EU-domstolens avgörande :
Dom av den 9 september 1999, Krüger, C‑281/97, EU:C:1999:396

Domskäl

1Arbeitsgericht München har genom beslut av den 3 juli 1997, som inkom till domstolens kansli den 1 augusti 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt en fråga om tolkningen av artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117–120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136–143 EG) och rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191).

2Frågan har uppkommit i en tvist mellan Andrea Krüger och Kreiskrankenhaus Ebersberg avseende betalningen av ett särskilt årligt lönetillägg.

3Sedan den 1 oktober 1990 har Andrea Krüger arbetat på heltid som sjuksköterska för svaranden i målet vid den nationella domstolen. Hennes anställning reglerades av Bundesangestelltentarifvertrag från år 1961 (kollektivavtal för kontraktsanställda inom den offentliga sektorn, nedan kallat BAT).

4Efter att hennes barn föddes den 24 april 1995 fick Andrea Krüger föräldraledighet från den 20 juni 1995 till den 23 april 1998 samt föräldrapenning i enlighet med Bundeserziehungsgeldgesetz (federal lag om beviljande av föräldrapenning och föräldraledighet, nedan kallad BErzGG).

5Sedan den 20 september 1995 har Andrea Krüger en anställning hos svaranden av ringa omfattning, i den mening som avses i 8 § i bok IV i Sozialgesetzbuch (sociallagstiftning, nedan kallad SGB). En anställning av ringa omfattning utmärks av att arbetstiden normalt understiger femton timmar per vecka och att lönen normalt inte överstiger en viss procentandel av det månatliga referensbeloppet. Anställningar av ringa omfattning undantas från skyldigheten att betala avgifter till socialförsäkringen.

6Andrea Krüger begärde att hennes arbetsgivare skulle betala ett särskilt årligt lönetillägg för år 1995, vilket är en bonus motsvarande en månadslön som utbetalas vid jul och som föreskrivs i Zuwendungs-Tarifvertrag från år 1973 (kollektivavtal om betalning av lönetillägg till anställda, nedan kallat ZTV).

7Svaranden i målet vid den nationella domstolen vägrade att betala detta lönetillägg med motiveringen att ZTV endast är tillämpligt på personer vars anställning regleras av BAT och att personer som har en anställning av ringa omfattning, i den mening som avses i 8 § SGB, är undantagna från avtalets tillämpningsområde enligt 3 § n BAT.

8Andrea Krüger väckte den 14 juni 1996 talan vid Arbeitsgericht för att få det årliga lönetillägget.

9Enligt den nationella domstolen utgör bestämmelserna i 3 § n BAT en indirekt diskriminering av kvinnor, eftersom det kan antas att mer än 90 procent av de personer som får ersättning enligt BErzGG är kvinnor. Den nationella domstolen anser dessutom att kvinnor som har föräldraledighet och som samtidigt arbetar diskrimineras i förhållande till de kvinnor som av denna anledning avstår från att vara yrkesverksamma.

10Mot denna bakgrund har Arbeitsgericht München beslutat att förklara målet vilande och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

11Inledningsvis konstaterar domstolen, såsom har påpekats av svaranden och kommissionen samt av generaladvokaten i punkterna 15–20 i förslaget till avgörande, att det faktum att personer som har en anställning av ringa omfattning i den mening som avses i 8 § SGB undantas från det särskilda årliga lönetillägget endast följer av tillämpningen av 3 § n BAT jämförd med ZTV. Bestämmelserna i BErzGG är utan betydelse i det avseendet.

12I huvudsak frågar den nationella domstolen huruvida artikel 119 i fördraget och direktiv 76/207 skall tolkas så, att det utgör indirekt diskriminering av kvinnor att genom kollektivavtal undanta sådana anställda från ett i avtalet föreskrivet särskilt årligt lönetillägg vilkas arbetstid normalt understiger femton timmar per vecka och vilkas lön normalt inte överstiger en viss procentandel av det månatliga referensbeloppet och vilkas arbete därför inte omfattas av den obligatoriska socialförsäkringen, för det fall detta undantag missgynnar en betydligt större procentandel kvinnor än män.

