: : : :

Arbetsdomstolens domarAD 1994 nr 22

Sammanfattning :

Fråga om upprepade vikariatsanställningar av två arbetstagare inom Postverket har stått i strid mot reglerna i anställningsskyddslagen om tidsbegränsade anställningar.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om upprepade vikariatsanställningar av två arbetstagare inom Postverket har stått i strid mot reglerna i anställningsskyddslagen om tidsbegränsade anställningar.

Dela :

Referat ( AD 1994 nr 22 ) :

AD 1994 nr 22

Parter ( Statliga sektorn ): Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC mot Staten genom Postverket

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Lars Johan Eklund, Marianne Eliason, Börje Hårdefelt, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ola Bengtson (skiljaktig), Åke Wänman, Erik Adolfsson (förste ombudsman i Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare : Gunilla Svahn Lindström

AD 1994 nr 22    Dom den 16 februari 1994 – Direktstämt mål

Sökord : Förhandlingskrav | Kringgående | Offentlig anställning | Preskription | Statliga sektorn | Tidsbegränsad anställning | Underrättelse | Varsel till arbetstagarorganisation | Vikariat

Lagrum : 4 §, 30 a §, 38 § och 41 § anställningsskyddslagen | 4 kap. 7 § arbetstvistlagen | Lagen (1976:600) om offentlig anställning

Rättsfall : AD 1980 nr 107 | AD 1984 nr 64 | AD 1984 nr 66 | AD 1992 nr 133

Parter:

Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC

mot

Staten genom Postverket

Postverket (Posten) är bundet bl.a. av kollektivavtal med Statsanställdas Förbund, det s.k. PAVA.

J.Ö. och C.A. är medlemmar i Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation (samorganisationen). De har under 1991 och 1992 varit förordnade som vikarier på olika tjänster som brevbärare i Stockholm och därvid sysselsatts i arbete som omfattas av PAVA.

Samorganisationen har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att J.Ö:s och C.A. anställningar hos Posten skall gälla tills vidare samt att domstolen skall förplikta staten genom Posten att till envar av dem utge allmänt skadestånd med 40 000 kr. Samorganisationen har vidare yrkat att staten genom Posten skall förpliktas att till samorganisationen utge allmänt skadestånd med 15 000 kr för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen.

Posten har bestritt yrkandena. Posten har inte vitsordat något belopp såsom skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har i beslut den 10 mars 1993 inte funnit skäl att bifalla de av samorganisationen framställda yrkandena att J.Ö:s och C.A. anställningar skulle bestå till dess tvisten slutligt avgjorts.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

Samorganisationen

J.Ö.

J.Ö. arbetade 1991 som sommarvikarie hos Posten. Hon har därefter sedan den 19 november 1991 varit visstidsanställd som brevbärarbiträde på Posten Stockholm. Hennes sista anställningsdag var den 31 december 1992. När hon anställdes den 19 november 1991 klargjorde Posten inte för henne vilken anställningsform som gällde. J.Ö. tilldelades arbetsuppgifter på det sättet att hennes arbetsledare, A.A., ringde till henne varje morgon och meddelade om och var det skulle finnas arbete under dagen. Ibland förekom det att J.Ö. tilldelades arbete för en hel vecka. För tiden den 19 november 1991 – 29 maj 1992 erhöll hon anställningsbevis i efterhand. Enligt anställningsbevis för perioden den 19 november – 30 december 1991 skulle hon vara vikarie för L.T. För tiden den 1 – 14 januari 1992 har hon inte fått något anställningsbevis, trots att hon har arbetat. I anställningsbeviset för perioden den 15 – 31 januari 1992 angavs det inte vem J.Ö. skulle vikariera för utan endast ”hög sjukfrånvaro”. Nästa anställningsbevis gällde för tiden den 24 februari – 13 mars 1992. För tiden den 1 – 23 februari 1992 saknas det också anställningsbevis. J.Ö. hade enligt överenskommelse med sin arbetsgivare semester under denna tid. Enligt anställningsbevis för perioden den 30 mars – 29 maj 1992 skulle J.Ö. vara vikarie för L.T. Denne var stationerad på brevbärardistrikt 2 F. Av tjänstgöringsjournaler framgår att J.Ö. aldrig arbetat på hans distrikt.

Sommaren 1992 erbjöds J.Ö. ett sommarvikariat för tiden den 1 juni – 28 augusti. Som en förutsättning för att hon skulle erhålla detta vikariat krävde Posten att hon skulle skriva under en handling enligt vilken hon begärde att få sluta sin anställning hos Posten den 28 augusti 1992. J.Ö. skrev under handlingen.

I brev till Posten den 7 augusti 1992 begärde samorganisationen förhandlingar angående anställningsförhållandena för J.Ö. I samband med sådana förhandlingar den 26 augusti 1992 överlämnade samorganisationen ett brev till Posten där organisationen bl.a. hävdade att J.Ö:s anställning under tiden den 19 november 1991 – 28 augusti 1992 tidsbegränsats i strid mot anställningsskyddslagen. Dessutom angavs följande i brevet: ”På grundval av ovanstående underrättar vi er härmed om att vi yrkar på att anställningen av J.Ö skall gälla tills vidare. Vi ämnar även begära lön och andra anställningsförmåner som uteblivit p.g.a. den felaktiga anställningsformen, samt ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär.”

Förhandlingar mellan parterna hölls den 19 och den 26 augusti samt den 14 september 1992. Av protokollet från förhandlingarna framgår att vissa oklarheter i anställningsförhållandena hade uppstått på grund av muntliga överenskommelser mellan J.Ö. och arbetsledningen men på grund av personalsituationen och det aktuella anställningsstoppet kunde en tillsvidareanställning inte komma ifråga. Av protokollet framgår vidare att Posten erbjöd J.Ö. en fortsatt tidsbegränsad anställning längst till och med den 30 november 1992 och att Posten var villig att ersätta J.Ö. med totalt 6 686 kr 60 öre. Det var lön för 22 arbetsdagar under tiden den 25 november 1991 – 19 maj 1992 då J.Ö. aldrig blev uppringd och således inte arbetade trots att dagarna täcktes av förordnanden. Av protokollet framgår också att samorganisationen vidhöll sitt krav på tillsvidareanställning för J.Ö. och att organisationen inte ansåg att den erbjudna tidsbegränsade anställningen tillgodosåg detta.

