EU-domstolens avgörande :
Dom av den 6 mars 2014, Amatori m.fl., C‑458/12, EU:C:2014:124

DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)

den 6 mars 2014 (*)

I mål C‑458/12,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale di Trento (Italien) genom beslut av den 20 september 2012, som inkom till domstolen den 11 oktober 2012, i målet

Lorenzo Amatori m.fl.

mot

Telecom Italia SpA,

Telecom Italia Information Technology Srl, tidigare Shared Service Center Srl,

meddelar

DOMSTOLEN (nionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan samt domarna J. Malenovský (referent) och A. Prechal,

generaladvokat: N. Wahl,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–Lorenzo Amatori m.fl., genom R. Bolognesi, avvocato,

–Telecom Italia SpA och Telecom Italia Information Technology Srl, tidigare Shared Service Center Srl, genom A. Maresca, R. Romei och F. R. Boccia, avvocati,

–Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. D’Ascia, avvocato dello Stato,

–Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och J. Enegren, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 a och b i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, s. 16).

2Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Lorenzo Amatori och 74 övriga kärande och, å andra sidan, Telecom Italia SpA (nedan kallat Telecom Italia) och Telecom Italia Information Technology Srl, tidigare Shared Service Center Srl (nedan kallat TIIT). Målet avser frågan huruvida Telecom Italias tillskott av it-avdelningen IT Operations (nedan kallad avdelningen IT Operations) som apportegendom till TIIT kan anses utgöra en ”övergång av en del av ett företag”.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3Genom direktiv 2001/23 upphävdes och ersattes rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, s. 88).

4Skäl 3 i direktiv 2001/23 har följande lydelse:

5I artikel 1.1 a och b i direktivet föreskrivs följande:

6I artikel 3.1 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

7I artikel 6.1 första och fjärde styckena i direktivet föreskrivs följande:

8I artikel 8 i direktiv 2001/23 föreskrivs följande:

Italiensk rätt

9I artikel 2112.1 och 2112.5 i civillagen (codice civile) – i dess lydelse enligt artikel 32 i lagstiftningsdekret nr 276/2003 av den 10 september 2003 om utnyttjande av bemyndiganden på sysselsättnings- och arbetsmarknadsområdet enligt lag nr 30 av den 14 februari 2003 (decreto legislativo n.276 – Attuazione delle deleghe in materia di occupazione e mercato del lavoro, di cui alla legge 14 febbraio 2003, n. 30) (ordinarie tillägg till GURI nr 235 av den 9 oktober 2003) (nedan kallad civillagen), vilken gällde vid den tidpunkt som är aktuell i det nationella målet – föreskrivs följande:

10Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att den sista meningen i artikel 2112.5, i dess lydelse före nämnda lagstiftningsdekret, föreskrev följande:

11I beslutet om hänskjutande anges även att arbetsgivarens överföring av anställningsavtal, i de fall då det inte är fråga om en ”övergång av företag eller en del av ett företag” i den mening som avses i artikel 2112.5 i civillagen, regleras i artikel 1406 i civillagen. I denna artikel föreskrivs att en sådan överföring kräver samtycke från arbetstagaren.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12I februari 2010 genomförde Telecom Italia en intern omorganisation.

13Före denna omorganisation ingick i Telecom Italias organisation divisionen ”Technology and Operations” bestående av ett antal avdelningar, häribland avdelningen ”Information Technology”. Denna avdelning utgjorde en fristående organisation som omfattade den operationella it-verksamheten, nämligen innovation, projektering och utförande samt drift av applikationer och drift av infrastruktur. I samband med nämnda interna omorganisation delade Telecom Italia upp denna avdelning i ett tiotal avdelningar, häribland ”IT Operations”, ”IT Governance” och ”It-utveckling”. Avdelningen ”It-utveckling” omfattade funktionerna innovation och projektering.

14Tre underavdelningar – häribland avdelningen ”Software and test factory”, vilken ansvarade för funktionen utförande – knöts till avdelningen IT Operations.

15De arbetstagare som var placerade i avdelningarna ”It-utveckling” och ”Software and test factory” fortsatte att samarbeta sinsemellan även efter inrättandet av avdelningen IT Operations.

16Efter inrättandet av avdelningen IT Operations och efter övergången av denna avdelning tog sektionen ”Software and test factory” dessutom emot specifika instruktioner direkt från Telecom Italia.

17Den 28 april 2010 tillsköt Telecom Italia avdelningen IT Operations som apportegendom till dotterbolaget TIIT. Kärandena i det nationella målet, vilka var placerade i denna avdelning, fortsatte sina anställningsförhållanden med förvärvaren i enlighet med artikel 2112.1 i civillagen, utan att ha lämnat sitt samtycke härtill.

18Kärandena i det nationella målet ansåg inte att denna apport kunde kvalificeras som en övergång av en del av ett företag i den mening som avses i artikel 2112.5 i civillagen. De väckte därför talan vid Tribunale di Trento (domstolen i Trento), i dess egenskap av arbetsdomstol, och yrkade att rätten skulle fastställa att apporten inte kan göras gällande mot dem och att de fortsatt är anställda i Telecom Italia.

19Kärandena i det nationella målet anförde till stöd för sin talan följande. Före tillskottet av avdelningen IT Operations som apportegendom till TIIT utgjorde den inte någon funktionellt självständig underavdelning inom Telcom Italias organisation. Avdelningen existerade inte heller före övergången. Dessutom kan apporten inte anses utgöra övergång av företag av det skälet att överlåtaren utövade ett avgörande inflytande över förvärvaren.

20Dessutom fortsatte TIIT, efter övergången av avdelningen IT Operations, att utföra en klart övervägande del av sin verksamhet för Telecom Italia.

21Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Trento att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

1)Utgör Europeiska unionens lagstiftning rörande övergång av en del av ett företag – i synnerhet artikel 1.1 a och b [i direktiv 2001/23] jämförd med artikel 3.1 i [direktivet] – hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 2112.5 i civillagen, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren utan att samtycke behöver inhämtas från de arbetstagare som berörs av övergången, även i ett sådant fall då den företagsdel som är föremål för övergången inte utgör någon funktionellt självständig ekonomisk enhet som existerade redan före övergången och som vid övergången uppfattas som en sådan enhet av både överlåtaren och förvärvaren?

2)Utgör Europeiska unionens lagstiftning rörande övergång av en del av ett företag – i synnerhet artikel 1.1 a och b [i direktiv 2001/23] jämförd med artikel 3.1 i [direktivet] – hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 2112.5 i civillagen, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren, utan att samtycke behöver inhämtas från de arbetstagare som berörs av övergången, även i ett sådant fall då det överlåtande företaget efter övergången utövar ett betydande överordnat inflytande över förvärvaren, vilket tar sig uttryck i ett uppdragsförhållande där parterna är nära förbundna med varandra och en delad affärsrisk?

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

22Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren vid en övergång av en del av ett företag i ett sådant fall då denna företagsdel inte utgör någon funktionellt självständig ekonomisk enhet som existerade redan före övergången.

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

23Telecom Italia och TIIT har gjort gällande att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den utgår från det oriktiga antagandet att den avdelning som är föremål för övergången måste ha existerat före överlåtelsen. Begreppet ”redan existerade” är nämligen, enligt Telecom Italia och TIIT, främmande för såväl den nya lydelsen av artikel 2112 i civillagen som för direktiv 2001/23 och EU-domstolens rättspraxis.

24Denna invändning hänför sig till artikel 2112 i civillagen och den avser således inte frågan om huruvida den första tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning, utan frågan huruvida EU-domstolen är behörig.

25EU-domstolen är, enligt artikel 267 första stycket FEUF, behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen och giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer. Tolkning av nationell rätt omfattas däremot inte av EU-domstolens behörighet.

26I motsats till vad Telecom Italia och TIIT hävdat har den hänskjutande domstolen emellertid inte bett EU-domstolen att tolka nationell rätt. En sådan tolkning har den hänskjutande domstolen själv gjort.

27Dessutom faller frågan huruvida begreppet ”redan existerat” är främmande för direktiv 2001/23 inte utanför EU-domstolens behörighet, eftersom den inte har något att göra med frågan huruvida den första tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning, utan i stället rör prövningen i sak (se, analogt, dom av den 27 juni 2013 i de förenade målen C–457/11–C–460/11, VG Wort m.fl., punkt 46).

28Det framgår således av det ovan anförda att den första tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

Prövning i sak

29Inledningsvis noterar domstolen att direktiv 2001/23 är tillämpligt i samtliga fall när det som ett led i ett avtalsförhållande sker ett byte av den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för driften av företaget, vilken ådrar sig en arbetsgivares skyldigheter gentemot företagets anställda (se dom av den 20 januari 2011 i mål C‑463/09, CLECE, REU 2011, s. I‑95, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

30Det avgörande kriteriet för att fastställa om det föreligger en ”övergång” av företag i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23 är, enligt fast rättspraxis, huruvida den aktuella enheten behåller sin identitet efter det att den har övertagits av den nya arbetsgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2011 i mål C‑108/10, Scattolon, REU 2011, s. I‑7491, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

31Övergången måste hänföra sig till en varaktigt organiserad ekonomisk enhet, vars verksamhet inte är begränsad till att utföra ett visst arbete. En sådan enhet föreligger om det är fråga om en organisation av personer och tillgångar som är tillräckligt strukturerad och oberoende och som kan bedriva en ekonomisk verksamhet genom vilken ett särskilt syfte eftersträvas (se dom av den 10 december 1998 i de förenade målen C–127/96, C–229/96 och C–74/97, Hernández Vidal m.fl., REG 1998, s. I‑8179, punkterna 26 och 27, av den 13 september 2007 i mål C‑458/05, Jouini m.fl., REG 2007, s. I‑7301, punkt 31, och domen i det ovannämnda målet Scattolon, punkt 42).

32För att direktivet ska vara tillämpligt krävs således att den aktuella ekonomiska enheten, bland annat måste vara tillräckligt funktionellt självständig. Begreppet självständighet ska härvid förstås som de befogenheter som de ansvariga inom den aktuella gruppen arbetstagare har att relativt fritt och oberoende organisera arbetet inom gruppen, och närmare bestämt ge order och instruktioner samt fördela uppgifter åt underordnade arbetstagare i gruppen, och detta utan direkt inblandning av arbetsgivarens andra organisationsstrukturer (domen i det ovannämnda målet Scattolon, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

33Denna slutsats stöds av artikel 6.1 första och fjärde styckena i direktiv 2001/23 avseende arbetstagarrepresentation, enligt vilken direktivet ska tillämpas på samtliga övergångar som uppfyller villkoren i artikel 1.1 häri, oavsett om den övertagna ekonomiska enheten behåller sin självständighet i förvärvarens struktur eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009 i mål C‑466/07, Klarenberg, REG 2009, s. I‑803, punkt 50).

34Det faktum att ordet ”behåller” används i artikel 6.1 första och fjärde styckena i direktivet innebär nämligen att den övertagna enheten under alla omständigheter måste vara självständig redan före övergången.

35Om det skulle visa sig i det nationella målet att den övertagna enheten inte var tillräckligt funktionellt självständig före övergången, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, omfattas övergången inte av direktiv 2001/23. Om så är fallet finns ingen skyldighet enligt direktivet att bibehålla de övertagna arbetstagarnas rättigheter.

36Direktivet ska emellertid inte tolkas så att det är förbjudet för en medlemsstat att föreskriva att arbetstagarna bibehåller sina rättigheter i en sådan situation som den som nämns i föregående punkt.

37I skäl 3 i direktivet anges nämligen att det är nödvändigt att utarbeta bestämmelser till skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter fortsättningsvis skyddas.

38Detta skäl betonar således risken för att arbetstagarnas rättigheter inte upprätthålls när de får en ny arbetsgivare såväl som behovet av att skydda arbetstagarna från denna risk genom att anta lämpliga bestämmelser.

39Enbart den omständigheten att den övertagna enheten saknar funktionell självständighet kan således inte i sig hindra att en medlemsstat i sin nationella rätt föreskriver att arbetstagarna bibehåller sina rättigheter efter arbetsgivarbytet.

40Denna slutsats stöds av artikel 8 i direktiv 2001/23, där det föreskrivs att direktivet inte ska påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.

41Direktivet har nämligen endast till syfte att åstadkomma en partiell harmonisering på det aktuella området. Det avser inte att införa en enhetlig skyddsnivå för hela unionen på grundval av gemensamma kriterier, utan att säkerställa att de berörda arbetstagarna skyddas, enligt den aktuella medlemsstatens rättsregler, i sitt förhållande till förvärvaren på samma sätt som de skyddades i förhållande till överlåtaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 1992 i mål C‑209/91, Watson Rask och Christensen, REG 1992, s. I‑5755, punkt 27, och av den 6 november 2003 i mål C‑4/01, Martin m.fl., REG 2003, s. I‑12859, punkt 41).

42Mot bakgrund av ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren vid en övergång av en del av ett företag i ett sådant fall då denna företagsdel inte utgör någon funktionellt självständig ekonomisk enhet som existerade redan före övergången.

Den andra frågan

43Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren i ett sådant fall då överlåtaren, efter övergången av den aktuella företagsdelen, utövar ett betydande överordnat inflytande över förvärvaren.

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

44Telecom Italia och TIIT har hävdat att den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den förutsätter en bedömning av de faktiska omständigheterna.

45I detta hänseende ska det noteras att den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt för att få klarhet i huruvida direktiv 2001/23 är tillämpligt även i ett sådant fall då överlåtaren, efter övergången av en företagsdel, utövar ett betydande överordnat inflytande över förvärvaren avser tolkningen av detta direktiv och därmed av unionsrätten.

46Domstolen är enligt artikel 267 första stycket FEUF behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av unionsrätten. Den andra tolkningsfrågan kan således tas upp till sakprövning.

Prövning i sak

47För det första framgår det inte av någon av bestämmelserna i direktiv 2001/23 att unionslagstiftaren har åsyftat att direktivet endast ska kunna tillämpas om förvärvaren är självständig i förhållande till överlåtaren.

48Domstolen har dessutom redan slagit fast att direktiv 77/187, i dess lydelse enligt direktiv 98/50, vilket upphävts genom och i allt väsentligt ersatts av direktiv 2001/13, är avsett att omfatta varje rättslig förändring av arbetsgivarens person, om även de övriga villkor som föreskrivs i direktivet är uppfyllda, och att det således är tillämpligt på en övergång mellan två dotterbolag i samma koncern, som utgör skilda juridiska personer och som vart och ett har ingått specifika anställningsförhållanden med sina anställda. Det saknar i det avseendet betydelse att bolagen i fråga inte bara har samma ägare, utan även samma ledning, lokaler och arbetsuppgifter (dom av den 2 december 1999 i mål C‑234/98, Allen m.fl., REG 1999, s. I‑8643, punkt 17).

49Det finns, vad gäller tillämpningen av direktivet, inget som motiverar att den omständigheten att ett moderbolag och dess dotterbolag handlar som en enhet på marknaden ska ha företräde framför den formella skillnaden mellan dessa bolag, vilka utgör skilda juridiska personer. En sådan lösning, som skulle innebära att en övergång mellan bolag i samma koncern uteslöts från direktivets tillämpningsområde, skulle nämligen strida mot direktivets syfte, som består i att såvitt möjligt säkerställa att arbetstagarnas rättigheter bibehålls vid byte av arbetsgivare, genom att de får vara kvar i tjänst hos den nya arbetsgivaren på samma villkor som de som avtalats med överlåtaren (domen i det ovannämnda målet Allen m.fl., punkt 20).

50Det faktum att det rör sig om en sådan situation som den här aktuella – där det överlåtande företaget utövar ett betydande överordnat inflytande över förvärvaren, vilket tar sig uttryck i ett uppdragsförhållande där parterna är nära förbundna med varandra och en delad affärsrisk – kan således inte i sig utgöra hinder för tillämpningen av direktiv 2001/23.

51En motsatt tolkning skulle göra det möjligt att på ett enkelt sätt kringgå syftet med direktivet, vilket enligt domstolens fasta rättspraxis är att trygga kontinuiteten i anställningsförhållanden inom en ekonomisk enhet oberoende av om det sker ett ägarbyte (domen i det ovannämnda målet Klarenberg, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

52Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren i ett sådant fall då överlåtaren efter övergången av den aktuella företagsdelen utövar ett betydande överordnat inflytande över förvärvaren.

Rättegångskostnader

53Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

1)Artikel 1.1 a och b i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren vid en övergång av en del av ett företag i ett sådant fall då denna företagsdel inte utgör någon funktionellt självständig ekonomisk enhet som existerade redan före övergången.

2)Artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken överlåtarens anställningsförhållanden kan övergå på förvärvaren i ett sådant fall då överlåtaren efter övergången av den aktuella företagsdelen utövar ett betydande överordnat inflytande över förvärvaren.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: italienska.

Källa : EUR-Lex © Europeiska unionen, https://eur-lex.europa.eu/, 1998–2026