AD 1997 nr 138

A.T. avskedades den 24 september 1996 från sin anställning som brevbärare på posten i Sollefteå. Som grund för avskedandet anförde posten att A.T. grovt åsidosatt sina åligganden genom att från arbetsplatsen – postkontoret Sollefteå 1 – ta hem en postförskottsförsändelse, adresserad till honom själv, utan att dessförinnan betala för den. A.T. åtalades senare för stöld vid Sollefteå tingsrätt. Genom dom den 22 oktober 1996 ogillade tingsrätten åtalet. Domen vann laga kraft.

Tvisten i målet gäller frågan om avskedandet av A.T. var lagligen grundat. SEKO anser att avskedandet ägde rum utan att det ens förelåg saklig grund för uppsägning och att avskedandet därför skall ogiltigförklaras. Postens ståndpunkt i målet är att A.T. har grovt misskött sina åligganden genom sitt handlande, som enligt postens uppfattning innebar att han gjorde sig skyldig till stöld eller i varje fall egenmäktigt förfarande.

Brottmålsdomens bevisverkan i målet

Frågan vilken betydelse en allmän domstols brottmålsdom skall tillmätas i en arbetstvist rörande uppsägning eller avskedande på grund av brott har prövats av arbetsdomstolen i åtskilliga tidigare avgöranden. Arbetsdomstolen har därvid uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet bör tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten (se domen 1995 nr 3 med där gjorda hänvisningar). Denna praxis bygger på vad som allmänt gäller om en brottmålsdoms betydelse i ett efterföljande tvistemål och torde ta sikte särskilt på fall i vilka avgörandet av brottmålet har fällts efter prövning av bevisning som sedermera inte förebringas i arbetstvisten (se domen 1991 nr 76 [ NJ ]). Principen om brottmålsdomens bevisverkan gäller även i fall då den tilltalade har blivit frikänd (se domen 1992 nr 65 [ NJ ]).

I anslutning till det anförda kan konstateras att parterna i det föreliggande målet har förebringat omfattande bevisning i den fråga som blev av avgörande betydelse för tingsrättens frikännande dom, nämligen frågan om A.T:s handlande har överensstämt med en sedvänja på postkontoret i Sollefteå beträffande postförskottsförsändelser ställda till anställda hos posten. Bevisningen i den föreliggande tvisten är avsevärt mer omfattande än den som förekom vid tingsrätten. Rörande den angivna frågan har det i arbetsdomstolen hållits förhör under sanningsförsäkran med A.T. och på hans begäran vittnesförhör med L.C., S.M., H.B., H.M., K-E.L., L.J., T.V. och M.K., samtliga anställda vid posten i Sollefteå. Vidare har på postens begäran vittnesförhör ägt rum med S.B., H.G.Ö., H.I.G.Ö. och R.W. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Händelseförloppet den 29 augusti 1996

Beträffande den i målet aktuella händelsen har i målet lämnats uppgifter i första hand av A.T. och R.W. De har uppgett i huvudsak följande.

De båda arbetsledarna H.G.Ö. och H.I.G.Ö. har genom sina uppgifter inför domstolen bekräftat vad A.T. och R.W. har uppgett om den senare delen av händelseförloppet. Händelsens yttre förlopp är alltså helt ostridigt. Det kan anmärkas att det genom uppgifterna om händelsen inte har framkommit annat än att A.T. handlade helt öppet utan att försöka dölja paketet. Domstolen återkommer i det följande till detta.

Vad prövningen avser

Den avgörande frågan för prövningen i målet är om A.T. har handlat brottsligt genom att ta hem paketet på det sätt som skedde. Posten har gjort gällande att A.T. har gjort sig skyldig till stöld, dvs. att han olovligen tog paketet med uppsåt att tillägna sig det. I andra hand har posten menat att A.T. gjorde sig skyldig till egenmäktigt förfarande genom att olovligen rubba postens besittning till försändelsen.

Det anförda innebär att det är en förutsättning för att godta postens påståenden i målet att själva tagandet av försändelsen var olovligt. Denna förutsättning är som arbetsdomstolen ser saken uppfylld endast om det kan visas dels att A.T. handlade i strid med gällande instruktioner när han tog med sig paketet hem från arbetsplatsen, dels att han var medveten om att han handlade felaktigt. Posten har gjort gällande att A.T. genom sitt handlande grovt åsidosatte de regler som gäller för postanställda i detta hänseende, medan A.T. har menat att han har handlat helt i enlighet med den praxis beträffande postförskottsförsändelser som fanns på postkontoret i Sollefteå. Domstolen går nu över till att pröva den frågan.

Handlade A.T. i enlighet med en på arbetsplatsen godtagen praxis?

Posten har i målet anfört att det är ett viktigt inslag i postens verksamhet att ge instruktioner till de anställda om att noggrant iaktta gällande regler vid hantering av värdeförsändelser och liknande. Posten har som skriftlig bevisning om detta åberopat informationsbroschyrer riktade till de anställda med allmänna förhållningsorder och varnande exempel. Som posten har anfört måste det vara en given utgångspunkt i en verksamhet som postens att de anställda uppfyller högt ställda krav på integritet och ärlighet. Detta gäller inte minst med tanke på det förtroende som postens kunder måste kunna känna för den verksamhet som bedrivs.

