uppgifter.

J.R. har inför domstolen berättat bl.a. följande. C.D. bjöd in henne till sitt hotellrum. Hon satte sig i en liten soffa. C.D. hade med sig Gammeldansk som han hällde upp i två glas. Hon sade att hon inte ville ha något brännvin, varpå han svarade att det var bra för henne eftersom hon frös. Trots att det fanns andra ställen att sätta sig på i rummet satte han sig bredvid henne i soffan. Han sade att ”sådana här stunder skall man ta tillvara på”. Därefter lade han sin ena hand på hennes lår och strök med den andra handen på hennes kind och lade sedan den handen bakom henne. Hon upplevde det hela som obehagligt och sade att de skulle lämna hotellrummet för att vara tillsammans med andra arbetskamrater som fanns på hotellet. C.D. blev då irriterad på henne. Senare på kvällen följde han med henne in på hennes hotellrum och satte sig på hennes säng. Hon visste inte vad hon skulle göra och sade att hon var trött och ville gå och lägga sig. C.D. sade då att han inte tänkte hindra henne och tog därefter av sig skorna och lade sig på hennes säng. Hon sade då till honom att hon tänkte byta rum. Han tog då tag runt hennes midja och kastade runt henne på sängen. Det blev slagsmål och han började slita i hennes byxlinning. Hon skrek att byxorna skulle gå sönder. Han släppte då taget och bad om ursäkt för det som hade inträffat och sade att han inte visste vad som flugit i honom. Han sade vidare att ord skulle stå mot ord och att hon inte hade några bevis. Hon chockades av händelsen och fick sömnsvårigheter som höll i sig under resten av hennes anställningstid och även därefter.

C.D. har infört domstolen uppgett följande. Han har ingen kommentar angående händelsen den 7 februari mer än att han inte har gjort det som J.R. påstår. Han kan ha bjudit på Gammeldansk men det måste ha varit för att han var förkyld. Han kan ha varit på hennes rum någon gång. Han har danskt ursprung och det hör till hans personlighet att krama och hålla om människor.

Av det nu anförda framgår att ord står mot ord i fråga om vad som inträffade i Sundsvall den 7 februari. J.R. har emellertid berättat om händelsen på ett trovärdigt sätt, medan C.D. har uttalat sig undvikande och knapphändigt om vad som inträffade. Enligt domstolens mening är det befogat att utgå från att det i huvudsak gick till så som J.R. har berättat och att hon vid detta tillfälle alltså utsattes för sexuella trakasserier av allvarligt slag.

Enligt vad J.R. har uppgett fortsatte de sexuella trakasserierna även efter den 7 februari, bl.a. smekte C.D. henne i nacken vid hotellfrukostarna och daskade henne i baken när han trodde att ingen såg. Vid ett tillfälle när hon skjutsade C.D. till Arlanda inför en Asienresa tog han farväl genom att kyssa henne på munnen. Hon skrek till honom att ”vad håller du på med, är du inte klok”. C.D. har på sin sida förnekat dessa uppgifter. Enligt domstolens mening saknas det anledning att inte sätta tilltro till J.R:s berättelse även beträffande dessa händelser.

Det är ostridigt att B.L. den 27 mars fick höra talas om sexuella trakasserier. Hon hade dagen därpå ett samtal med J.R. om saken. Deras uppgifter om innehållet i detta samtal stämmer i huvudsak överens. B.L. har berättat i huvudsak följande om vad som framkom. J.R. tog mera allmänt upp sina problem med C.D:s ledarstil och gav vissa exempel, bl.a. att han hade nypt henne vid ett bagageband och lagt armen om henne i närvaro av några holländare. B.L. ansåg sig inte ha anledning att betvivla J.R:s uppgifter. J.R. berättade även att det hänt allvarligare saker men att hon inte ville tala om vad. B.L. pressade inte J.R. ytterligare eftersom J.R. själv sade att hon hade dålig erfarenhet av utredningar från en tidigare arbetsplats. J.R. har inför domstolen tillagt att hon vid samtalet gjorde klart ”att det var fängelse i straffskalan för det som C.D. hade utsatt henne för”.

