AD 1994 nr 113

Staten

Av lagtexten i 22 § och därtill anknytande bestämmelser i anställningsskyddslagen framgår inte hur en arbetstagares anställningstid närmare skall beräknas vid bestämmande av plats i turordning. Enligt förarbetsuttalanden i anslutning till 3 § i 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71 [ pdf ||  ] s. 117 [  ]) skall anställningens art och omfattning samt eventuella tjänstledigheter dock inte ha betydelse för beräkningen, utan tid då ett anställningsförhållande har förelegat får i princip tillgodoräknas i dess helhet. Detta får i vart fall anses gälla, om det inte i lag eller kollektivavtal finns särskilda bestämmelser om hur anställningstiden skall beräknas.

När motsvarigheten till bestämmelsen i 10 § TurA-S infördes i 42 § andra stycket statstjänstemannalagen anförde departementschefen bl.a. följande (prop. 1974:174 [ pdf ||  ] s. 55 [  ]).

Av det citerade motivuttalandet framgår enligt statens mening att det finns undantag från principen att även tjänstledighet – dvs. tid då arbete inte utförs åt arbetsgivaren – skall tillgodoräknas som anställningstid. Som ett exempel på sådana undantag anges i uttalandet tjänstledighet vid förening av statligt reglerade tjänster. Detta undantag har inte kommit till uttryck i någon författningsbestämmelse.

Ett ytterligare exempel på fall där all statlig anställningstid inte skall tillgodoräknas är enligt statens mening anställning som reservofficer. Skälen till detta är följande.

Reservofficersanställningen har karaktären av en statlig bisyssleanställning, arvodestjänst. Tjänstgöringsskyldigheten är starkt begränsad med sporadiskt återkommande, kortvariga perioder av faktisk tjänstgöring. Reservofficeren behöver inte begära tjänstledighet från denna sin anställning för att samtidigt inneha annan privat eller offentlig anställning. Tjänstgöringsperioderna är närmast att jämställa med kortvariga, tillfälliga anställningar. Så har också anställningar som reservofficer behandlats i situationer då sammanlagd anställningstid hos staten varit av betydelse.

Redan vid tillkomsten år 1965 av statstjänstemannalagen och statstjänstemannastadgan (1965:601) bedömdes anställning i krigsmaktens reserver vara av en så särskild karaktär att den i 1 § statstjänstemannastadgan uttryckligen undantogs från stadgans tillämpningsområde. Som motivering för detta angavs ”de speciella anställningsförhållanden” som rådde för ifrågavarande tjänstemän (promemoria med förslag till statstjänstemannastadga, Civildepartementet 1965:4; juli 1965). Någon ändring i aktuellt hänseende gjordes inte när författningsrubriken fr.o.m. den 1 januari 1977 ändrades till anställningsförordning.

Avlöningsförmånerna för reservofficerare reglerades tidigare i författning. Sålunda föreskrevs i reservbefälskungörelsen (1962:309) för krigsmakten följande i 41 § 2 mom.

Liknande bestämmelser fanns i kungörelsen (1962:578) om befälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation, vars 12 § 2 mom. hade följande lydelse.

Betecknande för det dåtida avlöningssystemet var bl. a. att en arbetstagare flyttades upp i högre löneklass med beaktande av anställningstidens längd. Av de citerade bestämmelserna framgår emellertid att en reservofficer för uppflyttning till en högre löneklass inte fick tillgodoräkna sig annan anställningstid som reservofficer än tid under vilken reservofficeren tjänstgjort, och att detsamma gällde för den som övergick från anställning som reservofficer till en befälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation. Bestämmelser av motsvarande innehåll fanns även i senare författningsreglering.

Numera regleras reservofficerares anställningsförmåner i kollektivavtal, nämligen i avtalet om avlöningsförmåner för reservofficerare i försvarsmaktens reserver samt i väg- och vattenbyggnadskåren (reservofficersavtalet, intaget i SAV:s cirkulär 1993 Fö 6.) I reservofficersavtalet finns bl.a. bestämmelser om semester (11 §), vilka i princip hänvisar till semesterlagen (1977:480). Enligt 7 § första stycket första meningen semesterlagen utgör semesterdagar med semesterlön ”så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren”. Och i en protokollsanteckning till 11 § reservofficersavtalet sägs följande.