Därefter har J.Ö. erbjudits nya vikariat. Hon arbetade på Posten till och med den 31 december 1992.

Enligt anställningsbevisen skulle J.Ö. för tiden den 29 augusti – 30 september och den 1 – 31 oktober vikariera för A-C.I. samt för tiden den 1 – 30 november och den 1 – 31 december vikariera för T.T.

För anställningen i november fick J.Ö. först ett anställningsbevis där det angavs att hon den 2 november – 30 november skulle vikariera för ”UFPL”, vilket betyder utan fast placering. Det anställningsbeviset ersattes senare med det ovan nämnda där det alltså angavs att hon skulle vikariera för T.T. från och med den 1 november.

Under 1991 införde Posten anställningsstopp. Detta medförde att man på postkontoren fick problem med att få organisationen att fungera. Man fick ta till de medel man kunde. Av den anledningen har Posten kringgått vikariatsreglerna.

Sammanfattningsvis åberopar samorganisationen följande som grund för käromålet beträffande J.Ö.

Samorganisationen gör i första hand gällande att J.Ö. den 19 november 1991 anställdes tills vidare eftersom det inte då klargjordes för henne vilken anställningsform som gällde. Om arbetsdomstolen inte skulle finna att J.Ö. är anställd tills vidare gör samorganisationen gällande att hon under hela tiden den 19 november 1991 – 31 december 1992 har utnyttjats som en arbetskraftsreserv och att ett kringgående av vikariatsreglerna därför har skett. Hennes anställning har därmed tidsbegränsats i strid mot anställningsskyddslagen.

Att vikariatsreglerna inte har följts framgår av att J.Ö.

– inte har arbetat för L.T. eller någon annan person som angivits i förordnandena

– under vissa perioder inte har erhållit något förordnande alls och att det ibland inte har angetts vem hon skall vikariera för utan t.ex. bara hög sjukfrånvaro

– har erhållit anställningsbevis i efterhand

– beträffande sommarvikariatet 1992 tvingades att i förväg skriva under en begäran att hennes anställning skulle upphöra den 28 augusti.

Enligt samorganisationens mening måste vikariatsförordnandena ses som en helhet. Även om arbetsdomstolen skulle finna att något av de senaste vikariaten skulle vara formellt riktigt så är det något Posten försökt rätta till i efterhand. Under alla förhållanden var vikariatet för T.T. i november 1992 ogiltigt eftersom det från början inte angavs för vem J.Ö. skulle vikariera.

C.A.

C.A. arbetade som brevbärare hos Posten under tiden den 3 september 1991 – 31 december 1992. I utfärdade anställningsbevis har angetts att hon under tiden

den 3 september – 31 december 1991 vikarierade för T.S.,

den 1 januari – 30 april 1992 vikarierade för T.S.,

den 1 maj – 31 augusti 1992 vikarierade för T.S., S., E. och M.,

den 1 september – den 31 december 1992 vikarierade för T.S.

Den 29 juli 1992 erhöll C.A. ett skriftligt besked från Posten att hennes tidsbegränsade anställning inte skulle komma att fortsätta efter den 1 september. I handlingen angavs att C.A. lokala arbetstagarorganisation, dvs. samorganisationen, hade varslats om beskedet. Detta var dock felaktigt. Samorganisationen hade inte underrättats om att C.A. tidsbegränsade anställning inte skulle fortsätta. C.A. har på grund av beskedet trott att samorganisationen bevakade hennes intressen.

Sedan det kommit till samorganisationens kännedom att C.A. inte skulle beredas fortsatt anställning begärde organisationen den 6 augusti 1992 förhandlingar med Posten. I ett brev den 28 augusti 1992 underrättades Posten om att samorganisationen yrkade att anställningen av C.A. skulle gälla tills vidare och att organisationen även ämnade begära ersättning till henne ”för den kränkning som lagbrottet enligt ovan innebär.” Vidare angavs att samorganisationen ämnade ”begära skadestånd för brott mot LAS § 30 a, emedan besked som där stadgas ej lämnats till vår organisation.”

Förhandlingar hölls mellan parterna den 19 augusti och den 14 september 1992. I protokollet från förhandlingarna har Posten medgett att något varsel inte har översänts till samorganisationen. C.A. har i samband med att hon blev medlem i samorganisationen i september 1991 underrättat Posten om vilken arbetstagarorganisation hon tillhörde. Av protokollet framgår vidare att samorganisationen inte var ense med Posten om tillämpningen av vikariatsreglerna, att organisationen vidhöll sitt krav på anställning tills vidare och erinrade om Postens skadeståndsskyldighet enligt anställningsskyddslagen.

Enligt anställningsbevisen skulle C.A. i huvudsak ha vikarierat för T.S. Denne var fast stationerad på distriktet 105 A fram till den 6 april 1992. C.A. har inte vid något tillfälle vikarierat på hans distrikt.

Posten har angett att det finns en praxis som innebär att när någon med fast placering är långtidsfrånvarande skall den som är äldst i tjänst bland de som är anställda tills vidare utan att vara fast placerade ges tillfälle att få vikariatet och den ”nye” vikarien får stå tillbaka. Långtidsvikariatet skall utlysas. Så har ej skett här. E.M. vikarierade, utan att vara äldst i tjänst, på T.S:s tjänst.

Samorganisationen åberopar följande som grund för käromålet beträffande C.A.

C.A. har under hela tiden den 3 september 1991 – 31 december 1992 utnyttjats som en arbetskraftsreserv. Det har därför skett ett kringgående av vikariatsreglerna. Hennes anställning har därmed tidsbegränsats i strid mot anställningsskyddslagen.