Efter detta samtal förde B.L. saken vidare till M.T. De hade tillsammans den 2 april ett samtal med C.D. Såvitt framkommit var samtalet inte upplagt som något regelrätt förhör om specifika händelser utan samtalet fördes på ett mer övergripande plan. Av M.T:s och B.L:s uppgifter inför domstolen framgår att de vid samtalet med C.D. underströk att en patriarkalisk ledarstil inte stämde med företagets värderingar och att fysisk närgångenhet mot kvinnliga anställda var något oacceptabelt. Enligt B.L:s och M.T:s uppgifter tog C.D. samtalet på stort allvar.

Dagen därpå, den 3 april, kontaktade J.R. åter B.L., som berättade om det samtal som förts mellan bolagsledningen och C.D.

Beträffande händelseförloppet efter bolagsledningens samtal med C.D. den 3 april har i målet lämnats delvis motstridiga uppgifter.

J.R. har i denna del uppgett följande: Det skedde ingen förbättring i uppträdandet från C.D:s sida. Han fortsatte att tafsa på henne. Han bokade in henne som sin fru när han beställde flygbiljetter och presenterade henne som sin fru inför flygvärdinnorna när de var ute och flög. Under en vistelse i Malmö den 17 och 18 april inträffade ytterligare trakasserier. Sent på kvällen den 17 april sade C.D. till J.R. att de var tvungna att gå igenom vissa offerter på hans hotellrum. Han ville bjuda på rödvin men hon tackade nej. Han blev då sur och hon lämnade hotellrummet. På kvällen den 18 april blev det bråk mellan dem på en restaurang. Han kallade henne vid flera tillfällen för ”holländarhora” och förklarade även att hon var avskedad. Han skrek även att hon hade fått alla sina referenser ”sängvägen”. När de senare hade talat ut och skulle skiljas åt gav han henne en puss och en kram och sade att han inte hade varit svartsjuk. J.R. berättade för C.S., som var med i Malmö, att det inte hade skett någon förbättring i C.D:s uppträdande. Till B.L. sade hon att hon ”inte skulle klara av en tredje allvarlig händelse”.

C.D. har berättat följande. J.R. levde inte upp till de förväntningar han hade på henne och han var inte nöjd med hennes arbetsinsats. Hon ifrågasatte ibland hans beslut vilket han ansåg vara jobbigt. J.R. berättade att hon hade problem hemma med barnen och även att hon ibland hade svårt att sova. Han kan ha kramat J.R. men det har inte varit fråga om några sexuella närmanden. Det är riktigt att han har bokat in J.R. som sin fru när de skulle ut och resa. Anledningen till detta var att han ansåg att det var viktigt att hon följde med men han hade inte budgeterat för hennes resor. Genom att boka på detta sätt kunde han hålla nere kostnaderna. De hade vid alla resor separata rum. På kvällen den 19 april ville han diskutera arbetssituationen med J.R. Hon sade att hon inte ville det eftersom hon var trött. När han senare såg att J.R. gick med andra personer i riktning mot en nattklubb blev han besviken och upprörd. Det uppstod då en upprörd diskussion som dock avslutades på ett lugnt sätt. Han skrek inte några okvädningsord till J.R.

Enligt Arbetsdomstolens mening saknas det även beträffande denna del av händelseförloppet anledning att inte i allt väsentligt sätta tilltro till J.R:s uppgifter om C.D:s beteende mot henne. Det framgår av utredningen att han även under vistelsen i Malmö gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier. Av utredningen framgår vidare att C.S. och B.L. var medvetna om att J.R. befann sig i en besvärlig situation. Det finns enligt domstolens mening skäl att sätta tilltro till J.R:s uppgift till B.L. om att hon ”inte skulle klara en tredje allvarlig händelse”.

Under den närmaste tiden efter Malmöhändelserna tycks inga kontakter ha förekommit mellan J.R. och bolagsledningen rörande hennes förhållande till C.D. Däremot framgår av utredningen att C.S. omkring den 24 april hade ett ytterligare samtal med C.D., där hon klandrade honom för att ha betett sig ”oprofessionellt” under vistelsen i Malmö. Någon information om detta samtal gav man dock inte till J.R. Först någon vecka in i maj talade C.S. med henne. Uppgifterna om vad som då inträffade går delvis i sär. C.S. har uppgett att hon önskade få till stånd ett ”stormöte” den 9 maj med C.D., M.T., J.R. och henne själv där samarbetsfrågorna skulle klaras ut, men att mötet inte kom till stånd eftersom J.R. anmälde sig sjuk. J.R. har på sin sida uppgett att man bestämde att hålla ett sammanträde den 8 maj, som inte blev av på grund av att C.S. inte infann sig, och att J.R. dagen därpå uteblev från arbetet eftersom hon inte längre stod ut med situationen.