Protokollsanteckningen ger uttryck för samma synsätt som de nyss berörda bestämmelserna om löneklassuppflyttning, nämligen att det endast är tjänstgöringstid i reservofficersanställningen som skall beaktas vid tillämpningen av regler enligt vilka längden av statlig anställning har betydelse.

Genom cirkuläret (1973:752) till statsmyndigheterna om utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst” (NOR) infördes ett nytt belöningssystem för arbetstagare hos staten. Utmärkelsen skulle tilldelas den som visat nit och redlighet som anställd hos staten under i princip 30 år. Vid beräkningen av anställningstiden skulle bortses från tjänstgöringens faktiska omfattning, om inte särskilda skäl föranledde annat. I en skrivelse den 5 mars 1974 från statsrådsberedningen till expeditionscheferna m.fl. angående tillämpningen av cirkuläret angavs bl.a. följande.

Cirkuläret ersattes den 1 januari 1975 av Kungl. Maj:ts kungörelse (1974:225) om utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”, med samma reglering i nu berört hänseende. SAV utfärdade med stöd av 8 § kungörelsen föreskrifter för verkställigheten i SAVFS 1980:1. Där utvecklas synen på anställningstid som reservofficer på följande sätt (s. 4).

Dessa föreskrifter har i sak oförändrade överförts till de numera gällande föreskrifterna i SAV:s cirkulär 1993 A 18 s. 6.

När det gäller 10 § TurA-S har enligt statens mening inte funnits någon gemensam partsavsikt av innebörd att anställningstid som reservofficer skall vid tillämpningen av 10 § få tillgodoräknas i dess helhet. Eftersom bestämmelsen i 10 § TurA-S har sitt ursprung i statstjänstemannalagen måste den gemensamma partsavsikten rörande bestämmelsens innebörd innefatta vad som i förarbetena till ändringen i statstjänstemannalagen anfördes om motsvarande bestämmelses bakgrund och innebörd med hänsyn till de särskilda förhållandena på det statliga området. Som tidigare framhållits ger dessa förarbeten uttryck för att principen att all anställningstid skall tillgodoräknas inte är utan undantag. Skälet till detta torde vara en medvetenhet om de mångskiftande och svåröverblickbara anställningsförhållandena på det statliga området, där nämnda princip i vissa fall skulle kunna leda till ett orimligt resultat. Samma uppfattning kommer till uttryck i L.L:s kommentar till anställningsskyddslagen (7 uppl. 1989), där det sägs bl.a. följande (s. 74):

Avsteg från principen att all anställningstid är tillgodoräkningsbar torde inte kräva stöd i författning. Enligt statens mening kan man i stället föra ett rimlighetsresonemang. Det orimliga i SACO:s krav på att A.B. skall vid tillämpningen av 10 § TurA-S tillgodoräknas sin anställningstid som reservofficer i dess helhet belyses av följande.

Om A.B:s totala anställningstid som reservofficer skulle tillgodoräknas honom skulle han – utöver anställningen vid Försvarsstaben under 1 år och 1 månad, vid Statskontoret under 3 år och 2 månader samt fullgjord tjänstgöring som reservofficer under 1 år och 8 månader – tillgodoräknas ytterligare 12 år och 3 månader av sin anställningstid som reservofficer när han inte innehaft annan statlig anställning. Under denna tid har A.B. haft heltidsanställning i privat tjänst samt varit verksam som egen företagare. Detta har skett utan att han behövt begära tjänstledighet från reservofficersanställningen. Trots detta skulle han i turordningen placeras före andra arbetstagare vid Statskontoret som tjänstgjort hos staten under perioder omfattande 7,5 – 18 år. Den tid under vilken A.B. haft en icke-statlig anställning och inte heller tjänstgjort som reservofficer skulle alltså likställas med anställningstid hos den statliga arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist hos denna.