Att vikariatsreglerna inte har följts framgår av att C.A.

– inte har arbetat för T.S. eller någon annan person som angetts i förordnandena

– har erhållit anställningsbevis i efterhand

– från och med den 17 december 1992 och året ut arbetade parallellt med T.S.

Samtliga vikariat skall ses som en helhet. Även om arbetsdomstolen skulle se vikariaten isolerade från varandra så är i vart fall det sista förordnandet, som utfärdades den 22 september 1992, inte korrekt eftersom det utfärdades retroaktivt.

Posten

Allmänt

Posten är en stor arbetsgivare med ungefär 50 000 anställda. Under 1980-talet hade Posten cirka 60 000 anställda och till mitten av 1990-talet skall antalet ha minskat till 40 000. Posten införde anställningsstopp från den 1 januari 1991. Verksamheten är organiserad så att den bedrivs inom fem självständiga resultatenheter som kallas affärsområden. De är följande: Brev, Bank-kassa, Postgirot, Lättgods och Posten utrikes. Varje affärsområde har en egen chef som fungerar som VD. Beträffande affärsområdet Brev är landet indelat i 13 geografiska regioner. Det nu aktuella målet avser affärsområde Brev, region Stockholm-City.

Brevbärare, eller postiljoner som de numera kallas, är en stor grupp av anställda inom Posten. Den som är anställd tills vidare som brevbärare har en tjänst som innebär att han är skyldig att dela ut brev och andra försändelser inom orten. Anställningen är emellertid inte knuten till ett visst brevbärardistrikt. Brevbäraren placeras från tid till annan av arbetsledningen på ett brevbärardistrikt utan garanti för att det är något som skall gälla för all framtid.

Flertalet brevbärare är dock fast placerade på ett visst brevbärardistrikt. Med hänsyn till verksamhetens karaktär måste Posten planera för ledigheter på grund av sjukdom och annat. Posten har därför ett betydande antal brevbärare som är anställda tills vidare utan att vara fast placerade. Dessa ingår i en pool. Därifrån hämtas i första hand personal för att täcka frånvaro bland de fast placerade brevbärarna. Då resurserna i poolen inte räcker till anställs vikarier på viss tid. Om den frånvarande är en fast placerad brevbärare och det uppstår behov av att anställa en vikarie för begränsad tid, så betyder det inte att vikarien placeras på det aktuella distriktet. Enligt praxis inom Posten får de brevbärare som är anställda tills vidare utan att ha fast placering anmäla intresse för tjänstgöring på den bortovarandes distrikt. Den som är äldst i tjänst får tjänstgöra på distriktet medan den som med anledning av bortovaron anställts på viss tid som vikarie för den bortovarande får ingå i poolen.

För att erhålla en anställning tills vidare som brevbärare skall man genomgå en utbildning på sex månader. Vikarier får inte denna utbildning. I regel anställs bara personer som haft någon tillfällig anställning tidigare som t.ex. sommarvikarie.

J.Ö.

Under sommaren 1991 hade J.Ö. ett sommarvikariat på Posten. Hon blev i mitten av november 1991 aktuell som sjukvikarie. Hon hade inför den anställningen fått en noggrann genomgång av förutsättningarna för anställningen och villkoren för den. Hon visste att det var fråga om vikariatsanställning. Hon kände till att det ofta dröjer några dagar efter det att arbetet har påbörjats till dess man får anställningsbeviset.

Av anställningsbevis för tiden den 19 november – 30 december 1991 framgår att J.Ö. skulle arbeta vid postkontoret på Rosenlundsgatan 9 och vara sjukvikarie för L.T. Det är säkert riktigt att J.Ö. fått anställningsbeviset några dagar efter det att hon anställdes.

I anställningsbeviset angavs att anställningen sträckte sig längst till och med den 30 december 1991. Det uppstod emellertid behov av J.Ö:s arbetsinsatser även efter nyårshelgen. Av tjänstgöringsjournaler framgår att hon arbetade till och med den 3 januari 1992. Därefter upphörde anställningen. Men efter en viss tid uppstod det ytterligare behov av J.Ö:s tjänster. En överenskommelse träffades med henne om att hon skulle arbeta den 15 – 31 januari 1992. J.Ö. skulle vara vikarie på Folkungagatan 51 och Rosenlundsgatan 9 på grund av hög sjukfrånvaro. Enligt tjänstgöringsjournalen var det alltså ett anställningsuppehåll den 4 – 14 januari. Sammanlagt tjänstgjorde J.Ö. 14 dagar i januari.

J.Ö. arbetade inte under tiden den 1 – 23 februari 1992. Under denna tid har det inte förelegat något anställningsförhållande mellan Posten och J.Ö. Samorganisationen har påstått att J.Ö. då hade semester. Någon semesteransökan har inte givits in från J.Ö. och hon har heller inte haft rätt till semester av den omfattningen.

Från och med den 24 februari fick J.Ö. ett nytt förordnande som sträckte sig till och med den 13 mars. Hon skulle arbeta på Rosenlundsgatan som sjukvikarie för L.T. Från och med den 13 mars behövde även postkontoret vid Liljeholmstorg hjälp av J.Ö. Det utfärdades ett nytt förordnande för henne som gällde till och med den 27 mars och där det angavs att hon var vikarie för K.G. Därefter återgick J.Ö. till att arbeta på Rosenlundsgatan som vikarie för L.T. Det förordnandet avsåg tiden den 30 mars – 29 maj 1992.

J.Ö. fick sedan ett vikariat som sträckte sig över hela sommaren, den 1 juni – 28 augusti 1992. Anledningen till att det upprättades en handling där J.Ö. undertecknade en begäran att få sluta sin anställning den 28 augusti är att hennes arbetsledare felaktigt trodde att J.Ö. var tvungen att skriva under en sådan handling.