Av det anförda framgår att det inte kom att äga rum något ytterligare sammanträffande mellan bolagets företrädare och J.R. innan hon den 9 maj lämnade arbetsplatsen för att sedan vara sjukskriven under återstoden av prövotiden. Det kan enligt domstolens mening inte uteslutas att det uppstod något missförstånd mellan J.R. och C.S. beträffande det tilltänkta samtalet den 8 eller 9 maj.

Domstolen skall nu övergå till frågan om vilka slutsatser i rättsligt hänseende som bör dras av det nu redovisade händelseförloppet.

Har bolaget åsidosatt sin skyldighet att utreda sexuella trakasserier och vidta åtgärder?

Sif:s inställning är att bolaget den 27 mars fick information om att J.R. ansåg sig vara utsatt för sexuella trakasserier och att trakasserierna fortsatt under tiden därefter och att bolaget inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt 22 a § jämställdhetslagen.

Arbetsgivarparternas inställning kan i huvudsak beskrivas enligt följande. Oavsett huruvida sexuella trakasserier hade förekommit eller ej har bolaget i alla händelser uppfyllt sina skyldigheter genom det allvarliga samtal som hölls den 2 april med C.D. Några ytterligare händelser som kan betecknas som sexuella trakasserier har inte ägt rum efter det samtalet, även om det kan medges att C.D. i och för sig har uppträtt olämpligt.

Av utredningen framgår att bolagsledningen den 27 mars på omvägar fick höra talas om sexuella trakasserier. Ledningen vidtog då den helt riktiga åtgärden att kontakta J.R. för att ta reda på vad som inträffat. Detta ledde i sin tur till den också i och för sig riktiga åtgärden att hålla ett enskilt samtal med C.D. Det kan inte råda någon tvekan om att M.T. och B.L. insåg allvaret i vad som framkommit. Deras uppgifter inför domstolen får anses utvisa att de inte ansåg sig ha anledning att ifrågasätta de uppgifter som J.R. hade lämnat. De åtgärder som vidtogs kan emellertid enligt domstolens mening inte beskrivas så att bolagsledningen utredde eller ens försökte utreda vad som faktiskt hade inträffat. M.T:s och B.L:s samtal med C.D. låg tydligtvis på ett ganska allmänt plan, och det har inte framkommit att det ens klargjordes uttryckligen för C.D. vad som var den utlösande orsaken till samtalet. Det finns trots detta inte anledning att betvivla att han fick en skarp varning vid detta tillfälle, men något försök att skapa klarhet i vad som inträffat gjordes inte att döma av de uppgifter som lämnats i målet.

Det bör framhållas att inte heller bolagsledningens samtal vid denna tidpunkt med J.R. innefattade något försök att utreda vad som närmare inträffat. J.R. gav visserligen själv olika exempel på uppträdande från C.D. som hon inte kunde acceptera, men hon lät bara antyda att det hade inträffat något som var av allvarligare beskaffenhet. Bolagsledningen gjorde då inte något försök att få henne att precisera vad hon avsåg med denna antydan. Man bör i detta sammanhang hålla i minnet att J.R. var ny på arbetsplatsen, att hon var anställd på prov och att hon var direkt underställd den person som hon syftade på med sina uppgifter om sexuella trakasserier. Det hade mot den bakgrunden varit rimligt att åtminstone göra ett försök att förmå henne att närmare ange vad hon åsyftade. Det kan naturligtvis tänkas att J.R. inte heller om hon tillfrågats ytterligare hade berättat i klartext om händelsen i Sundsvall den 7 februari. Nu gjorde bolagsledningen inte ens ett försök att ytterligare utreda vad som inträffat.

Även om bolagsledningen alltså inte i tillräcklig omfattning sökt utreda vad som faktiskt förekommit, är det som redan antytts tydligt att den tog saken på allvar och alltså inte avfärdade J.R:s uppgifter som ogrundade. Särskilt mot den bakgrunden ter det sig enligt domstolens uppfattning som svårförståeligt att bolagsledningen därefter inte vidtog någon ytterligare åtgärd för att följa upp saken. Det förekom visserligen ett ytterligare samtal mellan B.L. och J.R. den 3 april, dagen efter samtalet med C.D., men det samtalet kom till stånd på initiativ från J.R., som undrade vilka åtgärder som vidtagits i saken. Under tiden därefter gjorde bolagsledningen såvitt framkommit inte något för att ta reda på hur förhållandena utvecklade sig eller för att få vetskap om J.R:s eventuella behov av stöd. Särskilt mot bakgrund av att det var fråga om ett så nära dagligt samarbete mellan henne och C.D. framstår det som förvånande att bolagsledningen inte följde upp saken ytterligare.

