AD 2000 nr 17

Förbundet

I juli år 1997 ringde en handläggare från Registernämnden till T.J. Handläggaren uppgav att han på uppdrag av Luftfartsverket genomförde registerkontroll av T.J., eftersom dennes tjänst omfattades av säkerhetsskyddslagen. Vid registergenomgång framgick det att T.J. två gånger av domstol fällts till ansvar för misshandel. Handläggaren meddelade att han avsåg att rapportera detta resultat av kontrollen till Luftfartsverket. I anledning härav kallades T.J. i november år 1998 tillsammans med sin arbetsgivare till chefen för flygplatsen, varvid han fick redogöra för gärningarna.

År 1979, när T.J. var 15 år gammal, hade denne och en kamrat lekt med ett luftgevär. Ett skott hade gått av och träffat kamraten i benet. I anledning av det dömdes T.J. för misshandel.

Den 12 mars 1998 dömdes T.J. av Jönköpings tingsrätt för misshandel. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med böter. Gärningen bestod i att han bitit sin styvson i kinden. Tingsrätten uttalade i domskälen att även om T.J. känt sig starkt provocerad av pojkens uppträdande kunde brottet inte anses som ringa, med hänsyn till gärningens beskaffenhet och att den riktat sig mot ett närstående barn med beteendehandikapp.

När bolaget fick del av Luftfartsverkets beslut om att T.J. var olämplig från säkerhetssynpunkt fick det samtidigt besked om att denne inte längre fick vistas på flygplatsen. Bolaget hade inte någon möjlighet att omplacera T.J., eftersom bolaget endast har verksamhet på flygplatsen.

Det görs gällande att de åberopade brotten inte utgör saklig grund för uppsägning. Även arbetsgivaren har under förhandlingarna uttalat att han har fullt förtroende för T.J. och egentligen inte ville säga upp honom.

Luftfartsverkets beslut är dessutom inte lagligt grundat. Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden meddelas genom lag. Luftfartsverkets beslut riktar sig visserligen mot bolaget och inte formellt mot T.J., men det drabbar i realiteten honom, eftersom det i praktiken innebär att hans anställning måste upphöra. Säkerhetsskyddslagen innehåller inte en så tydlig reglering av detta ingrepp att den uppfyller nyss nämnda krav i regeringsformen.

Det anges vidare att beslutet inte kan överklagas. Denna inskränkning i besvärsrätten saknar stöd i lag och strider även den mot 8 kap. 3 § regeringsformen. Besvärsförbudet kan inte ta sikte på beslut att utestänga en enskild från hans arbete. Det saknas alltså uttrycklig reglering av hur avstängningsbeslut enligt säkerhetsskyddslagen skall prövas i ett fall som det förevarande. Den väg som anvisats av lagstiftaren i motiven till säkerhetsskyddslagen (prop. 1995/96:129 [ pdf ||  ] s. 64 f.) är att pröva tvisten mot den privata arbetsgivaren i ett anställningsskyddsmål. Förbundet har alltså valt den form av rättslig prövning av beslutet som lagstiftaren anvisat.

Ett beslut från Arbetsdomstolen i frågan torde i och för sig inte få rättskraft mot Luftfartsverket. Om man skulle anse att den valda formen att redovisa statens inställning i processen är ofullständig, eftersom staten inte är part i processen, kan det inte tillåtas påverka den rättsliga bedömningen av om det föreligger saklig grund för uppsägning alternativt avstängning eller ej. Rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen, en rätt som numera är lagfäst, är endast uppfylld om Arbetsdomstolen gör en fullständig prövning av tvisten.

Sammanfattningsvis görs det gällande att Luftfartsverkets beslut inte är grundat på författningsenlig lagstiftning. Beslutet kan därför inte tillmätas självständig rättsverkan på det sättet att det ensamt skall anses som saklig grund för uppsägning.

Även i övrigt är Luftfartsverkets beslut osakligt, eftersom de skäl som redovisats för beslutet inte är av den arten att T.J. kan anses utgöra en säkerhetsrisk i arbete som kock vid flygplatsen.

Till detta kommer att avtalet mellan bolaget och Luftfartsverket är ett civilrättsligt avtal. Ett avtal som innebär att staten avsiktligt förhindrar en medborgare att erhålla det skydd han är tillförsäkrad enligt regeringsformen och Europakonventionen kan i den delen förklaras ogiltigt enligt 36 § avtalslagen genom talan som bolaget riktar mot staten. Bolaget borde i vart fall kunna få ersättning för den skada som Luftfartsverket orsakat genom sitt beslut.

Bolaget

Bolaget ägs till lika delar av K.U. och K.I., vilka båda är verksamma i företaget. Omsättningen uppgår till 4–5 miljoner kr per år. Av bolagets fem anställda är två kockar och tre serveringspersonal. Bolagets lokaler är belägna i flygplatsens terminalbyggnad, som även innehåller ankomst- och avgångshallar. Hyresavtalet med Luftfartsverket ingicks år 1990. Enligt detta berättigas bolaget att nyttja lokalerna, men ikläder sig också skyldighet mot Luftfartsverket att tillhandahålla viss service. Exempelvis har bolaget skyldighet att betjäna flygplatsens trafikanter, personal samt allmänhet kl. 06.00–20.00. Enligt avtalet har bolaget också skyldighet att ”följa flygplatsens ordnings- och säkerhetsföreskrifter”.

Under T.J:s föräldraledighet ersattes han av en vikarie. Sedan det visat sig omöjligt att låta T.J. återuppta sin syssla har vikarien blivit ombedd att fortsätta.

Bolaget gör gällande att saklig grund för uppsägning och särskilda skäl för att avstänga T.J. föreligger. Med stöd av gällande lagstiftning har Luftfartsverket i egenskap av myndighet ålagt bolaget att vidta åtgärder som förhindrar T.J. att komma i beröring med den del av företagets verksamhet som fordrar att dess utövare där skall ha genomgått godkänd registerkontroll. Bolagets hela verksamhet är sådan att godkänd registerkontroll för all personal erfordras, varför bolaget inte har någon möjlighet att bereda T.J. annat arbete. Ansvaret för säkerheten på flygplatsen tillkommer Luftfartsverket. Även om bolaget i och för sig inte delar Luftfartsverkets bedömning i säkerhetsfrågan har bolaget att efterleva ett av myndigheten i laga ordning fattat beslut i frågan.

Luftfartsverkets beslut binder bolaget, det kan inte överklagas och det gäller omedelbart. Annat handlingsalternativ än att säga upp och avstänga T.J. har inte stått till buds. Bolaget kan inte och får inte göra sin egen säkerhetsprövning. Det torde för övrigt inte heller ankomma på Arbetsdomstolen att i sak pröva riktigheten i Luftfartsverkets beslut.

Bolaget bedömer det vidare som utsiktslöst att med stöd av 36 § avtalslagen få bolagets avtal med Luftfartsverket helt eller delvis ogiltigförklarat. Det är inte avtalet som medför att beslutet inte kan överklagas. Möjligheten att kompensera sig genom skadestånd torde stå lika öppen för arbetstagaren som för arbetsgivaren om grunden utgör vårdslös myndighetsutövning.

Förbundet

Efter Arbetsdomstolens beslut den 19 mars 1999 har förbundet i huvudsak anfört följande.

Det finns inget annat skäl för uppsägningen än Luftfartsverkets aktuella beslut. Detta beslut påverkar genom uppsägningen ett civilrättsligt förhållande. Det får effekter på T.J:s möjligheter att försörja sig och sin familj, och det innebär att hans rätt till fri rörlighet begränsas. Beslutet innebär dessutom ett ingrepp i T.J:s kollektivavtalsrättsliga rättigheter i det att han utestängs från sin arbetsplats. – I detta mål föreligger en konflikt mellan Europakonventionslagen och säkerhetsskyddslagen. Arbetsdomstolen utgår i sitt beslut den 19 mars 1999 från att arbetsgivaren haft att följa Luftfartsverkets beslut utan att kunna pröva det. När en myndighets beslut ingriper i och tvingar en part att bryta ett civilrättsligt avtal kan parten inte underlåta att pröva om myndighetens beslut är korrekt. Genom att införliva Europakonventionen i svensk lagstiftning har konventionen fått direkt effekt på det civilrättsliga planet. Enligt Arbetsdomstolens dom i Kellermanmålet (AD 1998 nr 17) följer av inkorporeringen av Europakonventionen som svensk lag att sådana artiklar i konventionen som kan vara av betydelse i förhållandet mellan enskilda också skall kunna tillämpas i tvister mellan dem. Luftfartsverkets beslut inkräktar på T.J:s civila rättigheter. Det gäller hans möjlighet till försörjning som är skyddad enligt artikel 8. Det gäller även det förhållandet att beslutet stigmatiserar T.J:s barn, som i praktiken blir ansvarigt för att fadern förlorade möjligheten till försörjning. Luftfartsverkets beslut begränsar också i strid med artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen T.J:s möjligheter till fri rörlighet för att utöva sitt yrke. – T.J. förvägras vidare i strid med artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen såväl tillgång till fullständig domstolsprövning av sina civila rättigheter som ett effektivt rättsmedel för att påtala kränkningarna av sina i konventionen angivna rättigheter. Prövningen i anställningsskyddsmål av beslut om säkerhetskontroll är enligt lagmotiven inte inskränkt till fall rörande offentligt anställda. Det är en prövning i sådan ordning som lagstiftaren har anvisat, varvid hänsyn rimligen tagits till att även privat anställda skall ha rätt till domstolsprövning av sina civila rättigheter. – Om Arbetsdomstolen inte skulle anses ha rätt att undanröja Luftfartsverkets beslut innebär detta i praktiken dels att Luftfartsverket avgjort rättstvist mellan enskilda utan stöd i lag, dels att saken är avgjord till arbetsgivarens förmån. – Arbetsdomstolens slutsats i beslutet den 19 mars 1999, att Luftfartsverkets beslut kan sägas utgöra ett rättsligt hinder som arbetsgivaren kan åberopa för att befria sig från anställningsavtalet, är mot den angivna bakgrunden inte lagligen grundad. Det är uppenbart att gällande rätt står i strid med bl.a. Europakonventionen. Det syns formalistiskt att hävda att svensk domstol inte kan undanröja beslut som står i strid med för Sverige bindande konventioner som har status av lag i Sverige.