Med en sådan tillämpning av 10 § TurA-S skulle A.B. som reservofficer inta en orimligt privilegierad särställning i samband med uppsägningarna vid Statskontoret. Anställningstiden i en bisysslebefattning som endast marginellt bidragit till arbetstagarens försörjning skulle värderas lika med anställningstid i en tillsvidareanställning som gett arbetstagaren dennes huvudsakliga inkomst. Någon gemensam partsavsikt av den innebörden har självfallet inte funnits. Staten anser att detta inte heller kan anses ligga i linje med anställningsskyddslagens grundregel om att längden av anställningstiden hos arbetsgivaren i princip skall vara avgörande för turordningen mellan olika arbetstagare. Med anställningstid torde därvid ha åsyftats i första hand anställningstid i en anställning som arbetstagaren har som sin huvudsakliga sysselsättning.

Sammanfattningsvis är det statens ståndpunkt att anställning som reservofficer är ett sådant fall där inte all formell anställningstid skall tillgodoräknas vid tillämpningen av 10 § TurA-S. Såväl lagstiftaren som parterna i statliga kollektivavtal har behandlat reservofficersanställningen på detta sätt när det varit fråga om beräkning av anställningstid i andra situationer, såsom för löneklassuppflyttning, intjänande av semester och kvalificering för utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Endast tid under anställningen då reservofficeren har tjänstgjort har beaktats i dessa fall. Detta måste också anses utgöra bakgrund till och förtydliga den av parterna åsyftade innebörden hos 10 § TurA-S.

SACO

SACO kan vitsorda att det bakom bestämmelsen i 10 § TurA-S inte ligger någon gemensam partsavsikt av innebörd, att anställningstid som reservofficer skall få tillgodoräknas i dess helhet. Enligt SACO:s uppfattning har det inte funnits någon gemensam partsavsikt alls i den nu aktuella frågan. Denna har aldrig berörts vid förhandlingar om TurA-S.

SACO bestrider att en anställning som reservofficer har karaktären av statlig bisyssleanställning och delar heller inte statens uppfattning, att reservofficerarnas faktiska tjänstgöringsperioder närmast är att jämställa med kortvariga, tillfälliga anställningar. För reservofficerarna föreligger tjänsteplikt och de är skyldiga att inställa sig till tjänstgöring så snart deras militära arbetsgivare begär det. Deras civila arbetsgivare kan inte neka dem den ledighet som krävs för att fullgöra denna plikt. Reservofficerarna skall vidare ständigt vara beredda att rycka in i händelse av krig, vilket medför att de mellan tjänstgöringsperioderna avsätter tid för den kompetensutveckling som deras krigsplacering föranleder. De lyder under hela sin anställningstid som reservofficerare under samma lojalitetsplikt som andra statligt anställda. En reservofficer kan sägas upp enligt samma regler som gäller för andra statligt anställda.

Vidare bestrids påståendet att reservofficerarnas tjänstgöringsperioder har behandlats som kortvariga, tillfälliga anställningar i situationer då sammanlagd anställningstid hos staten varit av betydelse. Sveriges Reservofficersförbund har alltid hävdat uppfattningen, att anställningstid för reservofficerare skall vid tillämpningen av 10 § TurA-S beräknas på det sätt som SACO hävdar i målet. Detsamma torde gälla Försvarets Civilförvaltning och Värnpliktsverket. Dessa myndigheter har i skrivelser från april 1992 förklarat att hela kontraktstiden räknas som statlig anställningstid utom när den sammanfaller med annan statlig anställningstid, som är tillgodoräkningsbar.