Den 7 augusti 1992 begärde samorganisationen förhandling med Posten angående J.Ö:s anställningsförhållanden. Förhandling ägde rum vid tre tillfällen, den 19 och 26 augusti samt den 14 september 1992. Vid förhandlingen krävde samorganisationen att Posten skulle anställa J.Ö. tills vidare. Posten förklarade att detta inte var möjligt på grund av det rådande anställningsstoppet och att det i stället var aktuellt med uppsägningar bland personalen. Efter det andra förhandlingstillfället fick Posten ett brev från samorganisationen daterat den 26 augusti 1992, där J.Ö:s anställningar under tiden den 19 november 1991 – 28 augusti 1992 angreps. Av brevet framgick att samorganisationen yrkade att J.Ö. skulle anställas tills vidare och att organisationen ämnade begära lön och andra anställningsförmåner samt ersättning för den kränkning som lagbrottet innebar. J.Ö. fick härefter ytterligare en tidsbegränsad anställning under tiden den 29 augusti – 30 september. Enligt det utfärdade förordnandet skulle J.Ö. arbeta på Grevgatan som vikarie för A-C.I. Förordnandet förlängdes senare att avse även tiden den 1 – 31 oktober.

Vid förhandlingstillfället den 14 september 1992 träffade parterna en överenskommelse om de löne- och skadeståndskrav som samorganisationen berört i brevet den 26 augusti 1992. Överenskommelsen innebar att Posten godtog att utge ytterligare lön till J.Ö. med sammanlagt 6 686 kr 60 öre. Parterna blev också överens om att J.Ö. skulle få ytterligare visstidsanställning till och med den 30 november 1992. Därmed avslutades förhandlingen utan att det framställdes några ytterligare krav. Postens företrädare uppfattade att tvisten var slutreglerad efter detta. Protokollet utfärdades och justerades utan några anmärkningar.

Den 2 november upprättades ett anställningsbevis för J.Ö. för tiden fram till den 30 november 1992. Hon skulle under denna tid arbeta på Valhallavägen som vikarie i vikariepoolen bl.a. på grund av att en person vid namn T.T. var frånvarande. J.Ö. tog kontakt med H.B. på personalavdelningen och talade om att det inte stod på förordnandet vem hon skulle vikariera för utan bara ”ufpl” (utan fast placering). H.B. påpekade för S.H., som var J.Ö:s arbetsledare och som skrivit under förordnandet, att det skulle stå på förordnandet för vem vikariatet gällde. J.Ö. fick efter cirka 14 dagar ett nytt förordnande där det angavs att hon skulle vara vikarie för ”ufpl T.T.” från och med den 1 november 1992.

Förordnandena för tiden den 1 oktober – 30 november 1992 är en del av den förhandlingsöverenskommelse som träffades den 14 september. Dessa förordnanden kan därför inte vara felaktiga.

Det blev sedan även möjligt att bereda J.Ö. arbete under december månad. Hon fick då ett förordnande för tiden den 1 – 31 december 1992. Därefter upphörde anställningsförhållandet mellan Posten och J.Ö.

En talan om att en felaktigt tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare skall enligt 16 kap. 5 § andra stycket lagen om offentlig anställning väckas senast två månader efter förordnandetidens utgång. Varje förordnande skall ses för sig. Stämningsansökan avseende J.Ö. inkom till arbetsdomstolen den 23 december 1992. Detta innebär att förordnande som avser den 23 oktober 1992 och tid därefter ligger inom tvåmånadersfristen men att talan i övrigt är preskriberad.

C.A.

C.A. hade ett sommarvikariat hos Posten under 1991. Därefter har hon varit anställd som brevbärare under tiden den 3 september 1991 – 31 december 1992 i enlighet med fyra vikariatsförordnanden. Hon har under denna tid vikarierat framför allt för T.S. som var tjänstledig. Denne var fast placerad på ett brevbärardistrikt. I enlighet med den praxis som Posten har för vikarier blev C.A. inte placerad på T.S:s distrikt utan fick tjänstgöra i vikariepoolen.

Under sommaren 1992 erhöll C.A. underrättelse enligt 15 § anställningsskyddslagen om att hennes tidsbegränsade anställning skulle upphöra den 1 september 1992. Av misstag skickades varsel om detta samtidigt till Statsanställdas Förbund i stället för till samorganisationen. Detta påpekades av samorganisationen i samband med de överläggningar organisationen begärde med Posten med anledning av att C.A. tidsbegränsade anställning skulle upphöra.

Överläggningar hölls den 19 augusti och den 14 september 1992. I ett brev till Posten den 28 augusti yrkade samorganisationen att C.A. skulle anställas tills vidare och framförde att organisationen ämnade begära skadestånd såväl för C.A. del som för egen del. C.A. erbjöds ett vikariat för tiden den 1 – 30 september 1992. Vid slutsammanträdet den 14 september erbjöds C.A. ytterligare fortsatt tidsbegränsad anställning till och med den 31 december 1992. Samorganisationen godtog detta erbjudande. Postens företrädare uppfattade att ärendet var slutreglerat efter detta. Anteckningar från överläggningarna skrevs ut och justerades utan några anmärkningar. Ett anställningsbevis upprättades för C.A. i enlighet med överenskommelsen för tiden den 1 september – 31 december 1992.

Samtliga förordnanden återspeglar korrekt under vilka förhållanden C.A. anställdes. Hon var i huvudsak vikarie för T.S. som var tjänstledig för studier.

Som redan framgått skall en talan om att en felaktigt tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare väckas senast två månader efter förordnandetidens utgång. Varje förordnande skall ses för sig. Stämningsansökan avseende C.A. inkom till arbetsdomstolen den 14 januari 1993. Detta innebär att förordnande som avser den 14 november 1992 och tid därefter ligger inom tvåmånadersfristen men att talan i övrigt är preskriberad.

Övrigt

Posten vill i fråga om såväl J.Ö. som C.A. framhålla följande.