Det har visserligen i målet inte visats någon dokumentation rörande vilka närmare instruktioner som gäller i fråga om hanteringen av postförsändelser m.m. till anställda inom posten. Från postens sida har bara allmänt anförts att det inom postens verksamhet gäller en allmän förhållningsorder innebärande att postanställda i detta sammanhang inte intar någon särställning utan tvärtom skall behandlas på samma sätt som andra kunder till posten. Det finns enligt arbetsdomstolens mening inte anledning att ifrågasätta att denna förhållningsorder i och för sig måste anses medföra att det strider mot de inom posten allmänt gällande instruktionerna att handla på det sätt som A.T. gjorde.

Den fråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till gäller emellertid inte postens verksamhet i allmänhet utan avser i stället förhållandena på postkontoret Sollefteå 1 och de rutiner och instruktioner som har gällt där. Beträffande dessa förhållanden har de i arbetsdomstolen hörda personerna uppgett i huvudsak följande.

De uppgifter som har lämnats av L.C., S.M., H.B., H.M., K-E.L., L.J., T.V. och M.K. ger en i det närmaste entydig bild av hur många av de anställda på postkontoret i Sollefteå har hanterat postförskottsförsändelser till sig själva. De hörda personerna har gjort ett trovärdigt intryck och det saknas enligt domstolens mening anledning att ifrågasätta deras uppgifter om att de har hanterat egna postförskott på samma sätt som A.T. och att de därvid har haft uppfattningen att det från arbetsledningens sida har ansetts acceptabelt att göra så. Att förhållandena på postkontoret i Sollefteå i detta hänseende avvek från vad som annars tillämpas inom posten framgår inte minst av de uppgifter som lämnats av L.C. och M.K. De har båda berättat att de har erfarenhet från andra arbetsplatser än postkontoret i Sollefteå och att de blev förvånade av den praxis som tillämpades där. Det står visserligen klart att de berörda arbetstagarnas uppfattning i den aktuella frågan avviker från vad som är normalt i en verksamhet av det slag som posten bedriver. Enligt arbetsdomstolens mening kan den angivna uppfattningen inte anses så anmärkningsvärd att det finns anledning att lämna den utan avseende. Detta konstaterande gäller särskilt mot bakgrund dels av att det i målet har framkommit att de beskrivna rutinerna har tillämpats under många år vid postkontoret utan att det har inträffat att ett paket har hämtats ut utan att sedan bli betalt, dels att dessa rutiner såvitt framgår av utredningen inte har gällt några betydande belopp.

Det finns enligt arbetsdomstolens mening i och för sig ingen anledning att ifrågasätta vad som har anförts av S.B., H.G.Ö. och H.I.G.Ö. om att arbetsledningen för sin del inte accepterade ett sådant förfaringssätt som har angetts i det föregående. Det mesta tyder på att arbetsledningen vid postkontoret inte kände till saken. Detta är sannolikt förklaringen till att det såvitt framgått av utredningen i målet inte har gått ut några särskilda förhållningsorder eller förmaningar till de anställda om dessa frågor.

Utredningen i målet ger sammanfattningsvis belägg för att i varje fall en stor del av personalen vid postkontoret i Sollefteå i god tro tillämpade en praxis rörande postförskott som överensstämmer med A.T:s handlande den 29 augusti 1996.

Bedömning av A.T:s handlande

Av utredningen i målet kan man enligt arbetsdomstolens mening inte dra någon annan slutsats än att A.T. handlade som han gjorde vid de aktuella tillfället därför att han i likhet med åtskilliga arbetskamrater ansåg att förfaringssättet var accepterat av arbetsledningen. Att så var fallet bestyrks av att han vid tillfället handlade helt öppet utan att försöka dölja paketet. A.T:s förklaring till att han tog hem postförskottsförsändelsen framstår under dessa förhållanden som trovärdig. Posten har därmed inte kunnat visa i målet att han gjorde sig skyldig till någon brottslig gärning när han den 29 augusti 1996 tog med sig postförskottsförsändelsen hem utan att dessförinnan betala för den.

Förelåg det grund för att avskeda A.T.?

Med det ställningstagande som arbetsdomstolen har gjort i det föregående står det klart att det har saknats laga skäl för att avskeda A.T. och att det inte ens har förelegat saklig grund för uppsägning. Postens avskedande av A.T. skall därför ogiltigförklaras.

Skadestånd

Posten har genom sitt handlande ådragit sig skyldighet att utge såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. I fråga om beräkningen av det ekonomiska skadeståndet råder det inte tvist. Det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 80 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall posten förpliktas att utge ersättning för arbetstagarsidans rättegångskostnader.

Posten har i denna del gjort gällande att ansvaret för arbetstagarsidans rättegångskostnader såvitt avser muntlig bevisning bör jämkas eftersom flertalet av arbetstagarsidans vittnen har hörts till styrkande av samma sak. Posten har i övrigt vitsordat SEKO:s yrkande om rättegångskostnader. Arbetsdomstolen anser emellertid inte att den av SEKO åberopade muntliga bevisning kan anses ha varit onödigt omfattande. Det föreligger därför inte skäl att jämka ersättningsskyldigheten för rättegångskostnaderna i denna del.