EU-domstolens avgörande :
Dom av den 13 juni 2019, Correia Moreira, C‑317/18, EU:C:2019:499

–

Cátia Correia Moreira, genom M. Ramirez Fernandes, advogado,

–

Município de Portimão, genom J. Abreu Rodrigues, advogado,

–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, T. Paixão, A. Pimenta och T. Nunes, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. França och M. Kellerbauer, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.2 FEU och artikel 2.1 d i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16, och rättelse i EGT L 61, 2002, s. 66, och EGT L 76, 2002, s. 15).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Cátia Correia Moreira och Município de Portimão (kommunen Portimão, Portugal) och avser rättsenligheten av att hennes anställningsavtal har sagts upp.

3

Direktiv 2001/23 utgör en kodifiering av rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, 1998, s. 88) (nedan kallat direktiv 77/187).

4

I skälen 3 och 8 i direktiv 2001/23 anges följande:

…

5

I artikel 1.1 i direktiv 2001/23 föreskrivs följande:

6

I artikel 2 i samma direktiv förskrivs följande:

7

I artikel 3.1 första stycket i direktiv 2001/23 stadgas följande:

8

Artikel 4 i samma direktiv föreskriver:

9

Ordalydelsen i artikel 1.1 i direktiv 2001/23 är i stort sett densamma som i artikel 1.1 i direktiv 77/187.

10

I artikel 8.4 i författningen stadgas följande:

11

I artikel 47.2 i författningen stadgas följande:

12

Artikel 53 i författningen har följande lydelse:

13

I artikel 11 i Código do Trabalho (arbetslagen) föreskrivs följande:

14

I artikel 161 i arbetslagen föreskrivs följande:

15

I artikel 162.1, 162.2 och 162.5 i arbetslagen föreskrivs följande:

16

I artikel 163.1 och 163.2 i arbetslagen föreskrivs följande:

17

I artikel 285 i arbetslagen föreskrivs följande:

18

I artikel 62 i Lei n.° 50/2012 aprova o regime jurídico da actividade empresarial local e das participações locais e revoga as Leis n.os 53-F/2006, de 29 de dezembro, e 55/2011, de 15 de novembro (lag nr 50/2012 om godkännande av den rättsliga regleringen av lokal företagsverksamhet och medbestämmande i sådan verksamhet och om upphävande av lag nr 53-F/2006, av den 29 december, och lag nr 55/2001, av den 15 november), av den 31 augusti 2012 (Diário da República, serie 1, nr 169, av den 31 augusti 2012), i den lydelse som var tillämplig i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad RJAEL), regleras upplösning av lokala företag som följer:

19

Den 19 april 2005 slöt Cátia Correia Moreira ett avtal om anställning som utbildare med Expo Ardade, Animação e Gestão do Parque de Feiras e Exposições de Portimão EM.

20

Den 2 januari 2006 slöt Cátia Correia Moreira ett avtal med företaget om ett års visstidsanställning som medarbetare i personalavdelningen.

21

Den 1 november 2008 ingick Cátia Correia Moreira ett avtal med Portimão Urbis EM SA (nedan kallat Portimão Urbis) om en förtroendetjänst som chef för enheten för administrativ förvaltning och personal. Detta avtal varade till och med den 30 juni 2010.

22

Den 1 juli 2010 ingick Cátia Correia Moreira ett nytt avtal med Portimão Urbis om förtroendetjänst för utförandet av samma uppgifter. Parterna avslutade detta avtal den 1 juli 2013.

23

Samma dag slöt hon ett nytt avtal med Portimão Urbis om en förtroendetjänst som chef för enheten för administrativ förvaltning och personal, men med en minskning av bruttolönen.

24

Den 15 oktober 2014 godkände kommunen Portimão upplösningen och avvecklingen av Portimão Urbis som del av en plan för internalisering av en del av företagets verksamhet i kommunen och utläggning av annan verksamhet på entreprenad till ett annat kommunalt företag, nämligen Empresa Municipal de Águas e Resíduos de Portimão EM SA (nedan kallad EMARP).

25

Kommunen Portimão och EMARP upprätthöll alla de rättigheter som var knutna till de anställningsavtal som Portimão Urbis ingått.