Både J.Ö. och C.A. har varit väl medvetna om att de förordnanden de innehaft under sin tid vid Posten har avsett olika vikariat. Samtliga förordnanden avser korrekta vikariat. J.Ö. och C.A. har alltså inte använts som arbetskraftsreserv. Det är visserligen så att J.Ö. och C.A. inte har arbetat exakt med de arbetsuppgifter som den bortovarande hade men det medför inte att vikariaten är felaktiga. De arbetsuppgifter som utförts ligger inom ramen för vad även den bortovarande hade varit skyldig att utföra om denne beordrats till det.

Förordnandena har delvis kommit J.Ö. och C.A. tillhanda någon tid efter det att arbetet har påbörjats. Inte heller detta leder enligt Postens mening till att vikariaten är felaktiga. Det finns inte ens någon skyldighet enligt anställningsskyddslagen att utfärda några skriftliga förordnanden.

Skadestånd m.m.

Eftersom samtliga förordnanden enligt Postens mening avser korrekta vikariat finns ingen grund för skadestånd. När det särskilt gäller de förordnanden som kom till i samband med förhandlingsuppgörelserna den 14 september, dvs. såvitt avser J.Ö. för tiden den 1 oktober – 30 november 1992 och såvitt avser C.A. för tiden den 1 september – 31 december 1992, är dessa resultatet av överenskommelser med samorganisationen, varför någon skadeståndsskyldighet för Postens del inte kan föreligga. Alla krav mellan parterna har enligt Postens mening reglerats vid dessa uppgörelser.

Om arbetsdomstolen skulle finna att samtliga krav inte har reglerats mellan parterna vid förhandlingsuppgörelserna den 14 september 1992, är det Postens uppfattning att frågan om skadestånd inte har omfattats av förhandlingarna mellan parterna. Arbetsdomstolen är därför inte behörig att handlägga tvisten och talan skall då avvisas i denna del.

Skadeståndstalan är till den del den grundar sig på de förordnanden som gjordes beträffande J.Ö. för tid före den 26 april 1992 och beträffande C.A. för tid före den 28 april 1992 preskriberad på grund av att J.Ö. och C.A. inte inom fyra månader från det att det felaktiga förordnandet gjordes underrättade Posten om att skadeståndskrav gjordes gällande. Tiden skall räknas från den 26 respektive 28 augusti 1992 då samorganisationen överlämnade de brev till Posten där olika krav på grund av anställningsförhållandena framställdes.

Samorganisationen

Samorganisationen bestrider att skadeståndsfrågorna är slutligt reglerade för J.Ö. och C.A. del och att någon slutuppgörelse har träffats mellan parterna. Beträffande J.Ö. avsåg beloppet 6 686 kr 60 öre endast ersättning för ej utbetald lön.

Talan är enligt 16 kap 5 § andra stycket lagen om offentlig anställning inte preskriberad. Preskriptionstiden skall räknas från den sammanlagda förordnandetidens utgång, dvs. den 31 december 1992.

Yrkandena om skadestånd är inte preskriberade. Samorganisationen begärde ersättning i brevet till Posten för J.Ö:s del den 26 augusti 1992 och för C.A. del den 28 augusti 1992. Skadeståndskraven framfördes och behandlades även vid förhandlingarna i augusti – september 1992.

DOMSKÄL

J.Ö. och C.A. har under hösten 1991 och under 1992 haft ett antal tillfälliga anställningar hos Posten. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller huruvida dessa anställningar strider mot bestämmelserna i 4 § anställningsskyddslagen om tidsbegränsad anställning. Samorganisationen har gjort gällande att så är fallet och har yrkat att de tidsbegränsade anställningarna för J.Ö. och C.A. i enlighet med 4 kap. 7 § lagen om offentlig anställning skall förklaras gälla tills vidare. Posten å sin sida har bestritt att de tidsbegränsade anställningarna strider mot anställningsskyddslagens regler.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på yrkandet att anställningarna skall förklaras gälla tills vidare tar domstolen upp Postens invändning att talan beträffande flertalet av anställningarna är preskriberad enligt reglerna i 16 kap. 5 § andra stycket lagen om offentlig anställning.

Preskription enligt 16 kap. 5 § andra stycket lagen om offentlig anställning

Posten har invänt att talan om att J.Ö:s och C.A. anställningar skall gälla till vidare är preskriberad i fråga om de anställningar som upphört mer än två månader före det att talan väcktes. Talan skulle enligt Postens mening i enlighet med 16 kap. 5 § andra stycket lagen om offentlig anställning ha väckts senast två månader efter utgången av varje förordnande.

Talan väcktes beträffande J.Ö. den 23 december 1992 och beträffande C.A. den 14 januari 1993.

Samorganisationens inställning är att förordnandena skall betraktas som en enhet, dvs. som ett enda förordnande avseende hela anställningstiden. Från denna utgångspunkt anser samorganisationen att preskriptionsfristen skall räknas först från slutdagen för J.Ö:s och C.A. senaste förordnande, dvs. den 31 december 1992, och att preskription alltså inte har inträtt.

Av 16 kap. 5 § andra stycket lagen om offentlig anställning framgår att en sådan talan som här avses skall väckas senast två månader efter förordnandetidens utgång. Arbetsdomstolen har tidigare (se AD 1980 nr 107 [ Zeteo ] [ Karnov ]) prövat frågan om tillämpningen av denna bestämmelse när det har förelegat flera förordnanden om tidsbegränsade anställningar. Arbetsdomstolen har därvid slagit fast att utgångspunkten för preskriptionsfristen är slutdagen för varje förordnande för sig. Regeln skall alltså tillämpas i enlighet med den uppfattning Posten gett uttryck för i målet.

Såvitt avser yrkandet om förklaring att anställningarna skall gälla tills vidare innebär det anförda att arbetsdomstolen alltså har att pröva för J.Ö:s del endast de tre förordnanden som tillsammans omfattar tiden den 1 oktober – 31 december 1992, och för C.A. del endast det förordnande som omfattar tiden den 1 september – 31 december 1992.

Skall anställningarna förklaras gälla tills vidare?

