AD 1995 nr 46

Sjöfolksförbundet

Tvisten gäller tolkningen av en bestämmelse i det mellan parterna gällande färjeavtalet. Färjeavtalet tillkom år 1969 och har alltså funnits i 25 år. Under hela denna tid har den i målet omtvistade bestämmelsen funnits i avtalet. Bestämmelsen har aldrig varit kontroversiell, inte heller då avtalet slöts första gången. Färjeavtalet var det första ramavtalet på området. Dessförinnan hade Sjöfolksförbundet separata kollektivavtal med varje enskilt färjerederi. I en del av dessa kollektivavtal, men inte i alla, fanns en bestämmelse som motsvarande den i målet aktuella. Som Sjöfolksförbundet ser det är bestämmelsens naturliga syfte att ekonomiskt kompensera för den integritetsförlust som drabbar en arbetstagare som tvingas dela sovhytt med annan anställd.

Under hela den tid som bestämmelsen har funnits har det varit självklart för Sjöfolksförbundet att den skall tolkas på det sätt som förbundet gör gällande i detta mål. Funktionärer hos Sjöfolksförbundet centralt har aldrig hört talas om att bestämmelsen har tillämpats på det sätt som Redareföreningen hävdar i målet. Det har inte tidigare förekommit några tvister på central nivå.

I den nu aktuella tvisten har man från arbetsgivarsidan vid olika tidpunkter intagit skilda ståndpunkter i sakfrågan. Vid den lokala tvisteförhandlingen, som ägde rum mellan förbundet och Stena Line Service AB, anförde enligt protokollet bolagets representant att ”hyttersättning ej skall utgå till personal som delar hytt, om hytten är anpassad till två personer”. Vid den centrala tvisteförhandlingen påstod Redareföreningen till Sjöfolksförbundets förvåning att bestämmelsen skulle tolkas så att den som visserligen inte kan beredas egen bostad men har tillgång till ett låsbart skåp inte har rätt till någon ersättning. Tillgången till ett låsbart skåp skulle med detta synsätt leda till att arbetstagaren inte fick någon ersättning alls, trots att han eller hon tvingades dela hytt med någon annan. Detta var första gången som förbundet hörde talas om denna tolkning.

Då det numera bara finns sex färjerederier i Sverige är praxis relativt lätt att utreda. Numera har flertalet arbetstagare en egen sovhytt. Sjöfolksförbundets syn på hur bestämmelsen har tillämpats i praktiken framgår av domsbilaga. Sammanfattningsvis är praxis varierande. Tre rederier betalar ersättning enligt Sjöfolksförbundets uppfattning i tvisten, två rederier (liksom det gamla Gotlandsbolaget) betalar ingen ersättning alls, och vid ett rederi betalas ersättning ibland. Inget rederi betalar ersättning helt enligt Redareföreningens uppfattning i tvisten.

Sjöfolksförbundet vill i sammanhanget särskilt peka på den inledningsvis citerade bostadskungörelsen. I bostadskungörelsen förekommer begreppet bostad i exakt den betydelse som Sjöfolksförbundet hävdar i detta mål. Det har aldrig påståtts att begreppet bostad i bostadskungörelsen skulle ha den innebörd som Redareföreningen i detta mål påstår. Sedan 1992 är det enligt bostadskungörelsen förbjudet att i nya fartyg förlägga flera arbetstagare i samma hytt. Motsvarande förbud fanns inte i den bostadskungörelse, som gällde före 1992 och som alltjämt gäller för äldre fartyg. Utvecklingen leder till att dubbelboende ombord för anställda blir alltmer sällsynt. Ett bifall till förbundets talan skulle därför inte leda till särskilt stora merkostnader för rederierna.

Sammanfattningsvis hävdar Sjöfolksförbundet följande. Avtalsparterna har vid avtalsslutet inte ens diskuterat att bestämmelsen skulle ha en annan tolkning än den som följer av ordalydelsen. Bestämmelsens ordalydelse är fullständigt klar och överensstämmer helt med Sjöfolksförbundets ståndpunkt i tvisten. Bestämmelsen har tillämpats på olika sätt över tiden och hos olika rederier; flera rederier följer Sjöfolksförbundets tolkning, medan inte något rederi följer Redareföreningens tolkning. Förbundet har inte godtagit att bestämmelsen tillämpas på det sätt som Redareföreningen hävdar i målet.