Direktiv 76/207

13Domstolen skall först undersöka huruvida direktiv 76/207 är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen.

14Det framgår nämligen av andra övervägandet i direktiv 76/207 att detta inte gäller lön i den mening som avses i artikel 119 i fördraget (se dom av den 13 februari 1996 i mål C-342/93, Gillespie m.fl., REG 1996, s. I-475, punkt 24).

15Enligt fast rättspraxis skall begreppet lön, i den mening som avses i artikel 119 andra stycket i fördraget, omfatta alla förmåner, aktuella eller framtida, i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får från arbetsgivaren på grund av anställningen (se särskilt dom av den 9 februari 1982 i mål 12/81, Garland, REG 1982, s. 359, punkt 5, av den 17 maj 1990 i mål C-262/88, Barber, REG 1990, s. I-1889, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 10, och av den 9 februari 1999 i mål C-167/97, Seymour-Smith och Perez, REG 1999, s. I-623, punkt 23).

16I punkt 10 i domen i det ovannämnda målet Garland har domstolen fastslagit att dessa förmåners juridiska natur inte har någon betydelse för tillämpningen av artikel 119 i fördraget, för så vitt dessa förmåner beviljas i anslutning till anställningen.

17Ett lönetillägg vid årets slut som arbetsgivaren utbetalar till arbetstagaren enligt lag eller kollektivavtal utbetalas på grund av arbetstagarens anställning och utgör därför lön i den mening som avses i artikel 119 i fördraget. Lönetillägget omfattas därför inte av direktiv 76/207.

Artikel 119 i fördraget

18I artikel 119 i fördraget fastslås principen att kvinnor och män skall erhålla lika lön för lika arbete. Denna princip avser dock inte fall där en grupp arbetstagare diskrimineras i förhållande till en annan grupp arbetstagare av samma kön.

19Denna princip hindrar emellertid inte bara tillämpningen av bestämmelser som medför en direkt könsdiskriminering utan även tillämpningen av bestämmelser som upprätthåller skillnader i behandlingen av manliga och kvinnliga arbetstagare genom en användning av kriterier som inte är grundade på kön, när dessa skillnader inte kan förklaras av objektivt grundade faktorer som saknar samband med all diskriminering på grund av kön (se särskilt domen i det ovannämnda målet Seymour-Smith och Perez, punkt 52).

20Eftersom förbudet mot diskriminering av manliga och kvinnliga arbetstagare är tvingande är det tillämpligt inte bara på offentliga myndigheters handlande utan omfattar även alla avtal som kollektivt reglerar avlönat arbete, samt avtal mellan enskilda (se särskilt dom av den 7 februari 1991 i mål C-184/89, Nimz, REG 1991, s. I-297, punkt 11).

21Vad beträffar vägran att betala det lönetillägg som är i fråga i målet vid den nationella domstolen framgår det att det inte utgör någon direkt könsdiskriminering att undanta personer som har en anställning av ringa omfattning i den mening som avses i artikel 8 SGB från BAT:s tillämpningsområde. Domstolen skall således undersöka huruvida en sådan regel kan utgöra indirekt diskriminering i strid med artikel 119 i fördraget.

22Enligt fast rättspraxis utgör artikel 119 i fördraget hinder mot en nationell bestämmelse eller ett villkor i ett kollektivavtal som tillämpas oberoende av arbetstagarens kön, men som i själva verket missgynnar en betydligt större procentandel kvinnor än män, om inte denna bestämmelse är motiverad av sakliga omständigheter som saknar samband med all diskriminering på grund av kön (se i det avseendet domen i det ovannämnda målet Seymour-Smith och Perez, punkt 67, och av den 13 juli 1989 i mål 171/88, Rinner-Kühn, REG 1989, s. 2743, punkt 12).