Inte heller i samband med händelserna i Malmö den 18–20 april tog bolagsledningen något initiativ till att söka reda ut förhållandena. Det måste vid den tidpunkten ha framstått som uppenbart för C.S. att förhållandet mellan J.R. och C.D. var dåligt och att J.R. kände sig mycket pressad. Varken då eller under den närmaste tiden efter Malmövistelsen vidtogs det från bolagets sida någon åtgärd för att få till stånd en förbättring. C.S. höll visserligen ett samtal med C.D. den 24 april, men detta samtal innebar inte att hon gjorde något försök att utreda eller följa upp uppgifterna om sexuella trakasserier. Någon kontakt med J.R. togs inte vid denna tidpunkt. Först omkring den 9 maj var det på tal att mera grundligt reda ut förhållandena. Det finns anledning att sätta tilltro till C.S:s uppgift om att hon avsåg att då hålla ett möte med alla inblandade. Att det mötet inte ägde rum berodde på att J.R. vid den tidpunkten inte längre orkade vara kvar på arbetsplatsen. Det kan som domstolen redan framhållit inte uteslutas att det i detta skede uppstod något missförstånd mellan C.S. och J.R. beträffande formerna för mötet. Enligt domstolens mening borde emellertid bolagsledningen långt tidigare ha tagit initiativ till ett möte av detta slag.

Arbetsdomstolen anser sammanfattningsvis att bolaget när det fick höra talas om de sexuella trakasserierna dels hade bort närmare utreda vad som inträffat, dels hade bort följa upp saken under tiden därefter, inte minst i syfte att ge stöd åt J.R. Slutsatsen blir att bolaget inte har fullgjort sina åligganden enligt 22 a § jämställdhetslagen. Arbetsdomstolen återkommer i ett följande avsnitt till frågan om skadestånd på grund av detta åsidosättande av lagen.

Är J.R. berättigad till allmänt och ekonomiskt skadestånd på grund av att bolaget inte lät provanställningen övergå i en tillsvidareanställning?

Sif har i denna del gjort gällande att bolagets avslutande av J.R:s provanställning kan ses som en följd av att J.R. anmält till ledningen att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier. Arbetsgivarparterna har bestritt detta och i stället gjort gällande att avslutandet av J.R:s provanställning inte haft något som helst att göra med det faktum att hon uppgett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Arbetsgivarparterna har vidare anfört att det i alla händelser saknas rättslig grund för Sif:s yrkande om ekonomiskt skadestånd.

Av det anförda framgår att Sif:s talan i denna del vilar på synsättet att det var händelserna med de sexuella trakasserierna som låg till grund för bolagets beslut att låta J.R:s provanställning upphöra utan att övergå i en tillsvidareanställning. Arbetsdomstolen anser sig av skäl som framgår i det följande inte ha anledning att ta ställning till den nu berörda bevisfrågan.

Sif har menat att avslutandet av provanställningen strider mot grunderna för 6 § anställningsskyddslagen. I den delen kan konstateras att det i provanställningens natur ligger att arbetsgivaren kan motsätta sig fortsatt anställning om han finner att den provanställde är olämplig för sådan. Någon rättslig prövning av arbetsgivarens skäl för att inte låta en provanställning övergå i en tillsvidareanställning kan inte ske med stöd av anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund att bolagets handlingssätt inte kan anses strida mot grunderna för 6 § anställningsskyddslagen (se prop. 1981/82:71 [ pdf ||  ] s. 124 [  ]).

Att anställningsskyddslagen har den nu angivna innebörden utesluter enligt vad som anges i förarbetena inte möjligheten till rättslig prövning på annan grund, t.ex. att det finns ett föreningsrättskränkande syfte bakom beslutet (se anf. prop. s. 124). Sif har i denna del åberopat bestämmelserna i 22 § jämställdhetslagen till stöd för sitt yrkande om skadestånd till J.R. Det kan då till en början konstateras att det saknas laga stöd för yrkandet om ekonomiskt skadestånd. Om en arbetstagare utsätts för trakasserier som avses i 22 §, skall nämligen arbetsgivaren enligt 27 § jämställdhetslagen betala skadestånd till arbetstagaren för den kränkning som trakasserierna innebär, men det sägs i bestämmelsen inte något om ekonomiskt skadestånd. I förarbetena till bestämmelsen har klart uttalats att endast allmänt skadestånd skall kunna utgå vid åsidosättande av 22 § (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 121 [  ]).