26

Cátia Correia Moreira fanns med på förteckningen över ”internaliserade” arbetstagare i kommunen Portimão, som hade ingått ett överlåtelseavtal i allmänhetens intresse med kommunen, och hon placerades på förvaltnings- och personalförvaltningsenheterna. Mellan den 1 januari 2015 och den 20 april 2017 innehade hon tjänst som överordnad medarbetare vid personalförvaltningen i kommunen Portimão.

27

I juli 2015 informerades arbetstagare som ingick i internaliseringsplanen, däribland Cátia Correia Moreira, av kommunen Portimão om att deras deltagande i det planerade urvalsförfarandet, i den mån de godkändes, skulle innebära att de rekryterades i första löneklassen för offentligt anställda, med en skyldighet att stanna kvar där i minst 10 år. Arbetstagare som har lagts ut på entreprenad till EMARP omfattades inte av ett sådant urvalsförfarande.

28

Ett uttagningsprov inleddes och Cátia Correia Moreira ansökte om att få delta. Trots att hon på sista ansökningsdag var placerad överst på listan över lämpliga sökande, fick hon veta att hennes lön skulle vara lägre än vad hon fick från Portimão Urbis, vilket hon inte accepterade.

29

Den 26 april 2017 sade Portimão Urbis upp Cátia Correia Moreiras med anledningen att företaget skulle läggas ned.

30

Den 2 januari 2018 registrerades avvecklingen av Portimão Urbis i handelsregistret.

31

Cátia Correia Moreira väckte talan vid Tribunal Judicial da Comarca de Faro (domstolen i Faro, Portugal) och yrkade att det skulle fastställas att överföringen av hennes anställningsavtal med Portimão Urbis till kommunen Portimão genomfördes den 1 januari 2015 på grund av överföringen av den anläggning där hon arbetade. Mot bakgrund av denna överföring ombeds den hänskjutande domstolen att fastslå att den senare uppsägningen av anställningsavtalet är rättsstridig och att sökanden måste integreras i Portimão kommuns personal på samma villkor som de som tillämpades för henne hos Portimão Urbis sedan den 1 januari 2015.

32

Hon har vidare yrkat att kommunen Portimão förpliktas att ersätta skillnaden i lön mellan den lön som kommunen var skyldig att betala henne från tidpunkten för överlåtelsen, och den lön som faktiskt betalades ut till henne. Slutligen yrkade hon att kommunen Portimão skulle åläggas att betala ersättning för ideell skada.

33

Kommunen Portimão har yrkat att talan ska ogillas och har för det första gjort gällande att det inte skett någon överlåtelse av ett driftsställe, eftersom det kommunala företaget hade upplösts i enlighet med en lag och kommunen endast hade återtagit områden som ursprungligen var kommunala och, för det andra, att Cátia Correia Moreira var anställd i en förtroendetjänst med följd att hon inte varit arbetstagare i Portimão Urbis och för det tredje att kommunen endast hade följt den rättsliga ordning som följer av artikel 62 i lag nr 50/2012 av den 31 augusti 2012, i den version som var tillämplig i det nationella målet, enligt vilken alla kommunala tjänstemän rekryterades enligt särskilda bestämmelser och med iakttagande av principen om likabehandling i fråga om tillträde till offentlig tjänst, såsom föreskrivs i artikel 47.2 i författningen.

34

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Judicial da Comarca de Faro (domstolen i Faro, Portugal) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen:

35

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2001/23, särskilt artikel 2.1 d i detta, ska tolkas så, att en person som har ingått ett avtal med överlåtaren om förtroendetjänst i den mening som avses i den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan betraktas som arbetstagare och därigenom omfattas av det skydd som föreskrivs i detta direktiv.

36

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande uttryckligen hänvisar till dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo (C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 46), i vilken domstolen i huvudsak har slagit fast att artikel 1.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att en situation där ett kommunalt företags verksamhet överlåts till en kommun omfattas av tillämpningsområdet för det direktivet, förutsatt att företagets identitet upprätthålls efter överlåtelsen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa.

37

Denna begäran om förhandsavgörande har ingetts av samma domstol som hänsköt det mål till EU-domstolen, som gav upphov till den dom som det hänvisas till i föregående punkt och avser en transaktion av samma typ som den som avses i nämnda dom.