De av staten åberopade äldre författningsbestämmelserna rörande reservofficerares avlöningsförmåner saknar enligt SACO:s mening betydelse för bedömningen av den aktuella frågan. Detsamma gäller den av staten åberopade protokollsanteckningen till 11 § reservofficersavtalet. De åberopade avlöningsbestämmelserna avsåg endast beräkning av anställningstid när det gällde frågan om uppflyttning i löneklass. Den nämnda protokollsanteckningen avser endast beräkning av anställningstid när det gäller att bestämma antalet semesterdagar med semesterlön. Att parterna är överens om hur antalet betalda semesterdagar i en reservofficersanställning skall beräknas innebär inte, att parterna har gett uttryck åt en princip som innebär att enbart tjänstgöringstid i en reservofficersanställning skall beaktas vid tillämpning av andra regler enligt vilka längden av statlig anställningstid har betydelse. Att saken uttryckligen reglerats på det sättet i vissa hänseenden kan sålunda inte medföra att detsamma skall utan uttryckligt stöd i författning eller avtal gälla i andra hänseenden, och i vart fall inte i en fråga som avser anställningstryggheten, nämligen hur statlig anställningstid skall beräknas vid bestämmande av turordning för arbetstagare som hotas av uppsägning på grund av arbetsbrist. Snarare ger den omständigheten, att motsvarande specialregler saknas för det sammanhanget, stöd åt SACO:s ståndpunkt i tvisten.

Föreskrifterna rörande kvalifikation för utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst” kan enligt SACO:s mening inte tillmätas någon betydelse för bedömningen av tvistefrågan i målet.

Staten påstår att SACO:s synsätt innebär att reservofficerare skulle inta en orimligt privilegierad särställning i samband med uppsägningar på grund av arbetsbrist. Vidare påstås att anställningstid som reservofficer inte bör kunna värderas på samma sätt som anställningstid i en anställning som gett arbetstagaren dennes huvudsakliga inkomst. Med anledning av dessa påståenden skall framhållas följande.

Som staten själv har redovisat skall enligt uttalanden i förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71 [ pdf ||  ] s. 117 [  ]) anställningens art eller omfattning sakna betydelse för beräkningen av anställningstid hos arbetsgivaren vid bl.a. bestämmande av turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Vidare skall en arbetstagare tillgodoräknas varje dag då ett anställningsförhållande har förelegat, oavsett om han har utfört arbete för arbetsgivarens räkning eller inte. Även tid varunder arbetstagaren har varit sjuk, tjänstledig, föräldraledig, studieledig eller försatt i disponibilitet skall således tillgodoräknas. Något annat eller mera sades inte i det av staten åberopade motivuttalandet i prop. 1974:174 [ pdf ||  ]. Detta avsåg för övrigt endast tjänstledigheter, medan tvisten i målet gäller en deltidsanställning.

Som ett med reservofficersanställning jämförligt anställningsförhållande kan nämnas det som gäller för de s. k. lördagsbrevbärarna hos Posten. Sådana arbetstagare kan arbeta sporadiskt några timmar på lördagarna efter överenskommelse vid varje särskilt tillfälle. Till skillnad från reservofficerare är de således inte ens arbetsskyldiga. En del av lördagsbrevbärarna är tillsvidareanställda. Den gemensamma partsuppfattningen är att dessa arbetstagare vid tillämpning av 10 § TurA-S skall tillgodoräknas all anställningstid hos Posten, dvs. inte bara de dagar under vilka de utfört arbete. I vart fall har utgången blivit sådan i de fall som förts till förhandling.

Arrestvakter hos Polisen är ett annat, liknande exempel. Även här har det funnits arbetstagare som arbetat intermittent deltid och varit tillsvidareanställda. Till skillnad från vad som gäller beträffande lördagsbrevbärarna har frågan om beräkning av sådana arrestvakters anställningstid dock, såvitt SACO känner till, aldrig förts till förhandling.

Ett ytterligare exempel kan hämtas från en inskränkning av verksamheten vid Arbetslivsfonden i Kalmar län. En medlem i Sveriges Psykologförbund hade under tiden januari 1971 – maj 1978 varit förordnad som konsulterande psykolog vid ett skolhem. Det bedömdes att han under den tiden hade tjänstgjort mellan 20 och 25 timmar per månad. På lokal nivå nåddes enighet om att psykologen skulle tillgodoräknas hela anställningstiden och inte bara den tid under vilken han faktiskt hade utfört arbete. Till grund för arbetsgivarens ställningstagande låg rådgivning från P.O.Ö., SAV.