För att ta ställning till yrkandet om allmänt skadestånd har domstolen att gå in på frågan om 22 § jämställdhetslagen över huvud taget kan bli tillämplig i den aktuella situationen. En arbetsgivare får enligt den paragrafens första stycke inte utsätta en arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering. Enligt andra stycket skall den som i arbetsgivarens ställe har rätt att besluta om en arbetstagares arbetsförhållanden vid tillämpningen av första stycket likställas med arbetsgivare. I den föreliggande situationen är det, som Sif har utformat sin talan, endast förbudet i 22 § jämställdhetslagen mot trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden som kan vara av intresse. Av lagförarbetena framgår att detta förbud tar sikte på att arbetsgivaren som en repressalieåtgärd utsätter en arbetstagare för trakasserier på grund av att han eller hon har avvisat sexuella närmanden (prop. 1990/91:113 [ pdf ||  ] s. 113 [  ]).

Beslutet att inte låta J.R:s provanställning övergå i en tillsvidareanställning fattades av C.S. och B.L. Det har – naturligt nog – inte ens påståtts i målet från Sif:s sida att de fattade detta beslut på grund av att J.R. avvisat C.D:s sexuella närmanden. Redan av detta skäl står det klart att 22 § jämställdhetslagen inte är tillämplig i den i målet aktuella situationen.

Slutsatsen av det anförda blir att bolaget inte kan ha ådragit sig skyldighet att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd till J.R. på grund av att bolaget inte lät provanställningen övergå i en tillsvidareanställning.

Bestämmande av det allmänna skadeståndet

Arbetsdomstolen har i det föregående slagit fast att bolaget har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt 22 a § jämställdhetslagen att utreda de sexuella trakasserierna och vidta de åtgärder som skäligen kunde krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Bolaget har därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd. I förarbetena till bestämmelsen uttalas att skadeståndsbeloppens storlek bör anknyta till vad som i övrigt gäller för skadestånd enligt jämställdhetslagen och därmed till vad som allmänt gäller på det arbetsrättsliga området (prop. 1997/98:55 [ pdf ||  ] s. 121 [  ]).

Vid bestämmande av det allmänna skadeståndet beaktar domstolen följande omständigheter. Det stod tydligtvis klart för bolagsledningen att det fanns grund för J.R:s uppgifter om vad som inträffat. Det verkliga förhållandet var ju att J.R. hade utsatts för sexuella trakasserier av ett slag som hade bort leda till dels en ordentlig utredning om vad som inträffat, dels kraftfulla åtgärder i syfte att få trakasserierna att upphöra och dels åtgärder i syfte att ge henne stöd. Det kan konstateras att bolagsledningen trots den bristfälliga utredningen faktiskt hade klart för sig att J.R. befann sig i en besvärlig situation. Bolagets passivitet under tiden efter samtalet den 2 april med C.D. framstår som anmärkningsvärd särskilt med tanke på att J.R. hade en utsatt position i sin provanställning, med just C.D. som sin närmaste chef. Det kan inte råda någon tvekan om att J.R. kände sig djupt kränkt och plågad inte bara av trakasserierna utan även av bolagets underlåtenhet att ge henne stöd och att vidta andra åtgärder. Av utredningen framgår att hon drabbades av sömnsvårigheter och blev sjukskriven under den senare delen av prövotiden. Mot bakgrund av de nu angivna förhållandena framstår bolagets passivitet som allvarlig. Samtidigt finns det skäl att beakta dels att bolagsledningen trots allt inte förhöll sig helt overksam, dels att händelseförloppet efter det att bolagsledningen fick kännedom om trakasserierna utspelade sig under en inte alltför lång tidsrymd. Domstolen finner vid en sammanvägning av det nu anförda att skadeståndet bör bestämmas till 80 000 kr.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarparterna har i huvudsaken förlorat målet och skall därför ersätta Sif:s rättegångskostnader. Det belopp som yrkats har vitsordats som skäligt av arbetsgivarparterna.