Redareföreningen

Färjeavtalet är ett av flera kollektivavtal mellan Redareföreningen och Sjöfolksförbundet. Den i målet aktuella bestämmelsen fanns med redan i det första färjeavalet, som slöts år 1969. Under förhandlingarna som ledde fram till färjeavtalet företräddes Sjöfolksförbundet av dess dåvarande ordförande G.K.

Den 31 januari – den 2 februari 1972 hölls i Ulricehamn ett internt möte mellan företrädare för färjerederierna. Vid mötet, där inga arbetstagarrepresentanter deltog, diskuterades bl.a. färjeavtalet. I protokollet över mötet antecknades följande.

För att rätt förstå det ovan citerade måste följande tas i beaktande. Under tiden kring år 1970 var färjetrafiken stadd i expansion. Resandet ökade, och många nya fartyg byggdes. Framför allt under högsäsong var det ofta nödvändigt att utnyttja passagerarhytter för besättningen. En annan viktig omständighet som Redareföreningen vill peka på är att det under 1960- och 1970-talen var normalt att Sjöfolksförbundets medlemmar bodde i hytter för två eller fyra personer; framför allt intendenturpersonal fick ofta bo i hytter för fyra personer. I dessa hytter fanns regelmässigt låsbara skåp. I passagerarhytterna däremot saknades låsbara skåp. Ytterligare en omständighet av betydelse är att det inom färjetrafiken förekom och förekommer avlösningssystem. Under den tid då färjeavtalet kom till tillämpades ofta det systemet att personalen arbetade varannan vecka, var ledig varannan vecka osv. I det systemet är givetvis ett låsbart utrymme mycket viktigt, om två personer turas om att använda samma hytt. Den som är ledig kan då lämna en del av sina tillhörigheter på fartyget. Allt detta visar att det var det låsbara utrymmet som var avgörande. Slutsatsen som finns redovisad i den ovan citerade tredje meningen blev också att avsaknaden av låsbara utrymmen ansågs kunna kompenseras med att hytten endast disponerades av en man med möjlighet att låsa ytterdörren.

Redareföreningen har lagt ned ett omfattande arbete på att utreda hur den aktuella bestämmelsen tillämpas i praktiken. Resultatet av denna utredning framgår av domsbilaga. Enligt Redareföreningens uppfattning är det inte något rederi tillhörigt föreningen, som generellt utbetalar ersättning vid dubbelboende på grund av att rederiet anser att det föreligger en förpliktelse enligt färjeavtalet. Visserligen har det förekommit att rederier har betalat ut ersättning, men inget rederi har grundat detta på Sjöfolksförbundets uppfattning i denna tvist.

När det gäller JBT-Gotlandstrafiken vill Redareföreningen särskilt framhålla följande. Vid Gotlandsbolaget hanterades personalfrågorna fram till den 1 januari 1988 av sjöpersonalchefen B.P. Denne var väl bekant med Redareföreningens tolkning av den aktuella bestämmelsen, och så länge B.P. var sjöpersonalchef betalades ersättning ut enbart då man fick utnyttja passagerarhytter utan låsbart skåp. Den 1 januari 1988 lämnade B.P. verksamheten under några år. Det var då JBT-Gotlandstrafiken började utbetala ersättning oberoende av tillgång till låsbart skåp. Då B.P. kom tillbaka till ”Gotlandstrafiken”, reagerade han inför denna ändrade tillämpning. Exemplet visar enligt Redareföreningen att det finns en lång och väl grundad praxis och tradition på området. När, som skett i detta fall, krav plötsligt ställs på en ändrad avtalstolkning, kan detta endast förklaras med den historielöshet som kan bli följden av personalförändringar på arbetsgivarsidan lika väl som på arbetstagarsidan.

