AD 1993 nr 75

SEF

Installationsavtalet bygger numera på ett lönesystern som kallas fyraveckorslön. För varje arbetstagare som fullgjort lärlingsutbildning fastställs enligt 7 kap., i avtalet en individuell fyraveckorslön. Denna lön består av lönedelarna grundlön, ortstillägg, individuella tillägg samt helglön. Grundlönen fastställs centralt av avtalsparterna och de aktuella grundlönebeloppen fram går av 7 kap. 2 § punkten 2. Av punkten 3 i samma paragraf framgår att för viss ort, kommun eller annat geografiskt område gäller särskilt fastställt ortstillägg. 7 kap. 2 § innehåller vidare i punkten 4 regler om individuella tillägg, vilka enligt avtalet bestäms enligt tabeller med olika procentsatser med utgångspunkt från arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgifter, yrkeskunnighet och ansvar. De individuella tilläggen utgör tillägg i procent av grundlönen. Det högsta individuella tillägg som en arbetstagare kan erhålla enligt tabellerna i kollektivavtalet är ett tillägg motsvarande cirka 30–32 procent av grundlönen. Denna nivå på de individuella tilläggen har emellertid visat sig för låg, varför parterna lokalt kommit överens om att fastställa högre individuella tillägg. I viss utsträckning har även lokala överenskommelser om ortstillägg träffats även om detta inte varit så vanligt förekommande. Utvecklingen inom branschen har lett till att det numera är mycket ovanligt att fyraveckorslön utgår beräknad endast enligt de procentsatser och på det sätt som anges i 7 kap, installationsavtalet.

Även vid bolagets filial i Luleå utgick en fyraveckorslön som väsentligt översteg lönen beräknad enligt de procentsatser som anges i installationsavtalet. Arbetet vid filialen bedrevs huvudsakligen som ackordsarbete i enlighet med 9 kap. installationsavtalet. Förtjänstnivån vid ackordsarbete uppgick vid filialen till 103 kr 22 öre i genomsnitt per timme under år 1991. Vid filialen arbetade tre anställda huvudsakligen med servicearbete och betalades med tidlön. Dessutom förekom tidlön för ackordsarbetare under kortare perioder då dessa inte kunde beredas arbete på ackord. För tidlönearbete utgick ersättning enligt 7 kap. 2 § installationsavtalet, varvid de individuella tilläggen enligt punkten 4 hade kompletterats i enlighet med en lokal överenskommelse. Den genomsnittliga tidlönen vid filialen uppgick under år 1991 till 97 kr 21 öre.

Installationsavtalet var vid tidpunkten för införandet av fyraveckorslönesystemet ett normallöneavtal. Under 1980-talet, särskilt under dess senare del, kom emellertid kollektivavtalets karaktär att, med avtalsparternas godkännande, förändras till att bli ett avtal om minimilön Parterna har således varit överens om att avvikande löneregler får tillämpas. Detta har bl.a. kommit till uttryck i avtalet genom de ändringar och tillägg till detta som gjordes i samband med 1991 års förhandlingar. Sålunda har installationsavtalet på tre ställen försetts med en anmärkning om att de i avtalet angivna lönebestämmelserna inte får medföra att arbetstagare, för vilken tidigare har tillämpats förmånligare praxis, erhåller försämrad ersättning, se anmärkning till 7 kap. 2 § punkten 5, 7 kap. 7 § samt § 5 i avtal om permittering och permitteringslön.

För de 34 arbetstagare som under uppsägningstiden inte kunnat beredas arbete har bolaget utgett uppsägningslön beräknad efter de procentsatser och i övrigt på det sätt som anges i 7 kap. 2 § installationsavtalet, enligt den tolkning bolaget har av bestämmelsens ersättningsnivå vid väntetid. Den ersättning som utgetts har i genomsnitt uppgått till 66 kr 96 öre per timme. Härigenom har arbetstagarna drabbats av en avsevärd inkomstförlust eftersom de utgivna beloppen betydligt understeg de förtjänstnivåer som arbetstagarna uppnådde före uppsägningen.