I enlighet med vad som sagts ovan är det följande förordnanden som i detta sammanhang kan komma under arbetsdomstolens prövning.

För J.Ö:s del förordnandena för tiden den

1 – 31 oktober 1992 som vikarie för A-C.I.,

1 – 30 november 1992 som vikarie för ”ufpl” T.T., och

1 – 31 december 1992 som vikarie för ”ufpl” T.T.

För C.A:s del förordnandet för tiden den 1 september – 31 december 1992 som vikarie för T.S.

Samorganisationen har beträffande dessa förordnanden gjort gällande att J.Ö. och C.A. har utnyttjats som arbetskraftsreserv och att ett kringgående av reglerna om vikariat därför har skett. Till stöd för den uppfattningen har samorganisationen åberopat i huvudsak att J.Ö. och C.A. inte har utfört det arbete som annars skulle ha utförts av de personer som de i anställningsbevisen har angetts vikariera för, samt att de erhållit anställningsbevisen först i efterhand.

Posten har å sin sida gjort gällande att det i samtliga fall varit fråga om korrekta vikariat. Posten har därvid också framhållit att dessa anställningar är resultatet av förhandlingsöverenskommelser mellan Posten och samorganisationen.

Enligt anställningsskyddslagen förutsätts anställning tills vidare vara den normala anställningsformen. Avtal om anställning för viss tid får dock enligt lagens 5 § träffas bl.a. om avtalet avser vikariat. Vikariatet utgör en anställningsform som godtas enligt anställningsskyddslagen utan några särskilda begränsningar (jfr arbetsdomstolens dom 1984 nr 66 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Självfallet måste det vara fråga om ett verkligt, äkta vikariat i anställningsskyddslagens mening och inte om en formell konstruktion som utnyttjas i syfte att kringgå lagens regler om tillsvidareanställning.

Arbetsdomstolen har i praxis ställt upp vissa krav för att en anställning skall godtas som ett giltigt vikariat. Det är inte tillräckligt att arbetstagaren får veta att hon eller han skall vara vikarie under en viss tid. I princip krävs dessutom att vikariatet knyts till en viss ledig arbetstagares anställning eller till viss ledig befattning och att anknytningen sker genom själva avtalet om vikariatsanställningen. I arbetsdomstolens dom 1984 nr 66 [ Zeteo ] [ Karnov ] har domstolen framhållit att det kan vara fråga om ett oäkta vikariat, tillkommet i syfte att kringgå anställningsskyddslagen och därmed lagstridigt, om vikarien i större utsträckning och mera regelbundet sysselsätts med arbetsuppgifter som inte skulle ha ankommit på tjänstens ordinarie innehavare att utföra. Samtidigt uttalade domstolen att frågan huruvida ett kringgående kan anses föreligga självfallet alltid måste prövas under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Av utredningen i målet har framgått att flertalet brevbärare är fast placerade på ett visst brevbärardistrikt. Dessa brevbärare är normalt anställda tills vidare. För att täcka det vikariebehov som ledigheter av olika slag ger upphov till finns också i en personalpool ett betydande antal brevbärare som inte är fast placerade på något brevbärardistrikt. Även dessa brevbärare är anställda tills vidare. Då dessa resurser inte räcker till anställs vikarier för viss tid. Vid en fast placerad brevbärares frånvaro ersätts denne normalt av en brevbärare från personalpoolen medan, i förekommande fall, den vikarie som anställts med anledning av frånvaron får ingå i poolen. Posten har oemotsagt uppgett att detta vikariesystem är utarbetat efter en uppgörelse med Statsanställdas Förbund.

Samorganisationen har för J.Ö:s del också anfört att det ursprungliga förordnandet som gällde för tiden den 2 – 30 november 1992 är ogiltigt därför att det från början inte angavs för vem hon skulle vikariera. J.Ö. har berättat att hon frågade efter ett anställningsbevis när hon började arbeta på postkontoret vid Valhallavägen och att hennes arbetsledare, S.H., då utfärdade ett sådant. Efter några dagar pratade hon med H.B. och påpekade att det inte angavs i förordnandet vem hon skulle vikariera för. Denne uppgav då att det var fel i förordnandet och hon erhöll ett nytt anställningsbevis där X.X. namn var infört. S.H. har uppgett att det var ett rent misstag från hans sida att han inte från början skrev vem J.Ö. skulle vikariera för.

Samorganisationen har också för C.A. del anfört att hon och T.S. har arbetat parallellt från och med den 17 december 1992 till året ut. Posten har uppgett att detta är riktigt och att det berott på att T.S. då haft ledigt från sina studier och arbetat på Posten under julen. Arbetsdomstolen har tidigare, bl.a. i domen 1984 nr 64 [ Zeteo ] [ Karnov ], konstaterat att en sådan överlappning som har varit av begränsad omfattning inte i och för sig behöver leda till att en anställning förlorar sin karaktär av vikariat. Enligt arbetsdomstolens mening kan det nu berörda förhållandet inte leda till bedömningen att C.A. anställning förlorat den för en giltig vikariatsanställning nödvändiga anknytningen till T.S:s tjänstgöringsförhållanden.

Från samorganisationens sida har även anförts att J.Ö. och C.A. inte fått de anställningsbevis som utfärdats förrän i efterhand. När det gäller de nu aktuella tidsperioderna framgår av utredningen att J.Ö:s anställningsbevis är utfärdade i samband med inledningen av respektive anställningsperiod, utom såvitt avser det korrigerade anställningsbeviset för november vilket är odaterat men överlämnat till henne den 16 november, och att C.A. anställningsbevis utfärdades först den 22 september och då bl.a. ersatte ett tidigare för september utfärdat bevis.

Enligt arbetsdomstolens mening är det krav på personanknytning som har ställts upp för ett giltigt vikariat uppfyllt i fråga om de nu behandlade anställningarna. Samorganisationens påstående att J.Ö. och C.A. utnyttjats som arbetskraftsreserv har alltså inte vunnit stöd av utredningen.

