AD 1994 nr 157

Av utredningen i målet framgår att parterna vid förhandlingssammanträdet den 17 mars 1993 först nådde enighet om storleken och utbetalningen av avgångsvederlaget och att de därefter enades även om övriga i det av P-O.H. upprättade avtalsförslaget upptagna villkor, med däri för hand gjorda ändringar (se Bilaga 1 till tingsrättens dom). De hade dock inte bestämt, om texten i första stycket under rubriken ”Bakgrund” i förslaget skulle kvarstå och hur den i så fall skulle utformas slutligt. I detta skede av förhandlingssammanträdet begärde bolagen genom T.R. att H.E. även skulle gå med på att förklara att det mellan honom och J.R. gällande s.k. konsortialavtalet till följd av en uppgörelse om H.E:s avgång från anställningen hos bolagen blev ”obsolet”. Vidare framgår av utredningen att någon enighet om vad bolagen sålunda begärde inte nåddes innan förhandlingssammanträdet avbröts genom att P-O.H. och H.E. lämnade detta.

Av vad T.R. och M.B. har uppgett framgår att en reglering av det förhållande som enligt konsortialavtalet rådde mellan H.E. och J.R. var en förutsättning för att bolagen skulle gå med på att sluta avtal med H.E. i enlighet med de vid förhandlingssammanträdet tidigare framförhandlade villkor som nyss berörts. Vidare framgår av såväl P-O.H:s som H.E:s uppgifter att de redan vid förhandlingssammanträdet, sedan frågan om konsortialavtalet tagits upp, insett att detta var bolagens inställning.

När H.E. likväl gör gällande att avtal träffats om det av honom yrkade avgångsvederlaget grundas detta på att parterna enligt hans mening blivit bundna av vad de enats om innan bolagen tog upp frågan om konsortialavtalet. En väsentlig punkt i hans argumentering har därvid varit att denna fråga gällt hans aktieägande i RE Ingenjörer AB och inte hans anställning hos bolagen. Enligt H.E. hade man från bolagens sida redan den 11 mars 1993 förklarat att förhandlingen den 17 mars 1993 endast skulle gälla anställningsfrågan och inte aktiefrågan, vilket han hade accepterat. Dessa H.E:s uppgifter om vad förhandlingen den 17 mars skulle gälla har bekräftats av P-O.H. och för övrigt lämnats obestridda av bolagen.

I målet är fråga om avtalsförhandlingar där parterna mötts vid ett förhandlingssammanträde för att söka nå överenskommelse i en fråga av icke alltför omfattande och komplicerad natur. Vid sådana avtalsförhandlingar måste det typiskt sett antas vara av parterna avsett att ingen av dem skall bli bunden vid enskilda villkor, som man under förhandlingarnas gång enas om, förrän enighet nåtts om alla villkor som parterna eller en av dem önskar få reglerade genom det åsyftade avtalet eller, som saken också kan uttryckas, förrän ”enighet nåtts just om avtalsslut” (se Vahlén, Om slutande av avtal, i Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, Sthlm 1964, s. 373).

Ett sådant antagande överensstämmer otvivelaktigt också med vad som är allmänt skick och bruk vid förhandlingar på arbetsmarknaden i frågor t.ex. om en arbetstagares avgång från anställningen. En annan ordning, enligt vilken parterna skulle bli bundna stegvis villkor för villkor, skulle i sådana och därmed jämförliga fall typiskt sett leda till ett så komplicerat förhandlingsmönster och till sådana svårigheter att nå en i och för sig eftersträvad uppgörelse, att den sålunda inte utan att särskilda skäl talar för det kan antas ha varit åsyftad av parterna.

I målet har inte framkommit något som ger vid handen att parternas förhandlingar vid sammanträdet den 17 mars 1993 förts utifrån någon annan förutsättning än den att parterna skulle bli bundna vid en överenskommelse först sedan de enats om varje villkor som någon av dem önskat få reglerat genom denna. Här bortses då från den tidigare nämnda texten under rubriken ”Bakgrund” i det av P-O.H. upprättade avtalsförslaget; med hänsyn till vad utredningen visat kan det vara underkastat tvivel, om parternas beslut avseende den texten utgjort en förutsättning för deras bundenhet i övrigt.

Frågan är då, om den av bolagen önskade regleringen avseende konsortialavtalet kan anses ha på ett sådant sätt fallit utanför ramen för vad förhandlingarna vid sammanträdet den 17 mars 1993 gällde, att H.E. likväl har fog för sin ståndpunkt att bolagen blivit bundna av vad parterna i övrigt nått enighet om under förhandlingarna. Skälet till detta skulle, som tidigare framgått, enligt H.E:s mening vara att den av bolagen önskade regleringen inte skulle ha med hans anställning och dess upphörande att göra.

Arbetsdomstolen behöver i denna del inte ta ställning till den principiella frågan i vad mån det över huvud taget skulle ha betydelse för uppkomsten av avtalsbundenhet att en part vid förhandlingar, som avser ett visst ämne, i ett eller annat skede av sådana förhandlingar framför önskemål om att få en reglering även av en fråga som objektivt sett faller utanför ramen för det ämnet. Av utredningen i målet framgår nämligen att vad bolagen – och ytterst J.R. – i detta fall önskade få reglerat var den bestämmelse i konsortialavtalet (punkt 4) som föreskriver bl.a. att J.R. och H.E. skulle vara ”verksamma på heltid” och i allt skulle ”vinnlägga sig om att i positiv och förtroendefull anda samarbete med varandra”, en bestämmelse som kan ses mot bakgrund av en vitesklausul i konsortialavtalet (punkt 10) enligt vilken part vid avtalsbrott skall för varje avtalsbrott utge ett vite om 7 500 000 kr.

Med hänsyn till det redovisade innehållet i konsortialavtalets punkt 4 råder inte tvekan om att den av bolagen vid förhandlingen den 17 mars begärda regleringen haft anknytning till frågan om upphörandet av H.E:s anställning hos bolagen. Så har bolagen och J.R. sett på saken, och av vad H.E. och P-O.H. har uppgett samt av övrig utredning i målet framgår att dessa för sin del i vart fall insett att detta varit motivet till bolagens ifrågavarande begäran. Det har också blivit tydligt, att lika stor vikt som bolagen lagt vid att få den begärda regleringen till stånd i det tilltänkta avtalet om upphörandet av H.E:s anställning, lika stor vikt har man på H.E:s sida lagt vid att en sådan reglering inte skulle ingå i detta avtal.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att – såsom tingsrätten funnit – H.E. inte har visat att något för bolagen bindande avtal om avgångsvederlag till honom har träffats mellan parterna. Tingsrättens domslut i huvudsaken skall därför fastställas.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens bedömning vad gäller skäligheten av bolagens anspråk på ersättning för rättegångskostnad avseende av bolagen utgiven ersättning till vittnena T.R. och M.B. för deras inställelse vid tingsrätten. Följaktligen skall även tingsrättens domslut i fråga om rättegångskostnaderna där fastställas.

Med hänsyn till utgången i målet skall H.E. förpliktas att ersätta bolagen även för deras rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen finner yrkat belopp skäligt.