Enligt 12 § anställningsskyddslagen har arbetstagare som blivit uppsagd rätt att under uppsägningstid behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare. Bolaget har därför haft skyldighet att utge oförändrade löneförmåner i förhållande till vad som betalades före uppsägningstidpunkten.

Någon bestämmelse av motsvarande slag som den som återfinns under anmärkningen till permissionsreglerna har parterna inte träffat överenskommelse om. Den bestämmelse om att den individuella fyraveckorslönen skulle utgöra ”bibehållen lön” som fanns med i 1980 års överenskommelse kom aldrig att införas i avtalstrycket när det gällde anställningsskyddslagens regler om lön under uppsägningstid. En bestämmelse av motsvarande innehåll infördes däremot som framgått ovan som en anmärkning till installationsavtalets permissionsregler. Anledningen till att bestämmelsen slutligen inte kom att införas i fråga om uppsägningslön var att företrädare för SEF under förhandlingarna påtalade att anställningsskyddslagens regler om lön under uppsägningstid inte var dispositiva på det sättet att parterna avtalsvis på föreslaget sätt kunde reglera frågan. Vid det redigeringsarbete som följde efter det att parterna ingått överenskommelsen om nytt lönesystem avstod parterna av detta skäl från att införa bestämmelsen såvitt avsåg uppsägningslön. De företrädare för parterna som utförde redigeringsarbetet höll hela tiden sina respektive ledningar informerade om hur arbetet fortskred och hade inte behörighet att på egen hand avgöra om bestämmelsen skulle införas i avtalet i dess helhet eller endast delvis.

Skulle domstolen finna att parterna träffat överenskommelse om innebörden av bibehållen lön även vad gäller anställningsskyddslagens bestämmelser om lön under uppsägningstid, strider en sådan överenskommelse mot 2 och 12 § anställningsskyddslagen och är därför ogiltig. Avsteg från 12 § är inte tillåtna om de innebär att utgående lön under uppsägningstid generellt sänks i förhållande till den lön som skulle ha utgått vid tillämpning av 12 § anställningsskyddslagen. En sådan generell sänkning blir följden i förevarande mål om lön under uppsägningstid skall utgå på det sätt EA och bolaget påstått. Detta gäller särskilt för ackordsarbetare eftersom bolagets tillämpning under alla förhållanden medför att dessa får vidkännas en avsevärd generell lönesänkning.

Slutligen gör SEF gällande att den sk. Rehnbergsöverenskommelsen av den 14 mars 1991 innebar att parterna centralt fastställde den lokalt utgående tidlönen som fyraveckorslön enligt avtalet. I och med att detta hade skett kan arbetsgivarsidan inte utge endast lön beräknad strikt enligt installationsavtalet i de fall arbete inte kan beredas under uppsägningstid.

EA

1980 års överenskommelse om införande av fyraveckorslön ingicks efter långdragna och omfattande förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna och arbetet med framtagande av förslag till nytt lönesystem var av naturliga skäl inriktade på de stora och övergripande frågorna. På arbetsgivarsidan fanns emellertid sedan länge en önskan att även reglera beräkningen av den lön som skulle utgå under uppsägningstid i de fall arbete inte kunde erbjudas arbetstagaren samt på motsvarande sätt reglera och förenkla beräkningen av permissionslön. Arbetsgivarsidan fick under förhandlingarna uppfattningen att det även på arbetstagarsidan fanns ett önskemål om att finna en enkel metod för löneberäkningen i dessa avseenden. Såsom angetts var diskussionerna i samband med överenskommelsens träffande inriktade på de stora frågorna om lönesystemets utformning, vilket förklarar att det idag inte finns så mycket skriftligt material kvar rörande diskussionerna kring frågan om bibehållen lön under uppsägningstid.