Vid en samlad bedömning av vad som sålunda och i övrigt har förekommit, och mot bakgrund av att J.Ö. och C.A. har erbjudits de ifrågavarande vikariaten i samband med överläggningar mellan Posten och samorganisationen, finner arbetsdomstolen att dessa vikariat inte kan anses strida mot reglerna i anställningsskyddslagen. Samorganisationens talan i denna del skall därför avslås.

Brott mot 30 a § anställningsskyddslagen

I 30 a § anställningsskyddslagen föreskrivs bl.a. att en arbetsgivare som ger en arbetstagare besked om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra samtidigt skall varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör om detta.

Den 29 juli 1992 erhöll C.A. i enlighet med 15 § anställningsskyddslagen ett skriftligt besked från Posten att hennes tidsbegränsade anställning inte skulle komma att fortsätta. I handlingen angavs att samorganisationen hade varslats om beskedet.

Det är ostridigt mellan parterna att samorganisationen inte har varslats om beskedet. Posten har förklarat att varslet i stället av misstag sändes till Statsanställdas Förbund.

Utredningen visar alltså att Posten inte har varslat samorganisationen i enlighet med anställningsskyddslagens regler. Vad Posten anfört som skäl härför kan inte befria från ansvar för underlåtenheten. Arbetsdomstolen återkommer nedan till frågan om skadestånd.

Skadestånd

Samorganisationen har yrkat allmänt skadestånd till J.Ö. och C.A. för att deras anställningar hos Posten enligt organisationens mening har tidsbegränsats i strid mot anställningsskyddslagens regler. Samorganisationen har också yrkat allmänt skadestånd för egen del för Postens brott mot 30 a § anställningsskyddslagen.

Posten har till bestridande av skadeståndstalan anfört en rad omständigheter. För det första strider enligt Postens mening ingen av J.Ö:s och C.A. åberopade anställningar mot anställningsskyddslagen. För det andra har alla krav samorganisationen haft på Posten i anledning av dessa anställningar reglerats mellan parterna vid förhandlingsöverenskommelsen den 14 september 1992. För det tredje har, för det fall kraven inte har reglerats genom överenskommelsen den 14 september, skadeståndsyrkandena inte varit föremål för förhandling mellan parterna. De skall därför enligt Posten avvisas i enlighet med 4 kap. 7 § första stycket arbetstvistlagen. För det fjärde är skadeståndstalan preskriberad såvitt avser de förordnanden som gjordes före den 26 april 1992 för J.Ö:s del och före den 28 april för C.A. del.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Av 41 § anställningsskyddslagen framgår bl.a. att den som vill kräva skadestånd för brott mot reglerna om tidsbegränsad anställning skall underrätta motparten om detta inom fyra månader från anställningstidens utgång. Det är ostridigt i målet att samorganisationen underrättade Posten om föreliggande skadeståndskrav den 26 augusti 1992 för J.Ö:s del, och den 28 augusti 1992 för C.A. del. Det innebär att skadeståndstalan för J.Ö:s del är preskriberad såvitt angår de tre första förordnandena avseende tiden 19 november 1991 – 13 mars 1992. För C.A. del är skadeståndstalan preskriberad såvitt angår det första förordnandet avseende tiden den 3 september – 31 december 1991.

Det bör framhållas att arbetsdomstolen i det föregående redan har tagit ställning till vissa av de omtvistade anställningarnas förenlighet med reglerna i anställningsskyddslagen. För J.Ö:s del gäller det tiden fr.o.m. den 1 oktober 1992, och för C.Ö. del gäller det tiden fr.o.m. den 1 september 1992. Kvar att pröva är alltså J.Ö:s tre förordnanden avseende tiden den 30 mars – 30 september 1992 och C.A. tre förordnanden avseende tiden den 1 januari – 31 augusti 1992, samt samorganisationens yrkande om skadestånd för egen del.

Enligt arbetsdomstolens mening har av utredningen inte framkommit något som leder till bedömningen att de nu ifrågavarande anställningarna skulle strida mot anställningsskyddslagens regler om tidsbegränsad anställning. Samorganisationens skadeståndstalan i denna del skall alltså avslås.

När det gäller samorganisationens yrkande om skadestånd för egen del för brott mot varselskyldigheten gör arbetsdomstolen följande överväganden. Posten har gjort gällande såväl att detta skadeståndsyrkande har reglerats genom den överenskommelse som träffades mellan parterna den 14 september 1992 som att, om anspråket inte anses reglerat genom överenskommelsen, förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte är uppfyllt varför yrkandet bör avvisas.

Arbetsdomstolen väljer att först ta upp frågan huruvida förhandlingskravet är uppfyllt i denna del. Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte tas upp till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling har ägt rum rörande tvistefrågan. I flera tidigare avgöranden (se AD 1992 nr 133 [ Zeteo ] [ Karnov ] och där anmärkta avgöranden) har domstolen slagit fast att det inte bör ställas något strängt krav på parterna i fråga om att vid förhandling precisera de skilda tvistefrågor som ligger inom ramen för den händelse, åtgärd, avtalstillämpning eller dylikt som föranlett förhandlingen. Domstolen har därvid uttalat att detta särskilt gäller när förhandlingen äger rum på det lokala planet och att det ofta finns mindre anledning att se till hur de förhandlande parterna har preciserat sig i tal eller skrift än till vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt ligger inom ramen för förhandlingen med tanke på vad som utlöst denna.

I underrättelsen från samorganisationen till Posten den 28 augusti 1992 angavs bl.a. att organisationen ämnade begära skadestånd för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen. I anteckningarna från de överläggningar parterna hade i anledning av tvisten har det bl.a. antecknats att Posten översände varslet till Statsanställdas Förbund, att produktionschefen, när detta blev bekant, skulle översända varslet till samorganisationen, men att detta inte blev gjort. Vidare framgår att det har förekommit diskussioner mellan parterna om C.A. anställningsförhållanden där samorganisationen har yrkat att C.A. anställning borde övergå i en tillsvidareanställning. Det framgår också av anteckningarna att samorganisationen meddelade att man inte var ense med Posten om tillämpningen av vikariereglerna samt att organisationen vidhöll sitt krav på tillsvidareanställning och erinrade om Postens skadeståndsskyldighet enligt anställningsskyddslagen.

