AD 1998 nr 42

Rättegången i arbetsdomstolen regleras dels i lagen om rättegången i arbetstvister (LRA), dels i rättegångsbalken och andra författningar om rättegången i dispositiva tvistemål. Av 5 kap. 3 § LRA följer att den lagens bestämmelser gäller framför dem i de sistnämnda författningarna.

I 4 kap. 5 § LRA finns bestämmelser om rätten att väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen som första instans och om förhållandena på svarandesidan i sådana mål. LRA saknar bestämmelser om genkäromål och annan gemensam handläggning av mål. Bestämmelser om detta finns däremot i 14 kap. rättegångsbalken. Enligt 14 kap. 3 § gäller bl.a. att om en svarande vill till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående ”samma sak eller en sak, som har gemenskap med denna”, målen skall handläggas i en rättegång. Ett käromål som på detta sätt har förenats med huvudkäromålet kallas genkäromål. Att en domstol beslutar att handlägga ett käromål på detta sätt kan komma till uttryck genom att domstolen utfärdar en s.k. genstämning. Det finns dock inte någon uttrycklig reglering om att en stämning av detta slag skall ges en sådan beteckning.

Enligt 4 kap. 5 § första stycket LRA kan en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation som avses i 6 § medbestämmandelagen väcka och utföra talan för medlem i organisationen i s.k. annan arbetstvist, varmed förstås en sådan tvist som anges i 2 kap. 1 § första stycket punkten 2 i lagen. Om någon vill föra talan mot en medlem i en sådan organisation skall enligt andra stycket i 4 kap. 5 § i motsvarande fall även organisationen stämmas in. Organisationen kan därvid svara på medpartens vägnar, om denne inte själv utför sin talan.

Den i målet väckta frågan om Shell är skyldig att betala den yrkade ersättningen till M.G. är en sådan tvist som avses i 35 § medbestämmandelagen, dvs. talan har väckts för att arbetsgivaren skall undgå en sådan betalningsskyldighet som regleras i den paragrafen. Arbetsdomstolen har i AD 1977 nr 202 [ NJ ] ansett att en arbetsgivare som vill väcka en sådan talan kan nöja sig med att stämma in organisationen på motsidan. ALMEGA har också i detta mål valt att stämma in endast Industrifacket.

Den som är medlem i en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation kan inte själv väcka och utföra talan i en arbetstvist vid arbetsdomstolen. Av 4 kap. 5 § första stycket LRA följer dock att om medlemmens organisation väckt och utför talan i arbetsdomstolen, medlemmen trots att denne formellt inte är part i målet ändå i vissa hänseenden skall likställas med en sådan. Lagtexten utesluter inte att det är möjligt att likställa medlemmen med en part även i andra fall än som uttryckligen anges i lagen. Hur långt denna likställighet går och hur man således närmare skall betrakta organisationernas och medlemmarnas ställning i en rättegång är en omdiskuterad fråga, som uppmärksammades redan i lagens förarbeten. Lagstiftaren uttalade där att ”det torde som hittills få överlämnas åt rättstillämpningen att fastställa bestämmelsens närmare innebörd” (se prop. 1974:77 [ pdf ||  ] s. 173 [  ]).

Industrifacket har i den inlaga som man rubricerat som en ansökan om genstämning och svaromål (aktbil. 9) tagit upp både ALMEGA och Shell som svarandeparter. Som arbetstagarorganisation har Industrifacket rätt att väcka talan för sin medlem M.G. För att få ett rättskraftigt avgörande mot bolaget krävs att detta stäms in. Som redan sagts fordras det enligt 4 kap. 5 § andra stycket LRA att Industrifacket då också stämmer in ALMEGA.

Vad som har förekommit är att Industrifacket som svarande till gemensam handläggning har väckt talan mot arbetsgivarparterna angående ”samma sak” som avses med ALMEGA:s ursprungligen instämda talan och ”sak som har gemenskap med denna”.

Någon rättslig grund för att avvisa den av Industrifacket väckta talan föreligger inte. Arbetsgivarparternas yrkande om avvisning skall alltså avslås.

Vad arbetsgivarparterna har anfört aktualiserar emellertid frågan om Industrifackets talan skall handläggas gemensamt med huvudkäromålet enligt 14 kap. 3 § rättegångsbalken trots att talan inte riktas endast mot ”käranden”, dvs. ALMEGA, utan även mot Shell. Enligt arbetsdomstolens mening är det uppenbart att sådan gemensam handläggning måste äga rum. De skäl som förestavat bestämmelsen i 14 kap. 3 § rättegångsbalken om obligatorisk kumulation gör sig här gällande på samma sätt som i ett motsvarande fall där en svarande väcker talan mot käranden. Det förhållandet att Shell i detta fall inte urspungligen formellt upptagits som part är ju enbart en följd av reglerna i 4 kap. 5 § LRA om organisations rätt att föra talan för medlem i organisationen.

Vad som nu sagts innebär att arbetsdomstolen hade att uppta Industrifackets talan även såvitt denna riktades mot Shell som ett genkäromål. Att Industrifacket senare under målets handläggning uppgett att dess inlaga skulle uppfattas som ett svaromål och ansökan om genstämning på ALMEGA och ansökan om stämning på Shell saknar så vitt nu är i fråga betydelse.