: : : :

Arbetsdomstolens domarAD 1999 nr 16

Sammanfattning :

En undersköterska på ett kommunalt servicehem för äldre människor tillgrep från en av de boende en väska som innehöll drygt 20 000 kr i kontanter. Med anledning därav dömdes hon senare för snatteri och olovligt förfogande. Fråga om det har förelegat laga grund för avskedande. I Arbetsdomstolen görs gällande att undersköterskan har begått gärningen under inflytande av ett läkemedelsberoende av sjukdomskaraktär.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En undersköterska på ett kommunalt servicehem för äldre människor tillgrep från en av de boende en väska som innehöll drygt 20 000 kr i kontanter. Med anledning därav dömdes hon senare för snatteri och olovligt förfogande. Fråga om det har förelegat laga grund för avskedande. I Arbetsdomstolen görs gällande att undersköterskan har begått gärningen under inflytande av ett läkemedelsberoende av sjukdomskaraktär.

Dela :

Referat ( AD 1999 nr 16 ) :

AD 1999 nr 16

Parter ( Kommunala sektorn ): Svenska Kommunalarbetareförbundet mot Älvdalens kommun

Ledamöter i Arbetsdomstolen: Michaël Koch, Erik Lempert, Christer Måhl, Björn Müntzing, Ola Bengtson, Anders Tiderman och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.
[ Enkönad manlig sammansättning ]

Sekreterare : Jonas Alberg

AD 1999 nr 16    Dom den 10 februari 1999 – Direktstämt mål

Sökord : Avskedande | Brottslig gärning | Kommunala sektorn | Narkotika | Offentlig anställning | Olovligt förfogande | Sjukdom | Snatteri | Vårdbiträde / Undersköterska

Lagrum : 18 § anställningsskyddslagen

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Älvdalens kommun

Mellan Älvdalens kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal.

Förbundets medlem B.J. anställdes år 1982 hos kommunen som vårdbiträde på Tallbackens servicehus och har sedan år 1992 arbetat som undersköterska där.

Den 16 april 1996 tillgrep B.J. från en av de boende på servicehuset en väska som innehöll drygt 20 000 kr i kontanter. B.J. förnekade inledningsvis tillgreppet men erkände sedermera efter polisförhör under påstående att det skett i syfte att komma över lugnande medicin som hon trodde fanns i väskan och som hon på grund av medicinering hade blivit beroende av. B.J. dömdes senare för snatteri av väskan och olovligt förfogande av pengarna som fanns i den. På grund av händelsen den 16 april 1996 avstängde kommunen den 26 april 1996 B.J. från arbetsplatsen och avskedade henne den 8 juli samma år.

Med anledning av avskedandet har det uppstått tvist mellan parterna. De har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

Förbundet har i första hand yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara avskedandet av B.J.,

2. förplikta kommunen att till henne betala allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 april 1998,

3. förplikta kommunen att till henne betala ekonomiskt skadestånd avseende mistad lön med 2 200 kr för tiden den 26 – 30 april 1996, med 13 200 kr per månad under tiden maj 1996 t.o.m. november 1998 och med 1 500 kr för tiden den 1 – 3 december 1998, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 2 200 kr från den 26 april 1996, på 13 200 kr från den 26:e i varje månad under perioden maj 1996 till november 1998 och på 1 500 kr från den 26 december 1998,

4. förplikta kommunen att till henne utge semesterersättning med 7 440 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 2 480 kr från den 31 augusti i ettvart av åren 1996–1998.

Förbundet har i andra hand – för det fall det inte förelåg laga skäl för avskedande men saklig grund för uppsägning – yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till B.J. betala

1. allmänt skadestånd med 70 000 kr, och

2. ekonomiskt skadestånd med 79 200 kr, jämte 13 procent semesterersättning på det beloppet.

Kommunen har bestritt yrkandena, men har vitsordat de yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd samt beräkningen av yrkad ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört huvudsakligen följande.

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

Förbundet

B.J. anställdes år 1982 som vårdbiträde på Tallbackens servicehus i Älvdalens kommun. Sedermera utbildade hon sig till undersköterska och arbetade som sådan på servicehuset från år 1992. I arbetet ingick omsorg om de boende på servicehuset, däribland en äldre kvinna som heter M.S. Hos henne hade B.J. bl.a. städat och i samband därmed vid något tillfälle noterat att medicintabletter förvarades i en väska.