Sjöfolksförbundet driver inte frågan om ersättning vid dubbelboende lokalt. Den fråga som Sjöfolksförbundet lokalt driver mycket hårt är snarare kravet på egen hytt. Detta framgår t.ex. av ett protokoll av den 8 mars 1982 avseende förhandlingar mellan Stena Line AB och Sjöfolksförbundet angående vissa hyttfrågor på Kronprinsessan Victoria. Enligt detta protokoll godtog Sjöfolksförbundet att enmanshytter gjordes om till tvåmanshytter utan att göra gällande att rätt till ersättning förelåg.

Ett annat exempel som visar att Sjöfolksförbundet har godtagit att färjeavtalet skall tolkas på det sätt som Redareföreningen gör gällande i målet är vad som förevarit vid en lokal förhandling mellan förbundet och Stena Line AB. Sjöfolksförbundet hade bl.a. begärt att personal som bodde två i en hytt skulle ersättas med en kvarts kostpenning. Av protokollet, daterat den 6 april 1988, framgår bl.a. följande.

Redareföreningen vill särskilt peka på att Sjöfolksförbundet därefter inte fortsatte att driva kraven på ersättning för dubbelboende.

I en framställning den 21 juni 1988 till TT-Line AB från Sjöfolksförbundet anförde Sjöfolksförbundets regionombudsman N.M. bl.a. följande.

I protokollet över den därpå följande förhandlingen finns bl.a. följande antecknat.

Därefter återkom inte Sjöfolksförbundet med kravet, vare sig lokalt eller på annat sätt. Även detta exempel visar att Redareföreningens uppfattning om kollektivavtalets innebörd var väl känd för Sjöfolksförbundet.

Sammanfattningsvis är det Redareföreningens uppfattning att bestämmelsen innebär att ersättning skall utges enbart när arbetstagare delar hytt och det inte finns tillgång till låsbart skåp. Detta speglar den gemensamma partsavsikten då avtalet träffades. Den angivna tolkningen hindras inte av bestämmelsens ordalydelse. Avtalets praktiska tillämpning och Sjöfolksförbundets agerande under den tid då avtalet varit i kraft talar för att bestämmelsen skall tolkas på det sätt som Redareföreningen hävdar i målet.

Sjöfolksförbundet

Det är riktigt att G.K. var ordförande i Sjöfolksförbundet när färjeavtalet ingicks och att Sjöfolksförbundet företräddes av honom. Sjöfolksförbundet vill dock peka på att förbundets nuvarande ordförande A.L. i dessa förhandlingar fungerade som G.K:s ”högra hand” och var djupt engagerad i arbetet.

När det gäller den av Redareföreningen åberopade skriftliga bevisningen vill Sjöfolksförbundet särskilt framhålla att förhandlingen om Kronprinsessan Victoria inte rörde frågan om ersättning. Det enda som Sjöfolksförbundet då kan sägas ha godtagit var att några enmanshytter gjordes om till tvåmanshytter.

När det gäller förhandlingen mellan Stena Line AB och Sjöfolksförbundet som resulterade i ett protokoll den 6 april 1988, bestrider Sjöfolksförbundet att detta skulle kunna tolkas som att Sjöfolksförbundet har godtagit Redareföreningens uppfattning. Sjöfolksförbundet företräddes i denna förhandling av en gruppordförande, vilken har en ställning som närmast motsvarar en klubbordförandes. Sjöfolksförbundet känner inte till vilka överväganden som låg bakom ställningstagandet i den lokala förhandlingen.

När det slutligen gäller förhandlingen mellan Sjöfolksförbundet och TT-Line AB den 29 juni 1988, är det alldeles tydligt att N.M., då chef för Sjöfolksförbundets Skåneregion med ett förflutet som avtalssekreterare i förbundet, delade förbundets syn på den aktuella bestämmelsens innebörd. Av protokollet kan inte dras andra slutsatser än att frågan av uteslutande formella skäl hänsköts till det lokala planet. Efter förhandlingen hörde Sjöfolksförbundet ingenting om saken, utan utgick från att tvisten hade lösts lokalt.