23Att undanta personer som har en anställning av ringa omfattning från socialförsäkringen, vilket föreskrivs i SGB, syftar till att tillgodose ett socialt behov av anställningar av ringa omfattning som den tyska regeringen har ansett nödvändigt att tillgodose inom ramen för sin social- och sysselsättningspolitik (se domar av den 14 december 1995 i mål C-317/93, Nolte, REG 1995, s. I-4625, punkt 31, och i mål C-444/93, Megner och Scheffel, REG 1995, s. I-4741, punkt 27).

24I det avseendet undantas enligt 3 § n BAT personer som har en anställning av ringa omfattning från kollektivavtalets tillämpningsområde, vilket medför att dessa personer inte får det särskilda årliga lönetillägg som föreskrivs i detta kollektivavtal.

25Undantaget från BAT:s tillämpningsområde kan dock inte ändra den princip om lika lön för kvinnor och män för lika arbete som föreskrivs i artikel 119 i fördraget. Enligt fast rättspraxis utgör den en grundläggande gemenskapsrättslig princip som inte får urholkas av någon nationell bestämmelse (se domen i det ovannämnda målet Seymour-Smith och Perez, punkt 75).

26Att undanta personer som har en anställning av ringa omfattning från ett kollektivavtal, som föreskriver att ett särskilt årligt lönetillägg skall utgå, utgör särbehandling i förhållande till heltidsanställda arbetstagare. Om den nationella domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, konstaterar att detta undantag, trots att det tillämpas oberoende av arbetstagarens kön, drabbar en betydligt större procentandel kvinnor än män, skall den av detta dra slutsatsen att kollektivavtalet i fråga utgör indirekt diskriminering i den mening som avses i artikel 119 i fördraget.

27Svaranden har dock, med hänvisning till domen i det ovannämnda målet Nolte, gjort gällande att det social- och sysselsättningspolitiska syftet, som objektivt sett saknar samband med all diskriminering på grund av kön, i detta fall motiverar att anställningar av ringa omfattning undantas från kollektivavtalets tillämpningsområde.

28Domstolen har fastslagit att socialpolitiken enligt gällande gemenskapsrätt tillhör medlemsstaternas kompetensområde. Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att välja medel som är ägnade att säkerställa att målet för social- och sysselsättningspolitiken uppnås. Vid utövande av denna kompetens förfogar medlemsstaterna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning (se domarna i de ovannämnda målen Nolte, punkt 33, och Megner och Scheffel, punkt 29).

29Domstolen anser dock att målet vid den nationella domstolen avser en annan situation än den som förelåg i de ovannämnda målen Nolte samt Megner och Scheffel. I detta fall rör det sig inte om en regel som antagits av den nationella lagstiftaren inom ramen för dennes utrymme för skönsmässig bedömning, eller om en grundläggande princip i det tyska socialförsäkringssystemet, utan om att personer som har en anställning av ringa omfattning undantas från ett kollektivavtal, vilket föreskriver att ett särskilt årligt lönetillägg skall utgå. Detta medför att dessa personer behandlas annorlunda än de personer som omfattas av kollektivavtalet vad gäller lön.

30Mot denna bakgrund skall tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 119 i fördraget skall tolkas så, att det utgör indirekt könsdiskriminering att genom kollektivavtal undanta sådana anställda från ett i avtalet föreskrivet särskilt årligt lönetillägg vilkas arbetstid normalt understiger femton timmar per vecka och vilkas lön normalt inte överstiger en viss procentandel av det månatliga referensbeloppet och vilkas arbete därför inte omfattas av den obligatoriska socialförsäkringen, när undantaget tillämpas oberoende av arbetstagarens kön, men drabbar en betydligt större procentandel kvinnor än män.