Avsikten med införandet av en individuell fyraveckorslön beräknad på det sätt som anges i kollektivavtalet var att detta skulle vara den lön som faktiskt betalades ut. Fyraveckorslönen skulle följaktligen även fungera som den bibehållna lön som skulle utges vid permission och under uppsägningstid. Detta kunde åstadkommas i och med att kollektivavtalet var ett normallöneavtal och genom att anvisningar för beräkningen av lönen angavs i avtalet. Arbetsgivarparterna motsätter sig bestämt SEF:s synsätt att installationsavtalet skulle ha utvecklats till ett minimilöneavtal. En sådan utveckling har inte tolererats och än mindre accepterats av EA. Tvärtom har EA i olika sammanhang och framför allt i ett stort antal cirkulär till sina medlemsföretag hela tiden hävdat att kollektivavtalet endast ger ett mycket begränsat utrymme för lokala avtal om löner som avviker från de i avtalet angivna. Kollektivavtalets karaktär av normallöneavtal framgår vidare av anmärkningen till 1 kap. 1 §, i vilken det anges att arbetsgivare förbinder sig att gentemot arbetstagare som inte tillhör SEF inte tillämpa andra bestämmelser om löner och andra anställningsvillkor än de i avtalet angivna. De anmärkningar rörande förmånligare praxis som infördes i installationsavtalet år 1991 utgör endast sedvanliga övergångsbestämmelser. Införandet av dessa förändrade på intet sätt kollektivavtalets karaktär av normallöneavtal.

I syfte att förenkla beräkningen av lön under uppsägningstid och vid permission ingick som en del i den mellan parterna år 1980 träffade överenskommelsen en regel om att den individuella fyraveckorslönen skulle utgöra ”bibehållen lön” bl.a. vid tillämpning av anställningsskyddslagen. Några invändningar mot denna bestämmelse riktades inte från SEF:s sida. Inte heller framfördes till EA någon uppgift om att en bestämmelse av detta slag skulle strida mot anställningsskyddslagens tvingande regler. En kollektivavtalsbestämmelse i detta avseende har således avtalats mellan parterna. Bestämmelsen står inte i strid med anställningsskyddslagens regler utan utgör en sådan närmare beräkning av utgående förmåner som parterna enligt 2 § i nämnda lag kan träffa kollektivavtal om.

Den omständigheten att bestämmelsen vid det omfattande arbetet med att redigera in överenskommelsetexten i installationsavtalet, av rent systematiska skäl kom att placeras i anslutning till bestämmelserna om permission saknar betydelse för frågan om parternas bundenhet av bestämmelsen samt för dess karaktär av kollektivavtalsbestämmelse. Bestämmelsen i 1980 års överenskommelse utgör en kollektivavtalsreglering oberoende av om bestämmelsens innehåll tillförts installationsavtalet eller ej. Anledningen till att bestämmelsen kom att inflyta som en anmärkning till permissionsreglerna var dels att parterna antog att det var i samband med permission som bestämmelsen vanligen skulle komma att tillämpas och dels att det endast var i permissionsreglerna som uttrycket bibehållen lön återfanns i installationsavtalet. Några självständiga beslut i fråga om avtalets materiella innehåll fattades inte av de personer som utförde redigeringsarbetet. Avsikten var hela tiden att reglera frågan om bibehållen lön i samtliga situationer som denna frågeställning kunde komma att aktualiseras. Detta är också anledningen till att bestämmelsen avslutas med ”etc”.

EA motsätter sig SEF:s uppfattning att någon slutsats i fråga om lön under uppsägningstid kan dras av den under är 1991 träffade s.k. Rehnbergs-överenskommelsen. Denna överenskommelse förändrade på intet sätt parternas tidigare träffade avtal om bibehållen lön under uppsägningstid. När det gäller yrkandet såvitt detta avser ackordsarbetaren L.N. kan krav överstigande 15 454 kr 88 öre per fyraveckorsperiod under inga förhållanden bifallas eftersom detta skulle innebära att s.k. parallelltidsersättning skulle utgå. Detta skulle strida mot installationsavtalet som inte tillåter sådan ersättning, vilket arbetsdomstolen fastslagit i domen AD 1982 nr 71 [ NJ ].

SEF

Den dom avseende s.k. parallelltidsersättning, AD 1982 nr 71 [ NJ ], som EA och bolaget hänfört sig till saknar relevans i förevarande mål. Domen tar inte sikte på ersättning under uppsägningstid då arbetstagare inte kan beredas arbete. I dessa fall är det 12 § anställningsskyddslagen som reglerar vilka löneförmåner som skall utges under uppsägningstiden. EA saknar följaktligen stöd för sin i andra hand framställda invändning.