L.M. som företrädde samorganisationen vid överläggningarna har uppgett följande: Samorganisationen yrkade skadestånd vid överläggningen under påstående att Posten hade brutit mot anställningsskyddslagen. Posten förnekade brott mot lagen och det blev därför ingen ytterligare diskussion. Det diskuterades inte något särskilt belopp som skadestånd.

A.E. som är personalchef på affärsområde Brev, region Stockholm-City har uppgett följande: Samorganisationen framställde inga specificerade skadeståndskrav vid överläggningen. Samorganisationen påpekade dock att man hade skadeståndskrav mot Posten, men sedan förekom inga ytterligare diskussioner om detta.

Genom de uppgifter som lämnats av L.M. och A.E. och av vad som framgår av anteckningarna från parternas överläggningar anser arbetsdomstolen utrett att kravet på förhandling i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen är uppfyllt. Yrkandet om skadestånd på grund av brott enligt 30 a § anställningsskyddslagen skall därför inte avvisas utan prövas i sak.

Arbetsdomstolen har därmed att ta ställning till om detta skadeståndskrav har reglerats mellan samorganisationen och Posten vid förhandlingsöverenskommelsen den 14 september.

Samorganisationen har hävdat att någon överenskommelse över huvud taget inte har träffats utöver att C.A. har fått förlängd tidsbegränsad anställning. Posten har å sin sida hävdat att en slutuppgörelse har träffats mellan parterna och att de därefter inte har några ytterligare krav mot varandra.

Av förhören med L.M. och G.K., som också företrädde samorganisationen, har framgått att organisationen vid överläggningens slut inte var ense med Posten om den rättsliga bedömningen av C.A. anställningsförhållanden och att organisationens avsikt med överenskommelsen endast var att bereda C.A. ytterligare anställning på Posten. A.E. har uppgett att hon antog att parterna var överens när överläggningen var slut och att samorganisationen inte längre hade några skadeståndskrav mot Posten, samt att Posten vid denna tidpunkt inte särskilt angav i protokoll att parterna vid slutuppgörelser inte hade några ytterligare krav mot varandra.

Enligt de i målet åberopade anteckningarna från parternas överläggningar har Posten erbjudit C.A. fortsatt anställning till årets slut ”eftersom ett muntligt löfte om anställning under så lång tid antytts tidigare”. Som redan framgått godtogs detta erbjudande av samorganisationen. Det framgår inte uttryckligen av anteckningarna att parterna i och med detta var ense om att den behandlade tvisten därmed var löst eller vad parterna avsåg i skadeståndsdelen. Anteckningarna, som fördes av en företrädare för Posten, avslutas utan justeringsanmärkning med underskrifter av A.E. och L.M.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Parterna är oense huruvida frågan om skadestånd för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen omfattas av en överenskommelse mellan parterna. Mot bakgrund av den redovisning av vad som förekom vid parternas överläggningar som finns i de i målet åberopade anteckningarna kan utredningen enligt arbetsdomstolens mening inte, mot samorganisationens bestridande, anses visa att parterna träffat överenskommelse i frågan om skadestånd för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen. Samorganisationens yrkande om skadestånd för egen del skall alltså bifallas. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till yrkat belopp.

Rättegångskostnader

Staten har förlorat såvitt gäller frågan om skadestånd för underlåtet varsel. Denna fråga får anses vara av ringa betydelse från rättegångskostnadssynpunkt. Staten skall därför tillerkännas full ersättning för sina rättegångskostnader.

Domslut

Arbetsdomstolen bifaller endast på det sättet käromålet att staten genom Postverket förpliktas att för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen till Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation utge allmänt skadestånd med femtontusen (15 000) kr.

Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation skall ersätta staten för rättegångskostnader med sjuttiosextusenfemhundra (76 500) kr, varav 76 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1994‑02‑16, målnummer A‑388‑1992, A‑11‑1993

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Marianne Eliason, Börje Hårdefelt, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ola Bengtson (skiljaktig), Åke Wänman, Erik Adolfsson (förste ombudsman i Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Gunilla Svahn Lindström

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Ola Bengtsons skiljaktiga mening

Vi delar inte majoritetens mening i frågan huruvida Samorganisationen skall erhålla skadestånd för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen utan anser att domskälen från sidan 16 tredje stycket efter ”Arbetsdomstolen gör följande bedömning” bör ha följande lydelse:

Posten och Samorganisationen träffade den 14 september 1992 två överenskommelser, den ena gällande C.A. och den andra gällande J.Ö. Parterna är oense om huruvida frågan om skadestånd för brott mot 30 a § anställningsskyddslagen omfattas av överenskommelsen rörande C.A. Samorganisationen hade utöver krav för hennes räkning framfört krav på skadestånd för egen del men utan att ange belopp. Posten avvisade kravet. Mot bakgrund av redovisningen i målet av vad som förekom vid parternas överläggningar den 14 september kan utredningen inte anses visa annat än att anteckningarna från överläggningarna rörande C.A. endast tar upp det som innebar en materiell reglering samt att de övriga frågor som diskuterades vid samma tillfälle omfattades av överenskommelsen på så sätt att kravet därmed bortfallit.

Det är också en allmänt gällande utgångspunkt för uppgörelser i tvister av det slag som här förelegat att – såvitt inte annat uttryckligen överenskoms – samtliga i tvisten aktualiserade frågor är slutligt reglerade och att någon olöst fråga inte kvarstår. Om en part önskar möjlighet att återkomma i någon fråga måste han uttryckligen ge detta till känna för motparten så att denne får möjlighet att överväga om han i ett sådant läge vill träffa en överenskommelse i övriga frågor eller ej.

Samorganisationens talan i denna del skall därför avslås.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

Dela :