Vidare skall nämnas att en arbetstagare hos staten kan med stöd av tjänstledighetsförordningen (1984:111) vara tjänstledig under en följd av år för att inneha en anställning som facklig funktionär hos en arbetstagarorganisation som har till uppgift att ta till vara arbetstagarnas intressen på en myndighet. Det finns exempel på att arbetstagare varit tjänstlediga under perioder överstigande 10 år.

Mot bakgrund av det nu sagda kan SACO inte se att det – vid beräkning av statlig anställningstid för bestämmande av turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist – skulle ligga mindre i linje med anställningsskyddslagens grundläggande regler att en reservofficer får tillgodoräkna sig all anställningstid i officersanställningen än att nu nämnda arbetstagare tillgodoräknas hela sin anställningstid hos staten oavsett faktisk tjänstgöring. En annan sak är att det givetvis finns utrymme för olika uppfattningar ”de lege ferenda”, dvs. om hur saken borde regleras för framtiden.

Staten

Den uppfattning som Försvarets Civilförvaltning och Värnpliktsverket har framfört i de av SACO åberopade skrivelserna är inte sanktionerad av SAV. Det är SAV som på statens sida disponerar över tolkningen av TurA-S. Även om någon enskild statlig myndighet eventuellt tillämpat bestämmelserna i avtalets 10 § i strid med den uppfattning som staten hävdar i målet har detta därför inte skapat någon praxis av betydelse för rätta tolkningen av bestämmelserna.

När det gäller SACO:s uppgifter rörande s.k. lördagsbrevbärare, arrestvakter och en arbetstagare hos Arbetslivsfonden får staten anföra följande.

Så länge Posten tillämpade brevutbärning på lördagar fanns ett visst behov av extrapersonal på lördagarna. En del av denna extrapersonal var tillsvidareanställd med arbetsskyldighet ett visst antal timmar per månad, varvid arbetstiden var schemalagd till tre eller fyra lördagar varje månad. Andra i denna personalkategori arbetade enstaka lördagar efter överenskommelse i varje särskilt fall, dvs. att ett anställningsförhållande uppkom vid varje tillfälle. Vid arbetsbristuppsägningar hos Posten torde de lördagsbrevbärare som var tillsvidareanställda ha tillgodoräknats hela anställningstiden medan de andra tillgodoräknades endast arbetade dagar, dvs. då en anställning förelegat.

Vid de större polismyndigheterna är arrestvakt en vanlig tillsvidareanställning på heltid. Vid de mindre polismyndigheterna sköts arrestvaktsysslan av de polismän som tjänstgör på polisstationen eller, då behov av extra personal uppstår, av någon som anlitas vid varje särskilt tillfälle. I sistnämnda fall uppkommer ett anställningsförhållande vid varje tillfälle då vederbörande arbetar. Det har inte kunnat utredas om tillgodoräkning av sådan anställningstid som arrestvakt hos Polisen har varit aktuell i något uppsägningsärende.

För den arbetstagare som under tiden den 15 januari 1971 – den 30 maj 1978 hade förordnats som konsulterande psykolog vid ett skolhem torde omfattningen av anställningen inte ha varit bestämd i anställningsavtalet. Det är riktigt att tjänstgöringen uppgick till 20 – 25 timmar per månad och att arbetstagaren vid en uppsägning på grund av arbetsbrist hos Arbetslivsfonden fick tillgodoräkna sig hela anställningstiden vid skolhemmet.

Statens inställning till de av SACO angivna exemplen är att dessa inte är bindande eller ens vägledande vid en bedömning av hur anställningstid som reservofficer skall beräknas vid tillämpningen av 10 § TurA-S. I de fall då anställningarna har gällt tills vidare har det varit fråga om deltidsanställningar med tjänstgöringsförhållanden som inte kan jämföras med dem som gäller för en reservofficer.