Som en följd av arbetet på servicehuset fick B.J. ryggbesvär. Hon visade också tecken på behandlingskrävande ångest och depression. Hon hade kontakt med läkaren på servicehuset, A.S., som skrev ut värkmediciner, bl.a. Citadon, och lugnande mediciner, bl.a. Valium och Stesolid (bensodiazepiner). Även andra läkare var inkopplade och skrev ut liknande mediciner. Bensodiazepiner har den effekten att positiva och negativa känslor avtrubbas; man blir en ”lagom-människa”. Värktabletterna är vanebildande. Som en följd av medicineringen utvecklade B.J. under åren 1993–1996 ett gradvis ökat beroende av tabletter som till slut kom att bli ett missbruk av sjukdomskaraktär.

På servicehuset hade man känt till B.J:s situation sedan lång tid. Några egentliga stödåtgärder satte man emellertid inte in. Redan år 1993 ertappades B.J. med att ha tagit tabletter ur ett medicinskåp. I följd därav fråntogs hon av den dåvarande personalchefen, M.G., rätten att fortsättningsvis hantera mediciner. I slutet av år 1993 ägde ett möte rum mellan B.J., personalchefen L.E. och A.S., varvid L.E. framhöll att B.J. hade förefallit tablettpåverkad på arbetsplatsen. A.S. berättade då om den medicinering som B.J. undergick. A.S. försökte därefter skära ned på utskrivningen av mediciner men B.J. fick tabletter utskrivna från annat håll. B.J. sökte flera gånger stöd och hjälp från arbetsgivarhåll, främst från L.E., men upplevde att man inte hade tid med henne. B.J. var sjukskriven vid flera tillfällen; under sommaren och hösten 1995 en längre period liksom under merparten av första kvartalet 1996.

Det som till slut fick stopp på läkemedelsberoendet var det som följde på händelsen den 16 april 1996. Den aktuella dagen var B.J. hemma på grund av sjukskrivning. På kvällen var hon orolig och hade svårt att somna. Hon gick från hemmet planlöst ut och nattvandrade. Vid 22–23-tiden kom hon efter några kilometers promenad till arbetsplatsen. Hon såg att det lyste hos M.S., som hon gick upp för att tala med. När M.S. tillfälligtvis gick in i ett angränsande rum för att hämta ett porträtt av sin avlidna syster tillgrep B.J. en vit toalettväska som stod vid sängen. Hon gjorde det för att få tag i tabletter. Efter några minuter gick hon iväg. På vägen hem öppnade hon väskan och upptäckte då att den innehöll 20 500 kr i kontanter. Hon kände över huvud taget inte till att M.S. förvarade pengar på rummet. När hon upptäckte pengarna i väskan fick hon en chock. Hon hade för avsikt att självmant lämna tillbaka pengarna, men så kom inte att ske. Efter polisförhör erkände hon den 25 april 1996 att hon tillgripit väskan. Därefter kom pengarna att återlämnas till M.S.

Strax efter den 25 april 1996 ägde ett möte rum på servicehuset angående det som inträffat. Med på mötet var bl.a. L.E. och B.J. Man diskuterade situationen. L.E. kontaktade A.S. och sade att B.J. behövde vård. B.J. avstängdes från arbetsplatsen. Genom A.S:s försorg kom B.J. under sjukhusvård. I det sammanhanget kopplades även in i bilden sjuksköterskan Agneta Eriksson, som har haft kontakt med B.J. sedan dess.

Vården inleddes under tio dagar på psykiatriska kliniken vid Falu lasarett, och fortsatte sedan på behandlingshemmet Lindalen i Hälsingland där B.J. genomgick en nedtrappning av medicinintaget. Den 3 juni fördes hon över till behandlingshemmets speciella kvinnoavdelning vilken hon på eget initiativ lämnade den 5 juni 1996 då hon återvände till Älvdalen. Redan på Falu lasarett sjukskrevs hon under diagnosen läkemedelsberoende, vilken bedömning kvarstod vid behandlingen på Lindalen. B.J. avgiftades och är nu kvitt tablettberoendet. Hon genomgår regelbundet tester som visar detta.

Den 8 juli 1996 avskedade kommunen B.J.

Med anledning av händelsen den 16 april 1996 dömdes B.J. av tingsrätten för stöld. Efter överklagande dömdes hon i juli 1997 av Svea hovrätt för snatteri av väskan och för olovligt förfogande av pengarna. Hovrätten, vars dom byggde på B.J:s egna uppgifter, fann inte styrkt att hon hade haft uppsåt att stjäla pengarna.