38

Det verkar som om den hänskjutande domstolen i det nationella målet, när det gäller villkoret att upprätthålla identiteten på det överlåtna företaget, inte ser några särskilda problem, eftersom den utgår från att den aktuella överlåtelsen i målet vid den nationella domstolen kan falla inom tillämpningsområdet för direktiv 2001/23.

39

Den hänskjutande domstolen frågar sig emellertid om en person, såsom käranden i målet vid den nationella domstolen, i samband med en överlåtelse av det slag som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kan betraktas som en arbetstagare i den mening som avses i artikel 2.1 d i direktiv 2001/23, då hennes kontrakt med överlåtaren är av särskild karaktär.

40

EU-domstolen erinrar härvidlag om att med begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 2.1 d i direktiv 2001/23 förstås en person som i den berörda medlemsstaten åtnjuter skydd som arbetstagare enligt nationell arbetsrätt.

41

Dessutom föreskrivs i artikel 2.2 första stycket i direktivet att direktivet inte påverkar nationell lagstiftning om definitionen av anställningsavtal eller anställningsförhållanden.

42

Av dessa två bestämmelser följer att även om direktiv 2001/23 syftar till att skydda arbetstagare ankommer det på medlemsstaterna att definiera en arbetstagare och hans eller hennes anställningsavtal eller anställningsförhållanden i sin respektive lagstiftning.

43

Även om domstolen inte är behörig att tolka nationell rätt (beslut av den 21 oktober 2015, Kovozber, C‑120/15, ej publicerat, EU:C:2015:730, punkt 32 och där angiven rättspraxis), eftersom denna behörighet tillkommer den hänskjutande domstolen, erinrar EU-domstolen om att den hänskjutande domstolen i beslutet om hänskjutande har påpekat att ett avtal om förtroendetjänst som ingås med en person som redan är arbetstagare eller som inte har något annat tidigare anställningsförhållande betraktas som ett anställningsavtal.

44

Det förefaller således som om en person, såsom käranden i målet vid den nationella domstolen, kan betraktas som en arbetstagare i den mening som avses i artikel 2.1 d i direktiv 2001/23 och hennes avtal om förtroendetjänst kan betraktas som ett anställningsavtal i den mening som avses i artikel 2.2 första stycket i detta direktiv.

45

Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att skyddet för denna typ av arbetstagare skiljer sig från det skydd som ges andra arbetstagare, i den mån som den relevanta nationella lagstiftningen gör det möjligt att avsluta ett avtal om förtroendetjänst endast genom att skriftligen säga upp avtalet, med en relativt kort frist, och utan att det krävs några sakliga skäl.

46

I detta avseende kräver artikel 2.1 d i direktiv 2001/23 endast att en person ska vara skyddad som arbetstagare enligt den berörda nationella lagstiftningen utan att kräva ett visst innehåll eller en viss kvalitet på skyddet.

47

Att göra skillnader mellan arbetstagare, beroende på innehållet eller kvaliteten på deras skydd enligt nationell lagstiftning, skulle nämligen beröva direktiv 2001/23 om del av dess ändamålsenliga verkan.

48

EU-domstolen erinrar dessutom om att syftet med direktiv 2001/23, såsom framgår av skäl 3, är att säkerställa att arbetstagarnas rättigheter tillvaratas vid byte av arbetsgivare och inte att utvidga deras rättigheter. Direktivet begränsar sig således till att säkerställa att skyddet för en person enligt den berörda nationella lagstiftningen inte försämras enbart till följd av överlåtelsen.

49

Direktivets syfte är således att så långt det är möjligt säkerställa kontinuiteten av anställningsavtal och anställningsförhållanden hos förvärvaren, för att förhindra att arbetstagarna enbart till följd av övergången hamnar i en mindre fördelaktig situation (se dom av den 6 april 2017, Unionen, C‑336/15, EU:C:2017:276, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

50

Av detta följer att direktiv 2001/23 säkerställer att det särskilda skydd som föreskrivs i nationell lagstiftning upprätthålls utan att dess innehåll eller kvalitet påverkas.