Förbundet gör gällande följande. B.J. tillgrep väskan för att få tag i tabletter. Detta hade sin direkta grund i tablettmissbruket. När hon begick handlingen led hon av ett läkemedelsberoende som enligt Socialstyrelsens anvisningar faller inom sjukdomsbegreppet. Kommunen har, trots att man på arbetsplatsen kände till hennes missbruk, inte vidtagit åtgärder för att rehabilitera B.J. Kommunen har mot denna bakgrund inte haft rätt att vare sig säga upp eller avskeda B.J.

Kommunen

På Tallbackens servicehus bor ett 50-tal äldre människor som inte klarar av eget boende av fysiska skäl eller därför att de lider av senilitet. Flertalet av dem bor i egna lägenheter. Personalen har nycklar till lägenheterna. Arbetet bedrivs på två avdelningar på skilda våningsplan. Personalen är i princip indelad att arbeta på ettdera av de två våningsplanen. Mellan personalen diskuteras förhållanden rörande samtliga boende. Det förs en gemensam omvårdnadsjournal i vilken antecknas skilda förhållanden bl.a. om de boendes medicinering.

B.J. anställdes på servicehuset år 1982. I hennes arbetsuppgifter ingick att hjälpa de boende med deras personliga hygien, städning av lägenheter, viss medicinhantering m.m. B.J. arbetade huvudsakligen på första våningsplanet i servicehuset.

M.S. bodde tillsammans med sin syster på andra våningen. Det förekom att systrarna på rummet förvarade pengar bl.a. från obligationsvinster, som de tog ut i mindre valörer som delades upp i högar på rummet. Detta hade uppmärksammats bland personalen som kände viss oro mot bakgrund av att penningstölder hade förekommit på servicehuset.

I november 1995 avled M.S:s syster. I samband därmed fick M.S. utskrivet en mindre mängd lugnande medicin av märket Valium. Efter det tillfället har Valium eller annan lugnande medicin inte skrivits ut till M.S. Hon brukade gömma sina mediciner.

M.S. bodde kvar efter systerns död. I mars 1996 vann M.S. drygt 30 000 kr på obligationer. Hon hämtade ut vinsten från banken i små valörer, som hon delade upp på rummet som hon hade för vana att göra. Hon lade ner omkring 20 000 kr i en mindre handledsväska. Det var känt bland personalen att M.S. hade vunnit pengarna och att hon förvarade dem på sitt rum.

Sent på kvällen den 16 april 1996 gick B.J. till servicehuset och låste upp med egen nyckel. Hon gick till M.S:s lägenhet och knackade på. Hon sade att hon ”arbetade natt” och ”skulle ut på landet för att se till gamla människor” men att hon först skulle trösta M.S. med anledning av systerns död. Under ett obevakat ögonblick när M.S. skulle hämta ett fotografi på systern i ett angränsade rum tillgrep B.J. den mindre handledsväskan som innehöll drygt 20 000 kr. Några minuter senare lämnade hon lägenheten.

B.J. förnekade först tillgreppet men erkände senare efter polisförhör. Pengarna påträffades i hennes underkläder och har återställts till M.S. B.J. har lagförts för händelsen som av Svea hovrätt rubricerats som snatteri och olovligt förfogande.

Med anledning av händelsen den 16 april 1996 avstängdes B.J. och avskedades i juli samma år.

Kommunen gör gällande att den har haft fog för avskedandet. Kommunen bestrider att B.J. led av tablettmissbruk av sjukdomskaraktär. B.J. har före den i målet aktuella händelsen inte själv betraktat sig som sjuk och kommunen har därför inte haft anledning eller ens möjlighet att vidta några åtgärder i rehabiliteringssyfte. Om det skulle anses att B.J. har lidit av ett läkemedelsberoende som är av sjukdomskaraktär gör kommunen gällande att tillgreppet inte har haft något direkt samband med detta sjukdomstillstånd. För den händelse ett sådant samband skulle anses föreligga har under alla förhållanden den brottslighet som B.J. begått varit av så allvarligt slag att det har förelegat laga skäl för att avskeda henne.

Domskäl

B.J. anställdes år 1982 som vårdbiträde vid Tallbackens servicehus i Älvdalens kommun och har sedan år 1992 arbetat som undersköterska där. Den 16 april 1996 tillgrep hon från en av de boende på servicehuset en väska som innehöll drygt 20 000 kr i kontanter. B.J. erkände tillgreppet av väskan vid ett polisförhör nio dagar senare. I samband därmed påträffades pengarna, som därefter återlämnades till ägaren. Med anledning av händelsen blev hon avstängd från arbetsplatsen den 26 april 1996 och avskedad den 8 juli samma år. Efter avstängningen kom hon under vård och behandling och sjukskrevs under diagnosen läkemedelsberoende. Hon är numera fri från detta beroende. Hon har med anledning av händelsen den 16 april 1996 dömts för snatteri av väskan och olovligt förfogande av pengarna som fanns i den.

Tvisten gäller huruvida kommunen har haft rätt att avskeda B.J.

Utredningen

På förbundets begäran har hörts B.J., distriktsläkaren A.S., sjuksköterskan Agneta Eriksson, förre personalchefen vid servicehuset Marita Gerhardsson samt överläkaren och sektionschefen vid Psykiatriska sektionen Beroendecenter nord på Karolinska sjukhuset Britt Vikander. På kommunens begäran har hörts avdelningschefen L.E., undersköterskorna Birgitta Andersson och Solveig Andersson samt professorn vid Karolinska sjukhuset Lars Terenius. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Närmare om tvisten

Förbundets uppfattning är att det inte har förelegat grund för vare sig avskedande eller uppsägning av B.J. Förbundet har inte satt i fråga att B.J:s brottslighet är av sådant slag att den normalt kunnat utgöra grund för att skilja henne från anställningen hos kommunen. Förbundet har i stället gjort gällande att B.J. led av ett läkemedelsberoende av sjukdomskaraktär som inte föranlett några rehabiliterande åtgärder från kommunens sida samt att det förelåg ett sådant samband mellan sjukdomstillståndet och B.J:s brottslighet att det inte har funnits grund för att skilja henne från anställningen.

Kommunen har bestritt att B.J. led av ett läkemedelsberoende som var av sjukdomskaraktär. Kommunen har menat att det i varje fall inte förelåg något samband mellan brottsligheten och sjukdomen samt att brottsligheten under alla omständigheter var så allvarlig att grund för avskedande förelåg.

Närmare om händelseförloppet den 16 april 1996

Händelseförloppet den 16 april 1996 är i allt väsentligt ostridigt i målet. Det har i denna del inte förekommit någon annan bevisning än B.J:s egna uppgifter och ett förundersökningsprotokoll avseende förhör med M.S.

B.J. har uppgett i huvudsak följande. Den aktuella dagen hade hon inte varit på arbetet på grund av att hon mådde dåligt. På kvällen bestämde hon sig för att gå ut. När hon kom till Tallbackens servicehus såg hon att det lyste hos M.S. Hon gick därför in i huset och knackade på hos M.S., som blev glad över besöket. B.J. satte sig ner och M.S. talade om sin avlidna syster. När M.S. gick och hämtade ett fotografi på systern fick B.J. syn på en toalettväska som M.S. tidigare hade förvarat tabletter i. Hon stoppade på sig väskan. Hon lämnade sedan lägenheten och fann då att väskan innehöll pengar, vilket gjorde henne bestört. Dagen därpå var hon på arbetet och hade då med sig pengarna i avsikt att lämna tillbaka dem, men det blev inte av. Senare påträffade polisen pengarna.

I det angivna protokollet över förhör med M.S. anges bl.a. följande.

Senare under tisdagskvällen, ungefär vid midnatt, fick Ström besök av en kvinna som ville prata och trösta Ström då hon nyss hade förlorat en syster genom dödsfall. Ström uppger att det var riktigt att hennes syster hade dött någon månad tidigare. De hade bott tillsammans i den lägenhet vi nu satt i. De började prata om hur hur systrarna hade haft det och Ström tyckte sig känna igen kvinnan så hon frågade vem det var. Kvinnan förklarade då att hon jobbade på ålderdomshemmet och att hon nu hade nattjänst. Hon skulle ut tillsammans med en kollega och hjälpa åldringar i deras hem ute i byarna. Hon sade även att hon var norska och att de var två norskor som jobbade på Tallbacken. Den andra norskan var dock ofta sjukskriven. Ström kunde då påminna sig att denna kvinna hade varit in till henne tidigare och att hon då hade delat ut mat. Hon vet därför bestämt att hon måste arbeta på ålderdomshemmet.

En brottmålsdom brukar i Arbetsdomstolens praxis tillmätas betydande bevisverkan i mål om avskedande eller uppsägning på grund av brott. I detta mål har visserligen domarna i brottmålsprocessen inte givits in eller getts någon närmare belysning. Den straffrättsliga rubriceringen av gärningarna – snatteri av väskan och olovligt förfogande av pengarna – ger dock vid handen att man i brottmålet inte funnit styrkt att B.J. haft stölduppsåt avseende pengarna. Detta synsätt har kommunen i detta mål godtagit som utgångspunkt för bedömningen av avskedandefrågan.

Det förhållandet att B.J. inte hade klart för sig att väskan innehöll pengar utvisar i och för sig inte att hon tog väskan därför att hon i stället trodde att den innehöll Valium. På grundval av vad som har framkommit i målet kan det inte uteslutas att det faktiskt förhöll sig så. Som kommer att framgå i det följande har emellertid Arbetsdomstolen inte anledning att ta ställning till den frågan.

Beträffande B.J:s tillstånd vid den aktuella tiden kan anmärkas följande. Sedan hon den 26 april avstängts från arbetet vistades hon under omkring 10 dagar på Falu lasarett, varefter hon under en månad behandlades vid Lindalens behandlingshem. Vid ankomsten dit sjukskrevs hon under diagnosen läkemedelsberoende. Britt Vikander och Lars Terenius – som redovisat skilda uppfattningar i frågan om läkemedelsberoende är att anse som sjukdom eller ej – har inför Arbetsdomstolen beskrivit typiska effekter av bensodiazepinpreparat och blandat bruk av sådana preparat och värktabletter. Av förhören, särskilt det med Britt Vikander, har framgått att det förekommit enstaka fall där personer som använt sådana preparat har handlat på ett irrationellt sätt med bristande impulskontroll. Vidare har framgått att vissa abstinensbesvär kan förekomma. Mot bakgrund av det anförda finns anledning att särskilt anmärka att B.J:s egna uppgifter om händelsen den 16 april inte ger något som helst stöd för ett antagande om att hon då var förvirrad och inte visste vad hon gjorde. Hon har inför Arbetsdomstolen relativt detaljerat berättat om vad som hände den aktuella kvällen.

Förelåg laga skäl för avskedande?

I B.J:s anställning som undersköterska ligger att hon har att ta hand om äldre människor som har behov av vård och som på olika sätt har en utsatt situation. Arbetet som vårdbiträde bygger därför på ett stort mått av förtroende. Särskilt mot den nu angivna bakgrunden är den gärning som B.J. gjort sig skyldig till av allvarligt slag. Hon har sammanfattningsvis sent en kväll på fritiden genom utnyttjande av sin egenskap av anställd besökt M.S. på servicehemmet och därvid frånhänt henne en väska som innehöll ett betydande belopp i kontanter. B.J. kände vid tillgreppet av väskan visserligen inte till att den innehöll pengar, men hon underlät att efter upptäckten självmant lämna tillbaka pengarna till M.S. Pengarna återlämnades först efter det att polisen omkring nio dagar senare hade upptäckt dem hos B.J. Hennes handlingssätt har i denna del straffrättsligt bedömts som olovligt förfogande. Det kan dock anmärkas att verkningarna av händelseförloppet för M.S:s del blev precis desamma som om B.J. vid tillgreppet hade varit medveten om att pengarna låg i väskan och gärningen i stället hade rubricerats som stöld.

Mot bakgrund av de nu angivna omständigheterna bedömer domstolen vad förbundet har anfört om att B.J. vid den aktuella tiden var läkemedelsberoende på följande sätt. Som redan konstaterats var B.J. vid tillgreppet inte förvirrad och omedveten om vad hon gjorde. Det kan tänkas att hon tillgrep M.S:s väska därför att hon trodde att den innehöll lugnande medel. Oavsett betydelsen av detta måste man emellertid vid bedömningen beakta även det efterföljande händelseförloppet. B.J:s underlåtenhet att lämna tillbaka pengarna efter upptäckten av dessa kan enligt domstolens uppfattning inte sättas i samband med hennes läkemedelsberoende på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta hennes förfaringssätt.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till uppfattningen att det har förelegat tillräckliga skäl för att skilja B.J. från hennes anställning genom avskedande.

Det anförda betyder att förbundets talan skall avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet skall förbundet ersätta kommunen för rättegångskostnader. Det belopp som kommunen yrkat har vitsordats av förbundet.

Domslut

Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan.

Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Älvdalens kommun för rättegångskostnader med åttioniotusenfyrahundratjugotre (89 423) kr, varav 55 173 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1999‑02‑10, målnummer A‑87‑1998

Ledamöter: Michaël Koch, Erik Lempert, Christer Måhl, Björn Müntzing, Ola Bengtson, Anders Tiderman och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Jonas Alberg

Dela :