51

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2001/23, särskilt artikel 2.1 d i detta, ska tolkas så, att en person som har ingått ett avtal om förtroendetjänst med överlåtaren i den mening som avses i den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan betraktas som arbetstagare och därigenom omfattas av det skydd som föreskrivs i det direktivet, under förutsättning att vederbörande åtnjuter skydd som arbetstagare enligt denna lagstiftning och innehar ett anställningsavtal vid tidpunkten för överlåtelsen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

52

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2001/23, jämförd med artikel 4.2 FEU, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att de berörda arbetstagarna vid överlåtelse i den mening som avses i det direktivet, och om förvärvaren är en kommun, ska delta i ett offentligt urvalsförfarande och ingå ett nytt avtalsförhållande med förvärvaren.

53

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att enligt fast rättspraxis innebär det faktum att förvärvaren är en offentligrättslig juridisk person inte att det kan uteslutas att det rör sig om en överlåtelse som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/23, oavsett om denna juridiska person är ett offentligt företag som ansvarar för en offentlig tjänst eller en kommun. Domstolen har således godtagit att det faktum att förvärvaren är en kommun inte i sig utesluter att detta direktiv är tillämpligt på överlåtelse av ett företags verksamhet till en kommun. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo, C‑416/16, EU:C:2017:574, punkterna 30–32 och där angiven rättspraxis.

54

EU-domstolen har dock i detta avseende preciserat att det framgår av ordalydelsen i artikel 1.1 c i direktiv 2001/23 att överlåtelsen, för att direktivet ska vara tillämpligt, måste avse en enhet som bedriver en ekonomisk verksamhet med eller utan vinst, och att i princip verksamheter som omfattas av en offentlig myndighets befogenheter är undantagna i detta avseende (dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo, C‑416/16, EU:C:2017:574, punkterna 33–34 och där angiven rättspraxis).

55

Av den andra tolkningsfrågan framgår att den hänskjutande domstolen förefaller att anse att den aktuella överlåtelsen i målet vid den nationella domstolen omfattas av direktiv 2001/23 och att den verksamhet som överlåtelsen avser inte avser en offentlig myndighets befogenheter.

56

Det är därför endast på grundval av detta antagande, viket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, som domstolen besvarar den andra frågan.

57

Enligt artikel 3.1 första stycket i direktiv 2001/23 gäller att överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för övergången ska övergå på förvärvaren till följd av en sådan överlåtelse.

58

Som påpekats i punkt 49 i denna dom är syftet med direktiv 2001/23 att förhindra att de berörda arbetstagarna hamnar i en mindre gynnsam ställning enbart på grund av överlåtelsen.

59

I det aktuella fallet framgår det av beslutet om hänskjutande att en person, såsom käranden i målet vid den nationella domstolen, enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen i det nationella målet, på grund av överlåtelsen, dels ska delta i ett urvalsförfarande, dels ska ingå ett nytt avtalsförhållande med förvärvaren. Om käranden i målet vid den nationella domstolen efter ett sådant offentligt urvalsförfarande anställdes i offentlig tjänst skulle dessutom hennes lön sänkas under en period av minst tio år.

60

Sådana krav, som dels ändrar de arbetsvillkor som överenskommits med överlåtaren, dels riskerar att försätta arbetstagaren i en mindre gynnsam ställning än den som rådde före överlåtelsen, strider mot både artikel 3.1 första stycket i direktiv 2001/23 och mot syftet med det direktivet.

61

När det gäller den hänskjutande domstolens hänvisning till artikel 4.2 FEU föreskrivs det i den bestämmelsen att unionen bland annat ska respektera medlemsstaternas nationella identitet som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer.

62

I detta avseende ska det konstateras att denna bestämmelse inte kan tolkas så, att den tillåter, inom de områden där medlemsstaterna har överfört befogenheter till unionen, såsom när det gäller skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, att en arbetstagare berövas det skydd som följer av gällande unionsrätt på detta område.

63

Mot bakgrund av vad som ovan anförts ska den andra tolkningsfrågan besvaras som följer. Direktiv 2001/23, jämfört med artikel 4.2 FEU, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att de berörda arbetstagarna vid överlåtelse i den mening som avses i det direktivet, och om förvärvaren är en kommun dels ska delta i ett offentligt urvalsförfarande, dels ska ingå ett nytt avtalsförhållande med förvärvaren.

64

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: